Livstid

Jag föddes i Kumla. Eller föddes gjorde jag förstås i Örebro men från dag två har jag bott i Kumla, alldeles i utkanten, där man ser anstalten i solnedgångsljuset. Den vyn har jag målat många gånger, först på dagis och nu professionellt. Bunkermålarn, kallar de mig. Jag har målat Österåker och Hall och många kända utländska fängelser, till och med Robben Island, fast det är fusk, för det är museum numera. Alcatraz också. Ja, ibland gör jag avstickare härifrån men jag återkommer alltid. Och jag bor här.

Jag har en tjejkompis som är från Fagersta. Hon har hakat upp sig på att de har våran slogan och vi deras. Deras är ”Här får du livstid”. Det vore onekligen roligare om det var Kumlas slogan. Om vi kunde byta. Våran är ”En blomstrande kommun” och det låter sig väl sägas. Kommunen betalade bara 50 000 för de tre orden. Vem vill inte vara blomstrande?

Vi är en kommun där hälften av invånarna är plitar, resten lärare. Så känns det i alla fall men det kanske är för att min pappa är kriminalvårdare och mamma fostrar de små. Jag har ingen statistik. Det är inte min bag. Jag målar kåkar. Mycket Payne's grey går åt. Och lamp black. Motljuset gör sitt till, förstås.

På dagarna, när jag är hemma i Kumla, sitter jag på Sveas på Sturegatan, helt nära stationen. Särskilt om det är en fin dag. Då laddar jag inför solnedgången. Ingen solnedgång är den andra lik. Det gäller att måla dem snabbt och kraftfullt. Anstalten förändras inte så mycket. Den kan man pula med rätt länge. Mina bilder är faktiskt rätt populära bland frigivna. En före detta intern berättade att han målat ett stort rött kryss på min tavla för att utmärka cellen där han avtjänat sitt straff. Då blev jag sne.

Ibland undrar jag vad som hade hänt med mig om jag inte var från Kumla. Vad skulle jag måla då? Något blomstrande? Nä. Kanske djur. Varaner. Det känns bra att vara från Kumla. Att ha ett motiv man aldrig tröttnar på. Här har jag fått livstid.

(Utmaning: skriv om en plats du aldrig besökt)