Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 18 februari 2010

I sin värld

Hon måste vara på jobbet. Hon måste till och med gå och handla. Ta i bröd och grönsaker som andra kanske tagit i före henne. Och hon klarar det. Det är inte det. Men under de fjorton timmar som återstår av dygnet vill hon vara som hon är ämnad att vara. Hon går med nedböjt huvud på gångstigen hem till hyrestvåan, plastkassarna slår då och då mot benen, människor hon bott nära i tiotals år får inte en hälsning, ens när de håller upp porten. Hon plockar fram nyckelknippan, låser upp säkerhetslåset först, sen assalåset. Redan när hon kliver över tröskeln höjer hon något på huvudet. Med en van rörelse låser hon bakom sig. Nu är hon i sin värld, den dunkla. Ljuset når aldrig in. De svarta persiennerna är ständigt neddragna. Nu är hon fri. Inlåst mot omvärlden. Hon sköljer noga det hon handlat. Lagar sig en liten måltid. Aldrig ett besök. Aldrig ett telefonsamtal. Ingen bio. Inga vänner. Hon har det bra. Det finns en lagrad smärta i bröstet som pyser ut, evaporerar, varje gång hon kommer hem och vet att hon ska få vara ensam, särskilt till helgerna, förstås. Då tittar hon på Let's Dance och På spåret. Kanske någon film. Hon gör allt det som andra människor gör, kan hänga med i samtalen vid kaffet på jobbet; om än mest som en stum bisittare. Det är en stor uppoffring att ha ett jobb men vad skulle hon annars göra? Hon är en normal människa. Normala människor jobbar. Oftast behöver hon inte prata. Mest sitter hon böjd över datorn. Det funkar. Ibland vid fikabordet tänker hon längtande på sin värld, som hon har så nära. Sitt eget slutna hem.

(Utmaning: skriv om att vara inlåst)

11 kommentarer:

  1. Stackars, stackars henne. Jag nästan gråter för hennes skull. Har hon valt sin tillvaro eller är hon att betrakta som ett offer för omständigheter hon inte rår över?

    SvaraRadera
  2. Känner tryggheten hon har inom sina egna väggar. Kan vi inte alla känna som hon ibland? Kan iaf jag.

    SvaraRadera
  3. Jag hade en gång en väninna som henne. Man fick inte ens nudda i tjejen. HOn ville mest av allt ha avstånd till alla. Till slut brast allt och hon åkte in på psyket där hon blev kvar.

    SvaraRadera
  4. "Men under de fjorton timmar som återstår av dygnet vill hon vara som hon är ämnad att vara." Nejnejnej - det finns ngt annat! Men hon verkar redan bestämt sig att "annat" inte är för henne. Sorgligt.

    Din kommentar till min text: Tack! Tyckte det var spännande att prova detta, och se om ni ville följa med :-) Men jag kan tänka mig att det blir svårt (ovant, ska man visst säga) att växla perspektiv och stil om man vill använda det i en hel bok. Vet inte... Tycker om att vara "där" och själv fundera över vad som händer psykologiskt i personen.

    SvaraRadera
  5. Riktigt gripande, jag upplever verkligen hennes värld.

    SvaraRadera
  6. Jaaa, så bra, så bra! Och, verklighet för somliga tror jag säkert...

    SvaraRadera
  7. Såå himla bra beskrivet o så sorgligt, gick rakt in i hjärtat.

    SvaraRadera
  8. Bra skrivet. Jag tror det finns många som lever som hon gör.

    SvaraRadera
  9. AK47... Det gjorde du absolut :-) Så spännande att du samlar det du skriver till en Blok. Du får skramla och göra en väldans massa liv då den är klar!

    SvaraRadera
  10. Å vad du skriver bra! Man vill direkt ha ett kapitel till!

    SvaraRadera