Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 3 februari 2011

Den rädda lilla björnen

Det går bra med de två stora nallebjörnarna. De följer Lisa vart hon går, utom när de ger sig ut på små äventyr; söker honung och färskt gräs, hoppar upp och ner i tjärnen, busar på ängarna. Då försöker de få med sig den lilla nallebjörnen men han börjar trippa på stället på sitt säregna vis och stämmer upp små ilande ylanden. Han är rädd för bin och vatten och till och med för fjärilar, hävdar att en anfader till honom en gång dog när han råkat svälja en fjäril. Den lilla nallebjörnen är rädd för allt. Och han har alltid goda skäl till det, tycker han själv. Han trutar med munnen och vänder sig upp mot Lisa för att bli upplockad. När han når hennes öra viskar han varför allt är farligt.

”Lilla nallebjörn,” säger Lisa, ”Förstår du inte att man aldrig tror dig, när du hela tiden hävdar att allt är farligt?” ”Det är inte så långt från sanningen,” säger den lilla björnen dystert. Han sitter och lapar krusbärssylt med gräddmjölk, för det älskar nallebjörnar, till och med den lilla.

Om nätterna är det värst. Särskilt om Lisa glömt att släcka lampan, för då ser den lilla björnen sin skugga, där han ligger och vrider sig och vänder sig och jämrar tyst. Han räknar stegen när mamma eller pappa eller Sebastian går på toaletten, sjunker ihop av lättnad när de går tillbaka till sina rum.

Men ibland gör inte Sebastian det. Då ylar nallebjörnen ända tills dörrhandtaget trycks ned. Den lilla björnen trycker sig tätt intill Lisa men hon vaknar inte. Nallebjörnen kryper nästan under henne av skam för att inte kunna varna. Sebastian rör sig över det röda linoleumgolvet. ”Syrran!” väser han. ”Syrran?” Den lilla nallebjörnen sjunker ner i halvkoma. Han är så rädd för Sebastian. Nu smeker Sebastian över täcket där Lisa ligger, hårdare och hårdare tills hon vaknar. ”Sebastian!” säger hon och sätter sig rakt upp. ”Kan inte du skriva en uppsats åt mig tills på torsdag?” viskar Sebastian. ”Vad är det för ämne?” frågar Lisa. ”Det ska vara något med skräck,” säger Sebastian. ”Jag har några figurer men du vet, jag har ingen fantasi.” ”Du har fantiserat ihop figurer, i alla fall,” säger Lisa uppmuntrande. Hon vet att hon åker på det. Hon åker alltid på det.

”Det där var väl inte så farligt,” tröstar Lisa nallebjörnen när Sebastian har gått. Men han ligger lealös och stum i hennes händer.

(Utmaning: skriv om ängslan)

(Dessutom har jag lovat S att skriva en text om nallebjörnar, som kompensation för den läskiga puffen i måndags)

8 kommentarer:

  1. Gullmysig liten historia :)! Är man till och med rädd för fjärilar så är man då verkligen rädd för allt. Vill själv bara ha en liten nallebjörn vimsar rädd efter mig för bekräftelse :)! Gosa och klappa den trygg :)!
    Ingen dålig fantasi hon har ;)

    SvaraRadera
  2. Hjärtat brister verkligen i det tredje stycket. Stackars lilla nalle.

    SvaraRadera
  3. DEDÄR var en saga det! Om jag var barn fick du vara min sagoberättare;) Visst ja, glömde måndagspuffen...

    SvaraRadera
  4. Onekligen en kontrast till måndagspuffen.

    SvaraRadera
  5. fint fint... mys med barn och fantasier. Du prickar bra,,,:)

    SvaraRadera
  6. Som en saga! Så otroligt sött!
    Älskar raden "Han sitter och lapar krusbärssylt med gräddmjölk, för det älskar nallebjörnar, till och med den lilla."
    Så otoligt sött!

    SvaraRadera
  7. Tack för den! Det kompenserade verkligen för den läskiga puffen som etsade sig in hos mig också. Det här var en urgullig och ändå spännande liten historia. Jag håller med Saquer, du skulle vara min önskesagoberättare också, även om jag inte vore liten :)

    SvaraRadera