Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 2 maj 2010

Socialt verktyg

Facebook: Ansiktsboken. Porträttgalleriet. ”Ett socialt verktyg som förenar människor med vänner och andra som arbetar, studerar och lever runt dem.” Det är inte farligt. Man kan ha en liten bondgård där. Och alla gör det. Alla har en sida på facebook. Vem vill inte vara förenad med dem som lever och studerar runt en?

Det var min kusin i Trehörningsjö som bad mig gå med. Jag hade glömt att skicka något när hon gifte sig, så jag gick med. Sen rasslade e-posten så full med kusiner – kusiner och en gammal flamma från Hillbo. Inom loppet av ett halv dygn var de där och ville bli vänner med mig. De har aldrig intresserat sig på surströmmingskalasen, lösa bordsskivor på bockar, rödlök och myggstirr. Aldrig någonsin visat intresse för vänskap, men nu, i min brevlåda! Så intimt!

Han från Hillbo var aldrig på surströmmingshipporna. Det var i en annan landsända, i ett annat århundrade, fast samma, det var ju samma och jag var en tuff och bräcklig tonåring, stoltserade med mitt utanförskap och han kysste mig plötsligt hungrigt på gågatan på skolavslutningen. Det var ett år kvar av gymnasiet sen och jag vågade inte titta på honom, inte på hela året.

Min brevlåda var en mycket mild plats. Där avhandlades mest litteratur och pionodling, kortfattat men vänligt. Nu ser jag inte pionknopparna för alla förfrågningar om vänskap. ”Vänskap”! Människor man inte talat med, bara blivit kysst av! Kusiner från Barsele och Bjurträsk.

Jag var äldst av kusinerna. Jag måste bli vän med dem allihop, annars tror de att jag är förmer. Varje vän måste administreras, förpassas till rätt grupp, besökas. Någon riktig vänskap kommer jag aldrig mer att hinna med, en gemensam promenad och en lätt smekning över knogarna. Samtal. Tystnad. Aldrig mer. Bara ständiga kommentarer om folks vardag. Befängt. Jag känner mig tagen med våld. Han från Hillbo har jag negligerat. Honom har jag inga förpliktelser mot. Han var skönt guldlockig som ung.

Facebook är ett nät av trasslig nylonlina, en klut som kväver, en ångestgenerator: allt kan man göra fel – och man gör det. Så snor sig nätet ännu några varv. Någon vettig aktivitet vid datorn blir inte av. Så kommer en dag ingivelsen att gömma sig. ”Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.” Och min bondgård kräver tillsyn. Vart ska jag ta vägen?

Hit förstås. Hit in. In dit där jag finns, jag som har vänner som jag promenerar i Fredhäll med. Jag som inte minns några klassträffar. Jag som odlar pioner. Om man flyttar en pion får man räkna med att det tar sju år innan den blommar igen.

Jag kan till och med sitta vid samma dator. Den har bara inte Facebook som förstasida längre. Och på samma dator skriver jag en vänlig hälsning till kusinen i Trehörningsjö: ”Facebook är inget för mig. Du är alltid välkommen att ta kontakt via e-post eller telefon.”

Facebookeran, den korta, är över. Och jag ångrar bara en sak. Jag slår upp killen från Hillbo på Eniro. Min hand darrar men min röst är stadig. Jag talar om för honom att jag fortfarande minns hur hans kyss kändes.

(Utmaning: skriv om att gömma sig)

6 kommentarer:

  1. Snyggt att använda pionerna som röd tråd, men jag måste lyfta ut "Människor man inte talat med, bara blivit kysst av! Kusiner från Barsele och Bjurträsk." Men hur jag ska reagera? Är det menat som humor, upproriskt utmanande eller är det satiriskt svart?

    SvaraRadera
  2. haha tack för 2-3 min av skratt och igenkännade

    SvaraRadera
  3. Gud så bra- beskriver precis varför jag bojkottar Facebook! Tack

    SvaraRadera
  4. Jättebra innehåll och beskrivning och pion-liknelsen! Gillade och log.
    Kommentarshäxan: tyckte det kändes liiite som att du vinklade om 'samma sak'/upprepade, dvs "andan" av vad berättarrösten tycker om facebook i mittenpassagen. (dvs inte direkt upprepning men 'ändå' upprepning, hoppas du förstår hur jag menar. Å andra sidan så är det kanske bara jag som kände så :-)

    SvaraRadera
  5. Underbart skrivet och satiriskt om Facebook. Tack för dagens mest humoristiska och välskrivna epos. Jag är visserligen med i Facebook, men har bara mina barn och barnbarn och en systerdotter som vänner. Jag är rädd om min personliga integritet. Här på bloggen är jag anonym, men skriver ändå mycket öppet om mig själv. Jag började skriva några inlägg till skrivpuff, men inser att det blir för "gammaldags och högtidligt" språk. Jag måste träna att skriva mer som jag talar.
    Jag kommenterar inte så ofta det du skriver, men jag läser det varje gång.
    Tack!
    /Ulla

    SvaraRadera
  6. Åh, nu har jag inte läst på ett tag (av rädsla för att fastna och borde inte idag heller av tidsskäl) men som jag saknar dina ord! Jag har gått med i facebook för att veta hur och varför... står där stum i ett hörn och tycker det är befängt att läsa alla kommentarer man delar ut. Ytligt, ytligt så jag ryser, eller öppet så man gråter ;) Ibland vill lilla upproriska jag ryta till "jag bloggar istället" "bloggar djupt" men jag säger inget, bara ler inombords. Ler och vet varför jag trivs i min bloggvärld. Och varför jag fastnade för skrivpuff.
    Ok, det var innehållsmässigt beröm (du slog an en sträng i mig här) :) Textmässigt - så bra, så bra - ditt sätt att skriva är så som jag skulle vilja. Jag njuter och är glad jag hittade dig!

    SvaraRadera