Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 27 maj 2010

Sviken av livet

– Men Tora, stumpan, var är alla dina trosor?
Mamma plockar in tvätt i skåpet, trosorna prydligt vikta i fyra delar.
Jag rycker på axlarna. Det finns så många sätt att inte kunna beslås med en lögn.
– Det är så konstigt, fortsätter hon. Det var nästan inga i tvätten och det ligger bara fyra par i skåpet. Har alla slitits ut samtidigt?
Jag ser stum och fånig ut tills mamma lämnar rummet.

Allt som jag vet och det förslår ändå inte. Jag är en tonåring på tvåtusentalet, inget är främmande för mig, jag vet om porr och knark och hemorrojder, vet allt det som händer när man blir vuxen, jag är inte ens först i klassen eller så, långt därifrån. Men när jag för första gången ser den brunröda sörjan i mina trosor och förstår vad det är, vill jag komma långt från mitt vetande; jag vill krypa ihop på en plats inom mig och inte titta ut.

Jag knycklar ihop trosorna till en boll och smyger ut med dem i garaget. Pappas domän, där det alltid är så stökigt – säger mamma – och där man aldrig hittar någonting.

Sen tar jag på mig ett par rena trosor, de fulaste jag har, stoppar dem fulla med toapapper, men det hjälper inte, även dessa trosor blir förstörda. En vecka tar det, många turer till garaget, och jag vill inte, vill inte bli kvinna. Vill inte det. Därför sammanbiten och trotsig. Så mycket som måste väljas bort. Det är som om någon just hade slitit av mig mina fingrar. Som om en dom fallit, eller till och med en bila. Jag ser på tjejerna i klassen, tisslandet, rollerna de tar. Det finns ingenting för mig där. Ingenting.

Innan jag somnar ser jag för mig en liten båt som gungar på en dovblå ocean. Där skulle jag ha gungat med men den har satt kurs utan mig.

(Utmaning: skriv om att smussla)

7 kommentarer:

  1. Hmm, har svårt formulera min feedback på denna...
    Tankar: funderar över relationen/kommunikationen med mamman; på varför hon inte vill bli kvinna - vad associerar hon med det steget?; vad står den dovblå oceanen för... Tyckte mkt om sista meningen. Känns som relativt vuxna tankar/formuleringar för en tonåring - men det är förmodligen i förhållande till en stereotyp, faktiskt... nåja, hej hopp.

    SvaraRadera
  2. En text med många "ledtrådar". Hon vet men vill inte acceptera. Relationen till mamman, relationen till pappan och skolkamraterna, antydningarna som vilar i orden om den blå oceanen.

    SvaraRadera
  3. Starkt, sorgligt, realistiskt.

    SvaraRadera
  4. Fullt av antydningar att fundera på, varför inte bli kvinna, vad tycker hon att hon måste välja bort osv. Tankar kring könsrollsmönster poppar upp av läsningen. Slutet är vackert formulerat, tycker om bilden men för mig hänger den lite i luften.

    SvaraRadera
  5. Den här texten känner jag igen mig i, fy vilken jobbigt tid det var.

    SvaraRadera
  6. Tack för din kommentar hos mig! Jag tränar på att skriva monologer och ett mindre stelt språk.
    Jag går som sagt in och läser dina fantastiska inlägg då och då.
    hej så länge,
    /kajsastina

    SvaraRadera
  7. Som alltid välskrivet. Jag hakar upp mig lite på att det är som om någon just slitit av henne fingrarna. Men det kanske känns så. Gör bara så ont i mig när jag läser det och ser senorna som hänger kvar.

    SvaraRadera