Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 7 februari 2011

Bilden av dig

Hunden är inte förtjust i att åka bil. När vi når Ludvika har han flåsat så på ditt porträtt, att emulsionen har knottrat sig, gett efter.
– Du kan väl bara ta fram ett nytt ur datorn där, säger du och nickar mot Macen i ryggsäcken.
Jag påminner dig om att just bilderna på dig har jag plåtat med min gamla Hasselblad, inte digitalt. Vi får vänta tills jag kommer tillbaka till Stockholm. Sen får jag väl skicka bilden, när jag har kopierat den.
– Ha medkänsla med mig, säger jag, bara delvis på skämt.

Du suger på en kaffedränkt sockerbit, granskar fotot. Det är som om du tittar igenom dess krackelerade yta och förbi.
– Man är inte tjusig, direkt, med de här cortisonstinna hamsterkinderna, säger du torrt och kastar dig sen karaktäristiskt till ett annat ämne:
– Medkänsla. Paliordet för medkänsla kan översättas med så mycket... ”Loving-kindness”, säger de på engelska.
– Loving-kindness, säger jag för att visa att jag är med.
– Buddha lär ha sagt att man ska rå om alla levande varelser som en mor försvarar sitt enda barn med sitt liv.
– Loving-kindness, säger jag igen. Är det inte att lägga ribban rätt högt? Alla varelser? Ge sitt liv?
– Han tenderar att lägga ribban högt.
Du sluter ögonen till hälften, grimaserar litet.
– Har du ont?
– Litet.
Det susar som alltid i ventilationen. Vi sitter en stund i stillhet.
– I den ömkliga position jag har nu märker jag att jag har fått det lättare med medkänslan. Nått närmare ribban, så att säga.
– Beundransvärt, raspar jag.
– Vi vet båda att jag ska dö. Men den här sista delen av resan är inte bortkastad. Jag kan hålla på med metta-bhavana. Sprida medkänsla.
Jag gråter nu. Du säger tålmodigt:
– Så småningom förstår man att vi alla kan vara mödrar för varandra. Ge vårt liv om så är. Det går. Det är bara synd om man ska behöva vara nära döden för att fatta det.
– Ibland är jag mor åt dig, ibland du åt mig. Så långt kan jag sträcka mig, snyftar jag och torkar kinderna med händernas utsidor.
– Det är långt nog.
Du talar tröstande men låter mig sörja. Tar inte i mig, inte ens en klapp på låret. Snart är du inte här. Måtte jag kunna ge dig mycket medkänsla tills dess.
– Det är ett bra kort, säger du. Jag ser ut sådär nu. Det är ett faktum.

(Utmaning: skriv om medkänsla)

12 kommentarer:

  1. Så inkännande! Så fullt av - just det - medkänsla.

    SvaraRadera
  2. Gillar som man säger på facebook.

    SvaraRadera
  3. Som vanligt lyckas du förmedla värme och jag förundras över din fantasi

    SvaraRadera
  4. Fantastiskt vilken känsla jag fick att konversationen verkligen ägt rum. Sjukt bra. Lagom blandning av urspårningar och tankeflöden med ändå återhållsamt till ämnet. Riktigt bra gjort!

    SvaraRadera
  5. Verkligt gripande text. Förmedlar en myckenhet av känslor. Intressant "förhandling" om den mänskliga ribban.

    SvaraRadera
  6. Tack för härlig kommentar!! Höja blodsockret, är det rätta svaret! PoK

    SvaraRadera
  7. Tenderar att lägga ribban högt :)

    SvaraRadera
  8. Tillägg ang. mackan: Det musikaliska kravet kan ha sina små eftergifter....tyvärr;)

    SvaraRadera
  9. Ah, vilken härlig text. Gillar flytet i konverationen!

    SvaraRadera
  10. Fantastisk! Pavana

    SvaraRadera