Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 8 februari 2009

Utmaning 39 Balett och wellpapp

Låt din huvudperson - eller dig själv - fantisera om hur livet ser ut om 20 år
Helst skulle jag vilja vara en pensionerad ballerina men det är svårt, för jag har aldrig dansat. Om tjugo år är jag femtiofem. Kommer jag fortfarande att vara nöjd med att dela ut tidningar? Eller ska jag för länge sedan ha återupptagit journalistiken? Det måste ha varit för länge sedan, nästan nu, annars är det för sent. Femtiofem. Det är mycket som är för sent då. Åtminstone att byta jobb och skaffa barn. Det är definitivt för sent att skaffa barn.

Det kanske inte finns några papperstidningar längre? Så mycket som har hänt sedan jag var femton, vet man inte vart den så kallade utvecklingen har tagit oss om ytterligare tjugo år. Jag är inte rädd men jag är tveksam. Någon råd kommer. Och min man är bra på att leva hårt. Han vet alltid var man får tag på wellpappkartonger att skyla sig med. Men om konsumtionen i västerlandet gått ner, kanske det inte finns så många kartonger längre. Tänk er, en hord av uteliggare och ingen wellpapp!

Var jag än sitter om tjugo år, kommer jag att se tillbaka på mina erfarenheter i glädje, och vara öppen för de nya som kommer till mig. Jag kommer förmodligen att ha sådär trettio år till! Eller tror ni att de har infört elektronisk ättestupa?

Jag skulle ha dansat i stället för att gå på scouterna. Ens liv avgörs när man minst anar det.

8 kommentarer:

  1. "Kommer att se till baka på mina erfarenheter med glädje" Jag tror inte det, jag upplevde texten/personen som mycket besviken, en sorglig negativ person. Skrattet fastnade i halsen vid wellpappen. Men kan tänka att det kan vara en helt relistisk bild av framtiden för många. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  2. Jag tycker om och tror på sluttesen "Ens liv avgörs när man minst anar det". Kanske scouterna kommer vara det som avgör det? Som scout vet man väl en del om överlevnad.Finns inte wellpapp så kan scouten göra upp eld och samla fler runt brasan.
    Jag tycker också om tveksamheten inför vår framtida utveckling. Det är NU det gäller att själv ta ställning!
    Tack för tankeväckande läsning.

    SvaraRadera
  3. Detta var en stark text. Och intelligent! Jag tycker också om "ens liv avgörs när man minst anar det". Det tänker jag ofta på. Alla val man har gjort och gör, och vad som hade hänt om jag gjort ett annat val, just vid den tidpunkten. Ett yttepytteval kan vara avgörande för resten av livet. Det är märkligt, det är stort och det är samtidigt både otäckt och spännande! Cissi

    SvaraRadera
  4. litet blandad känsla för "jaget".
    lite naturlig hopp och förtvvilan över framtiden.

    skulle varit kul att höra om en framtid på dessa obefintliga wellpapphögar skulle te sig"om 20 år", Hemlöshet och en sån praktisk man bäddar för Mcgyverideer!
    Kul att du inspirerar!

    SvaraRadera
  5. Det är ju faktiskt en intressant idé. Att se sitt liv nu ur det perspektivet. Jag hänger gärna på. Det kan vi väl göra utan att uppgiften kommer från Skrivpuffen, menar jag! Cissi

    SvaraRadera
  6. Ja! så gör vi.

    Kul!

    Cissi

    SvaraRadera
  7. Förlåt:=), men jag har redan skrivit uppgiften vi kom överens om. Kunde inte vänta. Nu väntar jag med spänning på din.

    Om tjugo år för tjugo år sedan!

    Mitt sista barn har just flyttat ut. Jag är barnapank och fågelfri. Ur någon aspekt. Men samtidigt oändligt knuten, bunden till livet som det är.
    Mitt hem är vackert, det är det. Materialen och färgerna, miljöerna i mitt hem är skapade för att ge harmoni, glädje och hemlängtan.
    Barnen, de två, är min största glädje och min djupaste ödslighet. De har flyttat ut, och jag roas av deras iver att komma ut i livet, att bli vuxna. Det ger mig tillfredsställelse att se att de är självständiga, att jag har skapat väl förankrade barn som nu blivit vuxna, säkra människor som ser sig som individer väl värda ett gott liv. Och samtidigt sörjer jag. Över att en epok i mitt liv är över.

    Jag sitter i mitt arbetsrum, vid datorn, min käraste ägodel samtidigt med motorcykeln. De två ger olika sorters frihet, men frihet.

    Mitt arbete ger mig stor tillfredsställelse och ibland tröttar det ut mig ordentligt. Jag är chef, vilar nästan aldrig. Ska räcka till för alla. Räcker till för alla. Utom mig själv. Understundom.
    Men då tar jag en dag ledigt. Till mitt.

    Datorn är min vän, där kommer allt det jag vill säga, till uttryck. Motorcykeln är också min vän, när jag kör den upplever jag en fysisk frihet som är svår att förstå om man inte kör mc. Det är MIN frihet.

    Min make sitter bredvid mig, arbetar i tysthet. Hans närhet gör mig varm om hjärtat. Hans händer är mig bekanta. Hans hjärtas rytm är min rytm.
    Ibland är vi ovänner. Jag är ovän i en minut, han betydligt längre. Då är hans rytm inte min. Då är min rytm inte hans. Men det skapar dynamik. Det ökar behovet av att förstå varandra ytterligare. Att förstå, är viktigt för mig. Att göra mig förstådd lika viktigt.

    Dynamik är livsluft för mig. Tillsammans med människor. Jag närs av andra människor. Men ibland behöver jag tystnaden, ensamheten, den inre vilan.
    Och kreativiteten. Utan den stannar jag upp. Tappar jag fotfästet.

    Resorna vi gör. Jag och maken. De helar, binder samman oss. Det är den tid vi har då vi ägnar all uppmärksamhet åt varandra. Då vi njuter av varenda sekund. Helt och fullt.

    Vi när samma längtan. Vi två. Att ha ett hus på Österlen.
    Och så motorcyklarna. Att när helst vi har lust, ge oss iväg. Ibland gör vi det. Tar in på ett hotell någonstans. Äter och dricker gott. Älskar varandra. Uppslukas fortfarande av vår kärlek. Nu när barnen är vuxna, kan vi göra sånt.

    Jag lever ett liv, jag vill leva. Jag har funnit mig själv. Min självkänsla är god, jag mår bra. Jag ångrar ingenting. Jag har gjort saker som kanske inte varit så bra alltid, men samtidigt har jag också vågat pröva.

    Jag har föresatt mig att göra allt jag är rädd för. Jag har nästan lyckats med det. Det fattas ingenting annat än att klättra i berg eller hoppa fallskärm, vilket som, eftersom jag är höjdrädd. Allt annat har jag gjort. Jag har dykt med full utrustning. Jag har tagit i de konflikter som uppstår. Jag har lärt mig att jag inte behöver vara älskad av alla och att ibland måste jag välja mig själv framför andra. Kanske har jag en bit kvar att gå.

    Jag har också föresatt mig att göra sådant jag tror på och vill. Jag har haft några yrken och jag har prövat mycket.
    Jag är nyfiken på livet, på människor, på min förmåga, jag vill lära mig något nytt varje dag.
    Jag har lärt mig att bemöta människor på ett betydligt bättre sätt än när jag var ung och arg. Jag är sällan arg eller upprörd.

    Livet har mött mig, jag har mött livet, på lika villkor, på något vis.

    Mina barn har jag fostrat ensam. De har fått allt som de behöver i form av redskap, för att kunna hantera sina liv. Jag är stolt över det.

    Jag är stolt över att jag har ett liv, helt och hållet skapat av mig själv. Varje vägval har jag gjort. Medvetet för det mesta. Istället för att låta livet välja åt mig! Det har varit viktigt. Och att jag älskar och förlåter mig själv.
    Resten är framtid!

    SvaraRadera
  8. Anar du att det är himmelriket?
    Jag anar en kvinna som funnit en väg till just himmelriket, ett rike som ser olika ut för olika människor. Jag anar också en stolhet "utan att var stursk", en mycket intagande beskrivning av att vara just stolt! Du har tagit dig igenom svårigheter utan att tappa livsmodet, utan att snegla. Mött svårigheterna med mod! Jag tycker att du har all anledning att vara stolt över dig själv. Jag finner det så otroligt bevekande att du blandar ihop frihet med fattigdom! Jag är svag för sådana beskrivningar av en människas själv. Tack själv för att jag fick vara med i detta äventyr:=)! Låt oss göra flera sådana här utflykter så kanske vi får uppleva en hel radda med vågliga äventyr. Kära hälsningar Cissi

    SvaraRadera