Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

tisdag 16 februari 2010

Bära ljus

Att gå tillsammans med dig... I början var det plågsamt. Det är som att gå med en fyraåring. Oupphörligt utforskande – om inte av omgivningarna, så av människohjärtat. Ditt och mitt. Det är en process av nästan smärtsam intensitet. Mycket, mycket långsam. Outhärdligt långsam för någon som danats och växt upp i slutet av 1900-talet. Men en dag har man vant sig och strosandet framstår som det enda naturliga.

Ett plötsligt stopp på stigen i Vasaparken och vi får lyssna till nötväckan, gälla visslingar i den stillastående luften. ”Det är han som går med huvet neråt”, säger du och jag minns de uppstoppade fåglarna på biologin. ”Vilken var det som gick uppåt?” frågar jag. ”Trädkryparen, tror jag”. Vi står stilla i denna förmodan. Du utger dig aldrig för att veta vad du inte vet. Vissa saker är du djupt intresserad av utan att veta ett dugg. Som daggmaskar.

Så sätter vi oss långsamt i rörelse igen. Du har en gråbrun kappa, jag en vit. Nu pratar jag om en väninna jag var tvungen att säga nej till förra veckan. Om hur rädd jag är att ha sårat. Ju närmare du lyssnar, desto långsammare blir dina steg. Till slut står du åter stilla och talar gestikulerande om integritet. Du säger de bästa saker jag hört om integritet. De är så bra att jag omedelbart glömmer dem igen. Men jag har hört dem och vi går vidare.

Förr gick vi i Judarn och i Tanto men det var alldeles för stort. Jag har familj och jobb. Nej, Vasaparken är perfekt. Där behöver våra strövtåg inte störas av min stress. För en stund kan jag växla ner till din växel, nu kan jag det, och jag kan glädjas över vad du visar mig. Nötväckor. Integritet.

Du lär mig att gå långsamt. Ibland när jag är ensam stannar jag upp som du, för att tankarna lett mig till ett naturligt stopp. När jag återtar vandringen blir farten inte lika hög igen. Jag tänker på dig. Du går aldrig fortare än att du skulle kunna bära ett brinnande ljus.

(Utmaning: skriv om att strosa)

9 kommentarer:

  1. Inser när jag läser hur mycket jag har saknat detta, men jag har spelat alldeles för mycket på sistone, revy och konserter omvartannat. Ja, jag tänker stanna ett tag om inget oförusett inträffar. Underbart eftertänksamt skrivet, hela texten strosar fram. Små underfundiga inpass som är du. Daggmask, roligt och tragiskt på samma gång.

    SvaraRadera
  2. Vackert och fundersamt. Sista meningen fastnade jag särskilt för - ett fint sätt att utrycka långsamhet på.

    SvaraRadera
  3. Vet inte men känns som du går med en äldre o oändligt vis kvinna som hittat sin själ. Jag kände lugnet när jag läste.......

    SvaraRadera
  4. Jag blir alldelse tagen, det här var riktigt vackert. Gillar allt.

    SvaraRadera
  5. Härlig text att strosa med.

    SvaraRadera
  6. Dina berättelser är så vackra att jag inte alls vet vad jag ska säga. Det blir oftast bara en tafatt upprepning av sådant jag säkert skrivit förut, beröm... Vill ändå att du vet att jag varit här. Funderade så på vem hon var, kvinnan du strosade med, gammal, ung, annorlunda eller någon jämngammal som tidigare än du hittat sitt lugn i livet... Den takten, att bära ett brinnande ljus... Lagom!

    SvaraRadera
  7. Å, vackert. Vi står stilla är min favorit. Men just nu är jag en stum idiot, så det räcker kanske med att jag läser och tycker om (som vanligt).

    SvaraRadera