Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 6 februari 2016

Resa med Anna K

Det går inte att sitta på ett tåg i vintermörkret utan att tänka på Tolstoj och olyckliga kvinnor, olyckliga familjer, en olycklig mänsklighet. Där! Vem gick förbi? Frasandet av en stärkt svart burgunderspets...Var det inte Anna Karenina själv? Något klirrar. Det är en gammaldags vattenkaraff i sin hållare. Något sådant finns överhuvud taget inte på X2000. Kommer ni ihåg? Folk som fick åka med ögonbindlar för att de blev så åksjuka i de doserade kurvorna. Mänskligheten vänjer sig. Olyckan breder ut sig, trots att de olyckliga som var utan ID sorterades bort redan före sundet.

Det går knappt att sitta på ett tåg i vintermörkret utan att klottra i ett block. Tåget har förstås WiFi men han är konservativ på vissa punkter. På resa ska det vara olinjerat kollegieblock, storlek A5, samt möjligen en pocketbok men helst Kupé, SJ:s egen tidning. Godtycklig lättsamhet tjusar honom ibland. Han borde prenumerera på Hemmets Veckotidning.

Det går sällan att sitta på ett tåg i vintermörker utan att slösa pengar på svindyr bira. Drivet och skoningslöst tecknar han en människoskock på marsch, på marsch mot en löpsnara i motljus. Den fuktiga ringen från en ölburk blir som ett sigill, där partiklar från hans mjuka blyerts simmar. Det frasar åter från en punkt snett ovanför hans öra. Han tittar hastigt. Det är förstås inte hon men tåget saktar in och stannar. Nästa stund han förmår registrera står han på perrongen, huttrar i bara skjortärmarna och fördömer sitt storhetsvansinne. Varför ska han behöva dra hela mänskligheten med i fallet? Han kan försvinna utan störa mer än han skulle göra om han drog korken ur en flaska. Plopp. Och ingenting skulle förändras. Ingenting.

(Utmaning: ”Tåget saktade in och stannade”)

tisdag 2 februari 2016

Förstår inte

Det är många år sen nu och skymning. Vi står i en förvildad berså. Det är jag och Mia och Nilla och deras medvetna kamrater. Jag försöker verka cool och mystisk. Jag vill vara som de. Det är inte lätt. Alla är minst tio år yngre än jag och jag är sjuk. ”Försök med Markus!” säger Mia. ”Han är en mycket läkande person.”

Det tar ett tag. Sen drar jag hem till Stockholm. Det är gångavstånd till Markus' mottagning. Markus är en liten gnom, defensiv om sina holistiska övertygelser. Det defensiva gör mig nervös. Jag står i mina rutiga byxor som katten har rivit trådar ur och försöker utstråla klientskap. Han vill vara vän och jag är så trött. Det är något fel på målarfärgen i taket på hans etta. Den hänger lös i stora sjok. Dem betraktar jag när vi idkar slött sexualumgänge vid några tillfällen. Alltid hos honom. Alltid under detta tak. Jag förstår inte vad meningen är med någonting.

(Utmaning: ”Läkande”)

fredag 29 januari 2016

Till slut

Det blir en vana till slut, säger Aino.
Han vet inte vad hon menar. Hon sitter i sängen med matelasserade bäddjackan på, den testiga flätan som en tunn rännil från nacken och ner över bröstet som inte rör sig.
– ”Till slut”, säger Samuel. Du är väl inte död än?
Inte än. Apropå det – pratade du med prästen?
Han däremot är död.
Alla är döda. Det är ett bekymmer.
Hon suckar, himlar med ögonen mot något osynligt halvvägs upp på väggen.
Du får satsa på någon som är min generation snarare än din, säger han och rösten tuppar av falsk optimism.
Jamen du känner ju ingen! Du gick på teologen och kan inte få fram en präst till din gamla mors begravning. Jag ska säga dig...
Jag brände liksom mina skepp där, säger han och reser sig upp. Nu måste jag gå, mamma.
Med viss innerlighet placerar han en puss på hennes mun.
Brände? mumlar hon

Han går med flaxande rock genom korridoren, delvis försjunken i minnen av förfalskade uppsatser och köpta omtäntor, delvis ältande Ainos morbida fixeringar. ”Det blir en vana till slut”, tänker han, osäker på vad han avser. Skammen. Nåden. Rundgången i konversationerna med modern. Kassajobbet i den lilla Icabutiken. Ensamheten på platsen där drömmarna tar slut.

(Utmaning: ”Vana”)

måndag 25 januari 2016

Vänd oceanen

De vackraste orden hon någonsin tänkt ut gömde hon inte på någon hårddisk eller i en pärm. De skrev hon med versaler på sin största post-it-lapp: Vänd oceanen och dyk upp från ytan. Upp i djupet. Lappen satte hon upp väl synlig på skrivbordet i väntan på att Någon skulle komma, Någon som sa: ”Vad fint!” eller ”Du har verkligen förstått!” eller kanske till och med bara ”Oh!”. Någon som så yttrade sig skulle hon kunna känna sig tillfreds och passionerad med. Om ingen annan hunnit före, skulle hon gifta sig med Någon.

Åren gick. Lappen blev sliten och gummeringen torkade. Hon väntade, skrev en ny. Vänd oceanen och dyk upp från ytan. Upp i djupet. Väntade mer. Inte ens hennes närmaste vänner sa någonsin något om lappen men hon förtröttades inte. Hon tyckte fortfarande det var bland det vackraste hon skrivit.

När hon var inne på tredje lappen var hon gammal och grå. Då kom någon över haven. Han kunde inte hennes språk men oceanen, den vände han upp och ner på. Hon var helt oförberedd på att detta skulle hända henne i verkligheten och hon var inte så bra på att simma under vattnet men hon paddlade som en vattensköldpadda och kände hela tiden, med dunkande pulsar i öronen, att om hon nånsin fick luft skulle hon fria.

(Utmaning: ”Känna”)

söndag 24 januari 2016

Den stränga kursen

Vi är trötta. Vi är skrivande. Vi har lovat varandra en sträng kurs. Skrivarkurs var tanken, men det kan lika gärna röra sig om en levarkurs, står det mer och mer klart för mig ju närmare datumet vi kommer. Kursen kommer att äga rum i en grånad stuga vid kusten. Jag skriver för många adjektiv. Dem måste jag göra mig av med på den stränga kursen, min tendens att skriva moraliteter likaså. Du ska vägleda mig. Det är jag säker på. Vi ska sitta med ryggarna mot varandra, för annars börjar vi flamsa, vid varsitt väggfast bord, och stränghet ska råda. Nedslag på minsta rytmiska snedsteg och varje pretentiöst semikolon. Även jag ska hitta något hos dig, jag ska anstränga mig, kanske ska jag våga säga att du gömmer dig i din rättframhet, för ibland är det sant, men jag vet inte om det är till nackdel. Sträng ska jag ändå vara. Och varje dag i kvällningen ska vi vackla upp från våra sittplatser – två bänkar bara, lika grånade som huset – och stödda på varandra kliva ned i havet och tvätta oss där. Då, när vi är vända mot varandra, kommer strängheten att upplösas, vi skrattar litet, skvätter vatten och undrar: varför väntade vi ända tills vi blev åtti innan vi tog oss tid? Åtti respektive sjuttisju. Och vi torkar oss i trådsliten frotté och skrattar mer, åt våra forna drömmar skrattar vi, och vår talang, och åt vår ödesdigra brist på fokus. När vi vandrar tillbaka upp vet vi att detta är slutet, det blev en sträng kurs men det var också det sista som skulle hända. När vi kommer hem till våra hem kommer allt att vara över.

(Utmaning: ”tendens”)

fredag 22 januari 2016

Välkommen

Jag försöker nå insikt, sa adepten till gurun.
Det är bra men låt hellre insikten nå dig, sa gurun och log.
Och adepten knatade nerför det höga berget, bort från den stora vildmarken och satte sig i ett hörn och väntade på insikt. Och insikterna kom, en efter den andra, tills adepten en dag kände sig så full av insikter, att hon fattade sin stav och vandrade ut i den stora vildmarken och upp på det höga berget, där hon träffade sin vän gurun.
Jag håller på att sprängas av insikter, flåsade adepten.
Spräng insikterna! svarade gurun.
Va? sa adepten men gurun bara log och pekade med handen mot stigen som ledde ned från det höga berget. Och adepten nådde snarare än hon trodde var möjligt sitt hörn på golvet i lägenheten i den stora staden, där hon rådvill satte sig igen. Rådvillheten visade sig vara fruktbar och snart förstod hon att hon var upplyst. Hon väntade en vecka för att visa sig litet ödmjuk, sen tog hon den välkända vägen genom vildmarken och upp på berget igen.
Jag är insikt! sa hon värdigt till gurun, som skrattade och ropade:
Insiktslös – samsara! Insiktsfri – nirvana!
Adepten blev mycket modfälld men traskade hem igen, nerför berg och genom vildmark. En vecka ägnade hon åt karlar och sprit men sen satte hon sig extra beslutsam i hörnet av sin lägenhet och mediterade. Hon mediterade när hon gick och hon mediterade när hon stod och i livets alla skeden mediterade hon, tills hon kände sig som ett membran som allt med lätthet penetrerade.
Jag vet ingenting! sa hon till sig själv. Det föresvävade henne inte att gå upp på berget och rapportera denna icke-händelse för sin vän gurun, däremot kände hon på sig att det var länge sedan gurun fick sig ett bra mål mat, så hon redde en korg med aubergineröra, kikärtsgryta, ris och en ask Noblesse och gav sig av.
När hon såg gurun blev hon jätteglad och sa:
Här kommer jag med litet käk!
Gurun reste sig upp, sträckte ut händerna och sa:
Välkommen hem!

(Utmaning: koncentrera)

onsdag 20 januari 2016

Hos Markus

Jag hade inte varit hos Markus många timmar förrän jag förstod att stället hade potential. Stor potential. Han hade tagit mig på en runda på älven med skotern, vi hade hängt upp fångstlinorna på krokar på den bakre verandan och satt nu i det ombonade köket och spelade kille. Hans yngre bror var också med. I köket fanns en reda, i och för sig i gulnad plast och full med gamla tipskuponger och skrapade trisslotter men en reda lika fullt. Jag gillar redor. En reda är en uppsättning utdragbara små specerilådor som fästs med skruvar under ett köksskåp och gör att man inte behöver ha miljoner burkar på köksbänken.

Det var inte redan jag hade sett först. Det var förstås älven. Och lägdan ner mot den. Men redan var en sorts prick över ett slags i, i som i intresse. Jag försökte få tag på Markus fot med min men köksbordet var för stort. Helt OK. Ingen panik. Jag tittade på brodern, Måns, men han verkade litet störd. Satt och hoppade på stolen. Jag beslöt mig för att koncentrera mig på korten. Markus satte fram en kaffekanna direkt på perstorpsplattan, där den tydligen brukade stå, att döma av de bruna ringarna. Det var bruna ringar också i min kaffekopp. Hemmet var fint men det behövde en kvinnlig touche. Jag kisade mot Markus.
Du borde ha ett Bed and Breakfast, föreslog jag medan jag delade nästa giv. Sidoinkomst...
Vem vill bo bland det här skräpet? avbröt Måns.
Jag tittade strängt på honom.
Man kan röja litet här och där. Gästerna behöver inte vara överallt.
Han hoppade vidare och slog paradiddlar mot bordet. Lekte han helt enkelt att han spelade trummor?
Och så är det fattiglapparna, la han till ganska rytmiskt.
Asbestplattorna, sa jag.
Ingen vill bo i ett hus med asbest.
Men det är enkelt! Fram i maj kan vi gräva en stor grop... började Markus.
Det är förbjudet, sa Måns.
Han måste ha blåmärken på sittbenen om han höll på och hoppade sådär jämt. Men det hade ju inte jag med att göra. Markus himlade mot mig. Jag himlade tacksamt tillbaka.
Vem ser något här? sa Markus och slog ut med armarna.
I fantasin inneslöts jag i den där stora famnen. Han luktade riktigt, som karlarna gjorde när jag var liten, svett och mer svett och lite eld och lite tjära och ingångna kläder och mer svett. Och nu fick våra raggsocksbeklädda fötter tag på varandra. Måns satt med killen kvar och åkte ut. Markus log med hälsosamt gula tänder. Kanske inte min lilla Nissan Micra skulle starta. Den kunde visa sig oberäknelig ibland.

(Bildpuff idag. Bildkälla: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ )