Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 16 januari 2013

Förväxlingen

Det var min positiva utblick som överraskade mig mest när jag vaknade en morgon och upptäckte att jag hamnat i Eva Mähkinens kropp. ”Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha blivit en insekt i stället” tänkte jag, med tydlig referens till Kafka. I efterhand frågar jag mig vad som hade varit värst. Eva Mähkinen har långa, svarta naglar och om jag blivit en insekt, hade jag med all sannolikhet fått behålla mitt rum. Det var just rummet jag vaknade i som först fick mig att förstå vem jag blivit. Det hade fototapet föreställande ett alplandskap på ena väggen och fönsterkarmar, hyllor och själva sängen var översållade med gosedjur.

Hon är inte gosig, Eva Mähkinen. Jag har själv hört hennes diaboliska skratt. Det var när jag kom på henne med att elda i källaren.

Jag sträckte på mig och gosedjuren drösade ner på golvet i drivor. Jag visste att jag inte bara fått hennes lägenhet, utan också hennes kropp. Muskler, senor och ligament var följsamma. Man märker om man blir femton år yngre över en natt. För säkerhets skull steg jag upp ur sängen och gick till badrumsspegeln. Jo. Jag var Eva. Nu var det bara att improvisera.

Kylen var full av folköl. Tre komma femmor. Inte frukostmat, enligt min mening. Till slut hittade jag litet snabbkaffe i ett skåp. Jag hade knappt ro att dricka. Naglarna var i vägen. Det var svårt att greppa muggen. Jag var alltför bragt ur fattningen för att riktigt kunna improvisera. Jag satt vid hennes påvra laminatbord, billigast möjliga från Ikea, och försökte känna in mitt nya jag. Det var rätt väg! Plötsligt kände jag henne, hennes posttraumatiska stressyndrom efter ett obehagligt rån där hon bodde förut, flykten från hennes trivsamma liv där, oron och förtvivlan som till slut berövat henne jobbet på bemanningsföretaget...

Jag klädde på mig något slinkigt och slampigt. Det var allt som stod till buds. Att söka försoning var vad jag hade på hjärnan och den jag skulle börja med var mig själv. Alltså mitt riktiga jag. Om det fanns någon gudomlig rättvisa, borde Eva Mähkinen finnas i min kropp och i min lägenhet två trappor ner.

”Förlåt att jag eldade. Jag ville inget illa. Och förlåt för alla hatbrev efter att du polisanmälde mig. Jag förstår nu att jag i min otrygghet gjorde även dig otrygg men jag tänkte verkligen inte göra de där hemska grejerna mot dig...” Jag rabblade ramsor och fraser när jag tog mig nerför trappan i strumplästen. Jag kunde inte gå i Eva Mähkinens skor.

Jag ringde på därhemma och...

SLUT A: … sedan vaknade jag.

SLUT B: … där stod jag i min riktiga kropp, insvept i mitt påslakan, med ovanligt arg uppsyn.
– Vafan gör du här, din jävla pyromanhora? väste den som var jag och smällde igen dörren så att karmen bågnade.
Jag ringde på igen och något kastades mot dörren. Nu var jag rädd. Förgäves försökte jag komma ihåg hur Kafkas historia slutade men det var helt borta för mig. Till min lättnad mindes jag dock en annan förvandling, den när Mumintrollet ramlade ner i Trollkarlens hatt. Ingen kände igen det lilla svarta odjuret utom... Muminmamman. Min mamma bodde långt borta men jag skulle ta mig dit. Hon skulle se mig. Hon skulle lösa förtrollningen.

(Utmaning: skriv om att bli överraskad)

tisdag 15 januari 2013

Fast utan campingbord

Du lagar så god falafel och jag skrapar, målar, snickrar. Städar gör vi ihop och barna – de är ju ganska stora nu – dem har vi alltid haft gemensamt. Men visst är det jag som tar ansvar för krukväxterna och för trädgårdarna, här och på landet. Visst är det du som skottar mest på vintern. Och när vi ska ut och åka med saaben – vem är det som alltid packar bagageutrymmet då? Med ingenjörsmässig precision? Det är du. Och sen sätter du dig, alltid du, vid ratten och vi far iväg, som en familj på sextiotalet. Fast utan campingbord.

(Utmaning: skriv om könsroller)

måndag 14 januari 2013

Naturmedicin för nerverna

Terapeuten sa att det var viktigt att jag åt, så varje onsdag när jag varit hos henne gjorde jag mig en knäckemacka med riven morot och sesamolja, åt långsamt och med frånkopplade smaklökar. Sen glömde jag bort det i en vecka igen.

Jag hade bara henne. Mina riktiga kompisar fanns i Stockholm, om de fanns över huvud taget. Jag klarade inte att åka de femtio minuterna dit och kolla och jag hade telefonnoja. Hon jag delade lägenheten med hade bestämt sig för att kasta ut mig. Det är klart, jag vandrade kring som ett spöke eller ett lik. Var spöklik. Men ändå.

Men ändå: Sedan Liam fått veta min belägenhet tog han sig ofta, ofta de femtio minuterna mellan Stockholm och Uppsala bara för att se till mig. Tog ut mig och åt. Satt i min tystnad eller lockade mig att tala. Ja, skratta ibland. Faktiskt skratta ibland. Han var naturmedicin för mina nerver. Det var också Liam som slet med att kolla andrahandslägenheter i Stockholm – det orkade inte jag. Till slut var det genom vänners vänner han fixade en trevlig kvart i Näckrosen och då hade jag bättrat mig så pass att jag klarade att packa det mesta själv. Jag skulle gå om den sista terminen, sen fick det vara slutpluggat för ett tag.

Alla känslor rann till när jag stod på T-centralen och hade köpt mitt första, anonyma SL-kort. Uppsala farväl! Jag snörvlade och grät av glädje, så förvånad och försiktigt förtjust över känsloyttringen att jag inte brydde mig om att dölja den.

Visst stagade jag upp mig litet med antidepressiva, som efter en lång väntan började göra verkan, men det var Liam som tog mig ur hålet. Såg mig. Gödde mig. Födde mig in i den milda storstan, bort från Uppsalas akademiska aggressivitet. Inte längre spöklik fick jag vandra nya gator och maten smakade mig igen. Farväl, morotsmackor med sesamolja. Farväl.

(Utmaning: skriv om att ta sig ur en kris)

söndag 13 januari 2013

Två herrar

Han fostrades av en sträng moder, Gustav i Viken. Fadern var likaledes sträng men frånvarande mest, hölls i skogen och högg timmer. Kom hem ett knappt dygn från sent, sent om lördagsaftonen till söndagens tidiga eftermiddag. Snön lyste honom vägen från huggarkojan och tillbaka. Han hade häst, det gick ingen nöd på honom.

Gustav hade sett fram emot skolan något oerhört. Han trodde den innebar högstämda studier, att hänga vid frökens läppar, erövra kunskapens flamma. Det var innan han hade vetskap om rasterna. Mycket snart förstod Gustav att det fanns två hierarkier i skolan. En som föräldrarna hade förmedlat bilden av och som lockade honom – i den var fröken enväldig auktoritet. En annan som var mindre påtaglig, som skiftade och vrängde, berodde av osynliga maktkamper bland de elever som förstod sig på det mellanmänskliga spelet. I den andra hierarkin kunde ledaren skifta dag från dag. Gustav var i alla fall nära botten.

En gång skrattade Gustav. Det var innan han till fullo hade förstått den andra makttrappan, den som rådde under rasterna och på vägen hem och till skolan. Anselm, en av de busiga pojkarna som hade en ledande position i den andra hierarkin, hade dragit Sofia i flätan tills hon grät. Fröken lät Anselm stanna inne på rasten. Då skrattade Gustav. Han tyckte att den andra pojken hade fått ett rättmätigt straff, dessutom var det skönt att tillbringa en rast utan att snegla efter var Anselm kunde dyka upp.

”Jag skrattade åt något jag tänkte på”, försökte Gustav när han var omringad av pojkar ur den andra hierarkin. Han blev mulad. ”Det är klart att det var orättvist av fröken att straffa Anselm!”, försökte han och blev mulad igen. Nu var han desperat: ”Jäntor är lipsillar. De borde lära sig att tåla.” Rasten ringde slut men någon tog sig besväret att lassa fullt med snö innanför Gustavs blus.

Och han hade förstått något. Världen, i all sin storartade komplexitet, steg upp framför honom. Ja, ini honom. Lyda fröken var inte allt. Nej, han måste till och med smyga med att han lydde fröken. Och inför fröken och mamma måste han smyga med att han över huvud taget lyssnade på rasternas herrar. Fostrad till att lyda kunde han inte lyfta sig över dilemmat. Han var dömd att bli en dubbelagent, en skådespelare på en ensam scen, en misslyckad som tjänade två herrar.

(Utmaning: skriv om att vara andra till lags)

lördag 12 januari 2013

Väskan på bordet

Så här är det med Nobelmiddagen: om någon vimsig akademikerhustru får för sig att ställa handväskan på bordet, måste Silvia, såsom varande värdinna, se till att så fort som möjligt göra detsamma. Detta gäller egentligen alla middagar – att värdinnan måste upprepa varje grov etikettsblunder som någon av gästerna gör. Ja, varje mindre grov också, förstås. Vid Nobelmiddagarna skulle detta kunna sättas i system. Man skulle kunna trigga drottningen att bete sig äckligare och äckligare, år från år, tills opinionen vände sig emot kungahuset och vi fick får republik, med en fyrkantig streber till president, som gjorde alla fadäserna vid Nobelmiddagen själv.

(Utmaning: skriv om Nobelmiddagen)

fredag 11 januari 2013

Din lista

Hur länge har du fört den här listan? Länge, säkert, den är summerad och klar. Plussidan och minussidan och så en klammer, eller vad det heter, och så ordet. ”Disappointed”. Vadå? Behöver du göra en lista för att komma på att du är besviken på mig? Göra en lista och räkna poäng? Kan du inte bara känna i din egen kropp och i eget sinne?

Tårarna rinner. Jag är arg och förnedrad. Jag hade bara behövt en post-it-lapp. Därför hade jag gått till ditt röriga brevställ, det indiska som du är så stolt över för att Mark har ett likadant. På sådana sätt är du barnslig. Post-it-lapparna satt inkilade, jag fick rycka för att få loss dem och ett par andra ark föll ut. Överst din lista. Ett skrynkligt papper med ettrigt röda bokstäver. ”Disappointed”.

Jag drar fram den svartgula resväskan från sitt ställe under sängen. Det förvånar mig att det bara är skönt att packa. Gråten sinar. Sorgfälligt viker jag tröjor och byxor. Jag har inte ekonomisk möjlighet att ändra min bokning men jag kan dra till Adam och George.

När jag packat mina kläder tar jag en sväng runt lägenheten, plockar på mig det som jag anser är mitt. Tavlan som Heather målat åt mig, paketet med torkad mango. Sen gör jag i ordning teet. Snart kommer du hem.

Jag är som en hund. Hör hur du kommer i farstun. Du skrapar skorna, bullrar med dörren, drar in snor. Innanför lägenhetsdörren står jag med listan.
– Vad är det här?
– Hur understår du dig att gå och snoka?
– Ditt brevställ är inte privat, vad jag vet. Vad är det här?
– Ett papper jag skrev när jag var frustrerad.
– Kom in. Det finns te.

Samtidigt ringer George tillbaka. Jag förklarar situationen för honom, frågar om jag får komma.
– Ja, det vore mysigt! säger han och erbjuder sig att komma och hämta mig med bilen.

Du tittar på mig med stora, glansiga ögonglober.
– Ska du lämna mig? För det här?
– Du har gjort en lista. Jag känner mig som ett ting.
– Men säkert är det mycket som du tycker illa om hos mig också?
– Jag skriver inga listor!
– Det stod en hel del på plussidan också, säger du nu smeksamt, räcker ut en hand.
– Det är utstuderat att skriva listor. Jag kan inte lita på dig längre. Jag är djupt besviken.

”Besviken på dig för att du är besviken på mig”, tänker jag självkritiskt när jag sitter bredvid George i hans trevliga lilla Rover, puttrande iväg till Rickmansworth. Jag försöker förklara utan att lämna ut vare sig dig eller mig.
– Det blir så kalkylerande, så känslokallt att skriva listor, avslutar jag hjälplöst.
– Har han skrivit en plus- och minuslista över förhållandet eller över dig?
– Över mig. Jag känner mig som en nyslaktad spädgris.
George är tyst ett tag.
– Jag skrev själv en sådan lista en gång. Men jag förstår dig. Tack och lov hittade aldrig Adam min lista.

(Utmaning: skriv om besvikelse)

torsdag 10 januari 2013

Stövarvalpar

Senare fick vi veta att vi bott i jordhålan i tvåhundraåtta dagar. De flesta av oss trodde att skräcken varat mycket, mycket längre. Det är hopplöst att försöka hålla koll på tiden när man är i ständigt mörker. Det fanns mat – två gånger om dagen, gissade de flesta, utom José, som sa att han trodde att det inte följde någon rytm. Att vi fick mat när de kände för det. Inte visste vi. Vi förlorade vår känsla för tid och när tiden försvinner drar den med sig så fruktansvärt mycket, främst den mentala hälsan. I alla fall känslan av att vara mentalt frisk. Bara barndomen får vara tidlös, efter den måste vi knyta upp oss i struktur för att må bra och det är på tiden denna struktur baseras. Inte nödvändigtvis klocktid men vi behöver leva i växelspelet mellan ljus och mörker.

Mestadels sov vi i en hög. Det var kallt under jord. Som blinda stövarvalpar låg vi, makade oss tillrätta då och då, gnydde kanske litet. Moderslösa. De mest seriösa, Nico och Adrienne, försökte sitta upp i vad de trodde var några timmar kring varje utfodring. De hade helst velat sitta upp i vad de trodde var en dag, sammanbinda två matningar med sittande, men de orkade inte. Det var mycket på grundval av det som José trodde att vi blev utfodrade litet hipp som happ.

Det gick inte att resa sig. Det gick inte att gå. Det var så trångt att man inte kunde sträcka ut lemmarna. ”Men huvet?” har folk frågat mig och också de andra. ”Varför brydde du dig inte om att träna huvet?” Då börjar jag alltid gråta. Skräcken biter tag i mig på nytt. Ett par hulkanden, sen svarar jag: ”Jag var ju så säker på att jag inte skulle komma ut.”

Om tidsuppfattning är den ena grundbulten i vår mentala struktur, är känslan av hopp den andra. Det har jag erfarit på min kropp och i mitt sinne under närmare sju månader instängd med åtta andra i en grop. Vi hade inget hopp och förföll därför. Den sjunde juli 2007 befriades vi av armén. Ni har alla läst om det, sett bilderna. Hur gerillasoldaterna mejades ner och hur befriarna sen tog sig till jordhålan. Hur vi steg upp, liksom tillbakabildade. Gnyende, skyende solen. Osäkra på benen. De soldater som minuten innan dödat tretton man var nu idel mjukhet. Packade oss i filtar, bjöd på näringsdryck. Det fattades bara en pipleksak.

Flera av oss grät. ”En reaktion på stressen”, sa en fältpräst som var med på expeditionen som något slags psykolog. Men jag tror att vi visste vad det var: skammen över att ha låtit omständigheterna beröva oss vår mänsklighet. Över att vi blivit en krälande, amorf hög. Nu såg vi ljuset, nu ville vi ha mer heroiska historier att berätta.

(Utmaning: skriv om hundvalpar)

onsdag 9 januari 2013

Skylten

Jag ville vända men asfalten och mina nya vita skor och stämningen, rörelsen framåt, manade på mig mot skylten som viftade över människomassan, skylten som bar fotografiet. Många skyltar guppade som en glad segeltävling på havet av folk och alla utom min var intill förväxling lika. Gulliga bebisar är intill förväxling lika. Det var väl därför pappa hade fått den lysande idén: att få mig att sticka ut och samtidigt själv vara litet rolig. Han hade funnit ett svartvitt foto på mig som var så roligt. En tjej i femtonårsåldern med fett hår, halvliggande i sängen i sin fulaste morgonrock. Framför sängen en ofattbar och obeskrivlig röra, på golv och skrivbord och i viss mån säng. Den hade han limmat upp på sin egenhändigt gjorda skylt och var mycket nöjd med sig själv.

Eftersom det var en så glad dag, en känslosam dag, så brände faktiskt tårarna bakom ögonen. Samtidigt ville jag inte göra pappa ledsen. Inte göra pappa ledsen för att jag blir ledsen när han chikanerar mig. Så jag tuffade till mig och såg stolt ut när kompisar kom förbi och sa ”vilken kul skylt” eller ”vilken konstig skylt”. Stod mitt i min lilla klunga av mostrar och försökte hantera pappa, som ville ha beröm.

Det var min mest prinsessnära dag. Jag stod där i vitt med genombruten spets och var så söt som jag kunde bli. Till yttermera visso hade jag gått med på att ha studentmössa. Jag skulle vara som alla andra för en dag. Och så skylten.

Det var väl inte så farligt? intalade jag mig. Det skylten visade var sanning. Det prinsessöta var också en sanning, men av blekare sort. Som ett fotografi som aldrig fixerats. Fullständigt utplånat nu, nästan trettio år senare. Men pappas bild av mig i sängen minns jag i detalj. Den har fixerats vid mig så grundligt, att det ger avlagringar i huden.

(Utmaning: skriv om ett fotografi)

tisdag 8 januari 2013

Farbror Erling

Farbror Erling var en mycket liten man. Liten och späd. När jag lärde känna honom var han redan pensionär och satt större delen av dagen i sitt tittfönster. Det var ett hörnfönster ut mot Fredsgatan i centrala Ludvika. Man såg allt. Snett mittemot var Vetekransen. Ibland gick farbror Erling ut för att gå på Posten. Då hade han alltid med sig wienerbröd hem. Då blev tant Ingrid alltid arg. Tant Ingrid snäste ofta åt farbror Erling. Det var för att han inte var riktigt frälst. Hon fick avbryta en tänkt evangelistkarriär för att hon blev kär i Erling, tänkte väl att han skulle bli frälst så småningom men det tog nästan en livstid. På mig gjorde det starkt intryck att de hade levt så länge tillsammans, en frälst och en ofrälst, trots att jag inte fick veta att farbror Erling var ofrälst förrän han blev frälst alldeles på slutet. Droppen urholkar stenen.

Farbror Erling var disträ, mer disträ än jag själv, om det är möjligt. Jag, som lade in glasögonen i kylen. En gång hade han köpt en slips till en begravning och så spankulerade han hem, händerna på ryggen som vanligt (jag ser honom framför mig och det är en glädjerik smärta) men påsen på ryggen var upp-och-ner och när farbror Erling kom hem var slipsen borta. Alla skrattade utom tant Ingrid. De hade det inte gott ställt.

Ändå var godisskålen i stora rummet, där farbror Erlings fönster var, alltid full med godis som inte finns längre. Jag minns inte längre märket men det var något som Konsum hade. När vi kom skulle vi alltid ”titta skålen”. Trots att vi kom varenda dag. Tant Ingrid var vår dagmamma och farbror Erling en liten alf hon hade hemma. Han tyckte bäst om brorsan men även jag fick sitta i knät ibland och titta ut mot korsningen Fredsgatan-Engelbrektsgatan. Och jag var större, så det var jag som fick höra historien om hur han kommit till Sverige.

– Precis en sådan här klar höstdag var det när jag tog mig över Kölen, sa han med sin dialekt som var hälften Grängesberg och mest Stavanger.
Och så berättade han. Hur de hade sprängt en tågräls och sen omedelbart packat sig iväg på sin farofyllda strapats. Berättelsen gjorde att jag sedan länge hajade till när jag hörde ordet ”tyskar”. Innan han berättade hade farbror Erling varit ett hemlighetsfullt mysterium. Nu blev han en myt. I dörröppningen stod tant Ingrid och gjorde ljud. Hon tyckte inte att barn skulle höra sådant. Eller så tyckte hon inte att farbror Erling skulle ta plats.

Det var enda gången han sa någonting om sitt förflutna. Han hade inte mycket till famn – han var alldeles för mager – men han var en vuxen som respekterade barns integritet. Han fanns för oss, för brorsan men också för mig, i sin lilla enklav, ett par kvadratmeter vid ett fönster som han mutat in som fristad i sitt eget hem.

(Utmaning: skriv om en vänskap från din barndom)

måndag 7 januari 2013

Livstid

Jag föddes i Kumla. Eller föddes gjorde jag förstås i Örebro men från dag två har jag bott i Kumla, alldeles i utkanten, där man ser anstalten i solnedgångsljuset. Den vyn har jag målat många gånger, först på dagis och nu professionellt. Bunkermålarn, kallar de mig. Jag har målat Österåker och Hall och många kända utländska fängelser, till och med Robben Island, fast det är fusk, för det är museum numera. Alcatraz också. Ja, ibland gör jag avstickare härifrån men jag återkommer alltid. Och jag bor här.

Jag har en tjejkompis som är från Fagersta. Hon har hakat upp sig på att de har våran slogan och vi deras. Deras är ”Här får du livstid”. Det vore onekligen roligare om det var Kumlas slogan. Om vi kunde byta. Våran är ”En blomstrande kommun” och det låter sig väl sägas. Kommunen betalade bara 50 000 för de tre orden. Vem vill inte vara blomstrande?

Vi är en kommun där hälften av invånarna är plitar, resten lärare. Så känns det i alla fall men det kanske är för att min pappa är kriminalvårdare och mamma fostrar de små. Jag har ingen statistik. Det är inte min bag. Jag målar kåkar. Mycket Payne's grey går åt. Och lamp black. Motljuset gör sitt till, förstås.

På dagarna, när jag är hemma i Kumla, sitter jag på Sveas på Sturegatan, helt nära stationen. Särskilt om det är en fin dag. Då laddar jag inför solnedgången. Ingen solnedgång är den andra lik. Det gäller att måla dem snabbt och kraftfullt. Anstalten förändras inte så mycket. Den kan man pula med rätt länge. Mina bilder är faktiskt rätt populära bland frigivna. En före detta intern berättade att han målat ett stort rött kryss på min tavla för att utmärka cellen där han avtjänat sitt straff. Då blev jag sne.

Ibland undrar jag vad som hade hänt med mig om jag inte var från Kumla. Vad skulle jag måla då? Något blomstrande? Nä. Kanske djur. Varaner. Det känns bra att vara från Kumla. Att ha ett motiv man aldrig tröttnar på. Här har jag fått livstid.

(Utmaning: skriv om en plats du aldrig besökt)

söndag 6 januari 2013

I dimman

Den enda bilden på dig och mig tillsammans är när vi står svalda av dimman på Horton Plains. Det var hon, den där trevliga amerikanskan, som tog bilden och skickade per post sedan, när hon kom hem. Så gjorde man på den tiden.

Det är bara vi och dimman.

Vi ser utslätade ut, förbi. Bräckliga och redan knäckta. Vi har armarna om varandra som om vi längtade hem, eller som om vi skulle stå där i evighet.

Vi ser ut som några helt andra. Det är något med hållningen och med kläderna. Som två äldre lantarbetare i mellanvästern under depressionen. Jag pratar rakt in i kameran med den trevliga amerikanskan.

Långt senare fick jag veta att ni legat med varandra i Unawatuna, du och den trevliga amerikanskan. Jag förstår inte hur ni hann.

Jag har inga bilder på henne. Den trevliga. Jag har bara den här, den enda bilden på dig och mig tillsammans, smekta av dimman, omdanade till vad vi skulle kunna ha blivit om vi hade fortsatt tillsammans. Ett kämpande äldre par, krumt och hukande i dimman.

(Utmaning: skriv om dimma).

lördag 5 januari 2013

Häxblandning

Tonårsfnitter,
insjöns glitter.
Lite sprit -
det hör hit.
Lördagskväll,
mor var snäll:
låna' ut sin stuga
I morgon får vi ljuga.

En liten klunk ur en liten flaska. Häxblandning, förklarar Carina stolt. Hon har varit och tullat ur alla flaskorna i pappas barskåp hemma. Jag blir mållös av beundran: en pappa som har ett barskåp! Precis som på film!

Jag tar kalken, lagom vördnadsfull. Nu ska jag invigas i mysteriet. Men... det smakar räv. Jag vet inte vad jag har väntat mig men det här var inte det. Sväljer i förtvivlan. Har redan svalt. Nästa klunk spottas ut bakom gaveln. Nästa och nästa med. Till slut kommer någon på mig men jag blånekar.

Det är en ganska tråkig fest, egentligen. Alla sitter i soffan och försöker bli så fulla som möjligt. Jag och någon mer skryter om att vi inte känner något alls. Det är då anklagelsen kommer. Från Annelie, tror jag.
– Men du, Nina, du har ju spottat ut allt!
Hur sjutton kan hon veta? Hon har suttit i soffan inne i stugan hela tiden.
– Näh, säger jag iskallt.
Alla börjar fnissa. Ett sånt där gulligt tonårsfnitter – som vuxna uppfattar det – men som i verkligheten betyder att någon blir utfryst.
– Du ska ha! ropar Carina och kommer sättande med sin äckliga flaska. Det måste vara en ny flaska, för den är alldeles full.
Maria och Annelie tar tag i mig, bänder armarna bakåt och låser dem på ryggen. Karin håller mitt huvud framifrån, tvingar upp munnen. Jag gör som livet lärt mig: slappnar av i kroppen och försvinner långt bort. Den vidriga vätskan har fri passage genom strupen. Jag tänker ”aldrig mer”. När de är färdiga går jag och lägger mig. De försöker tala med mig, då och på morgonen, men jag är fortfarande inte där. Carina försöker till och med sparka mig för att få mig att förstå instruktionerna inför hämtningen. ”Inte ett ord”. Det behöver de inte be mig om.

Annelies mamma och Carinas pappa kommer och hämtar oss i varsin bil. Vuxentjatter.
– Har ni haft trevligt?
– Ni har väl plockat med er alla matrester så att vi inte får möss?
– Var maten god?
Men Carinas pappa känner något i luften, fast han är vuxen.
– Ni har väl inte bråkat? säger han med sin osannolikt djupa röst.
Annelie blänger på mig medan Carina och Sofie kvittrar:
– Nejdå, inte alls!

Om inte det här hade inträffat, skulle jag inte ha blivit så duktig på origami. Om det hade förlöpt på något annat sätt, skulle jag kanske fortfarande ha kontakt med åtminstone Annelie och Karin. I alla fall skulle jag ha haft kontakt med dem under skoltiden. Inte varit ensam med mina papperskvadrater och mina böcker.

(Utmaning: skriv om tonårsfnitter)

fredag 4 januari 2013

Kärleksmums

Dagen före julafton träffade jag min granne Maud i backen. Maud är sjuttiofem, pigg och bor ensam i ettan under mig. Nu pyste förtrytsamheten ut genom öronen på henne.
– Jag har lagt in två sorters sill! Jag har gjort Janzons! Levererat det i Duvbo i går! Hur mycket kan dom kräva?
– Har du redan gjort Janzons? frågade jag opsykologiskt.
– Ja? sa hon och blickade tomt på mig, avbruten i sin tankegång.
– Ja, sa jag bara.
Jag såg framför mig en saggig, såsig Janzons utan spänst men det ville jag inte säga. Folk får göra hur de vill med sin Janzons, jag skulle i alla fall aldrig göra den i förväg.
– Ja, sa jag igen. Du hade gjort Janzons?
– Och två sorters sill. Och nu ringer de på förmiddan och säger att de inte har nåt kaffebröd. Beställer kärleksmums.
– Det är gott, sa jag tankspritt.
Hon spände blicken i mig.
– Det är typiskt för eran generation att kalla det kärleksmums! Och ska jag dra med mig? Jag hade tänkt åka tunnelbana och buss!
Hennes vita lockar vippade under mösskanten. Jag hade aldrig sett henne så agiterad. I ett dylikt samtal mellan grannar ska man hålla med varandra om allt, det är kutym, men jag kunde inte förstå vad det var som gjorde henne så explosiv. Vi stod tysta ett par sekunder. Så sa Maud:
– Det heter helt enkelt chokladrutor. Chokladrutor!
– Just det, sa jag med emfas men det lät nog ihåligt.

Nästa gång jag träffade henne var den tjugonionde. Hon var sitt vanliga, soliga men korthuggna jag. Vi pratade med distans om helgen som gått och om den som skulle komma.
– Jag sitter ensam på nyår, sa hon. Det är så skönt.
Hon tittade in en stund i sig själv och så sa hon med en långsam, behaglig suck:
– Nu är det ett helt år till nästa gång.
Jag såg på hennes fridsamma ansikte och tänkte att hon nog är en av de många som har julnoja. Därför så nästan aggressivt frenetisk några dagar tidigare.

(Utmaning: skriv om kärleksmums)

torsdag 3 januari 2013

Rundat insteg

Den var hur gammal som helst, min första cykel. Avflagnat rostbrun, uppskattningsvis tjugofyra tum. Ett rent övergångsobjekt som aldrig skulle lämna torpet, dit det bara fanns en väg. Och nu börjar jag sakna pappa, för hur hade han designat limpasadeln av tjockt skumgummi, som han gjort för att jag skulle sitta mjukt? Det fanns ju ingen stång? Jag har ingen att fråga.

Tjugofyra tum är mycket för en sex- sjuårig flicka. Och den knaggliga torpvägen. Och pappa som springer bakom, ropar: ”Du kan, du kan”. Tröstlöst, en hel industrisemester. Visst flaxade jag iväg men behärskade jag konsten? Till och med lillebror log. Jag svettades. Himlen var varm. Svag doft av pors. På't igen – öva på att bli fri. Just i jakten på friheten blir ledan som störst.

Jag minns inte hur den kom till mig, cykeln, och inte hur den försvann ur mitt liv. Det var väl elden som tog den. Lagårn brann när jag gick på högstadiet. Jag vet att det inte var någon festivitas när jag fick cykeln. Den bara fanns en dag. Ful, gammal; som en krympt tjugoåttatums damcykel med rundat insteg. Till och med på torpvägen var jag rädd att någon skulle se mig.

Men en dag kunde jag cykla. Det var också svept i vardaglighet, jag minns det inte efter allt tragglande, fastän det måste ha varit härligt. Till stan fick jag en splitterny Svalan sen. En röd. I torpet nästan ingen anledning att cykla. Det fanns ju bara en väg och det var brant att ta sig hem igen.

Minnet av den första cykeln är ett sådant där minne som känns som om det inte var jag som var med om det. Så länge som jag kunnat cykla har jag älskat att göra det men jag ser inget samband mellan mig och den lilla flickan på för stor cykel med limpa av bulligt skumgummi. Flickan som är för less för att ropa ”jag kan!” när hon äntligen lärt sig.

(Utmaning: skriv om din första cykel)

onsdag 2 januari 2013

Bipolär sång

Är jag din? Du är min kroniska sjukdom. Ibland känns det som om du är oceanen och jag den tilltufsade badmintonbollen som guppar på dina vågor – i dig är det jag rör mig, lever och är till. Men ibland, allt oftare, är du just bara en sjukdom. Någonting lätt definierbart, en liten entitet för dig själv, någonting jag ”har”. Någonting det går att lära sig att leva med. Vågrörelser, javisst, men jag är inte helt utlämnad till dem. Jag är inte längre din lekboll. Tid har gått och erfarenheter har stuvats i bagaget, jag har fått hjälp att inrätta mitt liv så att du inte tar alltför stor plats. Det är ett enkelt litet liv, inget storvulet längre och jag sörjer inte det. Sörjer inte heller att det utvecklades så att jag aldrig blev en duktig patient. Inga dagsscheman, inga självskattningslistor morgon, middag och kväll. Alltså ingen kvävning, ingen död. Inte heller har jag någonsin läst på om dig. Jag har haft det på min lista i snart femton år men det blir inte av. Jag offrar ändå så mycket för dig. Avstått allt från barn till teveapparat för att kunna leva som frisk. För det gör jag ju nu. Jag minns inte mina vänners mest pressande problem och jag har blivit smällfet men jag har ett liv jag kan acceptera. Med dig. Ett liv som ofta ler. Jag får aldrig nonchalera dig men du får heller inte ta över. Jag vågar trots dig och jag anstränger mig trots dig och jag slappnar av trots dig. Ibland är jag rädd på grund av dig men då vet jag vad jag ska göra. Jag är inte duktig men seriös. Jag nådde en punkt där jag ställdes inför två alternativ: att gå in för att vara sjuk på bästa sätt eller att inrikta sig på att bevara det friska. Alla som har dig ställs inför det valet, alla slirar emellan litet grand men de som klarar sig bra har mer eller mindre valt endera vägen. Och kanske det är så att man är friskast när man accepterar dig till fullo.

Du är min. Vi ska leva varje dag tillsammans tills jag försvinner. Jag andas in, jag andas ut. Jag är inte din.

(Utmaning: skriv om ambivalens)

tisdag 1 januari 2013

På din parkett

Alla trodde att jag bar röda skor för att de matchade uniformsslipsen och vinterjackan men det var inte så. De röda kängorna var de enda fotbeklädnader som mina giktbrutna fötter kunde acceptera långa stunder. Långa stunder blir det i förarsätet på en buss. ”Själv föredrar jag den långsamma döden bakom bussratten”, summerade en kollega en gång en av våra många existentiella diskussioner i byggfutten vid Spånga station, där vi drog oss tillbaka för att äta våra medhavda matlådor. Bussförare är som folk är mest men mer öppna för livsfrågorna. Man är ju en sorts Karon, skeppar folk mellan fritid och arbete, mellan hem och kyrkogård. Vi korsar Styx vid Bällstabro, du vet – tur efter tur, dag efter dag. Jag gjorde det i röda skor och, innan tänderna blev för gula, rött läppstift. När min första vinter på bussbolaget var till ända hade skorna blivit mitt signum och jag gav mig ut att skaffa ett par lågskor i samma färg. De jag fann var inte lika sköna som vinterkängorna men på postorder hittade jag ett par sulor fyllda med blå vätska som skulle vara undergörande. Då hade vi redan blivit älskande. Du och jag. En relation mellan bussförare är som relationer är mest, bara litet tröttare. Så trött att den nästan är lättsam. Men du var pedant. Det var inte jag. En dag stod jag på parketten i din hall och ena vätskesulan brast. Det blev plaskblött om foten men vätskan letade sig också ut. Blå rännilar som snabbt sögs upp av din dittills perfekta körsbärsparkett. Jag har fortfarande anledning att stå i din tambur ibland – vi har ju lilla Greta tillsammans – och skuggan av blått finns ännu kvar på golvet. Jag förstår att det åsamkar dig lidande. Så mycket som vi hade talat om döden och om livet och om stadierna däremellan förstår jag att du lider.

Det var givetvis slut med vätskefyllda sulor efter händelsen i din hall. Utan dessa sulor kunde jag inte gå i de röda skorna. Det blev vinterkängorna tills jag hittade ett par klassiska Blundstones. De var sköna men bruna. Jag var kvar på bussbolaget men med lägre profil. Det var inte kul med läppstift när det inte matchade skorna. Och så var det tänderna. De gulnade medan jag var tillsammans med dig. Bussförare utan särmärken är som folk är mest men mycket mer anonyma.

Greta är ganska stor nu. Det är praktiskt. När hon ska byta vårdnadshavare sätter vi henne på buss 117 (den går mellan Spånga station och Brommaplan förbi Bromma kyrka). I ena änden bor du, i andra änden bor jag. Jag har sett att hon ginar över parkeringen vid Ica när hon ska gå till mig. Det är dumt och farligt men hon är söt där hon trippar i skor från Knulp. Rosa.

(Utmaning: skriv om ett par röda skor)

måndag 31 december 2012

En bagatell

– Framme!
– Framme? Jaha. Det luktar bäver här.
– Aha. Du är en sån där ”vägen som är mödan värd”-typ. Betänk att du inte alltid kan befinna dig på resa.
– Joodå.
– Men du måste ju ha mål! Planlöst resa ingenstans ger inte...
– Joodå!
– Har du nånsin uppnått någonting?
– Nää.
– Där ser du!
– Nää.

(ps. I dessa sensmoral-tider kanske det verkar som om jag håller med endera parten men det gör jag inte)

(Utmaning: skriv om att nå dina mål)

söndag 30 december 2012

Sluta

Nu har jag haft ihop det med sex av mina barnbarn. De är så älskliga och rara, alla flickorna, men jag märker hos dem något stumt som gör motstånd, ett stelnande när de kommer in i ett rum och märker att jag är där. Jag stryker dem över kinden men det hjälper nog inte. Sex barnbarn, den äldsta, som är tolv, har varit i lag med mig i sex år. Men hon kommer tillresande, vi är ifrån varandra långa perioder.

Det ska vara slut nu. Jag fick något åt hjärtat. Dels är jag rädd för upphetsningen och dels tror jag kanske att det var ett straff, det med hjärtat. Mina flickor lider inte, tvärtom, det vet jag med bestämdhet, men det är ändå jag som har förfört dem och det är en synd.

Frågan är: ska jag ta dem åt sidan en och en och berätta för dem vad jag beslutat? Det kanske kommer som en chock för dem att det inte blir något mer? Eller ska jag bara sluta, göra det till en sak mellan Gud och mig?

Det är bara en sak mellan Gud och mig. Flickorna har inte farit illa. Den enda som får lida är jag, nu när jag bestämmer mig för att sluta tvärt. Flickorna har tvärtom fått en introduktion. De vet nu vad de har att vänta av livet. Det är ju en enorm fördel för dem. Jag kanske ska introducera lilla Stella också, innan jag slutar?

(Utmaning: skriv om att bryta ett beteende)

lördag 29 december 2012

Om rädsla

Vi sitter vid hennes köksbord och mumsar våra traditionsenliga pain au chocolat. Gott kaffe till från hennes trogna perkulator. Traditionsenligt har vi varit nere i äldreboendets restaurang och ätit lunch – god lunch, lax och hollandaise och mycket sallad. Som vanan bjuder pratar hon om sina rädslor. Hon är ett asplöv i världen, darrar för allt. För att använda bankkortet, för att inte använda bankkortet. För att ramla och bryta benet. För att trycka på fel knapp på teven igen, så att den slutar fungera igen. För att bli rånad. För att inte hinna med bussen när kyrkan bjuder till utflykt. Jag kommer med mina vanliga lena, lindrande ramsor. Då börjar hon prata om sin rädsla för att inte klara den ensamma kvällen, när jag har gått.
– Men nu sitter jag ju här, säger jag med eftertryck. Försök glädjas åt det i stället för att oroa dig för ensamheten efteråt.
– Jo, men ensamheten är värst. Du är lycklig du, som inte är rädd för ensamheten.
– Nej, jag är snarare beroende av den.
Hon plirar på mig med en blick från förr.
– Jag undrar just vad du är rädd för. Du är nog inte rädd för nåt.
Jag ler litet självbelåtet. Med fina penseldrag bättrar hon på min självbild där det redan är tjockt med färg.
– Nej, jag är nog en väldigt orädd person. Trygg...
– Nu vet jag, avbryter hon och ser finurlig ut. Du är rädd för att bli rädd!

(Utmaning: skriv om rädsla)

fredag 28 december 2012

Går i släkten

Sedan Felix gick köttskola på ABF har jag honom oftare i köket, näpet trixande och fixande med sin digitala ugnstermometer och tabeller för innertemperatur. Matlagning har väl alltid varit en experimentell sysselsättning även för mig. Jag brukar leka ”Här har du ditt kylskåp” med mig själv varje dag. Men nu är det experimentellt på ett annat sätt. Mer vetenskapligt. Och Felix har en matlogg där han för in sina erfarenheter.
– De säger att fransyska ska ha en innertemperatur på sjuttio grader men jag vill gärna stanna vid femtiosju, säger han över axeln till mig.
Det ligger både litet klagan och stolthet i hans röst. Han börjar kunna uttala sig ur erfarenhet. Som tur är laborerar han gärna med just fransyska och högrev. Dyrare, mörare bitar är inte samma utmaning, tycker han. Och lätt och ledigt diskar han efter sig, allt eftersom. Sätter en stolthet även i det.
– Du börjar bli som mormor, säger jag.
Han ser förvånad ut.
– Din eller min?
– Min. Din mormorsmor.
Mormor var kalaskokerska i vår hemstad och det slår mig att hon också hade en logg. I receptboken förde hon in rön och reflektioner. Jag öppnar vindsluckan för att gå upp och hämta den.
– Akta jäsningsprocessen, skriker Felix med en vass kant i rösten.
Han har kuvertbröd på lut. De ska in i ugnen nu, efter steken. Jag stänger lugnt köksdörren. Även jag har litet erfarenhet.

När jag kommer ner igen står bröden i ugnen.
– Du kan slå av och låta dem stå på eftervärmen, förklarar jag klimatsmart. Här ska du få se.
Jag lägger häftet i oktavformat i hans händer och han öppnar genast, ivrigt. Min mormors rundade, drivna piktur rinner ut över sidorna. Ja, rinner bokstavligen mot slutet, när hon är så gott som blind. Det var då hennes inlagda sill blev som allra bäst, kryddig, stark och fast. Och plötsligt minns jag:
– Hon behövde ingen termometer, hon, säger jag till Felix och berättar vad jag just sett framför mig ur minnet: hur mormor känner av temperaturen i vedspisens ugn genom att vifta med handen i den.
– Och den var alltid rätt! Alltid hade hon eldat så att ugnen hade perfekt temperatur!
För ett ögonblick blir jag rädd att jag har trampat Felix på tårna men han säger soligt.
– Gu vad stolt jag är! Får jag ärva boken efter dig?
– Du får den nu, käre son. Om Lydia mot förmodan blir intresserad får vi kopiera den till henne.

(Utmaning: skriv om värme)

torsdag 27 december 2012

Betraktelse med sensmoral

Det är så lätt att säga I love you. Orden är som ett rockslagsmärke eller som en text på en t-shirt. Förpliktigar inte.

Det är nödvändigt att säga I love you om man har ett kärleksäventyr men inte gemensamt språk.

Man sitter fast i ”I love you” om man vill avsluta ett kärleksäventyr med någon och inte har gemensamt språk. ”I don't love you” är ju inte sant och mer komplexa känslor går inte att uttrycka. Så man är fast.

Sensmoralen av denna betraktelse är, om den undgått någon, är att man måste prata sig ur men inte nödvändigt in. (Här slår jag fast det som en allmängiltig sanning när det kanske bara handlar om egna tillkortakommanden) (Vilket visar hur bruket av sensmoral i texter lätt ger upphov till missförstånd)(En annan sensmoral skulle kunna vara att man inte ska kasta sig in i kärleksförbindelser hux flux, utan tänka efter före)

(Det här är delvis en polemisk text, därför så baktung)

(Utmaning: skriv om missförstånd)

onsdag 26 december 2012

Heldag idag

Nu har jag väckt dig. Det var inte meningen. Jag föreställer mig att jag känner din söta, rena sovdoft genom telefonen och du säger yrvaket:
– Det är morgon! Och inte bara morgon! Livet har heldag idag, med ett litet matuppehåll i mitten.
Sedan är du pangvaken. Du vaknar snabbt. Det lärde du dig i lumpen. Tacksamt börjar jag mala på om mina bekymmer. Det är alltid jag en stund först med mina bekymmer. Sen blir det du en stund med reflektioner kring mina bekymmer. Aldrig lösningar, utan reflektioner och frågor. Du får mig att känna det som om jag löser allt mitt själv. Från min horisont kan jag inte se annat än att detta fortgår, år efter år: min självupptagenhet, din värme och ditt lugn. Du har en helt annan utsiktspunkt. Du verkar se en ömsesidighet som jag inte skymtar men längtar efter.

Vi pratar i femtiofyra minuter. Och jo, du har rätt: du får prata också, om ditt. Men jag tar mest plats. Det är som om varje detalj i mitt innehållslösa liv måste lyftas mot ljuset, studeras. Idag är det min relation till pappa. Den är förstås komplicerad. Du hummar och lyssnar. Hummar igen. När jag har fått mitt för du lent in samtalet på skidåkning. Om jag vill..? Om vi kanske..? I Ursvik, där det inte är så många backar. Visst, självklart. Nu går det snabbt. Jag fixar kaffetermosen, du mackorna. Om du skäms över min gamla hemstickade stenmarksmössa visar du det inte. Du kör en mil, jag halva den distansen. Sen sitter vi på ett renskinn och fikar.
– Livet har heldag idag, med ett litet matuppehåll i mitten! säger jag plötsligt, för det är en sådan dag.
Du skrattar.
– Minns du att du sa så?
– Sa jag?
Du skrattar igen.

(Utmaning: skriv om ett telefonsamtal)

tisdag 25 december 2012

Fén med de sju bördorna

”Sju är bördorna jag ger dig”, sade fén som man inte vet om hon är ond eller god. ”Jag ger dig ett långt liv, skröpliga molarer, ett gammalt kassettdäck, en solkig kaffeduk, ett lindrigt rent fönster, lätt inkontinens och många barnbarn.”
”Alla kassettdäck är per definition gamla”, sade kvinnan uppstudsigt. ”Horden med barnbarn kommer inte att veta vad det är.”
”Så kan du då visa dem och förklara, spela en tejp med Mia Marianne och Per Filip. Förresten kan du få en låda blandband också”, sa fén generöst.
”Med A Whiter Shade of Pale och Stairway to Heaven?”
Kvinnans röst hade nu en varmare ton.
”Du vet blandband”, sa fén undvikande. ”De berättar allt om en person.”
”Du vill att jag ska sitta i det där sceneriet, med duken och fönstret och säkert en klocka som tickar, vicka på en tand, lyssna på minnesväckande musik och undra vart åren gick?”
”Ja, och så störtar barnbarnen in!”
”Och jag kissar på mig av lycka.”
”Eller av skräck...”
”Men jag har väl skydd?”
”Mot barnbarn finns inga skydd”.

(Utmaning: skriv om siffran 7)

måndag 24 december 2012

Julhälsning

Det är fullbordat. Således perfekt! Mer går inte att göra. Då skulle man förstöra. I ett litet ögonblick mellan iver och leda: tillfredsställd skaparlycka. Den lyckan önskar jag alla denna alldeles vanliga, perfekta dag. Själv ska jag uppnå den genom att vika en liten bok. Det är helt perfekt att den bara varar en kort stund, annars skulle vi inte gå vidare mot nya dåd.

Goda helger, alla puffare och alla andra – may the force be with you!

(Utmaning: skriv om den perfekta dagen)

söndag 23 december 2012

I morgon när mamma kommer ut

I morgon, när mamma kommer ut... Jag har fått en ny t-shirt som det står ”Hipp Hipp” på och vi ska stå vid Beatrices gamla Pontiac utanför Hinsan och vänta i solen... Det är alltid fint väder när mamma muckar, säger mormor. Jag är för liten för att minnas. Men jag har ritat en teckning med en borg och en drake. ”Symbåålist”, sa fröken men hon glömde säga vad det betöd. Så jag slog upp det på datorn men det stod inte. Teckningen är till mamma. Den är på rosa papper. Rosa tycker hon om. Allt jag har skickat till henne på Hinseberg har varit på rosa papper. Utom brevet om att jag fått mens. Det var rött. Det var så rött så det var svårt att få bokstäverna att synas. Jag är brådmogen, säger dom. Det betyder att jag gillar att sitta och äta kakor och prata med gamla människor. Undrar om mamma kommer att gilla att sitta och prata med mig? Jag minns inte. Jag var så liten. Det är långt till Hinsan. Kring tjugo mil. Vi har varit där förut. Vi ska få stekta äggmackor på vägen. Det är de bästa mackorna jag vet. Stekta äggmackor med lagom mycket salt och varsin coca colaflaska. Och sen åker vi igen och så kommer vi till Hinsan och mamma kliver ut, stor mot solen, och kanske har hon en pistol i ett hölster vid höften och hon slänger med sitt långa hår och är hjälte igen. När man kommer ut från fängelset är man alltid hjälte. Och vi får inte bo hos Beatrice mer och mamma ska sköta oss men det blir nog inga fler mackor med stekta ägg. Och jag undrar, men bara lite, om man får sova hos mamma när man har vaknat på natten. För det får man hos Beatrice.

(Utmaning: skriv om förväntan ur ett barns perspektiv)

lördag 22 december 2012

Läka blånader

Det satt uppe på min anslagstavla så tidigt som när min anslagstavla var orange – det vill säga på sjuttiotalet. Jag har en stark minnesbild. Där står med min då ganska vackra piktur: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.” Sjuttiotal. Jag var inte sexton fyllda. Sen, när jag flyttat hemifrån med min rosa cykel och gick på universitetet med en massa djupingar tyckte jag att citatet var barnsligt. Patetiskt. Kanske brådmoget. Det kom inte med i senare upplagor av citatböckernas olika versioner och jag glömde nästan bort det, tills det för något år sedan började knacka på från insidan av mitt pannben: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.” Barnsligt, patetiskt, brådmoget eller ej – det är ju så sant. Hur kunde jag veta? Nu, mer än trettio år och tretusen smärtor senare, efter ettusen femhundra toppar och ettusen femhundra dalar, när många brutna förbindelser och några helande vänskaper är fakta... nu får jag tröst av den enkla bilden av en universell sanning: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.”

Och jag vill försöka säga förlåt. Jag föreställer mig att vi alla försöker säga förlåt:

Förlåt att jag glömde.
Förlåt att jag kom ihåg.
Förlåt att jag sa och förlåt att jag teg.
Att jag var så skärpt och att jag var så seg.
Förlåt att jag inte låg med dig.
Förlåt att jag låg med dig.

Det är en sak att upptäcka att man inte blir utnyttjad.
En helt annan att inse att man utnyttjar.
”Rör vid en annans själ...”

Vad händer vid min tänkta förlåtelseorgie? Någon tår kanske fälls men genomgående har tiden läkt. De flesta vi nuddat har glömt och gått vidare, får i sin tur be om förlåtelse för att de inte längre minns sina blåmärken, innan försoningens glädje riktigt kan uppstå. Det skrev han inte, Elmer: att ett blåmärke alltid försvinner förr eller senare, går från blårött till gröngult till... ingenting. Han skrev i och för sig inte heller att ett ärligt ”förlåt” hjälper läkningen. Han skrev: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader”. För att fånga de ungas melodramatiska sinnen skrev han det och för att dela outtalad vishet med de medelålders och gamla.

(Utmaning: skriv om förlåtelse)

Citatet kommer från den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius. Jag minns tydligt det litet främmande ordet ”blånader” mot min brandgula anslagtavla men överallt på nätet står det ”blåmärken”.

fredag 21 december 2012

Arabisk höst

”De är fíffiga här nere!” säger reseledaren extatiskt. Det är välkomstmöte för chartergruppen på Hotel Kaiser och ämnet är ficktjuvar. ”Kvinnor – ni har pengarna där bara ni och gubben får komma åt... Just det! I behån! Och ni karlar har dem förstås i sockan.”

Vi suger i oss informationen. Vi har aldrig varit i Nordafrika förut. Mopeder ska man vara vaksam mot och i Medinan får man räkna med en prutmån på sextio procent. Taxi ska man åka på taxameter och det är bättre att gå på dyra restauranger, för där får man nota..? Alla vill luras, luras, luras. Jo, men vi är bra på att förhandla. I Asien har vi ju varit mycket och är inte alla människor ungefär lika här som där som där i vida världen?

Vi lägger inga sedlar bland våra svettiga juver. Och det är bra, för enligt en finsk Tunisienkännare tänker alla i det här landet på sex. Karlarna alltså. De kanske skulle drabbas av ofrivillig sädesavgång om vi plockade fram fuktiga pengar ur barmen. Kvinnorna – vad tänker de på? Bara en av dem ler mot oss på hela tiden.

En kväll på restaurangen sitter ett gäng unga intellektuella eller konstnärliga kring ett bord, tre tjejer och två killar. Båda hoppas vi att den andra ska ta kontakt men vi uppehålls av finskan igen. Hon tänker bara på sex, hon med. När hon äter glass ser det ut som om hon provfilmar för en porrfilm. De unga tunisierna har obönhörligen gått när vi blir fria.

Vad ledde revolutionen till? Ett väsensskilt svar från varje tillfrågad. Förbluffande många vi pratar med härstammar från Sidi Bouzid, staden där Mohamed Bouazizi startade den arabiska våren genom att tutta eld på sig själv. De är fiffiga här nere. Den arabiska våren fanns inte i reseledarens katalogaria över do:s and don't:s. Inte på Sousses blåsiga gator heller. Fler slöjor, enligt några. Islamism. Kvinnornas bortvändhet. Att vara så osedd.

Hur är det att vara flata i Tunisien? Plötsligt känns allt annat ovidkommande jämfört med att få veta det. Men vi borde väl ha kontaktat RFSL eller någon innan vi for, haft en adress till någon prettoorganisation. En trött ung tjej med uppburrat hår. Vi frågar bara för att vi vill veta. Jaha. Bara för att veta. För oss är det en fråga på liv och död.

Vad man känner när man kommer utomlands igen är att det är väldigt litet för oss som egentligen är på liv och död. Vad man tänker är att det borde ändras på. Hjärtklappning fick jag endast den gången en trevlig norska lånade min telefon på Monastirs flygplats. Aldrig hade jag trott att hon skulle prata så länge! Jag stod nästan och räknade sekunderna. Enligt den norska stereotypen är svenskar gjerrige. Snåla. Tillkämpat avspänd tog jag emot luren när hon räckte den tillbaka. Jag log sådär rikt och oberört medan konvulsionerna kramade om mitt inre.

”Nämn ett tillfälle under din semester när du blev berörd”, står det inte i researrangörens enkät efteråt. Om det hade gjort det hade jag nog i hastigheten bara kommit ihåg detta: att en norska ringde flera minuter à 33.95 på min telefon.

(Utmaning: skriv om fördomar)

torsdag 20 december 2012

Roberto

– Även ensamheten är en illusion, min vän, sa Roberto.
Han stod och brynte tunna, tunna leverskivor i smör och olivolja. Dofterna av lever och salvia ingick äktenskap. De små vikarna i min munhåla fylldes av saliv. Jag ville inte fråga vad han menade. I hemlighet var jag litet trött på hans djupa men rätt bombastiska utläggningar om l-i-v-e-t.
– Mm, sa jag bara.
– Se på mig! fortsatte Roberto. Du är den enda jag träffar...
”Nu kommer det här med smöret”, tänkte jag.
– … men jag är förbunden med allt, med alla, till exempel genom denna...
Han höll fram vakuumförpackningen.
– … lever!
– Och smöret, muttrade jag.
– Ja. Och smöret. Kan du läsa tankar?!
– Nej, men du har sagt det tusen gånger förut.
Roberto vände sig hastigt bort och sjönk ihop litet. Jag strök honom över ryggen.
– Det är okej, Roberto. Du är bara litet för ensam. Då blir det lätt att man upprepar sig.
– Men den är illusorisk, ensamheten! Genom min meditation är jag i förbindelse med världen.
– Det må så vara. Men just denna illusion resulterar i att du upprepar dig. Ska jag duka?

Jag slet mig från köket och gick ut och dukade. Vitt porslin på vit duk med vita servetter. Silverbestick. Det var grumsigt i skallen. Osmälta tankar.
– Öh, du? ropade jag från matrummet.
Roberto kom i dörröppningen.
– Ger det inte ganska dålig karma att så gott som uteslutande ha relationer till de redan döda, som man ska äta upp?
Nu såg Roberto bekymrad ut.
– Genom min meditation...
Jag spände ögonen i honom:
– Du är för ensam!
– Det har du redan sagt.

(Utmaning: skriv om ensamhet)

onsdag 19 december 2012

Bra för själen

Hon går före. Det är nätt och jämnt att jag hör hennes svada men jag orkar inte gå fortare och hon pratar envist på. Det här är vad jag tror att hon säger:

”Om vi går här uppför kullen så kommer vi snart till ett ställe där vi kan fika. Gula huset heter det. Det är en gammal grosshandlarvilla med burspråk och spröjs. Har vi tur så får vi sitta på glasverandan. Gammaldags hederligt bryggkaffe är vad som serveras och så många bakelser och pajer som man kan tänkas vilja titta på. Och räkmackorna är inte gjorda på sötat bröd!”

Det känns som om mina axlar hänger i höjd med höftbenen och jag får inte till fotlyftet för varje steg. Det som för henne är en liten kulle är för mig ett brant berg. Hon babblar på om omgivningarna, högreståndshusen som vi passerar. Hon har bott här sedan hon föddes. Det känns som om jag har ett dolkblad instucket mellan revbenen.

Det började redan på vägen hit. Alldeles för mycket jobb, alldeles för mycket ansvar och så en stilla tågfärd på det. Min hjärna började koka som en liten sol, gubbar kom ut ur den och ord som hängde i luften. Jag såg klart vad vi höll på att göra med omorganisationen och katastrofångesten gjorde att jag bara kunde sitta hopknuten. Jag pratade för mig själv. Sket i att det verkade tokigt, det var ett sätt att pysa ångest ur systemet. Glömde mobilen på tåget men kom av på rätt station, där hösten redan droppade i luften. Och där stod hon, Anica, min vän: ”Nu går vi hem med packningen, sen ger vi oss ut på äventyr!”

Det misstag jag begick var att försöka hålla masken. Men hon märkte att något var mycket galet. Hon skrinlade de utåtriktade planerna en efter en och tog mig med på vad som för henne var en kur för det mesta: kaffe på ett mysigt fik. Därför denna gråa vandring.

Jag ser inte villan som Anica förevisar på ett sätt som om hon vore arkitekten. Tumlar uppför en trappa som luktar surt trä. Låter henne välja oss varsin napoleonbakelse. Låter mig ledas till ett bord. Det är mörkt. Ingen glasveranda, således. När vi satt oss tar hon mina händer och placerar dem om min kopp. ”Det är bra för själen. Det har jag läst i tidningen”, säger hon. Jag börjar gråta ohämmat. Dolken far ut ur revbenskorgen. Det här vill jag fortsätta med. Gråta. Gråta. Gråta. Anica räcker mig en servett. ”Vad är det som har hänt?” frågar hon. ”Vi omorganiserar på jobbet”, svarar jag ynkligt. ”Och?” ”Och för många barn försvinner med badvattnet och jag är ansvarig.” ”Inte bara du, väl?” Jag sitter och hulkar inåtvänt. Det är jätteskönt. ”Anica, jag tror...” Det spänner i strupen. ”... jag tror att jag måste ringa Björn Hedlund. Eller så får du ringa psyket.” Hon räcker mig sin telefon. ”Ring din kollega, du, så tar jag reda på numret till psyk.” Försiktigt befriar jag händerna från kaffekoppen. Handflatorna är litet röda. Det känns som om jag inte brukat händerna på flera månader eller år. Pussar lätt i min vänstra hand. Ja, det blir nog psyket.

(Utmaning: skriv om kaffe)

tisdag 18 december 2012

Vakna upp - en triptyk

I drömmen har jag många nycklar, många lås, ingen kombination av dem passar. Uppvaknandet är nära. Drömmen är behaglig eller otäck – den är lika verklig som min tunga, som jag nu placerar lätt mot en istapp. Är uppvaknadet nära? Jag ska dricka många såar vatten, jag ska dränka många kilo krut innan jag vaknar upp till min sanna natur. I drömmen har jag många nycklar. Är en av dem den som leder rätt? Måste jag använda alla nycklar? Det kommer att ta eoner.

^^^^

Alla låsen till alla drömmars salar var ingenting mot det sista låset, ty först när du dyrkat upp det sista låset blev du varse att drömmen, totaliteten av alla drömmar, varit sann.

^^^^

”Före upplysningen bär jag ved och hämtar vatten.
Efter upplysningen bär jag ved och hämtar vatten.”
(för mig okänd zenmästare)

(Utmaning: skriv om att vakna upp)

måndag 17 december 2012

Har du Eld?

– Jag undrar om du skulle kunna sälja en cig till mig?
– Du kan få en.
– O, tack. Men eld kanske jag kan få köpa?

Alla ger. Varför gör jag mig då fånig och ber om att få köpa? För att det är så värdefullt för mig att få en enstaka cigarrett och skjuta på drunknandet i begäret. Jag är beredd att betala upp till en tjuga för en cigarrett, för att den ska få vara den enda av två, tre jag röker per dag. När jag en gång erbjuder en kvinna en tjuga, undrar hon uppbragt varför jag inte köper ett paket. Jag förklarar min belägenhet. Storrökare på avtändning. Och det visar sig att hon förstår. Jag säger att jag är på väg för att ta akupunktur mot rökningen. Det är det enda hon inte försökt med själv. Vi får ett avskalat, bra samtal om rökning. Sen får hon dåligt samvete för att hon ger mig den cig hon lovat mig. Med brinnande lust sätter jag fyr. Avspänningen är momentan.

– En cig idag, säger jag till akupunktören.
– Jamen, då vill du ju verkligen sluta.

Akupunktören är en av mina bästa vänner. Hon röker ett par hemrullade i veckan och kan hållla sig på den nivån. Avund, avund. Själv stoppar jag besinningslöst svalg och strupe och lungor fulla med tjära. Har inget stopp. För mig är det höggradigt missbruk. Jag har funderat på att gå med i Anonyma Nikotinister.

Allt mitt själväckel. Allt det jag inte vill vara. Stå rak och säga: ”Jag är jag och jag röker”? Nej. Men jo. Jag måste ju. Det är lönlöst att ljuga.

Det jag mest av allt vill är att ha ett medvetet förhållande till allt jag stoppar i munnen. Ja, det gäller även lakrits. Snuset är jag tack och lov fri från sedan några år. Men cigarretterna. ”En gång är ingen gång”, säger de. Det är bedrägligt. Det är de där enda gångerna jag alltid fallit på. Som den där dagen när det var så vårsoligt och jag inte hade rökt på ett år och vi satt ute och drack öl, Tore och jag. Första vårölen. Eller nu, när suget hade hunnit börja komma och jag åkte till ett annat land... Semester. Vår. Stress. Avslappning. Allt kan man skylla på.

Men den här gången har jag inte börjat på allvar. Den här gången tar det inte månader och år innan jag försöker sluta. Jag är faktiskt medveten om vad jag stoppar i munnen. Sunkig, skunkig tjära ett par gånger om dagen. Och jag lever inte helt för de ögonblicken. Men det är tungt.

Allt står i lågor! Och vad är allt detta som står i lågor?---Tungan står i lågor, smakerna står i lågor, smakmedvetandet står i lågor.--- Och i vilken eld står detta i lågor? I lidelsernas eld, säger jag, i hatets eld, i förblindelsens eld; av födelse, död, sorg, veklagan, elände, smärta och förtvivlan står det i lågor. (Sakyamuni Buddha – utdrag ur Eldpredikan)

(Utmaning: skriv om eld)

söndag 16 december 2012

Plupp i sängen

Angelica reser sig ur sängen och delar några vänliga ord med resten av familjen innan hon sätter sig ner vid frukostbordet. Det är drömmen. I själva verket kommer Angelica sig inte upp förrän efter många ruskningar, uppfordringar, hot och ibland en vattenspruta. Då flyger hon upp men relationen är sargad.

Angelica är fjorton. Angelica har en tatuering utefter hela vänstra låret. Det är inget som Angelicas mamma och pappa har godkänt. Den är full av esoteriska, kanske satanistiska, symboler. Mamma ville läsa Angelica med symbollexikon i hand men hon fick inte.

Idag fyller Angelica femton och får sova ut. Mamma och pappa och alla småsyskonen travar in med brickor och presenter. Angelica ligger helt under täcket, bara en koboltblå tofs sticker ut. Koboltblå tofs? Har Angelica fått sällskap av Plupp? Mamma mjuknar i hjärtat när hon tänker på hur mycket Angelica tyckte om Plupp.

Litet tjat, litet pock, löfte om espressokaffe och Angelica segar sig upp i sittande ställning. Blått rufs på hela skulten. Med litet frissning är det nog menat att bli en tuppkam.

– Det går ur, mamma, det går ur, säger hon nästa jovialiskt. Det är bara partyfärg.

I varje rörelse visar hon hur oberörd hon är av sitt nya hår. Hon får det att se ut som om hon haft det i femton veckor och inte bara sen igår kväll.

– Kamma inte tuppkam, säger plötsligt pappa. Du är gulligare som Plupp.

– Tack, säger Angelica med ett förpubertalt, oskylt leende.

Sen tar hon itu med hjortrontårtan. Och efter presentöppningen studsar hon omkring och tackar alla med en kram.

Pappa tar hand om disken senare. Han går en kvart senare till jobbet än de andra. Lågmält gnolar han:

Blå, blå, blå är färgen på min mössa
Blå, blå, blå är dräkten som jag bär
Allt som är blått det tycker jag är vackert
för min lilla vän är....

Det stockar sig faktiskt i halsen. Han minns mysstunder och delad tystnad på fiskebryggor, minns en liten tjej som hoppade upp i hans knä och sa: ”Min pappa” och det slår honom hur han resignerat och trott att han i någon mån förlorat henne de här högstadieåren när hon blivit så tvär. ”Min plats är att alltid finnas, visa att jag är här om hon någon gång vill komma”, tänker han. Det kostar på att vara vuxen. Vara medveten. Bära oresonligt hopp.

(Utmaning: skriv om något blått)

lördag 15 december 2012

Magi

– Idag, förstår du, var det en stor plym av rök som stack upp ur en snödriva när jag gick till jobbet.
– Blåste det så mycket, då?
– Nej, det var alldeles stilla. Men sen, men sen, när jag var på väg hem igen... Då såg jag tydligt att det hängde cigarretter i granen invid Svedlunds.
– Och de hängde där ända tills du kom fram, förstås?
– Nej, inte riktigt.
– Du försöker sluta röka igen, va?

(Utmaning: skriv om något magiskt)

fredag 14 december 2012

Att laga linser

När han hade vandrat tre dagsetapper kom han äntligen fram till munkklostret i dalen. Klostret var mycket enklare än han hade föreställt sig, bara ett litet hus, men det hade faktiskt en stupa på bakgården. Framför huset stod en munk i brandgul klädnad och stänkte något på ett fruktträd. När de hade hälsat förklarade munken, som var klostrets abbot, att han försökte läka trädet från en sjukdom genom att ge det matrester uppslammade i vatten.
– Det brukar fungera, sa han soligt.
Sen övergick han till att förhöra sin gäst om resan.
– Vi munkar äter inte mer idag eftersom klockan redan är fyra men om du vill värmer vi gärna något åt dig.

Abboten var överallt. Det var också han som serverade måltiden, linsgryta och morotscurry med ris. Gästen tog en munfull av linserna och befann sig med ens i den himmel han inte trodde på. Linsgryta var vardagsmat för honom men denna gryta var... sublim. Nästa gång abboten kom flaxande genom matsalen haffade gästen honom och frågade om han möjligen skulle kunna få receptet från köket.
– Det är enkelt, jag gjorde den själv, sa munken belåtet. Man kokar linserna med vatten och salt tills de är mjuka, sen har man på curry.
Och borta var han. Gästen log inåtvänt åt sina bestyr i köket. Fräsa senapsfrön tills de hoppar i pannan, sen på med lök och vitlök och ingefära, steka tills löken är glansig, hälla på linser och steka dem tills de är klarorange som abbotens klädnad, salta, spä med vatten litet i taget, försiktigt, försiktigt, sen de hemliga ingredienserna och så på med curry. Han tog ännu en tugga. Det var en njutning och en läxa, en lektion att bära med sig om det enkla. ”Man kokar linserna med vatten och salt tills de är mjuka, sen har man på curry”.

(Utmaning: skriv om något utsökt)

torsdag 13 december 2012

Tillvarataget

Lampan är gjord av rotting och den lyser, nästan utan att avge ljus. Den är något så ovanligt dessa dagar som en opraktisk modepryl från femtiotalet, fortfarande i bruk. I bortemot tjugo tusen dagar har den spritt sitt bleka ljus över Robertas hall. Många handskar och mössor har blivit kvarglömda i den hallen och Roberta har lagrat dem i en låda i hallgarderoben. Aldrig en enda gång försökt para ihop dem med sina respektive ägare. Nu är det för sent. Bara hemtjänsten kommer, och två gånger om året sonen Sven som är stationerad i Riga.

Det var annorlunda så sent som i början av nittiotalet. Hjälp, det är redan tjugo år sedan. I början av nittiotalet hade hon sina cirklar. Besatt av att läsa höll hon igång två bokcirklar, den ena modern och den andra för klassiker. Inger Alfvén, Fjodor Dostojevskij. Hon var självklar värdinna och bjöd på petit fours och te vid sitt runda salongsbord med intarsia. För henne var det att befinna sig i en varm flod att lågmält diskutera böckerna. Varm flod utan väta. Det var damer mest men också herrar. Sen gick de belåtna hem och någon glömde alltid åtminstone en halsduk i den dunkla hallen.

I måndags kom han, Sven. De hade bestämt sig för att städa alla garderober. ”Inför min död”, tänkte Roberta. ”För att du ska hitta dina saker”, sa Sven. Och de hittade mycket. Stödkorsetten, till exempel. Den som gjorde det lättare att hasa sig fram med rollatorn. Och så tog han fram hennes låda. ”Gamla grejer”, förklarade Roberta. ”Som ska slängas?”, undrade han och hon nickade.

Idag har hon för första gången på säkert tusen dagar satt sig i målarhörnan. Akvarellfärger förfars inte. Ovan vid tekniken målade hon först ett par kladdiga övningar. Sen började hon på bilden, bilden av alla barhuvade och vantlösa människor hon släppt ut ur sitt hem under alla år. Planlöst for de fram över det fingrängade papperet, stötte då och då ihop med någon som inte huttrade eller hade blåfrusna händer och till slut gick de upp i skocken, igenkännbara endast för Roberta.

(Utmaning: skriv om att lysa)