Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 1 augusti 2015

I så fall ringer de inte

Jag har varit uppe hos Tora Thörne i etagelägenheten på åttan och hon ser mest hängmattorna hos hippisarna på den andra takterrassen, vad jag kunde se. Hos många i vår förening som bor högt kan man inte se så mycket, eftersom fastigheten ligger i en sänka. Det är försmädligt. Den som har bäst utsikt hos oss är nog faktiskt Bosse, ordföranden. Han bor på nedre botten och har ett uterum bakom ett högt plank men sedan föreningen installerade övervakningskameror i hissarna och i garaget har han mycket att titta på. Han och frun. De slår vad om allt. Om Sören Blom ska glömma att veva upp sidorutan när han parkerar som vanligt. I så fall ringer de till honom. Om Pedersson på fyran ska kyssa hemtjänstflickan med flätan i stora hissen i nittioettan. Om tant Solveig i nittiotrean ska peta näsan när hon får en stund för sig själv. I så fall ringer de förstås inte. De har en burk där den som förlorar lägger en femma. Den burken har de med sig när de åker på bilsemester. Om de kan slita sig nu när de har en sådan utsikt.

(Utmaning: ”Utsikt”)

torsdag 30 juli 2015

Konstig kropp

Fräulein V. är en konstig kropp!
Vadan och varför, mein kind?
Vi spatserade i jåns nere vid maderna och jag frågade om hon ville följa med på en vandring till pilgrimskapellet endera dagen. Just då gick hon ut på en spång och slant så olyckligt med foten att hon formligen hjulade ner i det djupa diket.
Ja, spängerna blir hala i det här vädret.
Men vi pratar inte om spängerna, vi pratar om Fräulein V.!
Nå, låt höra! Varför är hon då en konstig kropp, som du säger?
Jo, vet Mutter, hon skrattade hela vägen! Inte bara när hon landat hårt på stussen utan från det ögonblick hon slant!
Sååå?
Och ett rent och klart skratt var det, väldigt... vad ska jag säga... fritt och oegennyttigt.
Såå?
Och hon följde med upp hit till pensionatet så glatt fastän hon var blöt på hela baksidan!
Så?
Hon följer med till kapellet!
Och?
Vet Mutter, jag tror jag älskar Fräulein V.!

(Utmaning: ”Skratta”)

tisdag 28 juli 2015

Det hände något i vårt kvarter idag

Det händer inte mycket i vårt kvarter men vi har det hyggligt. Nu står Greger hemtjänstare och Lotta tandläkare och pratar uppe vid infarten. Greger har varit och handlat. Han har en grön dramaten idag. Det kanske han alltid har. Lotta är pigg, som vanligt. Plötsligt, längs västra långsidan av stora huset, kommer något farande... det är som ett stort klot som rullar, brandgult, som en medicinboll eller en liten sol. Lotta och Greger följer det med blicken men kan inte undgå att se, i ögonvrårna, hur indiern i åttionian kommer springande efter föremålet endast iklädd dhoti. Han som brukar vara så samlad, nu skränar han: ”It's my umbrella! It's my umbrella!” och Lotta och Greger ser att han har rätt. Det är bara ett uppslaget paraply. Men varför ett brandgult? Frågorna är på väg att hopa sig men det är då som Aino sjukpensionär kommer och berättar att någon blev skjuten på OK i natt och att ryktet säger att han bara var sexton år och att han dog av skadorna. Fler samlas, Pekka mentalskötare och Nemos matte och ett par till och Nemos matte säger att när man blir skjuten i huvudet fortsätter hjärtat att slå ett tag och snart går alla hem till sig men indiern i åttionian försvinner i höjd med macken i jakt på sitt paraply.

Text baserad på meningen ”It's my umbrella.” från Ben Okri: Dangerous Love.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig sida mitt i boken. Skriv en text baserad på näst sista meningen på sidan.”)

fredag 24 juli 2015

Liesl och Rolfe

You are sixteen...

Sammetsmörker. Jag vänder mig åt sidan för ett kort ögonblick, det reflekterade ljuset målar din gapande hänfördhet. Den här biten är bäst, Liesl och Rolfe. Ung kärlek. En klump i hjärtat.

I am seventeen...

Jo, han är ganska fin, Rolfe, men man vet ju. Man vet att han är med dem, så därför är han inte riktigt lika fin. Han är snygg på ett urvattnat nazistsätt och klumpen i bröstet blir ännu större, det är bitterljuvt, som det skulle stå i en av moster Harriets romaner, som jag börjat få läsa.

I am sixteen going on seventeen...

Liesl är fin rakt igenom. Hyn i hennes ansikte, ja säkert överallt, är som alabaster – vad nu det är, men jag är säker på att det ser ut som Liesls hy – och jag tänker på förr i tiden, mer förr i tiden än andra världskriget, när kvinnorna använde arsenik för att få genomskinlig hy. Man lär sig mycket i Harriets böcker...

You are seventeen, going on eighteen...

Man lär sig så mycket av att läsa moster Harriets böcker att man ser det man inte sett någon av de tidigare tre gångerna man sett filmen, att den älskliga Liesl är djärv och litet framfusig; att sången säger en sak och skådespelandet en annan! Jag fascineras av det, slutar mata in godis i munnen. Det är något jag aldrig sett förut men jag förstår att det finns i andra filmer också, för jag känner igen känslan det ger.

Nu börjar det regna och dansen i lusthuset tar vid.

Man sitter i en vuxenbubbla när man ser den här scenen i Sound of Music, för man vet att de är unga och naiva, att det är litet sött att Rolfe känner sig så mycket äldre än Liesl. Samtidigt är de ju stora, jättestora, och man ser upp till dem och trånar... ja, den tioåring som inte blir kär av den här scenen finns inte.

Vem blir du kär i? frågar du när vi kommer ut.
Liesl, förstås, säger jag.
Jag med, säger du.

Vi går tysta, två töser som varit ensamma på bio för första gången, tio år gamla. Jag tar inte upp det om orden som säger en sak och gesterna en annan.

(Utmaning: ”Sexton”)

tisdag 21 juli 2015

Till försvar för världens friaste konstart

Gustaf Fröding
 
Snälla, kan man få skriva för att det är... ja, för att det är... liksom... kul? Jag skulle vilja höra en riktig författare som sa att han eller hon skrev lite hipp som happ, när det föll sig, när hen kände för det. Jag är säker på att det finns nån. Och att den skriver bra. Jo, jag pratade faktiskt med en en gång. Han sa att han fick en idé i månaden och att han trodde att det var så för andra också. Egentligen. Han heter Jan Henrik Swahn och skriver oftast väldigt bra. Annars är det det vanliga tugget. Man måste se det som ett jobb, vara noga med skrivtimmarna, helst ska man skriva på samma tid varje dag. En kvinnlig svensk författare sa en gång i en intervju att hon skriver iförd träningsoverall, för hon blir så svettig. Jag tror det var Viveka Lärn eller någon annan som skriver på en ö. Ni ser. Idealet är det asketiska. Det ska vara jobbigt att skriva. Här har man valt världens friaste konstart, som kan tas med överallt eftersom den är närmast totalt oberoende av verktyg och redskap, man kan sitta under en ek på Djurgårn och filura litet, ja, eller i Judarn eller... troligen även utanför Stockholmsområdet, även om jag inte kan tänka ut namnet på någon trovärdig plats. Här har man alltså valt denna konstart och så ska man stänga in sig i ett arbetsrum mellan 7.00 och 12.00 och svettas? Och detta i en tid när det inte direkt skrivs för ord i världen. ”Amatörer väntar på inspiration, vi andra går till jobbet.” har Stephen King yttrat. Den enda dag han inte skriver på är juldagen. När får de sina idéer? När blir det sådär njutbart glest mellan hjärncellerna på dem, sådär som det blir när man, ja, filurar? Och, en viktigare fråga: Hur många lovande författarsjälar har avskräckts av dessa produktivitetsmonster och tänkt: ”eftersom jag aldrig har lyckats hålla mig till ett schema i hela mitt liv, vare sig ett gjort av mig själv eller ett uppsatt av andra, får jag nog lägga skrivplanerna på hyllan”?

Ett sista citat, av en genial poet, som i och för sig var galen tillika: Gustaf Fröding. Han skrev till sin älskade syster Cecilia en gång: ”Man måste vara lat och ensam för att kunna dikta.” Jag tycker det är så fint. Man måste vara lat och ensam. Ännu finare vore om någon författare sa: ”Det finns inga regler. Det här funkar för mig: jag skriver bäst på surfplatta i kön på Pressbyrån. Du kan göra hur du vill. Du kan skriva med pensel och vatten på en het sten.”

(Utmaning: ”Ensam”)
 

söndag 19 juli 2015

Grillska

Snålblåst. Åsklukt. Hon omgärdade sig med spinkiga gladfärgade stolar på Grillska husets uteservering på Stortorget. Så barrikaderad tog hon fram sin anteckningsbok. Ofta räckte det med att slå upp den för att hon skulle få sinnesro. Hon bläddrade fram rätta sidan och smekte boken plan. Den var billig men trådhäftad och klarade att hanteras i ryggen. Hon låtsades läsa, stirrade rakt igenom bokstäverna. Smuttade på sin latte. Helst ville hon bara sitta där med boken uppslagen och snart skulle regnet komma. ”Med uppslagen skrivbok kan man inte vara nedslagen,” plitade hon ner och så ett citat: ”Allting som är, är jag trött att begära” – gudbarnets mantra från Södergran. Det fungerar, generation för generation, att vi hittar ett kluster ord som bättre uttrycker hur vi känner än vi själva kan, och så blir orden både fastetsade och bevingade, tänkte hon vimsigt medan hon läste vad hon skrivit alldeles ovanför: ”Jag blir självupptagen i min beundran för dig. (Svar på en mer än tjugo år gammal fråga.)” Nu stack regnlukten i näsan. Hon kände på sitt bastanta paraply. Dags att omgjorda sina länder, ge sig av. Skrivboken närmast ryggen – där skulle den dunsa runt, potentieras. Hon snubblade fram i snårskogen av stolar, ut mot kanten av trädäcket och där, där föll den första regndroppen.

(Utmaning: ”Omgärdade”)

fredag 17 juli 2015

Saga om en vidgad värld

Redan på tunnelbanan hem plitar jag det här brevet till dig, min syster från slättlandet, som vidgat min värld med sällsynt besök. Vi har pratat om allt, skrattat åt det mesta, det är så mycket som jag redan vet att jag glömde säga, om din tapperhet inte minst. Det var väl tur att jag inte sa det. Mellan gångerna glömmer jag din röst. Jag kan minnas ordagrant vad du sagt och var du sagt det men inte rösten; intensiteten och dialekten. Bara från samtalet som nådde mig hemma hos Aniches mamma i Ihube, vårt första, minns jag exakt varje diftong, varje tiltad konsonant: He is dead. Sean is dead. Och du lät klar, som om du satt i rummet, på sängen kanske, där vi alldeles därefter skulle finna en död orm under madrassen, och jag förstod att du inte var åter i den här världen än och inte skulle vara det på länge.

Jag skriver för att bekänna att det ger mig en pervers lättnad att du inte är det heller nu, för så kunde jag också för ett ögonblick, en dag i ett åskstelt Stockholm, slinka ut och hamna i något större.

Det var det. Så har jag sagt det. Fingrarna är korviga, bokstäverna på telefonen minimala och vi har redan nått Stora Mossen. Funkishusen vid Drottningholmsvägen syns knappt, trots att de är nymålade, bakom lövverket. The foliage måste jag skriva på ditt språk som redan håller på att drunkna i medvetandet. En del av de insikter jag nådde med din hjälp idag flyter där än. De flyter. De är mina så länge jag kan varsna dem.

När jag kommer hem ska jag gå direkt in i duschen, skrubba sköte, själ och tunga, utplåna dofterna, men en liten vaksamhet i rörelserna ska vittna – för den som kan se – om att jag inte riktigt är tillbaka.

I Ihube vaknade jag tidigt morgonen efteråt av att Aniches mamma påbörjade storrengöringen som skulle komma att pågå i tre dagar. Ormar i huset är en skam, eftersom alla vet att en orm inte kommer in i ett rent hem. Den här gången ett mirakel, eftersom vi inte blivit bitna.

(Utmaning: ”Röst”)