Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 2 september 2015

Plan de Paris

De fortsätter att stråla, avenyerna och gatorna och boulevarderna från Paris många torg, och jag hänger inte med. Det är tunnelbanestationerna jag kan på sin höjd. Paris underifrån. Étoile säger jag trevande. Det betyder stjärna har jag lärt mig. Jag går upp vid Étoile och knockas av gatorna, som är avenyer här allihopa. Själva torget är som ett stort runt ingenmansland. Man hukar i blåsten. Champs-Elysées är tjusig sa jag till dig en gång för att visa att jag hade vågat gå ovan jord någonstans i innerstan. Du fnös. Började prata om femte arrondisementet. Och det sjätte, där Jean-Paul och Simone höll hov på Cafè de Flores. Jag har googlat Jean-Paul och Simone på min nya telefon. Alltid litet rädd för den men inte lika rädd som för den här staden, i vars utkanter jag vandrar, med tidningar på nätterna, reklam på dagarna. Springskor av dålig kvalité. Dig hittade jag på en av mina tidningsrundor. Du var full då, så jag visste inte att du var kulturell. Natten därpå la jag en lapp i din låda. I want to be friends with you /the paper man – och så telefonnumret. Jag vet inte varför du accepterade, om det var för att jag hade hjälpt dig när du var packad. Ditt tjocka svarta hår till midjan luktar alltid gott, kanske av mysk. Jag är förtjust i dofter. Du är från Marocko. Eller vad det är du är – du är född här och det gör skillnad. Till dig törs jag inte säga att jag är rädd för den här staden men det är du som fått mig att inse det. Du studerar på Sorbonne. Du sitter i kassan på Monoprix. Din hobby är gratiskultur. Min är att sova. Intresserar du dig inte för någonting, Chibuike? frågade du en gång och jag svarade som varje igbo skulle svara: Jag intresserar mig för pengar och för Gud. Mina intressen leder mig till någon tunnelbanestation och en gatuadress. Ett namn, ett nummer. Dina intressen tar dig med till hela stadsdelar och deras historia. Marais... säger du och himlar med ögonen. Jag fattar ingenting men himlar jag med. Det är som om det är kortare mellan dina hjärnceller än mellan mina. Du skrämmer mig, som staden, men förtjuser mig med. Jag har börjat göra korta turer in till stan ibland för att erövra dig helt. På sikt. För att förstå dina ögon. Det är svårt. Gammalt är vackert, nytt är fult – men inte alltid. Täta trådar, trassliga, att nysta i är dina koder. Jag är hjälplös men stolt. Jag är kär.

(Utmaning: ”Stråla)

lördag 22 augusti 2015

Attribut

När Evy stod utanför jobbet och rökte i den vassa februariblåsten tänkte hon på vad den synska tatueraren hade frågat:
Vad är ditt främsta attribut?
Det var fråga om något man kan stå för hela livet och på vilken kroppsdel det i så fall skulle sitta och egentligen var Evy bara rädd för smärta. Men ändå. Det tålde att funderas på ändå. Hon tittade på tornet av aska som tronade på en lika hög vit cylinder och tänkte att det var nog den, cigarretten, som var hennes främsta attribut och det smärtade.
Jag är mera rökare än konsthantverkare, sa hon högt till en murken snödriva.
Askan föll. Hon hade rökt lika mycket jämt, hon måste ha rökt lika mycket när hon var ung och tog sitt hantverk på allvar, ändå kunde hon inte minnas att hon känt sig så solkad av rökningen då. Idéerna hade gnistrat ur huvudet på henne, det fanns inte en bokbindartävling hon inte var med i. Hon syntes i bokbindarvärlden, var en av dem som hade tur och fick ett av de få bokbindarjobben, på statligt arkiv, och äntligen anständig mat på bordet och semesterresor varje år... Men det blev liksom glesare... mellan tävlingarna, visst, men också mellan idéerna. Och i ett vilset halsbloss blev det i Evys hjärna som om rädslan för smärta hade med det att göra. Det var en sån där liten tanke på tvären som inte gick att hålla fast och hon glömde den omedelbart. Tog ett bloss till. Såg det höga asktornet balansera – en meningslös vana en meningslös vinterdag. Hon fingrade på lappen som låg i fickan, tatuerarens hemliga, som hon inte fick titta på förrän hon bestämt sig. Hon var inte bra på att hålla löften. På lappen stod: ”Du kommer aldrig att våga.”

(Utmaning: ”Välj fem ord på bokstaven A och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.” Mina ord: allvar, attribut, aska, arkiv, anständighet)

tisdag 18 augusti 2015

Vänja sig

En herde spelar på sin flöjt om kvällen och flöjten vänjer sig och låter bra...

Jag var aldrig förtjust i Evert Taube men även som liten gillade jag när texter levandegör det sällan beskrivna. Som i Sololà. Att flöjten skulle vänja sig tolkade jag som en poetisk utsaga men det där med Sololà själv, det förstod jag: När Sololá har krupit under fällen, då vänjer bädden sig vid Sololà... Jag såg för mig en raggig fårfäll och en mjuk madrass som båda formade sig när Sololà boade in sig. Det var gott. Och jag hade två problem: hygienen och Evert.

Hygienen: för mig var det bortom allt tvivel att Sololà låg naken i sängen utan lakan och det var inte särskilt renligt. Men det lät skönt.

Evert: Så många av hans visor hade jag hört, att jag även fann det bortom allt tvivel att han ville ligga där med Sololà. Och vänja sig. Och bli vand vid. Hm. När jag var liten var det alltid vinter och på teve visades alltid repriser av när den då tämligen döve Evert Taube reciterade sina sånger till luta inför ett fullsatt Gröna Lund sommaren innan. Ett inslag var alltid att han framförde Min älskling, du är som en ros till sin fru Astri, som satt på första bänk och såg spänd ut i ansiktet. Jag kände sådan ömhet för henne, som fick sitta hemma i Sverige och vänta medan hennes man rumlade runt i världen. Alla visste ju vad han höll på med! Damer, damer, damer. Samtidigt fanns det en kittling: Tänk om man kan leva så!? Vara överens om att leva så. Ge varandra utrymme. En tanke att vänja sig vid?

(Utmaning: ”bo”)

måndag 17 augusti 2015

Gerda

Det enda som dimper ner i brevlådan härute, förutom dassiga erbjudanden från Ica i Köpingsvik, är vykorten från moster Gerda. Det låg ett par redan när vi kom och brådstörtat tog hennes inredda båthus i besittning efter att hon hade gett sig av i sin ljusblåa motorseglare. Det är alltid något hektiskt över Gerda och det är som om hon gör saker bara för att hon kommit på att det går. ”Ni måste undvika Klingsor”, stod det på ett av de vykort som fanns när vi kom hit. Brevlådan läckte in litet grand, Icabladen var som tunn wellpapp och vykorten böjda. Det andra lydde: ”Ni måste ta vägen över bergen.” Berg – det är väl mycket sagt på Öland. Fast det sa jag inte till Niklas. Vi bara tittade på korten, hummade och la dem på byrån i köket.

Sommaren blev ovanligt fin och Gerda hade två cyklar. Vi tänkte inte på någonting. Blev långsamt brunare. En eller två gånger i veckan kom korten. ”Ni måste hitta den svarta svanen.” ”Ge akt på enarna i norr.” Niklas hade lagat brevlådan och vi tittade förresten så ofta i den, att det ändå inte skulle ha varit något problem med fukt. ”Ni får inte göra er bekanta.” ”Ni måste följa planen.”

Jag tycker det här är litet otäckt, sa Niklas en dag.
Vilket, sa jag yrvaket och insåg att vi knappt hade pratat med varandra på länge.
Vi hade tagit i varandra men nästan inte pratat.
Gerda. Hennes kort.
Du är rädd för att hon har blivit knäpp?
Knäpp har hon väl alltid varit! Nej, jag bara läser ett stort ”annars!!!” i slutet av varje meddelande. Jag tror att hon hotar oss, Emily.
Det där menar du inte. Det är ju bara poänglösa meddelanden. Det finns inget hotfullt i dem, ingenting.
Titta då! sa han och lämnade över korten, en större bunt än jag insett.
Jag tittade knappt, lämnade dem bara tillbaka och sa:
Neej. Gerda skulle aldrig hota oss. Inte Gerda. Hon...
Jag vet. Hon var ditt vuxenstöd när du var liten. Hon tog dig med till Liseberg. Men jag tror att hon är paranoid eller nåt och har vänt det mot oss på nåt sätt.

Jag gav mig inte där och då, jag älskade båthuset och var förtjust i att få ha det för mig själv tillsammans med Niklas, men efter några fler dunkla meddelanden var semestern över för Niklas del. Jag kunde ha satt ned foten, sagt att jag stannade ensam, men det vore att ta för mycket plats.

Nu är det oktober, hård pålandsvind, och jag står åter vid den gamla brevlådan. Jag har kommit för att kolla om det fortfarande kommer kort. Släkten har redan låtit efterlysa Gerda och hennes båt. Vad jag kan se är de sista korten stämplade i några nordtyska hamnar i början av september. Alla bär samma typ av order eller förmaningar och det som måste vara det sista lyder: ”Ni måste lämna allt, precis allt, i ursprungligt skick.”

Jag väljer att inte gå in i båthuset. Jag bär en dov känsla av att ha svikit Gerda. Som om vi skulle ha räddat henne från att försvinna om vi stannat, tagit emot hennes direktiv.

(Utmaning: ”Annars”)

lördag 15 augusti 2015

What's in a Name?

Margareta Grönros heter nu Maria Sunderdal. Det innebär att det inte är någon som vet vem hon är längre här i stan. Hon såg till att flytta så snart gymnasiet var över.

Vi har klafsat runt på hjortronmyrarna häromkring en hel del, jag och min bror, den här sommaren. Han är min storebror Marco och han tycker fortfarande om att ta hand om mig. Vägleda mig. Vi pratar en försiktig och ordkarg engelska – det var fashionabelt på den nicaraguanska atlantkusten att prata engelska när våra föräldrar emigrerade därifrån. Vi har pratat en del om teodicéproblemet som inte är ett problem för Marco, eftersom Gud inte finns. ”Är Gud död?” frågar jag. Han skrattar och säger att Gud aldrig existerat. ”Why?” säger jag då och han kastar ointresserat med huvudet, säger ”Zed.” Våra samtal stoppar alltid efter mina ”Why?” med ett ”Zed” och sen är alfabetet slut, så det är inte mycket mer att säga. Det är bara på svenska man har åååå, ääää och ö att ta till.

Det var nere på Resecentrum jag stötte på Margareta Grönros, alltså Maria Sunderdal, förra veckan. Hon kom med en nätt rullväska från något tåg eller kanske en buss. När hon bodde här i stan gick hon i Marcos klass på Stavskolan. Hon var trevlig då och hon var trevlig nu och jag vet inte men jag tror att Marco... I alla fall hörde hon inte första gången jag sa det namn som inte längre är hennes. Hon lystrade inte, menar jag. Och därför, kanske, eller kanske för att vi båda stod i solen och åt varsin Magnum Classic, så berättade hon för mig om sina namn. Om hur hon tvingats kallas sitt andranamn Margareta i ettan, eftersom det fanns tre Maria i klassen. Hur hon bytt tillbaka till Maria när hon började på Universitetet. M. Grönros som M. Grönros, liksom.
Och nu har jag gift mig på gamla dar, säger hon och ler.
Ler triumferande? Ler vemodigt? Ler. Och hon är högst 29. Jag frågade inte vad hon gjorde i stan och glasspinnarna var färdigslickade, så vi sa ”Kul att ses” och gick åt varsitt håll.

Marco,” säger jag på nästa namnlösa myr. ”Vet du att Margareta Grönros har bytt namn?” Han stannar. ”Nej,” säger han dröjande. Jag ser på honom att han googlat på henne, sökt henne på Facebook. Plötsligt bestämmer jag mig för att inte säga vad hon heter nu. Det var något med det där sköra leendet kring hennes äktenskap som tog mig. ”Det berättar jag inte,” säger jag när han väl frågar. ”Varför?” ”Zed.”

Text baserad på ”Why?”, tredje meningen på sidan 97 i The Rhetoric of Fiction av Wayne C. Booth.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 97. Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.”)

torsdag 13 augusti 2015

Exorcism

Hon skriver minnena för att bli av med dem. Varje dag nya smärtsamma minnen som måste processas på papper... Tja, hon är en modern människa, först är det förstås på skärm, men sen, i början av varje månad skriver hon ut den förra månadens skörd, hålslår och sätter in i en svart Jopapärm med vit rygg. Lagerhyllorna i det lilla källarförrådet bågnar av pärmar med vita ryggar. Årtalen i rött. Årtalet för hågkomsten, inte årtalet för minnet. Det vore för komplicerat. Öka graden av byråkrati. Hon skriver och skriver. Sisyfos och jag, tänker hon. Ungefär en gång om året, litet oftare, går hon ner med en ny pärm. Stannar en stund när hon åter låst gallerdörren efter sig. Betraktar med tillfredsställelse allt som hon glömt.

Utmaning: ”Bli av med”

lördag 8 augusti 2015

Den okände resenären i Vientiane

En liten del av henne, en både upprorisk och skamsen, umdrar varför man egentligen reser. Jo, hon är tjugotre och säger att resandet är och ska bli hennes liv, säger det ännu fastän hon börjat märka att det är återkomsterna hon gläds åt. Att hitta homes away from home. Gräva ner sig i ett språk med många kasus eller med diakritiska tecken som inte liknar svenskans. Förstå. Få förtroenden. Hänga med. Kunna skådespelarna.

Men resandet gör trött. Att varje dag vara tvungen att skapa sin verksamhet. Varje dag kunna redovisa upplevelser. Nära möten hellre än bungy jumps men upplevelser likväl. Nu går hon på en gata i Vientiane, moloken i torr inlandshetta, och undrar...
Why travel? hör hon sig säga till en liten buddhastaty som inte svarar, så tankarna får löpa vidare. Inte för första gången slås hon av det troliga etymologiska sambandet mellan engelskans ”travel”, resa, och franskans ”travail”, arbete. Till sin förtjusning hittar hon så en annan tråd: norskans ”travel”, hektisk, jäktig. Hon bugar ”tack” mot buddhafiguren, hon har blivit stående där, och skyndar vidare på litet bättre humör.

Jag har flätat en ordkrans! säger hon glatt till sitt ressällskap på kvällen.
Av vad? säger Mårten retsamt.
Av ord, förstås.
Hon förklarar. Travel – travail – travel.
Men är du säker på att orden är besläktade?
Han har en liten rynka vid vänstra näsroten.
Nej, oh nej, och det är inte viktigt för mig.
Det är inte viktigt att det du kommit på stämmer?
Det stämmer in my book och Sverige är människornas urhem, svarar hon högdraget.
Han himlar sig och försjunker i Stig Larssons Autisterna, som han hade grävt fram ur bokhyllan i det förra guest houset,

Dagen därpå vet hon vad hon ska göra. Då är reselivet lätt. Mårten sitter kvar med Autisterna på takterrassen. Hon fixar med litet besvär en riktig krans av något som liknar cypress. Den tar hon till den katolska kyrkogården med en sådan bestämdhet i hela sin uppenbarelse att det är tydligt att hon är på en färd vars syfte hon inte anar. Det är långt till den katolska kyrkogården, hon hinner tänka och plita. Det blir ingen dikt, bara hälsningen ”Till en okänd resenär” samt i cirkel orden ”travel – travail – travel”

Och vad gjorde du med kransen? frågar Mårten.
La på en grav.
Vilken?
Den okände resenärens grav, förstås. När ska vi börja tänka på att ta oss till Filippinerna, förresten?

(Utmaning: ”Krans”)