Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 15 oktober 2014

Rapport om vad som föregår ett obefintligt inlägg från mig (exempel)

Jag ser inga historier längre. Du försöker puffa på mig med dina ord och ingen berättelse projiceras dimtydligt på duken innanför pannan. Men idag, någonting: en litet rultig kvinna som med god fart men lätt hälta pulsar genom snö. Jag ser hennes kantiga gångart och en våd av hennes kjol. Hennes andhämtning är hög. Hon har svept en schal omkring sig. Tänk Babettes gästabud: gråskala och något dovt rödaktigt, en tunn tunn rand i kjolens väv.

Förr skulle jag ha vetat åtminstone ”varifrån”. Antingen ”varifrån” eller ”varthän”. Sen skulle jag skriva och få reda på resten. Så mycket som jag ville veta den gången. En ny historia varje dag. Vad gör man när man förlorar en förmåga som man tagit för given? Börjar med något nytt:

Halt kvinna i snö
går att ladda kanonen.
Kvar: en strimma rött.

Nja. Fast nu vet jag vart hon skulle, förstås. Och jag ser litet mer. En bastion ovanför byn i Babettes gästabud. Göra om haikun till prosa? Men vänta, byn är ju inte skyddad... jag vet inte hur man laddar en kanon... orkar inte ta reda på det heller... det är ändå inte samma sak som förr... ingen lust. Jag skiter i det. Igen.

måndag 1 september 2014

Bekanta sig

Alla de där romanerna
från de forna öststaterna
där de bor hemma hos sin mamma
i en tvåa
som delas med två andra familjer
en massa draperier som rumsavdelare
gnat och bråk och en doft av kokande kål

som vällde ut mellan boksidorna
blandade sig med nydoften från mexitegelvillan
i vilkens mysiga gillestuga man satt
femtonårig
i liggfåtöljen ”tajt”
och bekantade sig med världen
uppspända skinn på väggarna som gästböcker
för övrigt sju rum

det tar lång tid att bekanta sig med världen
från liggfåtöljen tajts horisont

säg förresten ”gillestuga” till en familjeförsörjerska i Leningrad
och se om hon fnittrar ihjäl sig
eller slår.

(Utmaning: ”bostad”)

fredag 29 augusti 2014

Välsignat tillstånd

De lever intensivt med sin graviditet
hela tiden
från de ömmande bröstvårtorna
till de molande äggstockarna...

De lever intensivt med sin graviditet.
Alla fyra dagarna.

Man får inte bli för ledsen.
Det stör hormonerna.

(Utmaning: ”intensiv”)

måndag 25 augusti 2014

Vägg av eld

Branden står där den står, en vägg av eld på andra sidan Kolbäcksån, som kröker just vid vårat hemman och ger oss vår lilla badvik. ”Under normala omständigheter ger oss”, som min nioåring Sandra skulle rätta, om hon hade chansen. Ingen går nära ån. Kindhåren sveds på hundrafemtio meters håll.

Hon är skickad till mormor i Västerås, Sandra. Där ser de inte domkyrkotornet och inte stadshustornet heller, inga av landmärkena, för all rök. ”Och lukten sätter sig ju så i kläderna”, gnäller Sandras mormor, min mor. Jag bryr mig inte om att säga att jag fortfarande har blod på mina händer efter att ha nackat de tretton hönorna. De var inte sunda längre, raglade omkring på gårdsplanen så långt från ån som möjligt. Kanske var det röken som på något sätt satte sig på hjärnan på dem, kanske någon sorts värmetrauma. Men jag tror på röken. Mamma har rätt. Den är ond.

Så står jag hönslös på gården och kisar mot ån och över till andra sidan. Pilarna som sopar vattenytan – som vi älskat dem. Nu är de en möjlig brandbro, det som kan föra elden över till den här sidan, så att den kan sluka Virsbo och Västanfors, ja, allt som västerut är. Men först knastrande äta vårt eternithus på minuter. Inte ens spara murstocken. ”Om elden tar sig över ån kommer det att gå så fort att ni inte hinner evakuera”, sa brandmästaren som var uppe här och språkade.

I morfars gamla dragspelsväska med trälister packar jag de tretton kropparna, svepta i plast och blankt papper. Det gör tungt i mig, det arbetet, och jag skyndar inte på. Ovanpå slänger jag den grönblommiga klänningen jag haft hela sommaren och Sandras bebisalbum. Mitt och Stefans med. Vi ska inte med i någon buss. Vi ska vara självständiga, i vår egen Volvo 740, och åka till morsan i Västerås med våra nyslaktade hönor. Hoppas hon har plats i frysen. När vemodet blir för svårfamnat får vi smaka mustig fågel från vårt nedbrunna hemman. Man vet aldrig vad man har och vad som blir kvar. Aldrig.

(Utmaning: ”brand”)

lördag 23 augusti 2014

Etik i bil

Det som är fel för mig är rättare kanske för dig, relativiserar jag å det tolerantaste.
Vänder mina stora violblå emot dig. Väntar mig frid. Vi är på biltur tillsammans, i tjänsten, och jag tänker att ett samtal om etik och moral kan liva upp under de fyrtio milen.
Döda, menar du? Skära bort klitoris i hederns namn eller förslava?
Nja, nu menar jag kanske inte... det där är ju ohyggligheter.
Och vem sätter gränserna för det hyggliga? Den upplysta västvärlden som har dödat, kränkt och förslavat sig fram till sin position?
Det här blir en litet större diskussion än jag hade tänkt, mumlar jag och fingrar modstulet på bilradion.
Ut kommer överkonstapel Bastians röst, ren och klar. Ja, överkonstapel Bastian från Kamomilla stad:
Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till -
men för övrigt kan man göra som man vill.”
Ja, för övrigt kan man göra som man vill! klämmer vi i tillsammans i omkvädet.
Ler mot varandra, den ena litet skevare än den andra, men det är inte längre så hiskeligt långt till Laholm.

(Utmaning: ”fel”)

torsdag 21 augusti 2014

Ärende

I Helenelund och hämtat en klocka.
Om ni undrar.
Var jag varit.
Det tar tid att åka till Helenelund
och tillbaka.
Köra fel i Kistatrakten.
Det tar en stund.
Vackra, stenlagda rondeller:
som gigantiska ur
eller små stenkrossar.

(Utmaning: ”ärende”)

söndag 11 maj 2014

Spetan från Norge

Hon berättade historier ur sitt liv som hon förutsåg att jag skulle glömma. Det var något om att bo på landet i Norge och ta hand om sin gamle far. Jag lyssnade ihärdigt. Hon gick fritt i trosor och t-shirt på köksgolvet. Mager. Inga bröst. En intressant vinkel mellan lårets baksida och rumpan. Jag försökte lyfta blicken mot hennes ansikte men mäktade inte. Hon såg att jag tittade. Det var då hon sa att jag skulle komma att glömma allt hon berättade. Jag sa emot. Då smällde hon igen badrumsdörren bakom sig. Själv kände jag inte för att duscha. Jag var mycket loj, minns jag, orkeslös. När hon kom ut ville hon boka om sin biljett. Jag tänkte hjälpa henne men alla rusade till och motade bort mig, som om jag var radioaktiv eller något värre. Då gick jag ut och tänkte på Tjernobyl. Där vandrar radioaktiva rävar och vargar nu. När utbrottet skedde stannade geigermätarna på 3,6, en säker siffra. De var inte gjorda för att visa mer. I själva verket var värdet 15000. Jag är inte farlig. Jag lånade fyrhjulingen och drog ner till sjön. Där tänkte jag stanna medan hon hetsade tillbaka till Norge. Om jag nu var så hemsk skulle jag inte vara i vägen det minsta. Jag hade investerat två dagar i den där spetiga damen. Lärt henne grilla, lärt henne dansa, lånat ut min regnjacka. OK, jag får tvära lynneskast men jag är inte farlig. Förresten var hon litet lynnig, hon med.

(Utmaning: lyssna)