Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

tisdag 2 februari 2010

Nattbuss

Alvik, strax efter tolv. Sommarnatten sänker sitt lätta sammetstäcke över oss och våra röda, vackra bussar. Om ett par minuter kommer tunnelbanan in men än är vi lämnade åt våra egna diskussioner. ”Våra” och ”våra” - det är Micke som har snöat in igen på något matematiskt teorem som ingen människa utom han begriper, Micke med hängslena, han förklarar entusiastiskt och han orerar utan att skrodera. Jag ser faktiskt talföljder i luften framför mig när han berättar. Fiskarn är måttligt intresserad, står och putsar skorna mot baksidan av byxbenen. Nu kommer horden, alla människor, var och varannan vet inte om att tunnelbanan inte kör natt hela vägen. Vi får bryta upp för den här gången, ställa oss vid varsin vagn. ”Spånga” skriker Micke, Fiskarn ”öarna” och jag, jag står först och skriker inget alls. Jag kör 198:an, ledvagn, Bergslagsvägen ut utefter tunnelbanelinjen. Fredagskväll, lönehelg, men jag störs inte av mina trafikanter. Vassilis Bolonnassos spelar Bach på P2 och flädern har slagit ut, ja , det har den banne mig, och den lyser som småfolkets egna lanternor på fälten. En natt ganska snart ska jag göra fläderblomssaft igen. Det är ingen som dricker den men när jag gör den känner jag mig som en välvillig häxa och köket blir bestjärnat med blommor.

Backlura klockan ett. Framme redan och arton minuters hålltid. Tillräckligt för en caffè latte på Statoil i Hässelby Gård. Jag fräser iväg med mitt artonmetersfordon, slängigare, fortare nu, när jag inte har något folk.

Jag har räknat fel på kväll. Det är Tomas som står på Statoil, inte hon med schäfern. Dessutom är det fullt av väktare där. Kaffet får följa med in i bussen. Bara jag och Vassilis i tretton minuter till och så den rofyllda turen in mot stan igen och så rast. Rast i tjugofyra minuter, tillräckligt för att spela nummerboll med Anna. Förutom oss och trafikledningen är det dött på garaget. Jag förlorar. Något fel på min armbåge, tror jag.

Om hon med schäfern vet jag följande:
Hon är uppvuxen i ett laestadianskt hem
Hon drömmer om att träna räddningshundar
Hennes hund kan spåra svamp och vilt
Hunden heter Pjotr.
Hon har aldrig fått orgasm.

Alvik, strax efter tre. Vi står fortfarande i skjortärmarna. Jag drar hastigt i kjollinningen för att få slitsen där den ska vara. Micke är tyst. Alla är tysta. Fiskarn röker håglöst sin fyrtioandra Commerce. Nu kommer trafikanterna. Det ser vingligt ut. Första spyan i bussen får bjuda på kaffe. Så är det alltid. Det brukar bli den som kör 198:an men nu kör jag 195. ”Spånga, Spånga” står jag och vrålar. Det är alltid någon som får stiga om vid Brommaplan i alla fall. Jag gillar inte Shell i Bromsten. Gillar inte Spånga över huvud taget. Gillar inte det här passet. Jag har räknat fel.

Det syns inte på henne.

(Utmaning: skriv om ett nattjobb)

6 kommentarer:

  1. Rycks med igen av din text och trivs alldeles utmärkt i min stund av läsande. Tycker om att du utmanar tanken (och i alla fall min fantasi) i sista meningen. Trist på armbågen :-) ... och jag gillar fläderblomssaft - särskilt när man får läsa om att köket blir sådär bestjärnat med blommor. Härlig bild det, tillsammans med den där välvilliga häxan.
    Du får ju definitivt snarast tala om ifall det skulle vara någon bok påväg ut...

    SvaraRadera
  2. I Alvik har jag bott. Gustavslundsvägen, i det terrakottafärgade huset med platt tak, nedre botten. Jag har hört bussdjävlarnas gnisslade bromsar i nedförsbacken klockan tre på natten ...

    En av dina bättre texter vad gäller rytm och röst.

    Bra!

    SvaraRadera
  3. Tack för kommentarer på min text - håller med om "utbildningspassagen". Blir förstås nyfiken på övriga tankar gällande 'material' och vad mer som du ser, och hur tankarna går runt det som kan bearbetas. Eftersom jag skrivit så pass begränsat så blir jag väldigt snabbt blind för mina egna texter känns det som - så feedback uppskattas. Dock, med mkt stor ödmjukhet inför att vi alla har miljoner andra saker att lägga tid på, förstås.

    SvaraRadera
  4. Satt först lite frågande inför sista meningen, men mitt ljus tändes efter en liten stund :-). Tycker som Escargo att det är en stunds skön läsning, intressant och jag undrar hela tiden åt vilket håll det ska barka hän.

    SvaraRadera
  5. Hej igen - vill bara igen tacka och påpeka att jag verkligen uppskattar den återkoppling du tog dig tid att ge mig.

    SvaraRadera
  6. Förtjust i: talföljderna i luften, hon med schäfern (slutet, slutet!), Bolonassos som medpassagerare, och namnen; Spånga, Bromsten, Bergslagsvägen.

    Lite grus i ögonen av sammetstäcket. Men det är så litet att det nästan inte märks.

    SvaraRadera