Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 27 januari 2010

Kväll i Katarina

Sen fredagskväll på Söder. Marcia och Helena i Marcias rymliga kök. Genom fönstret tittar Katarina kyrkas klocka vänligt på dem genom snöyran.
- Fan! utbrister Marcia. Jag måste ringa Lena. Det är hennes födelsedag idag!
Hon går ut i rummet. Helena plockar med ett överblivet kronärtskockshjärta och hör henne sjunga ”Happy Birthday”
- Du ser ledsen ut, säger hon när Marcia kommer tillbaka.
- Det är så tråkigt med Lena.
- Jo, du har antytt det.
Hjälpsamt fyller hon på vännens glas.
- Berätta... om du vill, förstås.
- Vi var ju så här, säger Marcia och håller upp två omslingrande fingrar.
- Vad hände, då?
Marcia sitter tyst med rynkad panna en lång stund, snurrar på sitt glas.
- Äh. Jag tror att förändringen kom i och med att hon började prioritera sitt skrivande. I början tycker man inte att det är så konstigt, du vet – herregud, hon hade ju ett jobb att sköta också, det är klart att hon inte hade tid som förr, men jag menar...
- Jag tycker att hon verkar trevlig.
- Ja, men man har in-gen-ting att prata om. Ingenting! Hon har gjort sig av med teven – och det är väl ingen förlust, i och för sig, men så har hon slutat jobba på Kreativt Centrum och blivit spärrvakt för att kunna satsa på sin konst...
Marcia viftar med två fingrar på var hand vid tinningarna
-...och vad har hon publicerat? Ingenting!
- Hur länge har hon hållit på, då? frågar Helena
- Ja, det är åtminstone två år sedan hon började som spärrvakt. Det är så tragiskt. Hon lever liksom så instängt. Jag undrar om hon nånsin kommer iväg på bio.
- Jag träffade henne den där gången jag var på Operan.
- Ja, hon känner en tjej där, i Operakören. Gratisbiljetter, förstås. Du vet, hon har gått ner i lön så ofattbart mycket... Ofattbart! Frivilligt!
- Det är litet starkt också...
- Ja, hon är en stark person. Men så skrämmande tunnelseende. Nu är det bara böcker. Men hon hänger inte med ens där. Sist hade hon snöat in på nån amerikansk trettiotalsförfattare.
Marcia ruskar på huvudet och drar handen genom håret
- Var det inte det minsta kul att prata ikväll, då? frågar Helena
- Nja. Jag tror inte att hon hade firat. Och i morgon skulle hon iväg på nåt författarutbyte i Burkina Faso. Vad är det? Burkina Faso? Vem har hört talas om det?
- Hört talas om har man väl – men... jag vet inte så mycket.
- Nej, säger Marcia och lyfter hakan. När jag lärde känna Lena, trodde jag att det skulle bli en vänskap för livet. Nu har vi ingenting gemensamt. Det är törnar man får av livet.

(Utmaning: Skriv om att vara insnöad)

5 kommentarer:

  1. Jag gillar den verklighetstrogna dialogen. Tycker nog att Marcia också verkar lite insnöad, som inte kan ta till sig f.d. väninnans olika intressen. Men det var kanske det du ville visa?

    SvaraRadera
  2. Två olika sätt att vara insnöad?

    SvaraRadera
  3. "...lever så instängt. Undrar om hon nånsin kommer iväg på bio" :-)

    Fint, träffsäkert

    Tack för fin kommentar! Nej, jag fattar inte heller poesi. Men man kanske kan ge sig lov att testa ändå... roligt. Tog just bort två första raderna, innan jag sett din kommentar. Vem vet.

    SvaraRadera
  4. Tycker om texten utifrån den känslan som jag får av att damen i fråga VERKLIGEN inte förstår hur LITE insnöad hennes skrivar-väninna är (särskilt i jämförelse med henne själv). Men det man inte förstår, och om man känner sig bortvald, så tenderar det skapa negativa tolkningar av den "försvinnande" vännens handlingar oavsett vad de innefattar för något.

    SvaraRadera
  5. Ja det kan man ju fråga sig vem som lider av tunnelseende, inte en ovanlig inställning till sin omvärld- jag menar att tro att man själv sitter inne med sanningen.

    SvaraRadera