Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndagen den 13:e april 2014

Tyst dag vid havet





Det är en av de tysta dagarna vid havet. Elin läser Vi, de drunknade med återhållen andning, Pål går som vanligt och samlar artefakter i strandlinjen och Berit slår knut på sig själv på en yogamatta som knastrar av sand. Det är underligt, den dag vi mest behåller tankarna för oss själva rör de sig, oss ovetande, på ungefär samma plats: vi tänker vagt och grumligt på den historia som inte bara berättas av människan och som skriver sina rader i jordsediment eller på havets botten. Vi dyker långsamt upp till middagen, en och en. En hel dag är för lång tidsrymd att vara i tystnad. Tystnaden vill hålla oss kvar och vi blir dröjande och blyga. Pål visar till slut upp en slipprig utsirad träbit. Svartek, säger han. Den har legat länge i havet. Mönstret är ett både skirt och grovt rosmönster – som ett skåp på Indiska, säger Berit. Pål viskar: 1600-tal. Inte förrän nu märker vi hur inåtvänt exalterad han är.
Till nästa år ska jag kunna dyka, säger han. Det är bara larvigt att jag inte lärt mig det förut. Och så ska jag samla ihop ett gäng och vi ska dyka... där! Han pekar ut bland kobbarna.

Alla pratar upphetsat. Alla utom jag, som sitter och funderar på den här farkosten i ek, som i snart fyrahundra år har varit en massgrav. Jag tänker mig paniken bland sjömännen när skeppet gick på grund. Många hann väl rädda sig men de som befann sig långt nere i skeppet kom nog inte ut. Den strålande smärtan när vattnet tvingade sig ner i lungorna på dem, en och en. Jag kniper ihop ögonen.
Åk inte dit, säger jag. Snälla Pål, åk inte dit.
De andra tystnar, stirrar på mig. Jag känner mig som om jag är med i en film. Eftersom jag ändå är med i en film, skjuter jag stolen bakåt, reser mig upp och går ut genom verandadörren. Ridå.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/31209247@N06/10885637385/sizes/z/in/photostream/ )

lördagen den 12:e april 2014

Desses dag

Och hur har dagen varit?
Mamma kastar frågan till pappa vid middagsbordet, en laxrumpa och löst stuvad spenat. Hon kastar den så vårdslöst och stammar nästan på ”t”-et – det är för att hon ställer den av ingen annan anledning än att själv få svara.
Jo. Bra. Jag fick in några nya klienter. Det var en bra dag, säger pappa och tittar på mig (det är som någon sorts bollsport, nickningar och returer).
Då är det min tur. Min roll är krävande.
Jag fick A på matten och hittade min ryggsäck igen, säger jag. Du då, mamma?
Tekniskt sett börjar den andra meningen innan den första är slut, detta för att förhindra lilla Desse från att komma in. Det lyckas ikväll som många andra kvällar. Mamma får breda ut sig.
– … och redan när jag fick uppdraget tänkte jag... men sen kom Göran förbi och sa att jag var ju på precis rätt spår och då fattade jag mod och gick till Angela och hon sa ”självklart”, sa hon och då finslipade jag litet och kom på att... så på måndag kan jag köra igång enligt det nya konceptet! Mera mos, någon?
Vi skiner, litet lagom lyckade. Desse leker med sitt saftglas och sitt vattenglas. Hon hann inte in i rundan den här gången heller och det verkar inte bekymra henne. Bara hon får ha två glas, är hon lugn. Det är besvärligt när hon börjar lägga ut texten. Hon håller inte på lika länge som mamma men hon saknar stinget – ”schwunget”, brukar mamma säga – och har ingen känsla för det produktiva. Hon skulle kunna berätta om vilka molnformationer hon har sett och vad de fått henne att tänka på. Eller att hon känt doften av saffran och därför längtat efter jul. Eller något annat poänglöst.
Mamma bryter mönstret. Hon är faktiskt väldigt bekymrad över att Desse inte är någon achiever, så hon frågar:
Desse, fick du tillbaka något prov idag?
Desse ler och tittar upp.
Det kommer jag inte ihåg. Men bakom farbror Alberts lada ligger en död ko.
Den ligger säkert där av någon bra anledning, säger mamma snabbt. Barn, plocka av! Pappa och jag dricker kaffe i vardagsrummet.

(Utmaning: moln)

fredagen den 11:e april 2014

Stor litteratur

Går på snacksjakt i mitt matschakt – också kallat skafferi. Första gången: nöjd med en burk makrill i tomatsås men så snacksigt är det inte. Inget man sitter vid en dator och slafsar med, så gärna. Men det gör jag. Det gör jag och det håller mig glad. En stund. Sen är jag där igen och snokar, trevar, rotar. Till slut slänger jag drastiskt ut alla shoppingkassar med konstiga afrikanska örter och litet annat som ligger för och bärgar två burkar med olika sorters gröna oliver. Halkidiki är godast men jag orkar inte med några kärnor. Slarvigt skvätter jag ut saltlaken ur den andra burken, härskna solrosfrön på tungan – det är dubbelt bråttom nu. Mmmm. En stunds ro och bara några stänk på datorn. Smällar man får ta vid en avtändning. På tisdag ska jag vara både rökfri och lugn. Det ska nog gå. Så här ser min shoppinglista ut:
saltlakritstuggummi 10
ostbågar 2
svenska lantchips 3
sötlakrits 2
Och jag ska sitta instängd hela helgen och bara ägna mig åt att väldigt aktivt inte röka. Inte vara ute och få idéer. Nej. Vara inne och få idéer. Hjälp! Kan man inte sövas de första dygnen?

(Utmaning: grön)

torsdagen den 10:e april 2014

Det gäller Stina

Det gäller Stina, sade fru Malmros till sin make, som just hällt upp den tidiga aftonens första grogg.
Han låtsades som om han inte hört, utan tog en ljudlig klunk.
Vasa?
Stina har gått och blivit på det viset.
Var det någonting han irriterade sig på hos sin hustru, var det hennes val av bondiga eufemismer.
Hon är i grossess, sa han tankfullt efter nästa klunk.
Ja, och hon är ju så duktig och omtyckt, så jag tänkte...
Kommer inte på fråga. Flickan ska ut.
Vi kunde skicka bort henne några månader, fortfor fru Malmros tappert.
Maken satt mulen vid sitt glas.
Jag ska bara läsa färdigt tidningen, sade han.

Två groggar senare kallade herrskapet till sig Stina i tamburen. När herr Malmros såg hennes fylliga gestalt komma emot dem i gången från köket undrade han hur han hade kunnat låta bli att se och känna vad som hänt. Flickan hade gråtit men var samlad.
Stina, sa han med sin mäktigaste stämma. Stina har dragit in skam under detta tak.
Ja, herrn, sade hon och knixade.
Sänk huvudet när jag talar med Stina.
Hon lydde.
Nu är det så att vi inte är intresserade av Stinas tjänster mer.
Då vände flickan åter sin blick upp mot husbonden och den var både vild och samlad, en blick från en erfaren människa eller ett djur. Så skamlöst betraktade hon honom, att han inte kom sig för med att beordra henne att sänka blicken igen.

Han gjorde en gest mot ytterdörren och nickade uppfordrande.
Men mina saker...
Skicka en adress så ska vi sända Stinas tillhörigheter.
Får jag ändå hämta min sjal och min portmonnä?
Blicken. Fortfarande blicken.
Det skall gå fort, sa herr Malmros och flickan skyndade bort mot köksregionen, inte botfärdigt hukande utan med reslig rygg.
Det bekom honom illa att det inte ens fanns trots att läsa ut av denna ryggtavla. Hon förde sig naturligt, som en dam. Att han aldrig hade märkt denna sturskhet! Det vilda hade han sett och tyckt om men stoltheten! Han visste vem hon var, en liten torparjänta från Utfors. Tvi!

När han åter satt vid det runda groggbordet, var han inte tillfreds. Det grämde honom att han i distraktion hade sänt den lilla slynan ut genom stora ingången och att han själv hållit upp dörren.

(Utmaning: gest)

onsdagen den 9:e april 2014

Välja kärlek

Nu ligger hon bland tusenskönorna som är spridda under körsbärsträden, skådar trädens fraktaler och känner sig klok och rusig. Igår trolovades hon med Henrik, en enkel ritual men hon är förvandlad. Det är som om det var först igår hon förstod vad kärlek är. Att den existerar. Att den är ett val. Och hon inser att hon utan att tänka på det sett sina föräldrars äktenskap som norm. Kärleken som någon gång under hennes tidiga barndom blev nominell och samtidigt försedd med piedestal. Sammanlevandet som blev en praktisk affär. Mammans gnat och pappans tilltagande tystnad. Glädjen som blev en funktion av ytliga saker – en ny klänning, framgång på en utställning. Lycka fanns där inte och att efterfråga den var både naivt och tabu.

Detta är nya tankar. Hon har aldrig sett det klart förut. Inte att undra på att hon är en så gammal brud, att det tagit henne ända till tjugofem att frigöra sig från föräldrarnas mönster.

Det frasar i gräset. Någon kommer mot henne.
Här ligger du och drömmer, säger Henrik.
Drömmer! Jag tänker tankar som är livsviktiga för dig och mig.
Som?
Att vi ska välja kärlek. Varje dag.
Låter fint. Upp med dig nu. Det är ännu kallt på marken och vi måste gå på visiter.
Domdera inte med mig!
Jag domderar inte. Vi bestämde att vi skulle träffas tre och göra visitrundan.
Allt beror på vilken ton man använder.
Förlåt då. Ska vi gå?
Hon rullar vigt upp från marken, de kysser varandra inom fullt synhåll från de blänkande fönstren och han lägger armen om hennes midja.
Välja kärlek, viskar han. Det låter fint.

(Utmaning: mönster)

tisdagen den 8:e april 2014

Att ge sig i kast med orden



Götapetter! Den stora poesin knäcker mig – nej, inte knäcker; gör mig trött, liten och stum. Det är ingen barnlek att ge sig i kast med orden, ens som läsare – vid Gud, något annat har jag aldrig försökt mig på.

Så satt jag härom dagen och läste ömsom Whitman, ömsom Yeats och blev liksom förhäxad. Whitman är som ett barn som har förläst sig på Upanishaderna och Yeats... ja, Yeats, den begåvade andedansaren, har radfall skönare än en framstående väverskas inslag. Men vad han förmedlar! Till slut var jag arg på dem båda två och skulle stiga upp ur stolen. Det var då som...

Jag vet inte vad som hände. Uppflugen i bokhyllan var jag och så liten att jag skulle kunna gömmas i mina kupade händer. Mina kupade händer när jag var normalstor, alltså. Nu har jag vankat här, på ett hyllplan – jag vågar inte klättra till ett annat – i två dagar. En knatte som jag kan bli hungrig som en varg, kan jag meddela. Två gånger har faktiskt frugan kommit in och ropat men min röst hörs inte. Man måste nog vara inställd på den frekvensen för att uppfatta mina ylanden. Och egentligen vet jag inte om jag vill att hon ska se mig sådan här. Hur desperat jag än är, förstår jag ju att det är pinsamt.

Var det för att jag blev sur på poeterna som det blev så här? Kommer det att fortgå i all evighet? Ska jag dö av svält i min egen bokhylla? I mitt huvud snurrar scener ur Teskedsgumman med Birgitta Andersson – den var julkalender när jag var liten – och, mindre adekvat, den gamla forskarutsagan om att vara dvärgar som står på jättars axlar. Jag ser inte långt men jag har fått ett nytt perspektiv på vårt vardagsrum, ett som jag lika gärna hade varit utan. Om jag nånsin kommer ner ska jag bara läsa Alf Prøysen. Helt okritiskt.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/risager/10866760325/sizes/z/in/photostream/ )

måndagen den 7:e april 2014

Riktigt hem

Idag slutade jag tidigt och stack inom hos Miriam. Jag tycker om Miriams hem. Liksom jag själv har hon ett riktigt hem – fast de ser helt olika ut. Det är ett av kännetecknen för ett riktigt hem. Ett annat är att det utgör en blandning av stilar. Ja, du har sett det i varje inredningstidning. Skapa stilen, står det, med en blandning av nytt och loppisfynd. Varken Miriam eller jag har någonsin varit på loppis. Våra hem skulle heller inte hamna bland de märkligt uniforma bildreportagen från diverse unika hem i Sköna Hem. Våra hem är riktiga hem.

Ta till exempel Miriams hall. Där tronar en skönt utformad, enkel spegel i bok från decennieskiftet 1950/1960 ovanför ett hallbord, också det i bok, som ser ett par, fem år yngre ut. På hallbordet en ljusstake i smide, smidd av en smed i Mangskog efter gammal modell, och en digital fotoram med bilder på alla barnbarnen. På själva bordet en broderad duk, 40-tal, som vid första anblicken svär mot de övriga föremålens enkla linjer. Det är den första duk Miriam någonsin broderat. Så talar de riktiga hemmen skamlöst öppet om sina ägare.

Det syns att Miriam satte bo, som det då hette, omkring 1960. Jag flyttade hemifrån tidigare i mitt liv än hon, och jag flyttade bara med gammalt utrangerat från föräldrarna, så 80-talet har inte satt sådan prägel på mitt hem.

Jag pratar om allt det här för att jag blev litet förskräckt hos Miriam idag. Jag försöker stilla mig. För första gången någonsin såg jag fläckar på golvet hos Miriam. Det är inte så att jag tar anstöt av sådant, att jag har någon sorts fobi, tvärtom har jag ett ganska flyktigt förhållande till städning men poängen är att det har inte Miriam. Miriam, måste man säga, är pedant.

Det är sharonfrukterna, sa hon när vi suttit några minuter. Persimonerna. Kakifrukterna. Jag äter så glupskt och de rinner...
Hon viftade planlöst med handen framför ansiktet.
Vet du, jag kommer inte ner på knä mer. Dammsuga klarar jag fortfarande, men skura...
Skonsamt började jag prata om moppar. Om moppar och släktingar och hemtjänst. Det slutade med att jag knäskurade hennes golv och sen gick till Ica Supermarket och köpte en mopp. Både släktingar och hemtjänst, ja, även jag själv, skulle ändå kräva mopp av henne, om hon fattade mod och bad om hjälp.

Hon grät när jag gick, efter att ha demonstrerat moppen för henne. Det var också en första gång och det var det som fick mig att förlora fattningen.
Det är helvetet på jorden att bli gamma, snyftade hon. Och det här är bara början! Vad ska hända med min frihet?

Miriam är i samma ålder som mina föräldrar. De börjar också känna sig gamla. Jag har förhållit mig praktisk och medkännande också till dem men Miriam är min vän. Vi har känt varandra i tjugo år, var kollegor på samma skola en gång. Hon är en av mina närmaste. Det som drabbar henne drabbar mig. Hon är åttio. Aktiv. Sitter inte stilla i sitt riktiga hem. Än. Har inte förlorat sitt riktiga hem. Än. Det som drabbar henne drabbar mig.

(Utmaning: fläck)