Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

tisdag 26 april 2016

Vansinne, vår

Att smuts kunde betraktas som ett skydd, en värnande hinna över kroppens mjuka hud och sårbara inre, var inte helt ologiskt.” Karin Johannisson: Livets gränser – Födelse, sjukdom och död 1750 – 1900 ur antologin Bryta, bygga, bo – svensk historia underifrån.

Våren andas tungt i mig och runt mig och jag rämnar. Varje år denna smärta, liksom präglad i musöronen, eller utskvätt som kalkaktiga fläckar av förgängliga vitsippor. Liv som återvänder och luktar precis som död, vår efter vår. Outhärdligt. Eruptioner av det. Jag rämnar, rivs upp; retirerar sen in i min gamla grotta där jag smetar mig med ruttna löv och humus. Min enda barriär mot ljuset, mot det som förkrossar, men den hjälper föga. Just när jag kladdar, kanske, men sedan är jag mest bara kall. Skymningens utdragna, genomlysta plåga och jag darrar fastklamrad vid mig själv. Sen mörker äntligen och jag smyger över gräs och grus mot huset. Det enda som hjälper är en lång, varm dusch. Sen börjar alltihopa om igen.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp valfri sida mitt i boken. Välj en mening och skriv en text baserad på den. Berätta gärna vilken bok du valt.”)

söndag 3 april 2016

Geniet

Vi var aldrig älskande, tror jag, men vi gick i samma klass på högstadiet – glåmigt sjuttiotal, suspekta byggnadsmaterial och begagnade snusar i taken. Portionssnus var inte uppfunnet. Ingen av oss snusade heller. Du spelade klarinett, klarinett och piano, och jag var tjej. Ja, jag spelade också klarinett men inte på din nivå och jag var förtjust i genier. Därför, kanske därför, har jag kvar affischen du gjorde strax innan vi slutade nian. Du hade fått tag på en tom affisch från kyrkan i Steghärad, som ligger alldeles utanför stan. Där hade du präntat med grön spritpenna: ”John Larsson framför Toccata och fuga i d-moll”. Du var insnöad på Bach. Nedanför var den stiliserade kyrksilhuetten och ”Steghärads kyrka” i sans serif och allra längst ner, med dina bokstäver: ”Annandag påsk 2014”. Året vi skulle fylla femtio.

Högre eller längre sträckte sig inte dina drömmar. Jag bannade dig för det men du sa bara långsamt:
Orgeln i Steghärad är inte alls dålig. Svårspelad men inte dålig.

Nej, vi var aldrig älskande men jag tyckte om pianisthänder med fjun runt knogarna. Du började på musikgymnasium någonstans och vi tappade kontakten, förstås. Men jag har alltid spanat på affischerna, verkligen förväntat mig att du ska dyka upp som solist. Jag har fått min mamma att fråga din mamma varje gång de träffas på stan. Så jag vet.

Jag undrar om det hade blivit annorlunda om du hade gått över till orgel, som jag är säker på att du helst velat.

Du var så sluten i ansiktet när du spelade klarinett. Du var ekvilibristisk, javisst, men jag tyckte alldeles för sällan att det egentligen var vackert.

Och du började supa redan när du gjorde lumpen i musikpluton 1983-84. Tårar strömmade nerför Anita Larssons vida ansikte på Storgatan i vår lilla stad, när hon stod mitt emot min mamma många år senare och berättade. Det är din enorma begåvning som gör att du fortfarande kan jobba, hävdade hon, och jag vet att det inte bara är en lögn hon klamrar sig fast vid.

På annandag påsk 2014 gör jag en pilgrimsfärd till den stad i Sverige som har den minst betydande symfoniorkestern. Tårar rinner nedför mitt ansikte när jag hör Mozarts femtonde symfoni, som avslutar konserten. Mina taffliga öron kan inte urskilja tredje klarinetten men jag vet att du spelar väl, bidrar till att ge stadga åt verket. I famnen ligger min relik, den hoprullade affischen. Jag sitter i mitten av en bänk, kan sitta kvar länge när allt är över.

Jag skulle inte ha känt igen dig om jag inte vetat att du skulle vara där. Vet inte om jag kommer att göra det på nära håll, heller, men efter en stund i bänken har jag fattat beslutet. Affischen gömmer jag knöligt hopvikt i innerfickan och jag går mot personalutgången. Jag vet inte vad jag ska säga. Du kan redan ha gått. Jag vet att jag inte ska konfrontera dig med några drömmar från förr. Sånt beteende har jag plötsligt vuxit ur. Jag ska bjuda på en kaffe – jag vet att du är nykter alkoholist – och vi ska tala om musik eller om konst eller om vår gamla hemstad eller om vad som faller oss in. Vi ska mötas utan fjättrar.

(Utmaning: ”Framför”)

onsdag 16 mars 2016

Hon hade ingen buköppnare

Hon hade ingen buköppnare. Ett förbiseende, tänkte jag, eller kanske någon sorts kvinnlig ödmjukhet: inte skulle väl hon skjuta, första dagen i första jaktlaget, från branten ovanför Långtjärnsmyren... Men det gjorde hon. Jag gick med hunden och var snart framme i myrkanten, där hon stod böjd över älgtjuren med en enkel morakniv som redskap. ”Har du nån sked?” frågade jag när jag hälsat. ”Eller du kan sticka in två fingrar för att skydda våmmen.” Hon tittade upp med ett leende man inte är van vid i älgskogen, ett leende utan prestige och förbehåll, hon såg ut som reklam för bregott eller keso. ”Det ska nog gå bra,” sa hon lugnt och böjde sig ner igen. Med ett raskt snitt öppnade hon upp. Hunden gnydde som tokig och fick en testikel och mjuka berömmande ord. Jag stod rakt upp och ner och höll hunden, medan tjejen grävde i ryggsäcken och fick upp ett par plasthandskar... Det var nog då jag blev nästan kär. Eller när hon med en svepande rörelse lät våmmen falla ur. Eller när hon rakade ur tarmarna och knöt upp dem. Eller när hon sträckte på ryggen och gav mig det där kesoleendet igen och flätändarna var doppade i blod. Jag visste inte om det var hon eller djurkroppen som ångade. ”Du kär nya metoden”, fick jag fram. ”Ja”, sa hon. ”Jag är ju ny på det här.” Hon gav Tito den andra testikeln.

(Utmaning: ”Med ett raskt snitt)

torsdag 10 mars 2016

Mycket begärt

Det kändes som om att den där turen ner till centrum slutade med att det stod en karl i varje gathörn och mässade: ”Det är mycket begärt, det är mycket begärt” Men inte polacken. Det var honom jag vände mig till först. ”Kan du lukta på mig?”, frågade jag och han log med dåliga tänder och sa: ”Inte förstå.” Så jag gick vidare till nästa snubbe och frågade samma sak. Han såg konfunderad ut men det syntes att han förstod, så jag förtydligade: ”Jag får nämligen inte röka men nu har jag gjort det i alla fall och jag undrar om du kan hjälpa mig genom att känna efter om jag luktar rök.” Han sniffade knappt synbart i luften. ”Nej,” sa jag kraftfullt. ”Närmare. Djupare. Mera.” Då försvann han. Men det var faktiskt några karlar som stod kvar så länge, att jag fick fram min egentliga begäran: ”Det är nog bäst att du ger mig en ordentlig tungkyss. Du förstår, det är min man jag tjuvröker för och det är viktigt för mig att veta om han skulle komma att märka något när han välkomnar mig hem. I så fall är det bara för mig att vräka i mig mer saltlakrits.”

Det föreföll mig aldrig att fråga kvinnor. De kanske skulle ha varit mindre svårflörtade.

(Utmaning: ”Mycket”)

torsdag 18 februari 2016

Det oförlåtliga

Mitt barn talar till mig med skärpa från den andra sidan av det stora vattnet. Så har hon aldrig talat förut. Hon har rest långt och vunnit... inte insikt – den hade hon förut – men pondus.
Du tror att ditt liv var så länge sen” säger mitt barn.
Ja”, svarar jag raskt. ”Mitt liv var 1994. Give or take a few months. Då var du inte ens född.”
Hon sitter tyst. Skype kostar ingenting.
Förstår du hur illa du skulle kunna göra mig med en sådan utsaga?” kommer det sedan, dröjande.
Gjorde jag dig illa?”
Hon är ännu tystare, ännu längre, sen, på inandning:
Nej.”

Nu är hon inte intresserad längre. Fraser som slokar, om ett paisleymönster i blått, slipsar som ska sys om till västar, sånt. I vissa ögonblick ser jag hur hon uppfattar sitt liv: ödsligt som i en mindre hangar, kallt beskuggat av icke-minnet av honom, han som gick före. En sorgens kupa av plåt. Långsamma rörelser som i vatten; blå, liksom fluorescerande vener. Mitt enfödda barn föddes tre veckor efter sin fars dödsdag och jag gjorde det oförlåtliga: jag tillät tiden att stanna. Jag ser det först när vi lagt hundratals mil emellan oss, jag och mitt barn.

(Utmaning: ”skärpa”)

söndag 14 februari 2016

Stumhetens rop

Ja, läsare, jag kommer att överge också er, ty det finns en tystnad som bett om sin närvaro, och det med sådan styrka att man inte säger nej. (En mening i sista stycket av Skimmer av Göran Tunström)

När lyssnar du till stumhetens rop, som först kommer till dig ur trädkronorna och ur snäckorna på stranden, sen ur själva myllan och ur maskarnas dån? Ja, det är i allmänhet ur naturen hon ropar men när du vant dig kan du höra henne överallt, ur tegelstenarna, inte minst, och ur bensinpumparna när de står vilande på OK och på Preem. Det är till dig hon riktar sig, stumheten, och du vet det så väl. Känner dig lyckad, rentav, lyckad och liksom sann, när du stillnar en minut nu och en stund då. Me-di-ta-tion, bevars. Tystnad. Inre samling. I de stunderna känner du att du har nått dit du är ämnad att gå och du njuter, njuter enkelhet, tystnad, vakenhet, ro. Sen går du direkt och skriver en krönika om tystnadens helande kraft.
Ja, du har rätt. Du har gått dit du är ämnad att gå. Men inte för att smutta, snutta, ta dig en slurk. Du skulle stanna där, i tystnaden. Dricka bägaren i botten. De som sett den botten har aldrig förmedlat hur den ser ut eller förnims. Och du är så rädd, så rädd, för att beträda obenämnd erfarenhet. Tystnad.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig menig i slutet av boken. Skriv en text baserad på den. Ange gärna vilken bok du valt.”)

lördag 6 februari 2016

Resa med Anna K

Det går inte att sitta på ett tåg i vintermörkret utan att tänka på Tolstoj och olyckliga kvinnor, olyckliga familjer, en olycklig mänsklighet. Där! Vem gick förbi? Frasandet av en stärkt svart burgunderspets...Var det inte Anna Karenina själv? Något klirrar. Det är en gammaldags vattenkaraff i sin hållare. Något sådant finns överhuvud taget inte på X2000. Kommer ni ihåg? Folk som fick åka med ögonbindlar för att de blev så åksjuka i de doserade kurvorna. Mänskligheten vänjer sig. Olyckan breder ut sig, trots att de olyckliga som var utan ID sorterades bort redan före sundet.

Det går knappt att sitta på ett tåg i vintermörkret utan att klottra i ett block. Tåget har förstås WiFi men han är konservativ på vissa punkter. På resa ska det vara olinjerat kollegieblock, storlek A5, samt möjligen en pocketbok men helst Kupé, SJ:s egen tidning. Godtycklig lättsamhet tjusar honom ibland. Han borde prenumerera på Hemmets Veckotidning.

Det går sällan att sitta på ett tåg i vintermörker utan att slösa pengar på svindyr bira. Drivet och skoningslöst tecknar han en människoskock på marsch, på marsch mot en löpsnara i motljus. Den fuktiga ringen från en ölburk blir som ett sigill, där partiklar från hans mjuka blyerts simmar. Det frasar åter från en punkt snett ovanför hans öra. Han tittar hastigt. Det är förstås inte hon men tåget saktar in och stannar. Nästa stund han förmår registrera står han på perrongen, huttrar i bara skjortärmarna och fördömer sitt storhetsvansinne. Varför ska han behöva dra hela mänskligheten med i fallet? Han kan försvinna utan störa mer än han skulle göra om han drog korken ur en flaska. Plopp. Och ingenting skulle förändras. Ingenting.

(Utmaning: ”Tåget saktade in och stannade”)