Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 28 februari 2009

Utmaning 59 Mammagröten

Petra känner doften redan när hon går uppför trappan från sitt gamla rum i souterrainvåningen. Mamma kokar havregrynsgröt. Hon kokar havregrynsgröt, på det att den bräckliga tråden av mor-dotter-förtroende ska slitas av. Igen. Som den så ofta kan göra för minsta småsak, minsta tecken på att Petra hämtat in någon värdering utifrån. Mamma vore lyckligast om hon fick vara med Petra varje dag, till och med på jobbet, lägga till rätta, upprätthålla normerna. Det finns många normer. En är för havregrynsgröt.
- Godmorgon, hälsar mamma soligt och får ett bävande svar.
- Vill du ha din gröt nu? frågar hon sen.
Petra kan inte annat än svara jakande. Att säga att hon hellre tar fil och müsli även idag går inte. Här har mamma stått och ansträngt sig, i nästan fem minuter har hon stått och kletat ihop en gröt åt dem. Det måste respekteras.
Petra får en normalportion. Det är mamma som vet vad som är normalt. Men det finns en liten spänning i köket. Båda beter sig som om gröt är en tämligen neutral företeelse. Båda vet att det inte är så.
Lingonsylt på. Den är i alla fall god. Mycket lingonsylt. Men det kommer inte att hjälpa. Mjölk. "Gammaldags" kör mamma med till gröten, hundrafemtio procent fett men det gör inget. Det gör absolut ingenting.
Första tuggan nu. Och ja. Hon hade ju vetat det.
Det finns ingenstans att gömma sig. Mamma står lutad över henne som en gam och stänker adrenalin på hennes axlar. När hon talar är det inte spetsigt, inte isigt, inte ens hotfullt. Det är permafrost som talar:
- Du kan inte mena att den är för salt nu också.
Rent tekniskt är det inte en fråga. Petra sväljer gegget i ett gulp. Att inte svara tar all hennes energi och hon vet att hon samtidigt måste röra skeden mellan tallriken och munnen. Det är nästan övermäktigt.
- Men svara då!!
Som att spetsas på en istapp.
- Joo, det är saltare än jag är van vid.
- Du växte upp med den här gröten. Du är gjord av den här gröten.
- Ja.
- Ingen uppskattar det jag gör!
- Jo, men mamma, så är det inte. Jag har bara blivit van vid mindre salt sen jag flyttade hemifrån, det är allt. Man förändras. Allt förändras.
Mamma hulkar nu. Sen barndomen kommer en frätande syraklump upp i magsäcken på Petra. Hon vill att pappa ska stiga upp. Hon vill ursäkta sig och gå ut med hunden. Tjugofem tuggor kvar.

(Utmaning: Skriv om något som smakar salt)

7 kommentarer:

  1. Minns hur sötman i lingonsylten kämpade mot sältan i gröten när jag lyckats salta för mycke. Urk! Varför kokade jag inte ny???

    SvaraRadera
  2. Stå päls av obehag var vad jag kände. Liknande stuationer har man upplevt som barn. Mycket bra beskrivet så att det känns i ryggmärgen.

    Fråga bara, jag förstod inte allt på slutet, skulle det vara mamma som hulkade, var det inte Petra som fick sura uppstötningar???

    SvaraRadera
  3. Jag känner också igen mig i gröten, men å andra sidan, min mor avskydde havregrynsgröt så min uppväxt består inte av gröt! Som tur är!
    Mycket bra skrivet. Cissi

    SvaraRadera
  4. Vilka hemska minnen du väcker. Åt jag inte upp den slemmiga massan till frukost fick jag den stekt till kvällsmat. "Tjugofem tuggor kvar", övermäktigt. Så väl beskrivet att jag plågas av konvulsioner.

    SvaraRadera
  5. Go morron!

    Tack för perspektiv och feedback på 59:an.
    Förstår vad du menar med exotism men skulle gärna vilja höra mer om hur du tänker att det påverkar texten. Solstrålar till dig denna vackra söndag! Margareta

    SvaraRadera
  6. Tack för förtydligande! Mycket intressant för i min fantasi hade han sin fasta personliga förankring och flickan var den främmande fågeln.
    Däremot håller jag med om att uttrycken i sig inte var riktigt bra så jag har ändrat lite.
    Men en fjället son är han precis som jag är en stadsunge men våra hjärtan slår nog samma kärlekvibb inför vidderna. Tack ska du ha!

    SvaraRadera
  7. Ja förstår vad du menar och kanske det var ett överdrivet försök från min sida att beskriva hennes beundran inför hans stolthet och medvetna förankring i livet. Något som jag själv kan känna att jag saknar i mitt lätt förvirrade stadsliv. Men samhället ska ju inte behöva begränsa och tränga undan människor för att tillhörighet och förankring ska uppstå.
    Tack igen!

    SvaraRadera