Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 16 maj 2010

Så nätt uti sina kläder

Det är den lilla i grön klänning som springer ut ur ringen och döljer ansiktet i händerna. Jag går fram till henne där hon står lutad mot en skrovlig lind. Bakom oss dör dansen – de är en man kort nu. En kvinna. En flicka.

Hon är kanske elva år och ny i gruppen. När jag lägger handen på hennes axel, skakar hon kraftigt på huvudet, böjer nacken framåt så långt det går och pressar knytnävarna in i ögonhålorna.
– Akta, du skadar ögonen, säger jag.
Hon skakar återigen på huvudet och jag glider ner på marken invid trädet, sitter vinkelrätt mot henne och tänker sitta på det sättet länge, ifall hon skulle vilja prata.

De andra löser upp ringen, plockar ihop. Det är bara i slutet av varje sammankomst vi har ringlekar, för att samla ihop oss och lära barnen litet om vårt kulturarv. Små grodorna och Skära, skära havre. De låtsas att de tycker att det är barnsligt, men i hemlighet älskar de det. Utom den här lilla damen, tydligen.

Det låter som om tårarna börjar sina. Jag ser upp mot henne, frågar:
– Kan du berätta varför du blev ledsen?
Tystnad.
– Var det någon som var elak mot dig?
Huvudskakning.
– Är det någon annan av ledarna du vill prata med? Någon du känner bättre?
Nu ler hon, rödögd och snorig, viskar:
– Nej.
– Ska vi gå en bit? frågar jag då.
Hon nickar och stoppar förtroendefullt handen i min stora näve. Vid diket stannar vi och jag lyfter henne över. Då säger hon:
– Det är en smärta för stor för ett barn.
Jag rycker till inför brådmogenheten.
– Vilket? frågar jag dumt.
– Den där sången. Viljen I veta. Det är en smärta för stor för ett barn, upprepar hon med betoning på varje stavelse.
– Förklara! säger jag.
– Jamen, det behöver inte förklaras, det är bara att sjunga texten.

Och så sjunger hon, ljust och rent:
”Jag håller dig så kär
Jag stiger dig så när
Jag kan inte säga hur vacker du är
Jag låter dig stå för en annan”

Rösten börjar svaja på sista raden och plötsligt förstår jag henne. Även jag får tårar i ögonen.
– O, min vän! utbrister jag och tar henne klumpigt i famn.
Det glimtar till i hennes ögon.
– Förstår du? Det är fruktansvärt för honom, om det nu är en han...
– Och så är det taskigt mot henne, fyller jag i.
– Just det, säger hon med dov röst. Jag kan inte bära det.
En ensam tår rinner ner från hennes vänstra öga men hon snyftar inte längre. Jag grunnar intensivt på hur jag ska klara min vuxenuppgift att trösta och reda ut.
– Kan det hjälpa dig att det är en ganska osannolik situation? I alla fall numera. Ingen människa avstår från det de vill ha nu för tiden, inte om de kan uppnå det.
– Det gör det ännu sorgligare, säger hon envist. Oj, där kommer mamma!
Hon trycker min hand , tar sikte på bron över diket och springer nätt och lätt mot klubbhuset.

(Utmaning: skriv om att avstå)

17 kommentarer:

  1. Du skriver så inlevelsefullt så att det känns som att man går bredvid på promenaden.

    SvaraRadera
  2. Herregud så bra! Fantastiskt sätt att analysera den traditionella sången samtidigt som du får till enorm närvaro och kärleksfulla klokhet. Det känns enormt realistiskt.

    SvaraRadera
  3. Kan bara hålla med de andra.
    Lycka till med boken förresten. Det går säkert jättebra för du skriver så underbara texter

    SvaraRadera
  4. Otroligt bra text. Som alltid i dina texter får du mig att känna det som om jag är där på plats, jag känner gräset dofta och ser björkslanorna hänga ner och vaja lätt i vinden (trots att det var en lind :-) - samtidigt som samtalet sker.
    Närvaro.
    Härligt med hur barnet är i nuet och övergången då mamma kommer. Gillar.

    SvaraRadera
  5. Fantastiskt! Otroligt vackert skrivet!

    SvaraRadera
  6. tänka sig hur ett litet barn kan fånga stunden, som alltid gillar jag det jag läser. Du lyckas fånga alla små detaljer för att sedan göra det till en hel

    SvaraRadera
  7. Ang din komm: som en förstärkning på det faktum att hennes utanförskap fortsätter. Kanske funkat bättre om det glimtat till i omklädningsrummet av att A-K sagt ngt snällt till henne för att hon gav bort straffen, men sedan återgått till vanlig stillsam utfrysning.
    Förslag på alternativt sätt att göra det/avsluta?

    SvaraRadera
  8. Närvaro, målande, finstämt.

    SvaraRadera
  9. Herregud människa. Nu som vuxen får jag tårar i ögonen igen. Att du kan skriva så fantastiskt! Så sant. För jag känner igen, minns exakt hur jag nästan högt snyftade till ibland när vi lekte på julfester och midsommaraftnar... Du är otrolig!

    SvaraRadera
  10. Fantastisk text!
    Kom den bara?
    *lite mållös*

    SvaraRadera
  11. Åh vad jag gillar den här texten! Så fint skriven! :)
    Starkt och levande, det känns som jag är med dem där de går och pratar, lilla flickan och ledaren :)

    SvaraRadera
  12. Så mycket är sagt, bra sagt, om din text, så jag håller bara med. Undrar som vanligt hur du kan komma på allt du skriver om.

    SvaraRadera
  13. Finns inget att säga utom: Väldigt fin text. Barn har djupsinne, det syns för sällan i litteraturen.

    SvaraRadera
  14. håller med superfin fantastisk....:)

    SvaraRadera
  15. Lika bra och levande som vanligt. Klart jag måste ha din bok.

    SvaraRadera