Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 11 maj 2014

Spetan från Norge

Hon berättade historier ur sitt liv som hon förutsåg att jag skulle glömma. Det var något om att bo på landet i Norge och ta hand om sin gamle far. Jag lyssnade ihärdigt. Hon gick fritt i trosor och t-shirt på köksgolvet. Mager. Inga bröst. En intressant vinkel mellan lårets baksida och rumpan. Jag försökte lyfta blicken mot hennes ansikte men mäktade inte. Hon såg att jag tittade. Det var då hon sa att jag skulle komma att glömma allt hon berättade. Jag sa emot. Då smällde hon igen badrumsdörren bakom sig. Själv kände jag inte för att duscha. Jag var mycket loj, minns jag, orkeslös. När hon kom ut ville hon boka om sin biljett. Jag tänkte hjälpa henne men alla rusade till och motade bort mig, som om jag var radioaktiv eller något värre. Då gick jag ut och tänkte på Tjernobyl. Där vandrar radioaktiva rävar och vargar nu. När utbrottet skedde stannade geigermätarna på 3,6, en säker siffra. De var inte gjorda för att visa mer. I själva verket var värdet 15000. Jag är inte farlig. Jag lånade fyrhjulingen och drog ner till sjön. Där tänkte jag stanna medan hon hetsade tillbaka till Norge. Om jag nu var så hemsk skulle jag inte vara i vägen det minsta. Jag hade investerat två dagar i den där spetiga damen. Lärt henne grilla, lärt henne dansa, lånat ut min regnjacka. OK, jag får tvära lynneskast men jag är inte farlig. Förresten var hon litet lynnig, hon med.

(Utmaning: lyssna)

måndag 28 april 2014

Världen må rämna

Mitt underbett, din grova näsa. Jag tittar dig i ögonen och bortom. Du är exakt en och en halv tum längre än jag. Om du inte vore så glad, skulle jag kyssa dig. Jag gör det ändå, nu. Nu gör jag det. Världen må rämna men jag gör det.

(Utmaning: Bildutmaning från http://www.flickr.com/photos/s2ublack/10943423343/sizes/z/in/photostream/ )

lördag 26 april 2014

Kvinnan med fåglar i håret

Hon kallas ”kvinnan med fåglar i håret” men det är ingenting romantiskt med henne, inte alls. Duvslaget måste skrubbas varje dag för att det är så fullt av skit. Skit och fjädrar. Visst, fortfarande ger det en känsla av triumf när duvorna kommer tillbaka men de kommer sällan med de svar hon önskar. Hon är för otålig och vild. Denna sanning kontemplerar hon medan hon knäskurar, med vänligt kuttrande duvor på axlar och huvud. Hon kommer inte ens ihåg hur det senaste budskapet till mästaren löd. Det enda hon vet är att det lika gärna kunnat stå ”Är jag inte vis?” för det var det hon ville säga och därför sa. Korkat. Hon lyfter upp vänsterarmen för ögonen i skam. Då kommer Beata, den helgråa duvan in med svaret. Hon väljer vilset mellan iver och skam och befriar Beata från brevet. Där står bara: ”Betänk den kunskap som gått förlorad i information. Betänk också den vishet som gått förlorad i kunskap.” Med hängande armar lämnar hon duvslaget och vandrar nerför klipporna mot sin stuga. Förflyttad tillbaka till början igen. Hon kan inte tolka det på något annat sätt. Varje gång gör det lika ont. För varje gång blir det en allt mer angenäm plats att vara på. Början.

(Utmaning: information)

fredag 25 april 2014

Ingen lind

Karin hade ett vårdträd, en lind, invid garaget.
Varje kväll från tidiga våren kramade hon dess stam.
Torsten kom för att fälla en tall på Karins och Sigvards tomt.
Efter det hade inte Karin längre någon lind.
Torsten sade ingenting om det, så det gjorde inte Karin heller.

(Utmaning: stam)

torsdag 24 april 2014

Lillflickans rum

Jag ser för mig hur oskyldig din säng ser ut nu, när dagsljuset faller på den från österfönstret. Lillflickans rum. Lillflickan, som blivit gamstinta. Allt är prydligt, nätt och gungstolen ack, så tråkig att dammtorka varje fredag. När jag tycker mig betrakta dig i ditt rum i dagsljus ser jag en ung kvinna vars största bekymmer är gungstolens kringelikrokar och vars största njutning är att sträcka ut sig efter dagens möda.

Och vem är jag då, som betraktar?
Jag är entomologen som dyker upp varje sommar, artigt språkande med dina föräldrar vid kvällsvarden.
En gång ber jag dig om smör och du rodnar. Så börjar det.
När sängfjädrarna gnisslar för mycket drar vi fnissande ner madrassen på golvet.
Du är rödflammig, ivrig. Börjar prata fortare. Ja, du förvandlas. Är fortfarande förvandlad när vi ställer rummet i ordning igen, när jag smyger ner till gamla drängstugan, där jag huserar, när vi möts till frukost. Du viftar med armarna. Skära semaforer. Ett hemligt språk till mig. Nu får jag smöret utan att behöva be om det.

Jag är själv långt ifrån oberörd. Och jag prisar den högste att jag hade vett att ta med mig gummin från stan. Inget ont ska få komma ut av detta. Inget ont. Till sensommaren ska du få krypa in igen i jungfrudomen. Gungstolens milda vaggning när du byter blad i poesiboken. Jag avundas dig. Hela ditt liv har du här men jag, jag irrar vidare.

(Utmaning: bildutmaning. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/25347284@N04/10948222325/sizes/z/in/photostream/ )

söndag 20 april 2014

Mjuk

Jag stannar här, i vördnad inför din underarms mjuka insida. Intimitetens början. Trött tanke: även Adolf Hitler hade det. Mjuka underarmar.

(Utmaning: mjuk)

söndag 13 april 2014

Tyst dag vid havet





Det är en av de tysta dagarna vid havet. Elin läser Vi, de drunknade med återhållen andning, Pål går som vanligt och samlar artefakter i strandlinjen och Berit slår knut på sig själv på en yogamatta som knastrar av sand. Det är underligt, den dag vi mest behåller tankarna för oss själva rör de sig, oss ovetande, på ungefär samma plats: vi tänker vagt och grumligt på den historia som inte bara berättas av människan och som skriver sina rader i jordsediment eller på havets botten. Vi dyker långsamt upp till middagen, en och en. En hel dag är för lång tidsrymd att vara i tystnad. Tystnaden vill hålla oss kvar och vi blir dröjande och blyga. Pål visar till slut upp en slipprig utsirad träbit. Svartek, säger han. Den har legat länge i havet. Mönstret är ett både skirt och grovt rosmönster – som ett skåp på Indiska, säger Berit. Pål viskar: 1600-tal. Inte förrän nu märker vi hur inåtvänt exalterad han är.
Till nästa år ska jag kunna dyka, säger han. Det är bara larvigt att jag inte lärt mig det förut. Och så ska jag samla ihop ett gäng och vi ska dyka... där! Han pekar ut bland kobbarna.

Alla pratar upphetsat. Alla utom jag, som sitter och funderar på den här farkosten i ek, som i snart fyrahundra år har varit en massgrav. Jag tänker mig paniken bland sjömännen när skeppet gick på grund. Många hann väl rädda sig men de som befann sig långt nere i skeppet kom nog inte ut. Den strålande smärtan när vattnet tvingade sig ner i lungorna på dem, en och en. Jag kniper ihop ögonen.
Åk inte dit, säger jag. Snälla Pål, åk inte dit.
De andra tystnar, stirrar på mig. Jag känner mig som om jag är med i en film. Eftersom jag ändå är med i en film, skjuter jag stolen bakåt, reser mig upp och går ut genom verandadörren. Ridå.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/31209247@N06/10885637385/sizes/z/in/photostream/ )