Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 21 december 2012

Arabisk höst

De är fíffiga här nere!” säger reseledaren extatiskt. Det är välkomstmöte för chartergruppen på Hotel Kaiser och ämnet är ficktjuvar. ”Kvinnor – ni har pengarna där bara ni och gubben får komma åt... Just det! I behån! Och ni karlar har dem förstås i sockan.”

Vi suger i oss informationen. Vi har aldrig varit i Nordafrika förut. Mopeder ska man vara vaksam mot och i Medinan får man räkna med en prutmån på sextio procent. Taxi ska man åka på taxameter och det är bättre att gå på dyra restauranger, för där får man nota..? Alla vill luras, luras, luras. Jo, men vi är bra på att förhandla. I Asien har vi ju varit mycket och är inte alla människor ungefär lika här som där som där i vida världen?

Vi lägger inga sedlar bland våra svettiga juver. Och det är bra, för enligt en finsk Tunisienkännare tänker alla i det här landet på sex. Karlarna alltså. De kanske skulle drabbas av ofrivillig sädesavgång om vi plockade fram fuktiga pengar ur barmen. Kvinnorna – vad tänker de på? Bara en av dem ler mot oss på hela tiden.

En kväll på restaurangen sitter ett gäng unga intellektuella eller konstnärliga kring ett bord, tre tjejer och två killar. Båda hoppas vi att den andra ska ta kontakt men vi uppehålls av finskan igen. Hon tänker bara på sex, hon med. När hon äter glass ser det ut som om hon provfilmar för en porrfilm. De unga tunisierna har obönhörligen gått när vi blir fria.

Vad ledde revolutionen till? Ett väsensskilt svar från varje tillfrågad. Förbluffande många vi pratar med härstammar från Sidi Bouzid, staden där Mohamed Bouazizi startade den arabiska våren genom att tutta eld på sig själv. De är fiffiga här nere. Den arabiska våren fanns inte i reseledarens katalogaria över do:s and don't:s. Inte på Sousses blåsiga gator heller. Fler slöjor, enligt några. Islamism. Kvinnornas bortvändhet. Att vara så osedd.

Hur är det att vara flata i Tunisien? Plötsligt känns allt annat ovidkommande jämfört med att få veta det. Men vi borde väl ha kontaktat RFSL eller någon innan vi for, haft en adress till någon prettoorganisation. En trött ung tjej med uppburrat hår. Vi frågar bara för att vi vill veta. Jaha. Bara för att veta. För oss är det en fråga på liv och död.

Vad man känner när man kommer utomlands igen är att det är väldigt litet för oss som egentligen är på liv och död. Vad man tänker är att det borde ändras på. Hjärtklappning fick jag endast den gången en trevlig norska lånade min telefon på Monastirs flygplats. Aldrig hade jag trott att hon skulle prata så länge! Jag stod nästan och räknade sekunderna. Enligt den norska stereotypen är svenskar gjerrige. Snåla. Tillkämpat avspänd tog jag emot luren när hon räckte den tillbaka. Jag log sådär rikt och oberört medan konvulsionerna kramade om mitt inre.

Nämn ett tillfälle under din semester när du blev berörd”, står det inte i researrangörens enkät efteråt. Om det hade gjort det hade jag nog i hastigheten bara kommit ihåg detta: att en norska ringde flera minuter à 33.95 på min telefon.

(Utmaning: skriv om fördomar)

4 kommentarer:

  1. Underbar reseskildring. Ryser.

    SvaraRadera
  2. Jag tror jag stannar hemma, här finns väl inga tjuvar och inga fördomar heller har jag hört.

    SvaraRadera