Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 31 januari 2010

Drömmen

Dagarna, de går. Varje dag en ny chans, en ny utmaning. Det är min tröst: att i morgon, så... Kanske. Kanske att jag får till det. Som om det vore troligt. Jag väntar, varje gång lika full av iver, och så kommer den och jag kan inte bemästra den. Ramträff efter ramträff. Fnuttigt, fjuttigt, fegt. Det är för sent när jag skickar iväg den och plötsligt inser hur jag skulle ha gjort. Det är för sent redan när jag slår till och inte använder hela mig.

Jag fantiserar inte om mästerskap. Jag fantiserar inte om en serve på 248 kilometer i timmen. Jag fantiserar om att få till en träff där jag känner ner i knäna att den var rätt. Jag fantiserar om att inte nöja mig med mindre än jag är mäktig. Om att inte vara så slö.

Den kommer och jag glömmer allt jag lärt och beslutat. Den kommer och jag är inte beredd, fast jag väntat i snart ett dygn. Fast jag lovat mig själv att i morgon, så... Svedan i kroppen efteråt, av att ha försuttit ännu en chans. Dagarna: försöker peppa mig själv. Om nätterna drömmer jag om Andy Roddicks aggressiva baslinjespel. Han kommer också alltid tillbaka.

(Utmaning: skriv om att träffa rätt)

lördag 30 januari 2010

Some Interesting Days Abroad

Hon vill hjälpa människor. Men välgörenhet är fult. Hon vill hjälpa människor hjälpa sig själva. Hjärtat brinner. Hon är tjugotre år.

Tänk ett ögonblick på dig själv när du var 23. Vad visste du? Vad kunde du?

En dag får hon ett telefonsamtal. Ett volontärjobb som kanske skulle passa. Byutveckling.

Byutveckling! Precis något sådant som hon gärna skulle jobba med! Hon ser för sig själv hur hon vandrar runt på dammiga vägar i byar och liksom... utvecklar.

Skulle hon ge sig i kast med att utveckla byar i Lycksele kommun? Med sin bakgrund i teologi och mild aktivism? Absolut inte. Men byar i utvecklingsländer verkar så mycket mer hanterliga. Och hon kan lära sig massor.

Byutveckling. Community development. Tänk om någon nisse utifrån skulle komma hit och försöka utveckla det här området, med fyra hus hyresrätter och två hus bostadsrätter. Och inte ta hänsyn till att vi levde på helt olika villkor, vi i hyresrätterna och de i bostadsrätterna. Till exempel. Om han sa att nu skulle vi bygga ett community centre som var till för hela community:t. Där vi kunde ha olika kurser och samlingar. Eller vad han skulle hitta på. Och så skulle vi höra ihop för att vi bodde i samma community. Och han skulle vägleda oss fast han nyss var myndig och inte anade våra sociala koder, vilka som hatade varandra och vilka som var strebrar. Till exempel.

När man går in i ett nytt område, får hon lära sig, ska man kartlägga hela byn, inte bara dem som har det sämst. Många långa frågeformulär. Så tar man reda på behoven. Det underliga är att varje by som organisationen jobbar i får exakt samma sak: Ett community centre. En förskola. En sorts barfotabank. Det finns ”felt needs” och ”real needs”, får hon lära sig.

Hon går inte på så många dammiga vägar. Mest sitter hon på kontoret i huvudstaden. Hon jobbar häcken av sig men vet inte så noga med vad. Och när hon kommer hem har hon fyllt tjugofem och har utvecklats oerhört. Hon ska alltid vara tacksam för åren inom utvecklingsarbetet.

(Utmaning: skriv om att utveckla)

fredag 29 januari 2010

Bland lakanen

När vi kommer hem från skolan tävlar vi som vanligt om att först komma ur uniformen och in i duschen. Idag vinner Sofia. Jag går ut på verandan, där Aruba har hängt våra lakan på tork. Nu håller hon på med vår middag. Jag tycker om att se henne tvätta, hon ser så glad ut i sin lilla cementsmatt i den smala gången bakom verandan. Vi har berättat för henne att hemma har vi ingen tjänare alls, där gör vi allting själva. Hon frågar om det, många gånger. Om Madam verkligen jobbar hemma också och ändå tar hand om hela hushållet? Då säger vi att pappa och mamma delar på det, att vi också hjälper till. Litetgrand. Och vi berättar om
tvättmaskiner
diskmaskiner
dammsugare
microfiberdukar
och hon skrattar sitt glada skratt och säger att hon vet, att hon känner folk som jobbar hos folk som har sådana saker här också.
- Men vi har bara dig, Aruba, säger mamma och lägger armen om henne.
- That is not so only, säger jag och vet att det låter dumt och att Aruba inte vet att det låter dumt och att jag inte vet hur jag ska säga det på sinhala.

Jag går i de varma, fuktiga gångarna mellan lakanen, tänker att det är som en koja eller en labyrint, där man kunde ha ett hemligt möte. Bestämmer mig för att försöka få Sofia att leka med mig bland lakanen när vi har duschat, båda två. Jag kan nog inte säga ”leka”, för då tycker hon att hon är för stor.

Hon kommer ut, fuktig i håret och invirad i en sarong.
- Din tur, säger hon.
Hon verkar avslappnad och snäll idag. Vi ska nog få till ett superhemligt möte mellan lakanen. Nu tittar hon ut över den draperade verandan.
- Kommer du ihåg att i Sverige var lakanen vita, eller i alla fall enfärgade? frågar hon.
Jag tänker och tänker men kan inte komma ihåg det.
- Jo, och så hade man påslakan med täcken i för det var så kallt.
Jooo. Det minns jag. Tror jag.

När det stora duschmunstycket sedan strilar solvärmt vatten över mig kommer jag på vad jag skulle kunna säga till Aruba på sinhala om att vi bara har henne: ”Eka tamai hari hondai”. ”Det är verkligen mycket bra”. Det låter sämre än ”Det är inte så 'bara'” men det är något hon skulle förstå och bli glad av. Jag suckar. Så här är det hela dagarna, med engelskan i skolan och sinhalan här och där – för att bli bra på det kan man inte vara smart, då låser det sig. Man måste göra sig dummare, säga saker enkelt och korkat. ”In Sweden the sheets are white”. Om man säger det i skolan, visar det sig väl att de är det i England och USA också. Det är faktiskt det troligaste. Men det man tar för givet att alla såna länder också har, det har de inte. Som att mammorna och papporna får vara hemma när de fått barn. De retade mig jättelänge när jag hade sagt det.

När jag fått på mig kläder går jag på jakt efter Sofia. Ropar och ropar men hon svarar inte. Då sitter hon med en bok. Till slut hittar jag henne – bland lakanen, med korslagda ben. Jag kikar snett. Boken i hennes knä heter En alldeles särskild dag. Jag ska få läsa den efter henne. Hon tittar upp när hon känner att jag är där.
- Det här är som en platt regnskog, säger hon.

(Utmaning: skriv om lakan)

torsdag 28 januari 2010

Vaksamhet

”Se upp!”
Det var mammas sista ord varje morgon när hon stod på förstubron och sände iväg mig till skolan. Varje morgon. ”Se upp”.
Jag skulle se upp för Bobergs galna galt och för Aronsson, om han redan satt och söp där bredvid kafét. Jag skulle se upp när jag gick på dass, så att inte pojkarna tittade i springan under dörren.
”Se upp för järnvägskorsningen!”
”Se upp så att kängorna inte blir våta!”
”Se upp så du inte tappar ditt hårband.”

Pappa var redan i skogen. Veckorna långa. Låg i koja med de andra gubbarna. Men lördag klockan tre kom han och åkte igen i gryningen på måndagen medförande nytt fläsk och spickensill, ja, konten full för veckan. Från lördag klockan tre tills natten klingat av på måndagen gällde det att se upp. Men det visste bara jag och mina systrar. Inte mamma.

(Utmaning: skriv om att se upp)

onsdag 27 januari 2010

Kväll i Katarina

Sen fredagskväll på Söder. Marcia och Helena i Marcias rymliga kök. Genom fönstret tittar Katarina kyrkas klocka vänligt på dem genom snöyran.
- Fan! utbrister Marcia. Jag måste ringa Lena. Det är hennes födelsedag idag!
Hon går ut i rummet. Helena plockar med ett överblivet kronärtskockshjärta och hör henne sjunga ”Happy Birthday”
- Du ser ledsen ut, säger hon när Marcia kommer tillbaka.
- Det är så tråkigt med Lena.
- Jo, du har antytt det.
Hjälpsamt fyller hon på vännens glas.
- Berätta... om du vill, förstås.
- Vi var ju så här, säger Marcia och håller upp två omslingrande fingrar.
- Vad hände, då?
Marcia sitter tyst med rynkad panna en lång stund, snurrar på sitt glas.
- Äh. Jag tror att förändringen kom i och med att hon började prioritera sitt skrivande. I början tycker man inte att det är så konstigt, du vet – herregud, hon hade ju ett jobb att sköta också, det är klart att hon inte hade tid som förr, men jag menar...
- Jag tycker att hon verkar trevlig.
- Ja, men man har in-gen-ting att prata om. Ingenting! Hon har gjort sig av med teven – och det är väl ingen förlust, i och för sig, men så har hon slutat jobba på Kreativt Centrum och blivit spärrvakt för att kunna satsa på sin konst...
Marcia viftar med två fingrar på var hand vid tinningarna
-...och vad har hon publicerat? Ingenting!
- Hur länge har hon hållit på, då? frågar Helena
- Ja, det är åtminstone två år sedan hon började som spärrvakt. Det är så tragiskt. Hon lever liksom så instängt. Jag undrar om hon nånsin kommer iväg på bio.
- Jag träffade henne den där gången jag var på Operan.
- Ja, hon känner en tjej där, i Operakören. Gratisbiljetter, förstås. Du vet, hon har gått ner i lön så ofattbart mycket... Ofattbart! Frivilligt!
- Det är litet starkt också...
- Ja, hon är en stark person. Men så skrämmande tunnelseende. Nu är det bara böcker. Men hon hänger inte med ens där. Sist hade hon snöat in på nån amerikansk trettiotalsförfattare.
Marcia ruskar på huvudet och drar handen genom håret
- Var det inte det minsta kul att prata ikväll, då? frågar Helena
- Nja. Jag tror inte att hon hade firat. Och i morgon skulle hon iväg på nåt författarutbyte i Burkina Faso. Vad är det? Burkina Faso? Vem har hört talas om det?
- Hört talas om har man väl – men... jag vet inte så mycket.
- Nej, säger Marcia och lyfter hakan. När jag lärde känna Lena, trodde jag att det skulle bli en vänskap för livet. Nu har vi ingenting gemensamt. Det är törnar man får av livet.

(Utmaning: Skriv om att vara insnöad)

tisdag 26 januari 2010

Att se skillnad

För ett tränat öga syns omedelbart skillnaden mellan en person med positivt arv och en med negativt. Naturligtvis måste man dock gå vetenskapligt tillväga och mäta, i synnerhet skallar. Sverige är den europeiska nation som är mest homogen. Vi äro de äkta arierna. Tyskarna må säga vad de vill. Givetvis finns även bland oss en mindre andel lytta, sinnesslöa, tattare, vansinniga, vanartiga, sodomiter och så vidare, men det skall för kommande generationer vara ett minne blott, när vi fått dessa befolkningselement steriliserade och ofarliga. Problemet i det sammanhanget är förstås sodomiterna! Eutanasi är en djärv men inom kort kanske inte omöjlig åtgärd. Från Tyskland har kommit förslag om att så drastiskt ta sig an judeproblemet. Objektivt sett vore det kanske den renaste åtgärden när det gäller det fåtal människor av undermålig ras, såsom negrer och mongoler, som befinner sig inom vårt lands gränser. Jag tog själv upp frågan vid sistlidna rashygieniska konvent. Det är inte den absolut viktigaste befolkningsfrågan, enär uppblandning i den egna, rena rasen torde vara lika osannolik som att utpräglade sodomiter för sina gener vidare, men alldenstund utgallringen av dessa fåtaliga och lätt identifierade individer vore så enkel, skulle ett sådant småskaligt experiment vara ytterst tilltalande och ge underlag för vidare politiska bedömningar av hur befolkningsmaterialet skall förädlas. I förlängningen skulle man kanske i ett land med förhållandevis liten befolkning, som vårt, kunna besluta om eventuell eutanasi lugnt och metodiskt, individ för individ, när väl sodomiterna så småningom utrotats. Eugenik är en komplex vetenskap; vissa individer med allvarliga mentala rubbningar ha också oförklarliga gåvor, som kunna komma till bruk en tid, innan de sedermera utrotas. Likaledes hava till och med lappgummor sagts kunna ha icke oävna sångröster – detta är dock något jag aldrig själv erfarit. Därmed vare hur som helst: det finns goda skäl att individuellt bedöma rätten till liv för bärare av genetiska defekter av olika slag, på det att vår befolkning må bli starkare, renare, sundare och mindre vanartig! Vad jag vill säga till dig som lyssnat är att du själv kan bli en hobbyeugeniker. Som sagt: det är lätt att se skillnad på en människa med rent arv och en med orent. Anförtro med varm hand rapporter om de som hava orent arv till oss på Rashygieniska Institutet.

(Utmaning: skriv om att se skillnad)

Min bästa vän

Vi träffades redan i Uppsala. Då var vi yngre än unga människor är nu, men det kunde vi ju inte veta. Vi var vuxna och intellektuella, vi förkovrade oss, vi såg allting klart utom det som var enigmatiskt och det enigmatiska tyckte vi var spännande utmaningar. Nu är vi i exakt samma ålder men det var vi inte då. Hon var tre år äldre. Det är stor skillnad mellan 19 och 22. Hon var riktig, viktig, amanuens på deltid, och jag var en förstaårsstudent som inte kunde få klart för mig vad jag skulle uttrycka med mina kläder och glasögonbågar. Det blev alltid bara nästan rätt. Hon stod över sånt, gick rak i ryggen som en dansare.

Vi blev vänner. Bekanta först: hon fick barn med en av mina vänner. Mer blev det inte i Uppsala. Men jag klippte, full av självförtroende, hennes lugg. Det gick inte så bra. Sen kom det sig så att vi hade kontakt, fastän hon skilt sig från min vän. Vi hade mycket att säga varandra. Vi samtalade oss fram till en djup vänskap. ”Du är en av mina bästa vänner” sa jag till henne ibland och hon sa inte emot.

Så kom den dag, i nutid, när jag hade ett ärende till ett ställe nära hennes jobb. Vi kom överens om att jag skulle titta upp. Hon var glad att jag kom, visade mig runt och presenterade mig för en av sina fåtaliga kollegor. ”Det här är min bästa vän”, sa hon till kollegan. Det är då jag sviker. Det är då jag rodnar. Det är då jag stakar mig. Och jag tror mig se att hon blir ledsen. Det är svårt att tolka människor.

Att ha många bästisar är en del av min slarvigt hoplappade ideologi. Men det var inte anledningen till att jag fick muntäppa. Det var inte så att jag kände att jag behövde korrigera henne. Jag blev generad, rörd och tacksam för att hon för första gången kallade mig sin bästa vän. Med mitt bakvända uttryck för denna glädje, sårade jag henne.

”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blåmärken” Elmer Diktonius

(Utmaning: skriv om att omedvetet såra)

söndag 24 januari 2010

Hågkomster ur ett långt liv

Jag vill med jamb berätta vad jag vet – och redan har jag tappat mina fötter!

Nej – diktare blev jag aldrig men jag är minnesgod. Jag är en av de få som minns de mäktiga ormbunks- och tallskogarna under jura. Så milt det var! Och fuktigt som ett drivhus. Vi var inte människor då men vi minns, om vi vill. Det är ändå bara 200 miljoner år sedan. Mindre. Kontinentaldriften!Jätteödlor som i förskräckelse jumpade planlöst hit och dit över de plötsliga revorna i enhetskontinenten. Inga konferenser om klimatet då, det bara hände. Och jag stod med jämnmod och såg på. Den makalösa jorden! Som gjord för att brukas. Men människan, som sagt, var inte påtänkt.

Vart vill jag komma med det här? Ingenstans. Jag är en gammal gubbe som minns och sådana brukar trötta omgivningen med dravel. Jag borde sätta mig och öva i stället. Jamber, trokéer, daktyler... Jag vill ju lära mig och har aldrig lärt, under alla dessa år. Jag minns dem också, de gamla grekiska diktarna med sina skrivplattor. Då var jag människa! Och hur jag ville vara jämbördig med dem!

Det var tålamodet som det föll på, tror jag. Sannolikt också begåvningen. Bara för att man har lust till orden, är man inte utvald att behärska dem. Se bara på denna rappakalja. Ingen disposition, ingen vilja. Jura, jamb, jämnmod, jämbördig, jord... Huller om buller. Vad jag vill säga är kanske det, som alla vet: att som art är vi bara ett andetag i den här planetens liv. Som om ni inte lärde er det i grundskolan. Nu ska jag gå på seniorboendets skrivarkurs och se om jag kan få ordning på mina versfötter.

(Utmaning: skriv fem favoritord på J och en berättelse där minst två av dem är med)

lördag 23 januari 2010

Francesca

Inför varje elchocksbehandling skrev hon upp alla sina koder i klarskrift på en liten lapp, som hon deponerade i avdelningens kassaskåp, men det var alltid något kort hon glömde att skriva upp. Till Åhléns kundtjänst hade hon ringt säkert tio gånger. ”Förlorat koden.”

Hon var äldst av oss alla men barnslig på ett spjuveraktigt sätt och våldsamt vacker, som om hon hörde hemma i en film och inte i vår såsiga tillvaro. Tävlan om vem som var mest deprimerad. Måltiderna dagens höjdpunkter.

Varje gång hon åkte på permission gjorde hon futila försök att ta livet av sig, kom tillbaka via somaakuten. När hon fick frigång la hon femtontusen på tre par stövlar. Men hon var mest normal av oss och någon som vi kvinnor tydde oss till. Hon hade varit längst i branschen och var analytiskt lagd.

Jag minns hur hennes hår blänkte.

När vi blev utskrivna skulle vi träffas allihop på Lilla Capri . Det var hon som drömde drömmen men det var hos oss den slog rot. Vi tänkte oss hur vi skulle sitta där i en försommarvind, friska, starka, och höja våra glas för friheten.

Det är inte rättvist. Hon hade mer liv i sig än någon av oss. Ändå, efter en permission kom hon inte tillbaka. Hon hade lyckats till slut. Inlåsta i hennes garderob på sjukhuset stod tre par exklusiva stövlar. Alla kort, alla koder – ingen hade användning för dem nu.

(Utmaning: skriv om en kod)

fredag 22 januari 2010

Mitt mantra

Skriva eller dö

Ecrire ou mourir

Write or die

(Utmaning: skriv ett mantra för ditt skrivande)

torsdag 21 januari 2010

En sann historia

Det har varit en stor fest på liten yta. Lokalen ska vara utrymd klockan tretton. Baktungt, bakfullt är vi några som städar, fulla av historier och skvaller från gårdagen. Jag diskar så energiskt som jag mäktar medan jag lojt förser mig ur en ölburk som står vid vattenkranen. Mängder av öl och mat finns kvar efter festen, dock inte vin eller sprit. Och vad vill man ha på förmiddagen efter en fest när man arbetar? Vatten, om man är förnuftig. Öl, om man är som jag är just den här dagen. Bubblorna lindrar törsten och det känns gott att spä på med litet alkohol för att det inte ska bli en alltför abrupt övergång för kroppen.

De andra håller på med sitt. Det är bara jag i det lilla köket. Samtidigt som jag hör Maura och Francesco försvinna ut genom dörren för att köra bort en del saker med folkabussen, tar jag en slurk och känner med ens att jag sväljer något hårt och vasst. Jag vet precis vad det är. Det är det njurformade lilla locket till ölburken, som ska sitta kvar, snett bakåtfällt, när man öppnat med ringen. Jag vet att det ramlade ner i burken när jag öppnade den. Då hade jag ingen tanke på att det kunde göra någon skada men nu känns det som om det ligger som ett lock för min luftstrupe i stället. Var det ligger exakt vet jag inte men jag kan nätt och jämt andas och inte prata. Det känns som om metallbiten skulle täppa till allt helt och hållet om jag använde halsen. Jag går ut till Eva och gestikulerar och grymtar. Hon föreslår Hemlich manöver men jag viftar vilt med armarna. Nej!
Metallbiten ligger på en plats som jag kan överleva med; jag vet inte vad som händer om den lägger sig högre eller lägre.
Ring Maura och Francesco, säger någon.
Jag måste ju skjutsas någonstans.

Maura och Francesco har inte kommit långt. De är där inom minuter. Lockets vassa kanter skaver. Jag får i mig precis så mycket luft att jag inte har panik.

Maura är en sådan person som behövs i krissituationer. Eva förklarar mitt dilemma och Maura säger:
Ställ dig på alla fyra och hulka.
Det är det första rådet eller förslaget som jag kan ta till mig; som känns ofarligt. Jag följer hennes råd. På fjärde försöket åker metallbiten ut.

Efter den här erfarenheten dricker jag förstås aldrig direkt ur burken? Jo, visst gör jag det. Men jag kollar alltid att locket sitter kvar. Och jag vet, att om jag skulle få något jättestort problem, skulle jag gå till Maura, som så många gör.

(Utmaning: skriv om andnöd)

onsdag 20 januari 2010

Felix

Det låter uppifrån. Taket, mitt tak, är en annans golv. Om nu klockan bara vore tolv men den är tre. Tre på morgonen och det låter som om de flyttar alla sina möbler. Kvastskaft har man inte numera, man får beskedligt ta på sig morgonrocken och gå ditupp, där en medelålders kvinna i nattlinne öppnar nästan omedelbart. Jag ser på hela hennes hållning att hon skäms. ”Förlåt”, säger hon innan jag hunnit säga något. Det är en konventionellt inredd lägenhet, mer arvegods än Ikea, och allt står huller om buller. De har flyttat alla sina möbler. ”O, förlåt” säger hon igen. ”Sture!” ropar hon inåt lägenheten. ”Vi måste sluta!” Till mig säger hon: ”Jag kan förklara.”

Följande har timat: De har varit på en liten tillställning och kommit hem vid tvåtiden, varvid de upptäckt att den tama sköldpadda de vaktar åt en bekant rymt från sin bur, vars dörr står på vid gavel. De börjar söka men hittar inte djuret någonstans. Eftersom ägaren ska hämta det klockan åtta just denna morgon, måste de få fram det. De försökte vara försiktiga men hur lätt man än är på handen, låter det när man flyttar tunga ekmöbler. Det kan jag intyga.

Sture och hans fru är utom sig. Sköldpaddan betyder allt för sin ägare. Han har haft den sen han var barn. Och nu har de lämnat burdörren öppen! Själv ser jag något annat som är öppet: dörren till klädkammaren står på glänt. ”Har ni sökt därinne?” frågar jag och får ett nekande svar. Vi öppnar andlöst och tänder lyset, som illuminerar prydliga rader skor på dubbla hyllor, massor med kläder och ovanför dem travar med kartonger. Längst in ett frysskåp. ”Min man jagar”, förklarar kvinnan. Sen står vi dödstysta. Kompressorn låter. Men Sture, som är van vid ljudet, hör också något annat, ett klent och tafatt krafsande som inte ska vara där. ”Felix!” ropar han och dyker ned invid frysskåpet. Vi får flytta det också litet grand men det gör inget. Jag är ändå uppe. ”Han har fastnat i kylslingan!” säger Sture triumferande och lyfter fram en sköldpadda något större än hans hand. Felix får en bit kokt morot till tröst och vi människor sätter oss ner med en kopp te. Vi har bott länge i fastigheten men aldrig ens mötts i hissen.

(Utmaning: Dagens ord: lyhörd)

tisdag 19 januari 2010

En lycklig dag

Igår morse slog min dendobrium ut. Det ska vara väldigt svårt att få dem att blomma om; nu är det fjärde gången för mig med just den här, som jag fick av Lovisa när Olga föddes. Tidigare hade jag bara haft phalaenopsis. Jag skämdes litet, det borde ju vara jag som farmor som gav Lovisa en orkidé när hon fick sitt första barn men Lovisa har alltid varit sådan, så frikostig när det gäller att dela glädje.

När hemtjänsten kom igår förmiddag, bad jag om att få komma upp ur sängen. Det var en sådan dag, himlen strimmig i svag kobolt och vitt, de fick sätta mig i rullstolen och köra mig de få metrarna fram till blomsterfönstret, där satt jag ett tag och skissade i huvudet så att jag skulle ha en bild att ta fram när jag behöver den. Även aloe veran håller på att slå ut, det verkar bli gula blommor på en gänglig stängel – det är första gången för mig. Ja, det var en lycklig dag. Om en vecka kommer Ester på besök. Då ska jag också upp och kanske, kanske, om vädret håller, kommer jag ut. Det är gott att ha något att se fram emot.

(Utmaning: skriv om det bästa som hände igår)

måndag 18 januari 2010

Eftersläntraren

Den första dagen stressar hon. Pinnar på med sina taxben utan att se det strålande vinterlandskapet, som ur en kitschig österrikisk almanacka. Spåret är vad hon ser. Saltsmak i munnen och i öronen dånet från hennes puls och andning. Det går ändå inte fort. Tiden de andra får vänta på henne räknas ändå i minuter, inte sekunder.

Den andra dagen tar hon det i sin egen takt. Hon beslutar sig för att inte tänka på de andra. Lycka. Det är tyst i öronen, bortsett från skidornas svischande, och hon tittar upp, ser rimfrosten i grenarna, ser hur solen gör prismor av snökristallerna, ser att snön kan måla något vackert även av en ny granplantage. Hon är tom. Hon njuter. Sen kommer tankarna, i lagom takt, med lagom intervall. Hon har expanderat. Hon är detta landskap. Kraften är väl magasinerad i ett mycket litet hålrum i henne. Hon kan åka såhär i evig tid. När hon kommer fram till de andra pratar hon inte om hur dålig hon är, utan faller in i det avslappnade samtalet. Hon orsakar dem inte lidande, de trivs i solen lika mycket som hon själv. Snart bär det av igen. Hon behöver egentligen inte vila. Med ens ser hon deras ryggar hundratals meter framför sig igen. Hon ser deras ryggtavlor långt framför sig och hon tänker inga tankar om att ”här är jag” och ”där är de”.

Hon åker hem fylld med glögg och med en insikt om jämförelser som är så mångtydig att hon bara kan känna den på tungspetsen och i magen, att tänka den går inte.

(Utmaning: Skriv om att halka efter)

söndag 17 januari 2010

Vad livet ger

Egentligen skulle jag inte ha fått det här jobbet. Jag var inte kvalificerad, för jag hade fuskat på en C-uppsats en gång på universitetet. Egentligen skulle jag ha skrivit om en ny ekonomisk världsordning – detta var för länge, länge sedan – men jag fick någon sorts black-out och tiden led och jag hade inte råd att missa poängen, så jag åkte till en annan universitetsstad, rotade fram en gammal uppsats där och skrev om den med mina ord. Det var egentligen inte så lätt. För att vara på den säkra sidan la jag till en liten tabell. På seminariet tyckte alla att uppsatsen var bra, utom tabellen. De tyckte det verkade som om den egentligen inte hörde dit. Nåväl, jag fick spets – VG eller MVG eller vad nu det högsta betyget hette på den tiden - och såg till att glömma och gå vidare.

Hon som egentligen skulle ha fått jobbet, Ingerlise, fick också spets på samma seminarium men har inte samma svada som jag. Hon är alltigenom mer genuin, genomför det hon åtar sig och är systematisk och litet korkad. Men snygg. Jag vet att hon var andrahandsvalet för det här jobbet. Jag vet att hon kunde ha dödat för att få det. Hon är osäker på mig. Egentligen skulle jag ha fått hennes man. Vi pluggade statskunskap alla tre i Uppsala på åttiotalet och var kära i varandra litet huller om buller, sådär som det kan bli i en universitetsstad på våren. Ja, egentligen vid vilken årstid som helst.

Det var hugget som stucket men hon fick honom. Jag sjöng på deras bröllop, falskt som en örn. Det var inte meningen, jag var rörd, berörd och litet sårad. Det är så länge sedan, att man egentligen behöver tänka på det lika litet som på C-uppsatsen men jag tar upp det ibland med hennes man när vi ligger med varandra varje onsdag på den gräsgröna soffan i hans ämbetsrum här på regeringskansliet: att det egentligen var jag som skulle ha honom. Och så enas vi om att det egentligen inte spelar någon större roll.

(Utmaning: Dagens ord: egentligen)

lördag 16 januari 2010

Ett erbjudande

”Du slipper det här”, sa han. ”Allt det här slipper du.”
De sitter i hennes soffa, sörplar te ur handdrejade muggar, äter möra hemgjorda skorpor. Hon tittar på den välskötta azalean på soffbordet, stor som en mindre julgran.
”Var det det du kom hit för att säga?” frågar hon och hennes röst darrar.
”Det finns en plats nu i klostret. Jag vet att utövandet är det viktigaste i ditt liv. Du är varmt välkommen att förena dig med oss.”
Vad har hon att förlora? Ingenting. Ett omsorgsfullt hopsamlat hem som hon älskar – men som hon kan kliva ut ur för alltid när som helst. Ett intressant och välbetalt jobb. Det är vad det är: intressant, välbetalt. Hon kan lämna det i morgon. Ett leende vaknar inom henne. Hon vänder sig mot honom och ska just säga ”ja” när han säger:
”Men skriva kan du förstås inte göra där.”

(Utmaning: skriv om ett erbjudande)

fredag 15 januari 2010

Vår fadder

Det sägs att vår fadder är sjuk men det är inte lätt att hjälpa henne, eller mildra hennes symtom. Som en vettvillig fladdrar hon omkring, eller som en fjäril. Startar ständigt nya projekt som går i putten efter någon vecka, för hon har helt enkelt inte tänkt, eller tänkt för visionärt. Hon står inte på fötterna, vår fadder. Det är därför hon dukar under efter att ha flaxat upp i stratosfären, hamnar i träsket, i gyttjan, solkar sina kläder, bryter samman; allt det man kan tänka sig efter ett sådant beteende. Men ändå... har hon aldrig helt... har hon en liten rest av förmåga att resa sig ändå. Då flyger hon, även då, men sansat, i vit voile med stora fläckar, och vi bävar; bävar och gråter av lättnad.
”Fadder!” ropar vi till henne där hon ligger i glidflykt på lagom höjd.

(Utmaning: skriv om att hjälpa)

torsdag 14 januari 2010

Ode to a Dead Poet

She ought to shave her armpits but she is brooding over a dead poet, whose demise she is afraid she has brought about herself by her engrossed reading the other night, when the beauty of the poet's mind made her sleepless.

Not the following day but the day after – which was yesterday – his picture was in the upper left corner of the front page of the newspaper. He was dead. Killed in a windsurfing accident. Nobody to blame but the wind. And perhaps her? Two days ago she had never heard of him, yesterday and day before yesterday she amassed all his books, frantically rushing from one second-hand bookshop to the other, and today she was in love - and mourning. Why should he die as soon as she discovered him? Was it her fault?

She had already dreamt of autographs in one or all of the slim volumes; of correspondence, yes, even marriage. She is a fast day-dreamer. Fastidiously she cuts out the portrait in the paper, pastes it on a large piece of cardboard and sits down to write a commiserating letter to his parents. She will be less excessive next time she finds a new author.

(Utmaning: skriv om att grubbla)

tisdag 12 januari 2010

Nykomling

Hon kommer i januari. Vi har med oss varma kläder till Arlanda, något att ha på tills hon får prova ut en egen jacka, men hon behåller den hela tiden, pappas gamla dunjacka, som hon nästan försvinner i. Under den kan hon ha hur många lager som helst. Hon klarade gymnasiet hemma i sitt land vid ekvatorn, det är därför hon får komma hit. En liten bonus. Ett halvår i ett arktiskt land. Hon tycker inte särskilt om maten men är hyfsat imponerad av standarden. Teve är inte mycket för henne. Svenska kan hon inte och hennes engelska är för dålig. När vi tar ut henne på olika utflykter, vill hon helst åka tillbaka igen. I början håller hon negativa omdömen för sig själv men en dag, på resa mellan Fagersta och Ludvika, säger hon ”How ugly!”. Snösörja och kala träd. En frukost, när vi andra sitter och betraktar sidensvansar och blåmesar på fågelbordet i päronträdet, undrar hon varför vi inte huggit ned de döda träden i vår trädgård. Vi säger ”Wait and see!” och hon får hemlängtan i blicken.

Den första tussilagon är för oansenlig för henne. Hon kan inte glädjas som vi över vårtecknen. Hon har aldrig varit i det cykliska förut. Men en dag vid skolavslutningen, när fruktträden frodas och tulpaner och narcisser gör att vi inte kan klippa gräset, får hon syn på ett foto av sig själv i samma trädgård i början av februari och hon säger ”Miracle!” Så blev miraklet uppenbart även för oss. Explosionen av grönska under våren är inte mindre fantastisk än den ständiga växtligheten hemma hos henne. Vi bor i ett land som verkar dö och uppstå, dö och uppstå.

(Utmaning: skriv om en nykomling)

måndag 11 januari 2010

Det praktiska

Hon står handfallen: hand-fallen. Lika intelligent som hon är när det kommer till samhälls- och litteraturanalys, lika bakom flötet är hon när hon nu ska foga samman denna Ikea-hylla. Men hon har en stor verktygslåda. Den uppfyller nästan halva utrymmet under diskbänken. Hon trivs i arbetarbyxor, för fickornas skull. Där har hon almanacka och penna, hundpåsar och förstås diktafonen. Var sak på sin plats. Och millennietumstocken, som rymmer hela världshistorien, samtidigt som man kan mäta bord och tyg. Tum från ena hållet, centimeter från det andra. Allt är lätt och enkelt, utom att hon måste tänka sig för innan hon går in på en bensinmack för att fråga en idiotfråga. Det är vid sådana tillfällen de byxorna inte är så bra. De är för kaxiga. Och hälften av grejerna i verktygslådan vet hon inte vad de är. Där finns en hög med insexnycklar från Ikea, den har hon bidragit med själv, resten är ömsinta gåvor från hennes far. Hon skulle aldrig drömma om att erkänna för honom, att det är grannfrun som sköter borrningen åt henne i de marmorhårda betongväggarna.

Nu är det enkelt. Nu är det en bokhylla från Ikea. Den ska ersätta en i rotting som håller på att rämna. I varuhuset såg den gedigen ut, arbetad, men nu när hon ser den i dess beståndsdelar ger den henne vämjelse. Och hon borde vara två. Det finns ett bakstycke, gudbevars, som ska skjutas in i ett spår, samtidigt som någon håller gavlarna. Alla delarna känns vinda. Det droppar svett från hennes lugg. Det är omöjligt att få in bakstycket i spåren på sidorna. Efter en timslång kamp bestämmer hon sig för att använda våld och den tunna fanérskivan går i två stycken.

Det lånade fordonet är ännu inte återlämnat. Kallsvettig lyckas hon backa in det på uppfarten och hon klarar färden tillbaka till Ikea. Lämpar allt på en kundvagn, som ett sorgligt plockepinn med emballaget här och där i strimlor.
- Reklamation. Den är alldeles vind och bakstycket bågnar.
Prata för sig kan hon och arbetarbyxorna ger tyngd åt hennes ord. Hon får pengarna tillbaka. Sen köper hon en gammal Billy på Blocket för en hundralapp av någon som ska flytta och kör den till porten åt henne.

(Utmaning: skriv om att sätta ihop)

fredag 8 januari 2010

Tvättstugeinstruktion

Maria hade burit på sin fråga ända sedan hon förstått att hennes vackra nya granne också skrev. Mellan yogapassen och lektionsförberedelserna och lämningarna och hämtningarna hann hon även skriva. Förra året hade hon fått en tunn, grön novellsamling utgiven på ett litet med aktat förlag. Hon hade sådan lätthet. Maria själv var tung. Inte minst högarna med ratat material och de för länge sedan raderade filerna på datorn tyngde henne. Hon fick sig inte att duga, hur många skrivarkurser hon än konsumerade. ”Show, don't tell”. Ja, men sen då? Vad är en berättelse? Varför vill jag berätta när jag är så värdelös? När jag inte har något omdöme, tycker Virgina Woolf är tråkig?

En sen kväll i tvättstugan kom frågan fram. De stod bredvid varandra, vek vant sitt nytumlade. ”Hur gör man?” sa Maria. Rösten trängde knappt fram, så trång var halsen. Grannen var tyst en stund, vek omsorgsfullt en T-shirt som de viker i affärerna, i tre delar, i stället för att vika på mitten. Så sa hon: ”Det är nog en sådan där fråga som man måste finna sitt alldeles egna svar på. Men viktigt är att man har tillit till sig själv. Tillit, parad med tvivel. Det finns ingenting så djävulskt som att skriva i vissa faser – i andra är det det mest tillfredsställande.”
”Jag vet inte hur man skriver något färdigt”, sa Maria.
”Ingen av mina texter har någonsin blivit färdiga. Jag måste bara en dag bestämma mig för att det är slut, att jag inget mera ska göra. Sen låter jag texten vila någon vecka eller någon månad och så kan jag börja korrigera igen. Sådär håller det på. Helst skulle jag vilja kunna åka runt med rödpenna bland de stackare som köpt min bok och bättra på här och där.”
”Men hur gör du när du skriver?”
Klockan var några minuter i tio. De var båda färdiga med tvätten och gick med varsin Ikea-kasse över axeln mot sin port. Grannen stannade, satte ned sin börda.
”Jag börjar med ett ord. Det absolut bästa ordet jag kan komma på. Det skriver jag ner. Sen fogar jag till det ett annat ord som är det bästa. Jag tror att jag jobbar med en ord-radar, som fångar in signalerna från orden som blinkar som stjärnor i det universum som kallas medvetande. Ja...”
Hon tog upp kassen igen och började gå de få stegen mot entrédörren. ”Ja, jag fångar upp signalerna som orden sänder. Visst låter det knäppt? Det är därför man måste komma på det själv, hur man gör.”
”Ja,” sa Maria sorgset. ”Jag skulle inte klara av det där.”

Sent den kvällen satte hon sig med penna, röd, och papper. Tittade mot månen, tänkte på en gammal tivolihäst som kunde räkna, gjorde sig öppen för medvetandets universum, för de blinkande orden däri. Det ord som kom var ”svininfluensa”. Hon kände sig mer hopplös än någonsin.

(Utmaning: skriv om att sända ut signaler)

torsdag 7 januari 2010

Hennes girlang

Hon bär orsak och verkan bakom sig som en glittergrön girlang, som vi alla. Den kallas ibland karma. När något går på tok, lägger hon upp girlangen på axeln, säger kokett: ”Det är karmiskt”. Då tror hon att det orsakats av något som hände för länge, länge sedan, kanske i ett annat liv som var hennes men ändå inte. Vad är det som återföds när de fem skandha upplösts; när vi lämnar våra liv? Själva girlangen. Karma. Medvetandet? Återföds? Ja, och ändå inte. Vem talar om ett ”åter”? Girlangen hänger där, evighetslång, oändlig; hennes att bära för en tid på det sätt hon själv väljer. Att säga att allt beror på orsak och verkan är att säga att tillvaron är sprängfull av val. ”Ska jag ställa glaset där?” ”Ska jag diska med så yviga gester?” Genom sina val väver hon fortsättningen på sin girlang – utsträcker ännu något oändligheten. Hon är betydelsefull i det att allt hon gör har betydelse. I det att hennes liv ur ett oändlighetsperspektiv är som en blinkning bara är hon riktigt, riktigt liten. ”Du är liten och betydelsefull”, säger karmalagen henne. ”Ta vård om ditt liv med omsorg”.

(Utmaning: skriv om att orsaka)

onsdag 6 januari 2010

Östra Nybrännberget

Det är vandrandet hon gör det för. Vandrandet och ätandet ur kåsa. Bäst tycker hon om att sitta i skogen vid en liten eld. Det långsamma funderandet. Hon är inte särskilt intresserad av naturen. Hon betraktar den och tycker den är vacker, kan stå i en halvtimme och se på ett djur, en fågel eller en förunderligt formad gren, men behöver inte veta vad det heter, det hon ser.

Varje sommar ger hon sig ut på en liten utflykt. Två, tre, fyra dagar, inte mer. Dagar som expanderar som himmelstaket ovanför henne; som laddar varje ögonblick. Närvaro.

Hon behöver inte göra upp några planer. Nuförtiden finns det mobiltelefon. Hon låter någon skjutsa henne till en viss punkt, sen slår hon på telefonen och ringer när det börjar bli dags för hämtning. Ibland vet hon inte hur många dagar som gått. Fast hon för dagbok. Minimala anteckningar i en allt mer fuktig moleskinekopia: ”Smoke signals from a frozen empire”, ”Ljuset bryts i trädens vattendroppar: rött, grönt och blått”, ”På klipphällen intill är humuslagret så tjockt, att fyra små granar och en rönn har tagit plats”. Inga datum. Ibland namnet på platsen: ”utanför Norhyttan”, ”Nybrännberget”.

Nybrännberget är ett kvadratkilometerstort naturreservat som hennes vän biologen har sagt är fantastiskt, vackert och intressant. När hon väl kommer dit, är hon så mättad med intryck att hon bara orkar traska utefter bäcken som är reservatets östra gräns. Det är vackert och fantastiskt. Hon vill måla. Hon gör upp med sitt liv. Lovar sig själv ett flöde av ensamhet. Lovar sig själv att nästa år ska hon låta sig skjutsas direkt till målet, inte ägna mesta tiden åt att vandra dit. Hennes lycka förefaller fysiskt gripbar.

Ett par dagar senare ringer biologen för att höra hur hon haft det. Hon berättar, andlöst, barnsligt.
- Östra sidan, säger du? frågar han.
- Mmm.
- Ja, nu är det ju så att det är västra sidan som är intressant.
Hon funderar.
- Bra. Jag ville ha en anledning att åka dit igen.

(Utmaning: skriv om friluftsliv)

tisdag 5 januari 2010

Schaman på semester

Vårt samhälle är ganska solitt, i det avseendet att allt är som det synes vara. En jägare är jägare, en samlare en samlare och en väverska-och-kokerska-och-samlerska-och-barnafostrare-och... ja, du förstår nog: en kvinna är en kvinna. Undantag medgives ej.

Själv är jag schaman. Jag känns igen på min blåröda ansiktsmålning och min pung med toppslätsskivling som jag bär hängande från bältet. Jag är rörlig, jag är lätt. Skatan är mitt totemdjur och ja, jag är kvinna. Kvinna rakt igenom, som alla schamaner i vår stam. Vi håller på traditionerna. Det är därför jag inte avlägsnat ansiktsmålningen ens nu, när jag sitter i godan ro bland rusningsmänniskorna på tunnelbanan vid Odenplan i Stockholms city, sexhundra mil från min stam och utan något att rätta mig efter eller rätta till. Jag är något så ovanligt som en schaman på semester. När jag utvaldes av en biståndsorganisation fick jag välja på bad- och slappsemester i Förende Arabemiraten, safari i Krügerparken och storstadsupplevelse i Sverige. ”Storstadsupplevelse”? Nå. Jag tog Stockholm, eftersom jag helst velat åka till New York och gå på MOMA. Målning intresserar mig verkligen, särskilt sådan som utförts i trancetillstånd. Här vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Trance verkar vara ett okänt fenomen och på Moderna museet står en get med en bilring runt magen. Han står på lappar med formler jag inte förstår.

Men jag påverkas. Av staden. Av alla räta linjer, alla energifält, alla ljus. Räta linjer är vad som gäller även tankegångarna. Vad jag förstår, behandlas svenska schamaner med starka droger och ses som sjuka. De flesta av dem bär på en ömklig undergivenhet eller statussänkande aggression. Medicin i egentlig mening tycks vara okänd och jag finner inte någon som är initierad nog att överföra kunskap till. Det är sorgligt men jag bär med mig många nya bilder som jag hoppas ska kunna tolkas tillsammans med de andra schamanerna därhemma. Om inte, får vi öppna ett eget MOMA.

På något sätt ska jag se till att det här experimentet blir lyckosamt men jag kommer att rekommendera att det får vara en engångsföreteelse. Inte för att jag är ogin, utan för att jag slår vakt om våra starka traditioner. Visst kan vi lära av andra samhällsformer - och lära ut - men mysteriet är stort nog vid bäcken där vi bor. Det är min tro.

(Utmaning: skriv om att få dispens)

lördag 2 januari 2010

Utvald

Den trettonde november, en månad i förväg, börjar jag ta särskilt väl hand om mitt långa, blanka hår. Jag går inte till skolan utan att det är borstat med hundra tag och mamma hjälper mig göra en inpackning. ”Lucia ska vara blond” säger Maja. Alla i klassen lyssnar på Maja. Men fröken säger att den riktiga Lucia kom från Italien. Där är inte många blonda, precis.

Jag älskar fröken. Hennes kläder doftar lätt av liljekonvalj; små dräkter i strävt tyg. Fröken är liten men bestämmer allt.

I slutet av november börjar vi öva luciasångerna. Om man är lucia behöver man inte sjunga, då ska man stå med händerna ihop och stråla. Jag tar lätt på övningarna. Fröken säger att det jätteofta blir fel. Att man glömmer att det ska gå ner första gången och upp andra gången på luciasången. Vi övar ofta på det. Jag slänger med håret. Det är jag som har längst hår i klassen.

Fjärde, eller kanske femte, övningen ska vi börja med en ny sång. ”Vi komma, vi komma från pepparkakeland.” En gång sjunger vi igenom den, men så säger fröken att inte alla behöver kunna den. Det behövs bara tre pepparkaksgubbar. Och valet är ju lätt i den här klassen. Jag lyssnar inte så noga. Sitter och snurrar en test av mitt hår. Men så pekar hon på mig. På mig pekar hon först och säger att jag har fin pepparkakefärg. Så pekar hon på Matthew, som har en pappa som är från USA, och på Samuel, som är adopterad från Etiopien. ”Han ser nästan vidbränd ut”, säger Maja triumferande. Hon vet att hon blir lucia nu.

Jag minns ingenting av hur det gick sedan. Minns inte luciaomröstningen. Minns ingenting av uppträdandet i den löjliga pepparkaksgubbedräkten. Mamma hade kvittot kvar, så hon kunde lämna tillbaka mitt fina lucianattlinne på PUB.

(Utmaning: skriv om att vara utvald)