Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 12 februari 2009

Utmaning 43 Vill man bli fin, får man lida pin

Trailern är luxuös. Jag står över att tänka på så materiella ting. Jag står över det mesta. Jag är en av dem du bara tillfälligtvis läser om i skvallerpressen. Meryl och jag. Våra stjärnor dalar aldrig. Integritet och skönhet. Nu gör jag yoga i trailern i Nevadaöknen, där jag spelar i Och sen kom natten. Det är min trettionde filmroll. Sen ska jag dricka gurkvatten.

Var det den här tillvaron jag intuitivt förnam då, för nästan fyrtio år sedan, när jag själv gjorde slag i saken?

Mammas mamma hade tvingat henne att ha långt hår, till men för mammas självkänsla. För att kompensera detta, förbjöd min mormors dotter sin egen dotter att ha långt hår. Det är logiskt. Så jag var pottklippt. Ibland pojkklippt. Man skulle få tjockare hår som vuxen om man hade kort hår som barn, enligt mamma. Och långt hår kunde jag få ha när jag var stor nog att själv sköta det. "När du är stor nog..." Det är alltid om en evighet. Jag gick med polotröjor på huvudet, kragen om huvudet och själva tröjan och ärmarna som en man nedåt ryggen, men var inte riktigt nöjd.

En sömnig eftermiddag bestämde jag mig för att göra det yttersta jag kunde för att få något som liknade långt hår. Den slutgiltiga lösningen. Tyvärr hade materialet fel färg men det fick gå. Det var nog mitt dittills största kreativa projekt. Jag jobbade målmedvetet och länge. Nacken var svårast. När jag var färdig gick jag ut i köket och visade upp mig för barnflickan med många, långa testar av garn i ultramarinblått och rosa fasttejpade i håret.

Jag var mycket stolt och kunde inte förstå barnflickans fasa. Hon krävde att hon skulle få ta bort garnet på en gång. Jag var oförstående och för en gångs skull trotsig. Tanken var att jag skulle ge mamma ett objektivt bevis på hur söt jag skulle vara i långt hår. Tills hon kom hem tänkte jag bara sitta i min egen lilla korgstol och vara fin. Så blev det också.

Jag har aldrig före eller efter känt mig så vacker som jag gjorde den där stunden, när jag fick sitta på min tron och glänsa. Den upphöjda känslan önskar jag varje barn. Det var eufori. Det var känslan av att ha ändrat världens gång. Jag slapp vara begåvad. Jag fick vara söt.

Och mamma kom. Och mamma skrek.

Hon blev inte arg. Jag tror hon respekterade min fasta beslutsamhet. Men jag blev ändå mycket sårad över hennes och barnflickans reaktioner. Och jag skulle inte få ha garnet kvar, inte ens så länge att jag kunde visa pappa, när han kom hem, och det var uteslutet att ha garntåtarna kvar på lekis dagen därpå.

Det underliga uttrycket: "Vill man vara fin, får man lida pin", associerar jag med den ytterst plågsamma stunden i badrummet, då mamma ryckte bort min fina man, tejpbit för smärtsam tejpbit.

(Utmaning: Tänk på något du (eller din huvudperson) önskade dig hett när du var liten men aldrig fick. Skriv en kort scen om vad som kunde ha hänt om önskningen gick i uppfyllelse.)

6 kommentarer:

  1. Vilket kreativt barn! Fick du ha långt hår sedan?
    Det här med att om man är kortklippt som barn får man tjockare hår som vuxen har jag oxå råkat ut för. Men den myten kan vi nog slå ihjäl nu.
    Gillar "det var känslan av att ha ändrat världens gång"! Härlig läsning!

    SvaraRadera
  2. åhh himmel Marmoria,jag överdriver inte!
    detta var det bästa jag läst på länge. sicken bra ide texten flöt som i en publicerad roman, allt vävdes ihop, nutid, dåtid, upphöjdhet/egenglans.barnens besvikelse blir till revansch.
    fantastiskt bra. DU ska vara stolt över denna text och skriva vidare!!!

    SvaraRadera
  3. Å Marmoria, tänk så mycken dumhet vuxenvärlden finner på åt det kreativa barnet. Och så mycken oförstånd också. Att inte kunna tillåta barnet att få uppfatta sig själv som vacker, utan direkt pådyvla vuxenvärldens insnöade realism! Mycket fint vävd text, osentimentalt, underfundigt och helt enkelt begåvat..men du är ju så bra, tycker jag, som vanligt!
    Väntar på mer om dig! Kram Cissi

    SvaraRadera
  4. Jag var oxå kortklippt som barn och jag har långt hår nu. Jag gick hos en hårfrisörska hemma på gatan och hon klippte mig sååå fult. Jag tejpade alrig garn i håret, men jag var med i känslan i berättelsen rätt igenom.... Fint berättad.

    Cattis

    SvaraRadera