Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 30 juni 2010

Om njutning

Nybakt bröd med stora porer, riktigt smör ur litet stenkrus och en liten sup till det.

Handla på det lilla torget, varsamt ta i solvarmt grönt och få en tjuga och en blinkning.

Erinas glass en vanlig onsdag, samtal, öppet, lugnt och vänligt under solens barska strålar.

De säger att man ska njuta av det vardagliga, enkla. Bäst njuter jag med dig och du är inte enkel. Du faller in i mitt liv, vidgar varje ögonblick tills det nuddar vid oändligheten. Där, på den gränsen, smakar vi på vardagen: filmjölk, bröst och tunga. En njutning att borra fast sig i.

(Utmaning: skriv om att njuta)

tisdag 29 juni 2010

Med två hönor

Hon gick i templet åtminstone varje poya-dag, klädd i så ren vit sari hon kunde åstadkomma. Det var en kontrast mot hela hennes liv. Hon njöt av att vara på dagsidan, i ljuset, med de andra människorna. Och vad hon njöt av munkarnas undervisning.”Inte ta vad som inte är en givet.” Sådant. Dagarna i templet var kostbara löften om en annan tillvaro.

I sitt verkliga liv bodde hon i ett litet skjul byggt av packlårar nere vid den stinkande kanalen, hade ingen fast inkomst och tre barn att sörja för. Maken försvann när lillflickan föddes för fyra år sedan. Vad hade hon? Några städjobb från och till. En hop gapiga ungar.

Som hon älskade. Naturligtvis gjorde hon det. Som hon lyssnade till när de gått till sängs, när de gnydde som värst över sina värkande hungermagar. Som hon någon kväll i veckan släppte alla principer och levnadsregler för, gav sig av.

Det var två hönor den här gången. Hon hade smugit in i Samarasinghes stora hönshus. Becksvart. Ändå blundade hon. Hon gick med böjt huvud, händerna i yviga rörelser framför sig. Det första hon fick tag på dödade hon, en fågel med vänster hand, en med höger. Ett djupt andetag när hon kom ut. Hönsskitdoften hade varit tung där inne.

Hon gick just och funderade på om hon skulle gå till fältet hos Soyzas och ta litet mungbönor, eller till och med majs, när en av de äldsta munkarna mötte henne på stigen. Fortfarande med en höna i varje hand blev hon bestört. Hon måste ju buga och föra ihop händerna. Det enda som fanns att göra var att slänga hönorna i diket.

Han måste ha sett. Han måste ha sett. Men ingen förebråelse kom över hans läppar, inte ett ord överhuvud taget, som vanligt. Hon räddade fågelkropparna ur diket och gnodde hem.

Ett par dagar därefter kom det ett brev från doktor Samarasinghe själv. Hon rös över det faktum att det kom ett brev till henne, och över att det var från den store man hon bestulit på två hönor. Uppmärksamt stavade hon sig igenom det. Ingenting om hönor. Men kunde hon ta en fast halvtidstjänst som kökshjälp hemma hos Samarasinghes? Hon fick förstås ta med sig de yngsta barnen, om hon ville.

(Utmaning: skriv om att bli upptäckt)

söndag 27 juni 2010

Inkapslad

Timmarna smyger fram, utsträckta, sköra, som min kropp, som ännu håller fast vid livet. Bara i den här kulturen gör vi skillnad på kropp och själ. Den här kulturen är mycket dominerande. Ibland uppfattar jag det som om det är den som håller mig fjättrad. Visst är det så? I första och i sista hand är det kulturen som bestämmer vårt öde.

Mina besökare är alltför hafsiga i vissa avseenden. De kommer och de talar om sin sorg men de observerar inte. Observation kunde i det här fallet leda till kommunikation.

Jag längtar efter dig, min älskade, du som kommer hem från USA om två veckor. Ingen har talat om för mig om jag väntas leva då men om det inte vore så, skulle du väl redan ha kommit? Ron vid att tänka på dig. Ditt försiktiga betraktande, som ger insikt. Du skulle se mitt lillfinger röra sig. Du skulle ställa några frågor, räkna ut att det är en frivillig rörelse och så skulle samtalet flyta mellan oss, nästan lika obehindrat som förr.

Du skulle framhärda, som jag framhärdar nu i att inte släppa taget. Du skulle inte lämna någonting ogjort för att hitta mig som finns där innesluten i mig. Kropp och själ. Påhittade dikotomier. Jag är en och densamma. Jag är fullständigt ny. Och själen finns inkapslad men fri i varje cell. Så ska jag röra dig med min själ när jag smeker dig med lillfingret.

(Utmaning: skriv om envishet)

lördag 26 juni 2010

Om att snurra

Jag attackerar dig på dansgolvet. Du är lång och skön och har förunderliga tankar om döden, tankar som gör att jag vill krypa tätt intill, helst ända in, om det är möjligt. Nu har jag kvällens chans att vara dig nära. Musiken finns bara som en osynlighetsmantel. Alla är inne i sitt och jag börjar utifrån periferin, utifrån rummets gränser, med min vindlande dans som för varje varv för mig närmare. Det kommer att ta ett tag men jag vill inte skrämma dig. I allt tätare cirklar dansar jag, förglömmande min klumpiga kropp och min brist på rytm. När jag kommer fram ska jag fråga dig en gång till om döden, kanske också kyssa din örsnibb. Ingenting vågat, bara sådant som sänder rysningar. Jag har sett ut dig. Du är för mig. Du ser inte ens att jag siktar på dig.

Din örsnibb sitter för högt upp. Du hör inte vad jag säger om döden. Jag dansar med slutna ögon och känner i hela kroppen att du också blundar. Känner att jag nått över tröskeln, att du snart är min. Då säger du besvärat:
– Vi kanske ska gå till de andra.
Abrupt öppnar jag ögonen. Jag har tagit för god tid på mig under min rotation. Alla har gått in igen utom vi.

Vi säger inte många ord sen. Jag ber om din adress. Du säger bara ditt namn och byns. Du vill lägga tid och jord emellan oss, det märks, utan att jag ens fått visa mig för dig. Du känner mig inte! Du känner mig inte!

(Utmaning: skriv om att snurra)

fredag 25 juni 2010

Förskansad

Jag hade funnit lugnet i mig själv när jag flyttat in i den sista borgen, fällt upp vindbryggan och kokat en kopp fänkålste. Inget märkvärdigt, bara jag och jag. Det var den lättaste enheten att hålla reda på. Jag löpte inga risker, eftersom jag inte investerat mig själv utanför mig själv, och lugnet bar en underton av kontroll.

Då stod du där en dag utanför borgen, en ungersven med karmosinröd plym på din hjälm. ”Jag utmanar den riddare som förskansat sig här,” ropade du och din stämma var len och din blick var klar och invid vallgraven betade din fux.

Jag var oförmögen att röra på mig eller ropa och natten gick till nästa dag. I gryningen stod du än en gång, spädlemmad och fin, och uttryckte ditt diffusa hot. Jag ville mörkna och skrumpna för att komma undan, ville bara vänta på att du skulle gå förbi, men mjölken var slut och jag behövde gå till Konsum.

Jag stormade ut på min frustande springare och möttes av en anblick av lust. Du hade tagit av dig rustningen och varje trasa, stod med rest kön och hälsade mig. Hjälmen bar du på höften. Du var så vacker, att jag efterfrågade ditt namn. ”Bertil,” sa du. ”Har du färdats långt?” ”Jag kommer från regnbågslandet, där solen ständigt går upp.” Då frågade jag om du behövde något från Konsum. ”Wienerbröd med pecannötter, om det är extrapris,” svarade du.

Jag var för blyg för att kapitulera inför dig. Det var framför bake-offskåpet på Konsum jag bävande förstod vad som hänt mig. Jag red tillbaka till min borg och kastade mig för dig, kysste dig både här och där.

Nu är vi två unga riddare i borgen men vi använder aldrig rustning, bara vita skjortor och löst sittande byxor. Vindbryggan är för det mesta nere och är den uppfälld, vet alla vad som händer. Då står barnen i grannskapet vid vallgraven och häcklar oss vänligt, tills vi kastar chokladpraliner på dem för att de ska vara tysta.

(Utmaning: skriv om att hitta)

torsdag 24 juni 2010

Om en vinternatt...

Vi sitter och skumpar, fyra och fyra. Tåget ökar farten mot Sundbyberg. Vi tittar inte ens på varandra. Vi vet att vi alla hunnit. Det finns ingen dramatik i det. På plattformen bakom oss samlas berättelserna i skepnad av dem som inte kom med den här gången. De som måste tänka nytt och fritt och har solkiga biljetter som inte kan återlösas. Men vi stånkar hellre på i våra solipsistiska världar än att tänka på dem som låst sig ute från resan.

En avresa från Stockholm i bister kyla. Vi tog mer tid på oss och hann med god marginal. Om en vinternatt en resande. Visst finns det drama även i resandet! När vi kommer fram ska vi få köttsoppa med klimp, eller en falukorvsring som späckats med ost och senap. Vi ska föras till nyligen vädrade sovrum. Det ska vara litet högtidligt och gammaldags, som på film. Den som reser har varit med om något, liksom den som missat tåget.

Vi plockar fram våra pressbyråpåsar med banan och ramlösa och korsordstidning. Någon en bok. Stilla tågfärder, gjorda för insikter. Visst är det mycket som kan hända en resande. Man kan transformeras mellan Arboga och Örebro, i den vibrerande stillheten i en tågkupé, men äventyret ligger i att inte ha hunnit; i kvaddade affärsuppgörelser, i inställda föreläsningar, i kalla hus med instängda katter, i kamp mot tiden.

(Utmaning: skriv om att hinna)

lördag 19 juni 2010

Ett tecken

Den hade legat ute många nätter, kanske år, den tomma plastpåsen, nu perforerad av tänder eller små djur till utsökt venetiansk spets. Jag fann den i ett spiréabuskage på föreningens städdag. Den var blöt och slankig men jag kunde inte låta bli att ta i den, veckla ut den och betrakta, så länge att den nästan blev torr. Det var som om det avancerade hålmönstret ville lära mig något, säga något på ett hemligt språk. Förstulet, som om jag gjorde något olagligt, stoppade jag försiktigt plastspetsen i fickan.

På kvällen linkade jag hem till min älskade. En hel dags utomhusarbete är för mycket för en nött sjuttioåring, även om man har en krycka att stödja sig på.

Hon välkomnade med Janzons frestelse, Mariestads och en liten klar. Vi sa inte mycket. Hon såg att jag var trött, plockade fram Blake efter måltiden och började läsa för oss. Hennes röst är både dov och hög, som en mycket liten malmklocka. Hela mitt liv har jag vilat vid den. Nu satt jag tillbakalutad och betraktade henne, det finmaskiga nätet av rynkor, och jag förstod vad plastpåsen försökt tala om för mig. Här, i hennes ansikte, fanns chiffrets lösning: Människa är människas fröjd.

(Utmaning: skriv om något skirt)

fredag 18 juni 2010

Två år tillsammans

De träffades sent i livet men hade levt länge nog för att veta att mycket finns kvar för den som vill växa. ”Vi gifter oss på din femtioårsdag”, sa den ena. Den andra kunde inte göra nog för att den första skulle vara extra lycklig. ”En överraskning mitt i festen! Det vore fint.”

Överraskningen kom tre månader före festen. De hade sett ut kläder, fixat lokalen, satt upp menyn. En kompis skulle viga. I stället blev det cellgiftsbehandling och strålning. En sal på Radiumhemmet blev deras nya vardagsrum. ”Jag fick i alla fall två år med dig”, sa den ena från sängen. Den andra sa ingenting. Allt de skulle ha gjort! ”Jag minns varenda dag,” återtog den första. ”Sen du blev min har jorden rört sig så behagfullt.” Den andra såg tillbaka, visste att den första hade rätt. Hon böjde sitt huvud och grät. Grät ilska, förtvivlan och tacksamhet. ”Du måste kämpa,” sa hon till den första, som var en enda klase metastaser. ”Jag kämpar genom att vila och minnas varenda dag,” sa den första.

(Utmaning: skriv om utsträckt tid)

torsdag 17 juni 2010

Stofilerna

Jag gick ut till vattenmätaren i trädgården. Gräset gick mig upp till knäna och var strävt och blött. Skymning redan. Augusti. Femton millimeter. Medan jag rotade fram anilinpennan och notesblocket ur bröstfickan vände jag mig om och då, exakt då, kom smällen. Ett hårt och saftigt äpple hade träffat mig rakt i nacken. Det gjorde hiskeligt ont. Springande steg på andra sidan häcken. Jag hötte lamt med min knutna hand men sade inte ett ord. Vad är det för idé? Om man blir arg kanske de tycker att det är ännu roligare.

Jag har inte alltid varit en gubbe med väderleksstation och stjärnkikare, solkiga byxor och sorgkantade naglar, köksbordet täckt med tabeller och uppslagsverk. En gång var jag ung. Det slog mig när äpplet träffade atlaskotan. En ung pojke, rentav, som låg i bakhåll med sina kamrater för ortens kufar. Surr-Simon och Late Laban. De är borta nu, förstås. Vi är några som har tagit över. Vi vet inte vad de kallar oss på stan. Vi var alla med och plågade Surr-Simon och Late Laban.

Efter tre kvällar av sniglar i vattenmätaren och projektiler av äpplen och plommon från andra sidan häcken sökte jag mot min natur upp de andra två, Bertil och Stig, och förhörde mig om deras buspojkssituation. Bertil började grina så att snuset rann ännu mer och Stig muttrade om en förorenad brunn utan att se mig i ögonen. Vi är inte talträngda någon av oss och det tog ett par kvällar att lägga upp strategin, hur enkel den än var, men tredje kvällen var vi tryggt förskansade bakom min häck och gav pojkarna moteld. Kvällen därpå förflyttade vi oss några kvarter till Bertil och därefter var det Stigs tur. Vi skulle ha hållit på så länge det behövdes men på fjärde dagen låg det en lapp i min brevlåda:

”Gubar. Äppelkrig på stora fotbollsplanen i moron klockan 7. Kom!”

Bertil ville inte tro att det var en fredstrevare men Stig och jag var entusiastiska. Vi hade alla, även Bertil, insett hur vansinnigt skojigt det är att kasta. Alla hade vi också blivit mer språksamma under stridsgemenskapen, brutit oss ut ur enstöringslivet, åtminstone för några kvällstimmar varje dag. Således hade Stig och jag tillräckligt med ord för att övertala Bertil.

Nervöst men glatt gick vi mot fotbollsplanen följande kväll. Vi hade varsin vit undertröja på oss och på dem hade Stig plitat ”Stofilerna” med svart tuschpenna. Han hade skrockat okynnigt när han gjorde det. Jag antar att det var riktat mot mig, som till skillnad från de andra inte är stofil i egentlig mening. Jag är nog en kuf men inte stofil. Men vad spelar det för roll? Beredvilligt tog jag på mig tröjan.
 
(Utmaning: skriv om en stofil)

onsdag 16 juni 2010

Min bild

Min bild bleknar, säger du. Du har varit borta för länge. Det du har kvar är känselminnen, på sin höjd, men alla minnen har väl transformerats om till längtan vid det här laget, förbrukats. Det har gått en vecka.

Jag har en dålig bild av dig i telefonen. Den måste vara dålig, för jag blir ställd varje gång jag hämtar fram den, studerar. Du brukar le, men inte så där. Du brukar inte se ut som någon från ett provkök. Finns det provkök fortfarande? Du ser äldre ut än du är och yngre, som någon som vunnit en uppsatstävling. Ändå har jag pussat displayen flera gånger.

”Skicka en bild!” ber du. Jag står i konstiga vinklar och riktar kameran mot ansiktet, en halv dag går åt och skuggorna blir längre. Jag ser ut som i en skräckfilm. Till slut tar jag fram ett vackert papper, japanskt. Det går i beige. Med kolstift ritar jag en trogen kopia av min profil, ända nerifrån tjurnacken – fettknölen som alla överviktiga får och som får dem att se ut som bisonoxar. Håret ger jag en mer trimmad look än det egentligen har, örat ägnar jag mycket tid, för det är jag riktigt stolt över, näsan antyder jag bara skissartat och munnen är jag noga med, för den tycker du om. Sedan avrundar jag med att troget teckna alla hakorna, var och en särskilt. Jag tittar återigen forskande på bilderna i kameran men ingen ser så verklighetstrogen ut som teckningen. Jag scannar och skickar den.

Det är sent där du är. Du kommer inte åt någon dator. Men i morgon bitti, när det är natt för mig, ska du få se hur jag verkligen ser ut.

(Utmaning: skriv om en profil)

måndag 14 juni 2010

Kärleksvecka

Det är kärleksvecka i Stockholm. Vi har alla hyrt ut våra små ettor till ockerhyror och sitter hopträngda i Elisabets stora trea – hon får förstås en ordentlig andel av hyrespengarna och vi trivs ihop, vi är vänner och vänners vänner och festligheterna är inget för oss. Som goda republikaner ser vi till att tjäna så mycket pengar som möjligt på den monarkistiska yran. Amanda vann nästan första pris i Stockholm Frias karikatyrtävling och sitter nu vid sitt teknologiska underverk till symaskin och massproducerar tygmärken av sitt verk. Det går i vild fart och jag blir nästan less på åsynen av Daniels och Victorias släta nunor. Turisterna köper ivrigt allt som har med bröllopet att göra, förbluffande få tittar efter vad bilden egentligen föreställer och Amanda tjänar grova pengar. Vi får en generös procent, eftersom det är vi som säljer – hon måste ju sy. Om nätterna kryper vi ner i sovsäckarna som ligger utspridda i Elisabets vardagsrum. Det är som att vara i fält eller på pilgrimsresa. Morgon och kväll dukar vi långbord i köket. Sparris och grillade tomater och pajer som någon gjort, eller bara mackor och fil. Det är som att vara långt, långt hemifrån. Vi är en gerilla med tygmärken som vapen. Under bordet sitter några av oss och kysser varandra. Långsamma, djärva kyssar. Vi återerövrar kärleken. Som om vi kunde styra över den. Kärleken bemäktigar sig oss när vi har öppna hjärtan. Snart fortsätter sommaren som vanligt. Fälttåget är över. Vi kryper in i våra bon. Ska där finnas kärlek då?

(Skriv om dekaler)

söndag 13 juni 2010

Estet

– Lägg dig här hos mig och låt mig förklara! säger jag så mjukt jag kan.
Du hade lagt upp päron i fatet på fot och jag hade gett dig en komplimang för din elegans men se, det var känsligt. Nu är du litet trotsig och röd om näsan, skyggar nästan under en nanosekund för min famn, den som håller och behåller dig.
– Titta på mig! muttrar du, gestikulerar över arbetarbyxor och nedbitna naglar, vildvuxna ögonbryn och urtvättad t-shirt.
Jag smeker lugnt din sida.
– Vad tänkte du när du la upp frukten? frågar jag
– Ingenting, jag bara la upp.
– Ändå synade du noga varje päron, la vart och ett på det absolut vackraste sättet.
– Jag tänkte inte.
Då påminner jag dig om din ikebana.
– Ikebana! säger du nästan förorättat. Jag är knappt värdig att ta ordet i min mun. Jag har lånat ett par idéer därifrån, det är allt.
– Okay, men vi kan enas om att du är bra på att arrangera blommor? Och att du gör sushi som är som stora juveler?
– Jag har inte reflekterat över det. Snälla, kan vi prata om något annat?
– Får jag bara säga att jag älskar ditt sätt att skapa vardagsskönhet. Det är en glädje att se dig lägga upp frukt, som nu. Men om du har bestämt dig för att det inte ingår i din självbild, får jag njuta i tysthet. Du kommer aldrig att sluta vara estet.

Du skrynklar ihop ansiktet och sätter tänderna i min hals. ”Tyst”, betyder det. ”Tyst, jag orkar inte med dina sanningar”.

(Skriv om elegans)

lördag 12 juni 2010

Fejar för dig

Du är långt borta från mig, i hetta och i köld, och mina tankar ska skydda dig som ett hölje. Du är långt borta från mig och nu har jag ett hem att sköta. Försiktigt dammar jag mina buddhastatyer och litet djärvare bokraderna, som du omedelbart hade kollat utan att jag ens märkte det, förrän de initierade kommentarerna kom, som om vi hade samma värld. Trasmattan, tyngd av väta, är svår att få upp i torkskåpet men den måste tvättas. Du är långt borta från mig men en dag kommer du tillbaka, då ska vi gå i löst sittande vita kläder här, där det ska skina, skina blankt och rent.

Hemligheten med att städa är att det är en ständigt pågående handling. Man kan inte räkna med perfektion. Det första som får syn på den putsade fönsterbrädan är ett dammkorn, som behagligt landar där. Det är det som gör städningen spännande, gör den till mystik. Helande blir den av att utföras i förväntan. Om åtta dagar är du åter. Då ska allting glänsa inbjudande, som lyktor av frostat glas som leder dig hit. Ränderna efter fönsterputsningen ska vara borta. Vägguttagen dammade. Du kommer inte att märka någonting av det, utan du kommer att se mig, bara mig, där jag sitter på golvet och ler.

Inte dagen därpå, men nästa, ska jag åter börja damma. En list här, ytan på soffbordet, när jag ändå går förbi med en trasa. Mitt hem är inte längre bara mitt. Du har tagit plats här, hur långt borta du än är, och i solstrimman svirrar damm.

(Skriv om att feja)

fredag 11 juni 2010

Flytta

Packtejpsklet på händerna. Många kartonger som står staplade utefter väggarna. Golv och väggar gradvis frilagda, skamlöst blottande sin sjabbighet. Här har jag levt i tolv år och nu är det slut. Uppbrottet är inte enkelt, jag sitter fast med många tentakler. Det som ska med, det som ska dumpas. Jag tittar på självporträttet som jag målade hösten 1999. Dumpas? Men nej. Det är fullt av hemliga tecken och jag vet att chiffernyckeln finns någonstans i mina lådor med papper. Så går associationstrådar mellan mina saker genom hela lägenheten. Jag kan inte slänga en pryl.

Hon ser sammanbitet lycklig ut, den avporträtterade, nyss räddad från döden. Jag målade bilden under min första nattpermission från sjukhuset efter självmordsförsöket men det är bara för mig det syns att personen på tavlan inte är stark än. Hon lever för att andra sagt att det är hennes enda val. Hon har tjurnacke och utstrålar trots.

Det är ett andligt självporträtt och det måste med. Det ger mig perspektiv på det som blev mitt liv. Om jag vore tvungen att välja, skulle jag hellre ta med det än mitt älskade skrivbord. När jag hivat fram det från gömstället bakom köksdörren, blir det äntligen lätt att slänga annat. Jag dammar av den skitiga duken. De röda färgerna börjar glöda och telefonen ringer. Det är du.
– Hur går det?
– Jag har hittat nyckeln till vårt liv tillsammans! En av nycklarna till att jag blev den som blev älskad av dig.
– Vart och ett av dina steg förde dig till mig. Har du koll på att flyttbilen kommer till dig om fyra timmar?
– Hyfsad koll. Nu kan jag slänga litet.
– Ska jag komma och hjälpa dig?
– Är du klar med ditt?

Så blir avslutningen, som så ofta, en del av en början. Medan vi glatt visslar Marias och kaptenens duett från Sound of Music ägnar jag mig åt att slänga och du packar. I god tid sätter vi oss på trappstenen, färdiga med vårt värv. Jag slänger mina ben tvärsöver dina och tänder dagens första cigarrett.
– Hur känns det efter tolv år? frågar du medkännande.
– Som ett fantastiskt, hemvant äventyr. Det viktigaste är att det är med dig jag ska vara.
Dina läppar är ännu hungriga.

(Utmaning: skriv om att avsluta)

torsdag 10 juni 2010

Brooklyn på hösten

Nu ringer du och säger att vi ska träffas på Brooklyn Fish Camp uppe i Park Slope. Nej, du kommenderar aldrig, men du har den där klara rösten som får mig att forma mig mjukt kring dina önskningar, sträcka mig ut mot ett vi. Det är hummerafton men vi ska äta grillad fisk. Det bestämmer jag. Min röst blir klar av din och jag har skrivit hela dagen, inte sett dig sedan i morse. Vi kunde inte enas om vem som skulle få njuta av höstluften, så vi gick båda ut för att köpa bröd, grått och segt av surdeg, i det polska bageriet. Stunderna med dig när tiden vidgar sig. Du smekte varligt min hand och jag höll brödet, som var alldeles varmt. Två ångande koppar kaffe och riktigt tjockt med marmelad. Sen skulle du in till Manhattan och jobba och jag blev lämnad vid datorn. ”En gång ska jag vara här och lansera en bok,” tänkte jag. Man fick tänka det idag, utan att det gick ut över texten.

Brooklyn känns som en andra hud och kan bara finnas till på hösten. Klockan ett gick jag ut. Ett steg framför det andra i Prospect Park. Om en idé kom, såg jag till att glömma den för stunden. Sen gick jag in och avslutade kapitlet. Du ska få höra i kväll. Jag ska läsa när vi sitter på golvet, en bit ifrån varandra för att inte distraheras. Vi har knappt nuddat vid varandra på hela dagen. Men sen ska vi lägga oss, din sidenmjukhet mot mina händer, mina läppar. Det är alltid som att vi alltid... Men det här är faktiskt första gången vi är utomlands tillsammans. Tre månader i en spartansk tvåa i Brooklyn. Vårt första gemensamma hem.

(Utmaning: skriv om fisk)

fredag 4 juni 2010

Om tacket

När man har varit på kalas ska man absolut inte vänta för länge med att tacka för senast (i Sverige, åtminstone. ”Thank you for latest” klingar inte så väl) men heller inte göra det för tidigt, till exempel nästkommande dag. Då kan det nämligen uppfattas som att tillställningen inte var mer minnesvärd än att man kommer att glömma den snabbt. En halv vecka är en bra tumregel.

Var tillställningen ett födelsedagskalas är det tvärtom så att jubilaren ska höra av sig och tacka i rimlig tid – dock ej inom tre-fyra dagar – för eventuella gåvor han/hon fått och för att han firats i största allmänhet. Detsamma gäller förstås bröllop.

Själv tycker jag att det är krångligt med etikett. Eller rättare, jag har en egen etikett som är bakvänd (tänk ”klistriga sidan ut”) men som går alldeles utmärkt att följa.

Jag har inte invigt den än. Jag uppfann den i söndags. Dagen innan hade jag haft ett litet releasemingel för min bok och jag vaknade upp med en varm känsla i magen för alla goda vänner jag har. Ville prompt börja ringa och maila runt för att tacka folk för att de kommit. Vad som stoppade mig var att jag i andanom såg Magdalena Ribbings skräckinjagande gestalt. Hon tycktes mässa: ”Värdinnan tackar ej vid middag utan sittande bord” eller något sådant tillkrånglat (det var inte ens en middag). Det var ett releasemingel. Mitt första. Nästa gång tackar jag vem jag vill.

(Skriv om etikett)

torsdag 3 juni 2010

Panic? No panic?

Det är farligt att bli rädd. Man blir knäpp av det, särskilt om man är del av en större skara och särskilt om man är ett djur. Flockdjur kan triggas till panikrusningar av de mest banala stimuli, särskilt nattetid. Därför lär sig cowboys att rida en bit ifrån koskocken när de vill tända en tändsticka eller bara stiga av hästen efter mörkrets inbrott.

Men även människor drabbas. Tänk på de 19 kvinnor och barn som dog i panikrusningen när gasljuset slocknade på kvinnobalkongen i en synagoga i Ostrów Wielkopolski den 10 oktober 1872.

Fanns det många rädda judar i Ostrów när nazisterna tågade in 1939? Nej, faktum är att det då bara fanns sextiosex av dem kvar. Inte tillräckligt många för att råka i panik. När Polen blivit självständigt efter första världskriget, hade de flesta av Ostróws judar flyttat till Tyskland.

Sextiosex judar. Hela den judiska stadsdelen raserades men synagogan skonades, för där förvarades mat och sprit. Sextiosex judar och en jättestor synagoga i morisk stil. Efter andra världskriget var bara synagogan kvar. Den gjorde tjänst som möbellager. Kommunisterna sopade synagogan ren från allt som gick att flytta och givetvis alla religiösa föremål. Det fanns ingen kvar som kunde protestera. Om utplåningen av judar från Polens yta berättar Hanna Krall suggestivt. Hon får tomrummen efter dem att förtätas till ett slags närvaro.

Sex miljoner judar. Fem miljoner homosexuella, romer med flera. Denna oerhört stora flock, som i de flesta fall till synes lugnt och sansat gick mot sin undergång. De kände till hur man förebygger panik, nazisterna.

(Utmaning: skriv om panik)

onsdag 2 juni 2010

I Guds famn

Här får alla vara med. Det är sant som de säger. Hon sitter längst in mot det gamla militärtältets vägg men hon är inte ensam, o nej, Annika och Maria sitter på varsin sida om henne. Sångstund före läggdags. Hon kommer närmare och närmare Gud och nu tar de låten som för henne allra närmast, nästan mitt ini. De små hårstråna i nacken reser sig:

Du vet väl om att du är värdefull?
Att du är viktig här och nu?
Att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du...

Det är inte hon som har upptäckt Gud på det här lägret. Det är han som har tagit hand om henne. Plötsligt satt hon i hans famn. Det var ett sätt att förstå Gud som var som en baklängeskullerbytta. Som om Gud var allt hon rörde sig i, samtidigt en person med omsorg. Hon har frågat Barbro, Barbro som spelar gitarr, vad hon bör göra nu och Barbro har sagt att hon kanske skulle kunna fundera på att börja gå i kyrkan på söndagarna, inte bara på scouterna på onsdagarna. Då blev livet en tröttsam stig igen. Säga till mamma och pappa att hon ska gå i kyrkan! Hon, som knappt får gå på scouterna.

På lägret är alla gränser utsuddade. Här får alla flyta samman till den viktlösa massa som är Gud. Men sanningen är förstås den att de allra flesta scouterna har föräldrar som är med i Missionskyrkan. Och de föräldrarna är så duktiga och välordnade. Alla mammorna är lärare och alla papporna är ingenjörer på Asea. På det sättet liknar de hennes föräldrar. Men det är något med denna präktighet, detta lugn, som hon inte kan efterapa. När det är lugnt i hennes familj är det som en sårskorpa. Om man pillar litet grand kommer blod och då är alla där och vill ha, mamma och pappa, Angelika och Peter, också hon. Det blir ett vargslagsmål. En rovdjursuppgörelse. Och hon vill inte hem till det igen, vill inte bli den hon är med dem, fast hon förstår att Gud älskar henne även sådan.

Hon räknar på fingrarna: tre dagar som gått av lägret, två dagar kvar. Om man drar sig riktigt långt in mot Guds kärna, kan man stoppa tiden då?

för ingen annan är som du...

Sången blir som en motor, går runt och runt i oändlighet. Några tjejer sjunger en understämma, ett par killar en annan. De är med i ungdomskören. Hon är för liten för allt, inte minst för den förvandling som skett med henne på lägret. Tårar kommer i ögonen när hon förstår hur hon kommer att slitas sönder när hon kommer hem. Bli rovdjursföda.

(Utmaning: skriv om något unikt)

(sångtext: Ingemar Olsson)

tisdag 1 juni 2010

Rani och Rajah

När jag kommer hem på måndagseftermiddagen ligger Rani och Rajah under sängen. De ropar burkigt på mig redan när jag låser upp ytterdörren.
– Maria, careful! Siren!
– Kellahopter, Maria! Kellahopter!
Jag förstår inte mycket mer än att något skrämt dem. På huk invid den låga dubbelsängen får jag försöka övertyga dem om att inget farligt ägt rum eller kommer att hända. Lirkar ut dem som små barn. Vi sätter oss på sängen och de får berätta. De hörde först en siren och sen en helikopter på låg höjd över hyreshuset där jag bor, kopplade samman de två ljuden och tolkade dem till det värsta, som man gör när man har bott i Jaffna under decennier av inbördeskrig. Den svala Rani och den engagerade Rajah ser halvt upplösta ut. Jag klappar valhänt tröstande på överkastet och stirrar ut i luften efter en förklaring. Och den finns: Hesa Fredrik. Det är den första måndagen i juni och det luktar lugnt och grönt därute.
– Vi har ett slags krigsalarm, förklarar jag så. Den första måndagen i månaden testas det. Det var den sirenen ni hörde.
Båda spärrar upp ögonen.
– Men hörde inte du den? säger de i kör. Hörs den inte i hela Stockholm?
– Den hörs i hela landet. Jag vet inte, jag måste ha kopplat bort det. Jag minns inte sist jag hörde den, ärligt talat.
– Om jag vore fienden, skulle jag anfalla den första måndagen i månaden, säger Rani klipskt.
– Det verkar funka närsomhelst, om folk inte ens märker larmet, invänder Rajah.

Långt senare, invid våra masala dosais, sitter vi och analyserar det svenska kynnet. Hur vi lever i vår trygghetsbubbla och inte har den mest elementära katastrofutrustning hemma, inte vet hur man ska göra om det brinner i trapphuset och negligerar testet av varningssignalen till den grad att vi inte hör det – här stirrar Rani och Rajah ohöljt på mig – och inte ens vet när det är! Rajah har googlat och funnit att testet av Hesa Fredrik görs varje kvartal, inte varje månad.
– Vi har inte haft krig på ett par hundra år, försvarar jag mig.
– Det har gjort er till zombies! säger Rani.

Hon påminner mig inte om hur många trauman jag tvingat henne och Rajah att återuppleva genom att inte varna dem innan jag gick. Jag försöker säga förlåt men de turnerar elegant, säger att det var intressant att se hur obearbetad deras rädsla är.

Min situation är inte intressant. Jag har en längre tid bott i inbördeskrigets närhet men när jag bor här hemma i Sverige är jag högst omedveten om tänkbara hot. Om en bankomat inte fungerar blir jag kränkt. Att leva på ovansidan av det bekväma, högteknologiska samhället är något jag ser som en rättighet, liksom att häckla samma samhälle. Jag tar inte mer ansvar än ett barn på dagis gör.

(Utmaning: skriv om en signal)