Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 5 juli 2015

O-vanlig

När jag kommer tillbaka från toaletten har hon skrivit med pyttebokstäver i marginalen:

Vanlig är tänkaren, går i markerna, snubblar över kosmos, går hem igen.
Vanligare läsaren, samlar aforismer som ersättning för tanke och liv.
O-vanlig poeten, får smita in i den egna dikten och förtona där.

Jag läser långsamt och hon ser nöjd ut men skyndar sig att säga:
Sista raden är inte bra. ”Förtona”...
Den är väl bra, säger jag frånvarande.
Jag leker med litet mjölkskum, tänker på de tre fullskrivna böckerna jag har hemma med det aforistiskt uttryckta. Min citatskatt.
Lite världsfrånvänd, kanske, fyller jag i i en plötslig åstundan att verka skärpt.
Hennes verk är alltid tanketunga, bildtunna. Vad ska jag kalla detta – en dikt? Eller en a-fo-rism? Alltid såhär, på servetter och i tidningsmarginaler. Hon hyllar improvisationen. Vill gärna ange hur många minuter det tog. Den här gången vet jag: hon hade inte börjat när jag gick på toa.
Jag började skriva när du var på toa.
Jag vet. Tror du att det är bättre för att det går fort?
Hon ser förvirrad ut. Tittar väl efter en dikt att smita in i.

Det finns en anledning till att vi blir litet trötta på våra skapande kamrater. Det är att vi inte skapar själva.

(Utmaning: ”Vanlig”)

lördag 4 juli 2015

Dö men aldrig tystas

I faderns fotspår blev det med tiden bara besvikelser” (Harry Martinson, Vägen till Klockrike)

Det är din dag. Jag tar tumvers i din favoritbok, en bok om luffare som även jag har älskat. Hettan klistrar oss vagabonder vid trottoarerna där vi smyger fram, en bok och en flaska fläder som talismaner. Vi ska slå oss ner på Långholmen i kväll för att läsa och minnas. Ja, minnas Måns också, förstås, men mest dig. ”Det blir väl rätt träligt,” hör jag dig säga. ”I faderns fotspår blev det med tiden bara besvikelser,” lägger du till. ”Du gick väl aldrig i din faders fotspår,” protesterar jag. ”Du följde ditt eget öde.” Du sneglar på mig sådär som bara du... Den där vilda blicken. Och jag tänker på er barnsliga konkurrens, din och din pappas. För även om du valde musiken – innan den valde bort dig – var du ännu insatt i din fars område, arkitekturen. Och hur du föraktade hans bankbyggarvärv! Och hur envis du var att det gamla huset ute på ön skulle bevaras! Det låg där som ett ruttnande plockepinn och väntade på att du skulle föra upp det, stock för stock igen. Har de kastat det nu när du är borta? Bunden var du vid din pappa och ön men i din egentliga person var du luffare fri. Jag minns vad jag läste i The Songlines: ”Fråga aldrig en vandringsman om byggråd – huset kommer aldrig att bli färdigt.”

Skulle du verkligen säga att du följde din far i spåren?” frågar jag försiktigt och för första gången denna din dag skrattar du, som en skälm. ”Inte i ett avseende. Jag kom före honom i graven!” Och det är ju klart. Jag bereder mig på att ömka dig... för familjegraven... och att din far ligger tungt nu på det som är kvar av dig... men förstår att det inte bekommer dig mera. Att det är mig själv jag ömkar och att jag också kan släppa det där. När jag äntligen blir lätt har din röst försvunnit. Jag suckar och köper ett knippe rädisor. Det vet jag inte ens om du tyckte om men beskan passar saknaden. Det är alldeles för tidigt på Långholmen sen men jag höjer detta glas för en poet och en rebell... I flädersaft! Det vet jag att du inte hade tyckt om.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 57. Skriv en text baserad på åttonde meningen på sidan.”)

(Citat även ur Dan Hylanders Hymn till en snubblad vandrare)

fredag 3 juli 2015

Ergo sum.

Ibland sitter jag på tunnelbanan och tittar på alla handväskorna. Säg att det finns 2,64 miljarder kvinnor som är över femton år gamla, tänker jag. Och att sjuttiosex procent av dem bär handväska. Ponera att vi skulle göra det felaktiga antagandet att var och en av dem bara har en handväska så blir det ändå så gott som prick två miljarder handväskor. Och om det tagit varje kvinna i snitt tre timmar att välja just sin handväska är vi uppe i 685 års letande och jämförande. Min räknare säger 685 tusen och jag kan inte tro den. Jag har räknat flera gånger. Man blir matt. Och det här är ju långt ifrån allt. Tänk på alla handväskor som blir över! Som dissas. Som ratas. Som väljs bort. Hur många extra handväskor är i omlopp? Hur många handväskor ratas för varje vald väska? Säkert sex. På lager och på loppisar, på soptippar och i garderober ligger alltså i runda slängar tolv miljarder handväskor och skräpar. Handväskor som ännu väntar på sin bärare. Vid det här laget i tänkandet är jag inte bara trött, jag är sorgsen också. Det var sånt här, bland annat, som Mao ville komma åt när han såg till att alla klädde sig lika. Hans handväskpolicy har jag inte kläm på men man anar ju. Ska då Mao vara enda alternativet till att vada i handväskor? Där får jag en idé. Tänk om alla gjorde sin egen handväska. Det vore fint på alla vis. Och så kunde några göra ett par stycken, när de ändå höll på, åt funktionshindrade, som inte själva kunde göra sin. Och så bleve det väl nån överhettning för nån manisk människa som knåpade ihop tjugosju väskor eller så – och så var karusellen igång igen.

För det är ju det, också! Det är inte det minsta statiskt. Folk köper och kasserar handväskor i sina helt egna tempi, en del i rasande takt, andra nästan aldrig. Globalt sett är det dock en virvel av handväskor. Det är väl därför vi inte märker det uppenbara: att vi är omgivna av massor av handväskor, helt enkelt.

Sådär sitter jag och tänker. Odenplan. Rådmansgatan. När jag kliver av känns det som om jag har tänkt på varenda individ som äger eller har ägt en handväska, så trött är jag. Jag tänker just aldrig på annat än handväskor. Nu menar jag på handskar, jackor eller så. Det är nog tur för min hjärna.

(Utmaning: ”Tänka”)

torsdag 2 juli 2015

Droppen

Det sjunger i hustruns huvud, inte av slaget över tinningen, utan samma sång som spontant kom över hennes läppar när maken kom hem efter – som han påpekade själv – tio timmars och sjutton minuters arbetsdag och fann kranen i köket droppande. Han påpekade även att det inte var första gången. Därav slaget – men det påpekade han inte, utan lät det vara underförstått. Vid slaget for hon iväg en bit över köksgolvet, snubblade över en pall som stod olyckligt mitt på golvet och hamnade faktiskt raklång med kinden mot köksmattan. Där ligger hon och sjunger ”Droppen Dripp och Droppen Drapp” och hon lyckas nästan göra det i kanon med sig själv, ända tills maken kommer tillbaka in i köket och säger mellan tänderna:
Sluta sjunga den där låten, annars stampar jag dig på huvudet.
Då finner hon för gott att höra upp.

(Utmaning: ”Droppa”)

onsdag 1 juli 2015

På rygg

Det är sant att det fanns tider, andra tider. Nu ligger jag mest på rygg under ett påslakan i grått. ”Det är ju inte så festligt,” sa mamma när hon kom med det, ”men tjunie kronor på Ikea!” Hon tänkte efter. ”Kan inte vara någon särskilt hög timpenning men om inte jag köpte, skulle någon annan...”

Ofta är jag lika grå som påslakanet. Just det vet de inte vad det är. Men de vet, och jag vet, alla vet att jag gravitetiskt slussar mot döden. Det gör vi alla. Men min tid är utmätt. Tjunie kronor. Som hittat för den som inte har långt kvar. Så är det bara att slänga sen. Det är samma mönster på tiggarnas fleeceplädar. De kostar nio kronor.

Tankeloopar. Ett hål av lugn i diafragman. Glitterregn från taket där det hänger en stor mobil av sugrör och gamla kretskort. Den är från en av de andra tiderna. När jag fick veta att jag hade sjukdomen och skulle leva livet till fullo. Då byggde jag mobiler av gamla grejer. Något som skulle röra sig när jag blivit lam.

Vem vet vad det är att leva livet till fullo? Nu kan det vara att bli kliad när man behöver det. Att någon kommit på att vända en. Det gäller att inte förakta sina egna behov. Det är allt man är till slut – behov. Vid behovens slut så är det slut till slut. Så lever jag i den här tiden: följer varje andetag. Än har det inte kommit, det sista. Och över mig reflexerna av hundra och hundra gamla kretskort.

(Utmaning: ”Kretsar”)

tisdag 30 juni 2015

Underbart att skapa

Sara var egentligen naturvetare med allt vad det innebär men sommaren före trean hade hon gått en skaparkurs på en kursgård vars marker sluttade ner mot en sjö. Hon hade fått tova, måla färgstarka tavlor enligt de sjutton principerna för Vedic Art och lära sig växtfärgning. Det senare var ju nästan litet naturvetenskapligt. På kvällarna tände ledarna bål som deltagarna satte sig runt och sjöng och drack björklövste.

Det var sommaren, det. Till hösten blev det trean i gymnasiet och krav och planer. Sara tejpade fast en bit målarpapp som täckte halva skrivbordet. Det var hennes skaparyta. Inga rutade block med formler, inga iPads fick ligga där. Människan behöver skapa för att leva, hade hon empiriskt kommit fram till, och hon tänkte inte offra sitt liv.

Men veckorna gick, arbetslampan fick tändas tidigare och tidigare på eftermiddagarna och det enda skapande Sara åstadkom var klotter, först i kanterna av och sen allt längre in på pappytan. Och en dag hamnade faktiskt iPaden där, med ett tangentbord, och Sara skrev sin första historia. Att det skulle bli en historia visste hon inte när hon började och hon såg inte omedelbart att det var det när det verkade som om hon var färdig men medan hon höll på bubblade hon av värme, precis som på skaparkursen, och när hon började svalna igen var hon lika belåten med sig själv som hon varit på sommaren.

Det var en riktigt rolig historia om en kille på ett tåg som bekänner för en något äldre kvinnlig medpassagerare att han ljugit ihop sina kvalifikationer för det jobb han är på väg för att söka. Så kommer han fram, går till intervjun... och så är det kvinnan från tåget som sitter och väntar på honom. Dråpligt.

Först visade hon sina föräldrar. Dagen därpå sin svenskalärare. Sara var stora tänder i ett glatt ansikte, sörplade i sig deras välvilja som hon tolkade som beröm. Läraren avkrävde hon kontaktuppgifter till skolans litterära sällskap, dit hon hastade en lunchrast samma vecka.

Sophie och Laura var postmodernister (Laura med en dadaistisk touch), gick helklassisk hum och utgjorde presidiet i det litterära sällskapet. Sara stack sitt opus under deras näsor och suckade: ”Det är underbart att skapa. Nu är jag här!”

Laura tittade och fick något anemiskt över sina ögonlock. Nonchalant räckte hon över papperet till Sophie och sa till Sara: ”Stick.” Sophie sekunderade, utan att ha sett en rad: ”Stick och brinn.”

Så fick Sara lära sig att alla skapande människor inte sitter och sörplar björklövste och känner gemenskap.

N.B: Uttrycket ”stora tänder i ett glatt ansikte” har jag tvångsmässigt snattat från Skimmer.

(Utmaning: ”Stick”)

måndag 29 juni 2015

Skönskriva

Jag avbildar inte världen sådan som vi ser den, det vore meningslöst, med förlov sagt: den föreligger ju redan.” (Torgny Lindgren: I Brokiga Blads vatten, sid. 32, mening fem)

Hon brann för det skrivna. För å och ä och ö och genitiv och punkt trodde hon först och blev korrekturläsare men fick kicken när hon möblerade om i texterna, mot slutet faktiskt skrev om det skrivna från alfa till omega. ”Det är ju så det ska skrivas,” försvarade hon sig men fick veta att hon gjort intrång. ”Fast det blev faktiskt bättre,” viskade en av skrivarna på arbetet innan hon drog.

I en annan tid blev hon nyhetsskrivare. Då fick hon litet känsla för innehållet i texterna. För verkligheten. Det finns ju så många nyheter: en stulen cykel där, ett nytt kafé för arbetslösa där. Många nyheter per anställd nyhetsskrivare: hon sprutade ur sig cyklar och kaféer och mindre miljökatastrofer tills verkligheten stod henne upp i halsen.

Då sa hon upp sig och blev så småningom romanskrivare, efter att ha satt sig själv i karantän några år. Hon skrev vackra, solida meningar med mycket luft runt omkring men några romaner fick hon inte ihop och noveller visste hon inte vad det var. Det var roligt ändå att hitta på och att vara sin egen chef. Hon fortsatte därför som skönskrivare, tog verkligheten till nåder igen och... ”förskönade”, sa vissa; ”förvrängde” sa andra; ”fördjupade den” tyckte hon själv.

Det behövs inte så mycket verklighet. Ett ortnamn och ett öde. En händelse och en siffra. En vacker rörelse eller ett tråg. Sen är det bara att karva och fördjupa tills tråget blir just det rätta tråget och ödet blir allas. Sådan är skönskrivarens lott och den är hon lycklig med.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 32. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan.”)