Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 9 maj 2016

Pundförvaltning AB

Hon som ligger i glaskistan där är Anne-Mi. Det var hon som skapade Pundförvaltning AB, gemenligen kallat Pundarförvaltningen, trots att narkomanerna bland klienterna var mycket få. Nej, Anne- Mi sköt in sig på de rekorderliga; på förskollärarna och gymnasieingenjörerna, på journalisterna och de studieförbundsanställda, på alla med pundskuld, inte minst begravningsentreprenörerna. Pundskulden, hade Anne-Mi räknat ut, uppgick till 365 kronor om året per person och inkasserades av henne. Hon hade förbluffande lätt att komma till tals med flyhänt dagispersonal fast i cernitleraträsket, med ingenjörer med genivarning och med begravningsentreprenörer, inte minst begravningsentreprenörerna, som alla närde kreativa drömmar, åtminstone om att bli florister. Hon hade förbluffande lätt att övertyga dem om att det var värt det att betala henne en krona om dagen för att de inte tog hand om sin gåva ordentligt. För att de inte förvaltade sitt pund. Och så skulle hon på något sätt göra det åt dem. Drejandet. Uppfinningarna. Den fria prosan. De läckra blomsterarrangemangen. Ungefär en gång om året fick klienterna komma hem till henne på inspirationsaftnar, där hon visade allt från knöliga krukor till knaggliga krior – ja, någon gång även något som påstods vara ett nydanande filter för salpetersyra. ”Kan jag, så kan ni” var hennes enkla devis. Och de köpte det. År efter år efter år fick hon leka på deras bekostnad. Tills...

fortsättning följer

(Utmaning: ”ta hand om”)

lördag 7 maj 2016

Filippa

Hon glider in vid tiotiden och vi står som i givakt vid våra kar. Vänliga leenden, förnäm avslappning, hon tackar alla som gjort klister, blandat färg. Vi blir som boxervalpar allihopa, kråmar, kelar, går tufft och ostadigt. Vill duga. ”Nej, nej, nej, Petra, för mycket svart!” och ”Röööörelsen i papperet, Joakim! Mjukt och bestämt!” Annars blir det luftbubblor. Det har vi lärt oss. ”Nej. Du är nog inte redo för en påfågel än. Men prova på det här!”

Pappersmarmorering för Filippa. En monoprintteknik. Fånga ett flyktigt ögonblick för evigt på ett ark papper. Det är bara sex gånger. Sen går vi åter till att binda böcker även på fredageftermiddagar. Vi är så trubbiga och liksom blinda. Hon har långa naglar i sober pärlemor.

Det är en fantastisk teknik. Vi skapar storverk. Det är bara det att hennes verk är större. Och det är inte för att hon slipper göra hundgörat. Hon ställer sig bakom mig och för mina händer med kammen och plötsligt är mönstret rätt och färgen blöder inte. Hon går och lutar sig över Joakims kar i stället och jag misslyckas igen.

Hon är alltid så glad. ”Tack för att jag fick komma och leka med er”. Bugar som en liten Buddha. Det går inte att komma undan att hon inte verkar nudda golvet. Men Maj-Britt var här när Centret var nytt. Det var längesen. Då gick Filippa lunsigt med gråa joggingkläder, såg ingen i ansiktet med sotsvarta, skelande ögon. Drog sig undan på Textilen, låg bland stuvarna i fosterställning. Man ser hennes släta panna nu och undrar vad som hände. Vad som gör att hon inte är en deltagare längre, utan bara kommer då och då och undervisar. Får betalt.

Men jag undrar också om nätterna, när ljuset släckts, vad som händer då. Om det blir fosterställningen igen, fast hon glider så fint på dagtid.

”Det var hantverksutbildningen,” säger Maj-Britt bestämt. ”Att hon fick gå hantverksutbildningen. Det var som dag och natt.” Och kanske har hon rätt. Filippa säger själv så ofta som hon kan att handens verk helar. Precis så säger hon. Och vi känner att hon har rätt, fast vi inte fick gå någon hantverksutbildning, utan bara drar här på bokbinderiet. Men jag undrar ändå om nätterna...

(Utmaning: ”Glider”)

tisdag 26 april 2016

Vansinne, vår

Att smuts kunde betraktas som ett skydd, en värnande hinna över kroppens mjuka hud och sårbara inre, var inte helt ologiskt.” Karin Johannisson: Livets gränser – Födelse, sjukdom och död 1750 – 1900 ur antologin Bryta, bygga, bo – svensk historia underifrån.

Våren andas tungt i mig och runt mig och jag rämnar. Varje år denna smärta, liksom präglad i musöronen, eller utskvätt som kalkaktiga fläckar av förgängliga vitsippor. Liv som återvänder och luktar precis som död, vår efter vår. Outhärdligt. Eruptioner av det. Jag rämnar, rivs upp; retirerar sen in i min gamla grotta där jag smetar mig med ruttna löv och humus. Min enda barriär mot ljuset, mot det som förkrossar, men den hjälper föga. Just när jag kladdar, kanske, men sedan är jag mest bara kall. Skymningens utdragna, genomlysta plåga och jag darrar fastklamrad vid mig själv. Sen mörker äntligen och jag smyger över gräs och grus mot huset. Det enda som hjälper är en lång, varm dusch. Sen börjar alltihopa om igen.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp valfri sida mitt i boken. Välj en mening och skriv en text baserad på den. Berätta gärna vilken bok du valt.”)

söndag 3 april 2016

Geniet

Vi var aldrig älskande, tror jag, men vi gick i samma klass på högstadiet – glåmigt sjuttiotal, suspekta byggnadsmaterial och begagnade snusar i taken. Portionssnus var inte uppfunnet. Ingen av oss snusade heller. Du spelade klarinett, klarinett och piano, och jag var tjej. Ja, jag spelade också klarinett men inte på din nivå och jag var förtjust i genier. Därför, kanske därför, har jag kvar affischen du gjorde strax innan vi slutade nian. Du hade fått tag på en tom affisch från kyrkan i Steghärad, som ligger alldeles utanför stan. Där hade du präntat med grön spritpenna: ”John Larsson framför Toccata och fuga i d-moll”. Du var insnöad på Bach. Nedanför var den stiliserade kyrksilhuetten och ”Steghärads kyrka” i sans serif och allra längst ner, med dina bokstäver: ”Annandag påsk 2014”. Året vi skulle fylla femtio.

Högre eller längre sträckte sig inte dina drömmar. Jag bannade dig för det men du sa bara långsamt:
Orgeln i Steghärad är inte alls dålig. Svårspelad men inte dålig.

Nej, vi var aldrig älskande men jag tyckte om pianisthänder med fjun runt knogarna. Du började på musikgymnasium någonstans och vi tappade kontakten, förstås. Men jag har alltid spanat på affischerna, verkligen förväntat mig att du ska dyka upp som solist. Jag har fått min mamma att fråga din mamma varje gång de träffas på stan. Så jag vet.

Jag undrar om det hade blivit annorlunda om du hade gått över till orgel, som jag är säker på att du helst velat.

Du var så sluten i ansiktet när du spelade klarinett. Du var ekvilibristisk, javisst, men jag tyckte alldeles för sällan att det egentligen var vackert.

Och du började supa redan när du gjorde lumpen i musikpluton 1983-84. Tårar strömmade nerför Anita Larssons vida ansikte på Storgatan i vår lilla stad, när hon stod mitt emot min mamma många år senare och berättade. Det är din enorma begåvning som gör att du fortfarande kan jobba, hävdade hon, och jag vet att det inte bara är en lögn hon klamrar sig fast vid.

På annandag påsk 2014 gör jag en pilgrimsfärd till den stad i Sverige som har den minst betydande symfoniorkestern. Tårar rinner nedför mitt ansikte när jag hör Mozarts femtonde symfoni, som avslutar konserten. Mina taffliga öron kan inte urskilja tredje klarinetten men jag vet att du spelar väl, bidrar till att ge stadga åt verket. I famnen ligger min relik, den hoprullade affischen. Jag sitter i mitten av en bänk, kan sitta kvar länge när allt är över.

Jag skulle inte ha känt igen dig om jag inte vetat att du skulle vara där. Vet inte om jag kommer att göra det på nära håll, heller, men efter en stund i bänken har jag fattat beslutet. Affischen gömmer jag knöligt hopvikt i innerfickan och jag går mot personalutgången. Jag vet inte vad jag ska säga. Du kan redan ha gått. Jag vet att jag inte ska konfrontera dig med några drömmar från förr. Sånt beteende har jag plötsligt vuxit ur. Jag ska bjuda på en kaffe – jag vet att du är nykter alkoholist – och vi ska tala om musik eller om konst eller om vår gamla hemstad eller om vad som faller oss in. Vi ska mötas utan fjättrar.

(Utmaning: ”Framför”)

onsdag 16 mars 2016

Hon hade ingen buköppnare

Hon hade ingen buköppnare. Ett förbiseende, tänkte jag, eller kanske någon sorts kvinnlig ödmjukhet: inte skulle väl hon skjuta, första dagen i första jaktlaget, från branten ovanför Långtjärnsmyren... Men det gjorde hon. Jag gick med hunden och var snart framme i myrkanten, där hon stod böjd över älgtjuren med en enkel morakniv som redskap. ”Har du nån sked?” frågade jag när jag hälsat. ”Eller du kan sticka in två fingrar för att skydda våmmen.” Hon tittade upp med ett leende man inte är van vid i älgskogen, ett leende utan prestige och förbehåll, hon såg ut som reklam för bregott eller keso. ”Det ska nog gå bra,” sa hon lugnt och böjde sig ner igen. Med ett raskt snitt öppnade hon upp. Hunden gnydde som tokig och fick en testikel och mjuka berömmande ord. Jag stod rakt upp och ner och höll hunden, medan tjejen grävde i ryggsäcken och fick upp ett par plasthandskar... Det var nog då jag blev nästan kär. Eller när hon med en svepande rörelse lät våmmen falla ur. Eller när hon rakade ur tarmarna och knöt upp dem. Eller när hon sträckte på ryggen och gav mig det där kesoleendet igen och flätändarna var doppade i blod. Jag visste inte om det var hon eller djurkroppen som ångade. ”Du kär nya metoden”, fick jag fram. ”Ja”, sa hon. ”Jag är ju ny på det här.” Hon gav Tito den andra testikeln.

(Utmaning: ”Med ett raskt snitt)

torsdag 10 mars 2016

Mycket begärt

Det kändes som om att den där turen ner till centrum slutade med att det stod en karl i varje gathörn och mässade: ”Det är mycket begärt, det är mycket begärt” Men inte polacken. Det var honom jag vände mig till först. ”Kan du lukta på mig?”, frågade jag och han log med dåliga tänder och sa: ”Inte förstå.” Så jag gick vidare till nästa snubbe och frågade samma sak. Han såg konfunderad ut men det syntes att han förstod, så jag förtydligade: ”Jag får nämligen inte röka men nu har jag gjort det i alla fall och jag undrar om du kan hjälpa mig genom att känna efter om jag luktar rök.” Han sniffade knappt synbart i luften. ”Nej,” sa jag kraftfullt. ”Närmare. Djupare. Mera.” Då försvann han. Men det var faktiskt några karlar som stod kvar så länge, att jag fick fram min egentliga begäran: ”Det är nog bäst att du ger mig en ordentlig tungkyss. Du förstår, det är min man jag tjuvröker för och det är viktigt för mig att veta om han skulle komma att märka något när han välkomnar mig hem. I så fall är det bara för mig att vräka i mig mer saltlakrits.”

Det föreföll mig aldrig att fråga kvinnor. De kanske skulle ha varit mindre svårflörtade.

(Utmaning: ”Mycket”)

torsdag 18 februari 2016

Det oförlåtliga

Mitt barn talar till mig med skärpa från den andra sidan av det stora vattnet. Så har hon aldrig talat förut. Hon har rest långt och vunnit... inte insikt – den hade hon förut – men pondus.
Du tror att ditt liv var så länge sen” säger mitt barn.
Ja”, svarar jag raskt. ”Mitt liv var 1994. Give or take a few months. Då var du inte ens född.”
Hon sitter tyst. Skype kostar ingenting.
Förstår du hur illa du skulle kunna göra mig med en sådan utsaga?” kommer det sedan, dröjande.
Gjorde jag dig illa?”
Hon är ännu tystare, ännu längre, sen, på inandning:
Nej.”

Nu är hon inte intresserad längre. Fraser som slokar, om ett paisleymönster i blått, slipsar som ska sys om till västar, sånt. I vissa ögonblick ser jag hur hon uppfattar sitt liv: ödsligt som i en mindre hangar, kallt beskuggat av icke-minnet av honom, han som gick före. En sorgens kupa av plåt. Långsamma rörelser som i vatten; blå, liksom fluorescerande vener. Mitt enfödda barn föddes tre veckor efter sin fars dödsdag och jag gjorde det oförlåtliga: jag tillät tiden att stanna. Jag ser det först när vi lagt hundratals mil emellan oss, jag och mitt barn.

(Utmaning: ”skärpa”)