Larvighetens lov

Glöm inte förpliktelserna mot din egen larvighet, mot vartenda skrymsle av dig själv. Själv är jag femtiofyra år gammal och besatt av dassböckerna, mina antologier med citat och roliga bilder. Jag kan svara ”vet inte” på flertalet ja-och-nej-frågor om mig själv (”Röker du?”, ”Jobbar du?”. ”Gillar du att vara ute i naturen?”) Larvigt, eller hur! Och vips har jag lyckats göra mig själv till larvighetsnorm. Det är också larvigt.

Även om inte alla är så larviga som jag, har vi alla nån larvighet, eller inkongruens, eller åtminstone lite irrationalitet, som egot gärna och helst vill stuva undan och inte se. Tillåt inte det! Världens överlevnad hänger på att vi var och en är öppna mot totaliteten av våra jag för vad händer annars? Jo. det lärde vi oss på tredje lektionen i psykologi: vi projicerar det undanstoppade på någon annan. Person ställs mot person, grupp mot grupp och så kabang! är det krig. Och det vill vi inte ha. För vi har inga jordkällare att ha potatis i längre och förresten skulle vi inom fem dar inte ens ha någon potatis att förvara i våra icke-befintliga jordkällare heller.

Det är upp till oss – larvighet och potatis eller fin fasad och ingen potatis. Och den som anser att denna avhandling är förhastad i sin slutsats är bara... fjantig.

(Utmaning: förpliktelse)