Hos Markus

Jag hade inte varit hos Markus många timmar förrän jag förstod att stället hade potential. Stor potential. Han hade tagit mig på en runda på älven med skotern, vi hade hängt upp fångstlinorna på krokar på den bakre verandan och satt nu i det ombonade köket och spelade kille. Hans yngre bror var också med. I köket fanns en reda, i och för sig i gulnad plast och full med gamla tipskuponger och skrapade trisslotter men en reda lika fullt. Jag gillar redor. En reda är en uppsättning utdragbara små specerilådor som fästs med skruvar under ett köksskåp och gör att man inte behöver ha miljoner burkar på köksbänken.

Det var inte redan jag hade sett först. Det var förstås älven. Och lägdan ner mot den. Men redan var en sorts prick över ett slags i, i som i intresse. Jag försökte få tag på Markus fot med min men köksbordet var för stort. Helt OK. Ingen panik. Jag tittade på brodern, Måns, men han verkade litet störd. Satt och hoppade på stolen. Jag beslöt mig för att koncentrera mig på korten. Markus satte fram en kaffekanna direkt på perstorpsplattan, där den tydligen brukade stå, att döma av de bruna ringarna. Det var bruna ringar också i min kaffekopp. Hemmet var fint men det behövde en kvinnlig touche. Jag kisade mot Markus.

– Du borde ha ett Bed and Breakfast, föreslog jag medan jag delade nästa giv. Sidoinkomst...

– Vem vill bo bland det här skräpet? avbröt Måns.

Jag tittade strängt på honom.

– Man kan röja litet här och där. Gästerna behöver inte vara överallt.

Han hoppade vidare och slog paradiddlar mot bordet. Lekte han helt enkelt att han spelade trummor?

– Och så är det fattiglapparna, la han till ganska rytmiskt.

– Asbestplattorna, sa jag.

– Ingen vill bo i ett hus med asbest.

– Men det är enkelt! Fram i maj kan vi gräva en stor grop... började Markus.

– Det är förbjudet, sa Måns.

Han måste ha blåmärken på sittbenen om han höll på och hoppade sådär jämt. Men det hade ju inte jag med att göra. Markus himlade mot mig. Jag himlade tacksamt tillbaka.

– Vem ser något här? sa Markus och slog ut med armarna.

I fantasin inneslöts jag i den där stora famnen. Han luktade riktigt, som karlarna gjorde när jag var liten, svett och mer svett och lite eld och lite tjära och ingångna kläder och mer svett. Och nu fick våra raggsocksbeklädda fötter tag på varandra. Måns satt med killen kvar och åkte ut. Markus log med hälsosamt gula tänder. Kanske inte min lilla Nissan Micra skulle starta. Den kunde visa sig oberäknelig ibland.

(Bildpuff idag. Bildkälla: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ )

Moster Birgit

Min moster Birgit var bara två och ett halvt år äldre än jag men stor som solen och någon att göra sig märkvärdig över i skolan. ”Jag är äldsta dotter till min mormors äldsta dotter Hillevi och min mammas syster Birgit är en riktig sladdis”, förklarade jag villigt och förnumstigt när mina små kamrater undrade hur vi kunde vara som systrar. Och det var vi. Mormor sydde oss likadana kläder, jag minns särskilt ett par klänningar i vitt, orange och gult med veckade volanger och ett par helklockade kjolar med prästkragsmönster. I dessa ljuvligheter paraderade vi på de otaliga familjehögtiderna men bytte förståndigt nog om till slacks och pullover när vi skulle ut och leka. Vi lekte lekar som började vilt men oftast slutade med att moster Birgit – jag kallade henne alltid ”moster” – slog sig ned för att berätta en romantisk historia eller be mig gissa en gåta. Jag förstår nu att hon ofta tagit sina berättelser och knep och knåp någonstans ifrån men då trodde jag blint på att hon hittat på allt själv, tills hon kom med den svåraste gåtan:

– Titta här, Inga-Lill, sa hon en eftermiddag när vi satt i hennes koja på mormors altan. Hon tog fram en skrivbok, där hon präntade med sin underbara, upprättstående stil:

Vem har lagt de djupa vecken i hans panna?

Det är livet som så tungt lagt sig uppå honom.

– Nu ska du läsa det så att du får det att rimma!

Triumferande slängde hon skrivboken i knäet på mig och jag grep den ivrigt men hur jag försökte så kunde jag inte få det att rimma. Ivern gav plats åt ilska, så kom förtvivlan och förnedringen och med den tårarna. Men hon hjälpte mig ändå inte. Jag fick vänta ända till kvällningen, och då kom hjälpen från oförmodat håll. Jag var så modstulen och olik mig när mamma skulle bädda ner mig i en av morfars och mormors lustiga gästsängar, som fälldes ner från väggen, att hon fick ur mig hela historien.

– Å, den där gamla gåtan! utbrast hon och la sig bredvid mig. Tänk såhär: läs ut skiljetecknen också!

Först måste jag ta ett ögonblick att smälta hennes reaktion. ”Gamla gåtan”? Hade inte Berit hittat på den själv? Mamma låg och smekte mig med pekfingret i pannan, rakt över min vertikala lilla fåra vid näsroten. Det lugnade alltid. ”Läs ut skiljetecknen!” ”Läs ut skiljetecknen!” Jag plockade upp skrivboken från golvet, och förde för tusende gången pekfingret över den nu ganska solkiga anilinskriften... och kom på det.

Jag minns den tillfredsställelsen. Men jag minns också hur denna episod var en av de där hållpunkterna vid vilka barndomen ryckvis tar slut. Aldrig mer kunde jag klä mig i moster Birgits ord, i trygg förvissning om att de var hennes egna, och därför var aldrig moster Birgit riktigt lika stor längre. Hon fortsatte förstås att vara större än jag, aldrig kom jag ifatt, men hon var inte längre jämförbar med himlakroppar. Och vem är det, reflekterar jag nu, över femtio år senare. Är inte allt vi berättar i någon mån lånat, återanvänt, kanske rentav stulet?

Vem har lagt de djupa vecken i hans panna frågetecken

Det är livet som så tungt lagt sig uppå honom punkt

(Utmaning: ”Fåra”)

Ovetbar

Även om människan är ovetbar. (Fjärde meningen på sidan 199 i Fadern, sonen och den heliga motorcykeln av Sven Lindqvist)

Mitt i natten skriver du, vita bokstäver mot blått i telefonen: ”Du är bäst”. Jag vaknar till tillräckligt för att svara: ”Nej, det är du.” För jag har tänkt på dig flera gånger under dagen, tänkt tillbaka på firandet i onsdags, hur jag var lycklig över att vara med dig och stolt: din lätthet och din självklarhet, din absoluta närvaro bland alla människor, hur alla blev vänner genom ditt och Mohameds värdskap.

Vi har känt varandra sedan du var tolv. Jag kan dig, vet hur du funkar och tänker – åtminstone vet jag precis när du förklarat. Närmare vill jag inte komma. Närmare luktar hjulspår och ordlös rutin. Du är min bästa vän. Det är en position du delar med ett par stycken. Om vänskap är en religion är jag en liten prästinna. Du kan mig, så väl att jag hajar till ibland. ”Du blir ju så flummig när du är chockad”. Ja, just ja. Det vet ju du. Visste jag det?

Det är det här, det som du är. Våra evighetsfikan. Innerlighet utan sentimentalitet, fullständig ärlighet. Samtalet som laboratorium. Inget ältande. Du har lärt dig av dina systrar att erbjuda lösningar på problem som kommer upp. Men mest är det det här, det som du är. Intelligens som blixtrar, som norrsken på en stilla himmel.

Jag vördar dig som vän, vördar dig som jag vill vörda varje människa men misslyckas. Kanske det är därför som vänskapen är viktigast på jorden – för att vi ska förstå människans storhet? För att vi ska förmå att dra analogislut. Om hon är så fantastisk måste ju också han och han vara det. Men tills jag förstår det har jag rätt: det är du som är bäst.

(Utmaning: ”Välj en bok. Slå upp valfri sida i slutet av boken. Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan. ”)

Krig i Okigwe

När mamma och jag kommer hem från strapatsen i mataffären står det en lastbil på vår gård, så jag kan inte komma fram med bilen till porten. Vi åker hem till henne, brassar kaffe och ringer dig, så att du kan hjälpa mig bära. Du dyker upp inom fem minuter, går din vanliga runda som förtjuser henne så. Till kylen, norpar något. Till henne, puss och kram. Och så till mig, ljudligt smackande blöta pussar. Allt under smattrande svada på vad du kallar svenska. Vi slappnar av så vi blir sömniga, mamma och jag, men du är på topp. Tror jag.

– Vi förlorade åtminstone tre till idag och många blev fängslade, säger du med grå trötthet medsamma vi går ut genom mammas dörr.

– Va?

– Det var protester runt om i Biafra och de sköt rakt in i folkmassan igen. Om inte FN hjälper oss snart, bara måste vi ta till vapen.

– FN gör inget. Det är en intern affär.

– Vad gör inte FN i Syrien? Vad gjorde de i Etiopen- Eritrea? Syd-Sudan? Om vi tar till vapen kommer de.

Vi bär våra kassar. Det är fjorton grader minus.

Biafra, är inte det ett gammalt krig? En svältkatastrof för länge sedan? Nej, det är hoppet om ett eget land, fritt från det koloniala hopkoket Nigeria. Det är ett icke-våldsligt uppror lett från diasporan, inte inifrån landet. Det är ett justitiemord på ledaren Nnamdi Kanu, som sitter fängslad sedan tre månader.

I den demokratiska staten Nigeria skjuter polis och militär fredliga demonstranter och internationella medier är stumma eller viskar tyst. Vi förlitar oss på Radio Biafra, som sänder från London och är mindre Nelson Mandela än Täppas Fogelberg.

Vi bär våra kassar. Du är min man. Du är beredd att dö för ditt land. Det är magstarkt men jag kan svälja det. Vad jag inte kan svälja är det du inte talar om: att du är beredd att döda för ditt land.

Du är min man. Jag räcker ut min hand för att röra vid dig, tänker inte på kassen från Lidl. Den knuffar dig milt och du ser förvånat på mig. ”Ska det bli krig i Okigwe också,” vill jag fråga men det är alldeles tyst.

(Utmaning: ”Förlora”)

(diaspora = ung. "förskingring")

Rusele Nät och Design

Hjälpa hjärta hjula hjärna Hjoggböle.

– En liten firma... på sidan om?

Han tror att han frestar henne när han vädrar sina egna drömmar men hon kryper skyddande ihop om den lilla kraft hon har, så bräcklig de senaste månaderna i mörkret.

– En timme som anställd är en betald timme, säger hon och märker att hon låter butter.

– Du älskar ju att hjälpa människor och du sitter framför datorn all den tid du kan! Det går att göra något av! Vi kunde ha en...

– Jag gillar inte att ta betalt, avbryter hon.

Just nu hjälper hon faktiskt sin väninna Ngozi som snart blir av med bostaden att hitta en ny och han har rätt, hon är bra på det, på att söka information och ta sig fram i telefonköer och ständigt vara vänlig, ha ett extra ord, men hennes hjärta är inte där och bara halva hjärnan. Oftast när hon sitter framför datorn är det orden i sig som tar henne med till en plats som hon inte delar med någon men som alla kan se, när hon väl vecklar ut dem... orden... Men det vet inte han, som är hennes närmaste. Det är därför hon känner att han är i färd med att krossa det som är henne kärast, hennes två garanterat improduktiva timmar om dygnet när hon förlorar sig i språk och fantasi, som giganterna från Hjoggböle, Raggsjö och Missenträsk – inga jämförelser, men...

– Du är bra på design också. Vad sägs om Rusele Nät och Design? Som firmanamn menar jag?

Hon förbereder sig på att dyka in i datorn och bli borta för alltid men vänder i sista stund.

– Vad ska du göra i firman, då? säger hon hårt.

– VD! svarar han snabbt och ler vitt och de är hemma hos varandra igen, hon förstår att det är ett skämt, ett sånt där allvarligt skämt som är förankrat i deras olikheter. Att han skulle hjula runt gården om hon sa ja men vet att hon aldrig skulle säga det.

(Utmaning: ”Välj 5 ord på bokstaven H och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.”)

Änglakängor

Hon är min vän från andra sidan döden – döden tog en annan vän men jag fick henne, vi möttes i sorgen, det är en obegriplig historia och gastkramande sann. Nu är hon i min hemstad på kärt besök och vi ska dricka kaffe vid Odenplan. Där, vid tunnelbaneuppgången i hörnet Karlbergsvägen-Norrtullsgatan, blir vi tvungna att sakta stegen och stirra på ett par nyss urflugna curlingkängor i snömodden. De är fina, svarta, av god kvalitet; ser ut att kunna passa min vän eller mig. De är också öppna och inbjudande. Någon har dragit ner blixtlåsen och bara gett sig av. Vart? Nerför trappan till tunnelbanan? Kängorna pekar ditåt men hur någon kan ha kommit på att ta av sig ett par fungerande skodon i detta grisiga väglag är en gåta, en gåta vi avstår från att lösa, begivna som vi är på kaffe och att sitta någonstans där vi får se varandra i ögonen.

Väl där kritiserar hon milt en text jag nyss skrivit om att man inte kan räkna med att andra ska vara intresserade av det man skriver.

– Jag samlar ständigt på mig utgivna brevväxlingar och dagböcker. Ditt bågnande källararkiv skulle vara en guldgruva för mig.

Nästa gång jag går på toaletten räcker jag på en impuls fram min dagbok.

– Här har du något att läsa.

– Är du allvarlig?

– Visst.

Så slutar våra fattiga timmar tillsammans med att hon fastslår att hon ska börja skriva igen. Lösryckt, kravlöst, som jag. På hemväg fastnar jag åter i tankar på curlingkängeängeln. Ingen kan ha gett sig av i snöslasket i strumplästen, det måste ha varit en ängel, som avlägsnat sig vertikalt. En ängel som såg en hemlös kvinna med frusna fötter i storlek 38 och bestämde sig för att ge upp sina skor men den hemlösa blev så förskräckt när ängeln steg mot skyn att hon också dunstade. Det är det enda rimliga. Men de kvarlämnade kängorna lämnar mig ändå inte. De blir bilden av min sörjande vän. Själv ser hon hur hon klafsar tröstlöst i blöta strumpor i modden men jag kan se att hon svävar och båda har rätt. Det är en fråga om perspektiv.

(Utmaning: ”Stirra”)

Morfars memoarer

Mina första 30 levnadsår, av far Hjalmar är en handskriven lunta, fast inte bunden, utan inrymd i en vanlig skolpärm. Den är skriven av min morfar, Hjalmar Dahl, som föddes 1894 i Pite-Lillträsk. Han skrev den när han var sjuttio år. Då hade han varit pensionär ett tag och hunnit bygga sin modell av den båt i vilken han for till Amerika, åka runt bland sina bekanta och barn med familjer på Vespa samt reflektera litet över sitt liv. Han var ju, som det står i memoarpärmen, ”inte en skribent men väl en tanke-bent”. Att skriva om sitt liv var dock lustfyllt för honom men barnens ointresse och hustruns, min mormors, nedlåtenhet gjorde att det inte blev mer än en volym, med smalt utrymme åt barndomen men desto större åt äventyret Amerika.

Amerika var morfars ständiga referenspunkt. Det hus han byggde på Moråsen i Boden var format efter amerikanska ideal och hela livet höll han sig med anglicismer som ”Vad tid är det?” Han skulle också ha åkt tillbaka. Var bara hemom en sväng i början av tjugotalet men då träffade han mormor och hon skulle INTE till Nordamerikas förenta stater. Inte till Kanada heller. Han böjde sig då, som han skulle komma att få göra framgent i många saker, men hemlängtan bort lämnade honom aldrig.

Hemlängtan bort – där känner jag mig befryndad. Han kände också igen något i mig. Det finns en rund ask i metall som precis rymmer en silverdollar. Den asken och det myntet skulle jag ha, det var självklart för morfar Hjalmar.

Det förvånade nog honom inte heller att det blev min mamma som fattade intresse för hans skriverier och på sent sjuttiotal renskrev det kladdiga manuskriptet på sin gröna Halda. De unika originalfotografierna, som morfar i många fall hålslagit eller tejpat, gick inte att införliva med texten då men mamma och jag pratar ibland om att göra en ny version nu, där hela verket med illustrationer kommer med. Han skulle inte ha någon glädje av det – han dog för trettiofem år sedan. Fyra av hans barn finns kvar i livet, alla vi sju barnbarn också – ja, och barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn, men de träffade honom aldrig. Finns det vilja och håg att läsa? Eller är det så, att det är för oss själva som vi skriver våra minnesskrifter? Jag tänker skamset på mitt lilla källarförråd, halvfullt med vackra anteckningsböcker och Jopa-pärmar i rader och högar, omslutande mitt... liv. Vem vill bläddra? Min man? Näppeligen. Min bror eller min bästa vän? Pliktskyldigast och sporadiskt. Inte ens om jag hade barn... Det tror jag mig veta, eftersom jag blev hemligt tacksam över att mamma kastade allt personligt hon skrivit när hon städade ur huset efter att ha blivit änka.

Hembygdsnissarna och emigrationsforskarna kanske skulle intressera sig för morfars alster. Men mitt källararkiv? Jag som bott i lägenheten som förrådet tillhör i mer än tjugo år men som ändå inte har någon hembygd, för att jag har hemlängtan bort... Ett förståeligt tillstånd i det förra seklet men tämligen löjligt i tjugohundratalets globaliserade värld, dock ganska vanligt, än i denna dag, bland skribenter och tankebenter.

(Utmaning: ”Handskriven”)

Säckvävstomhet

Siri köper aldrig rätt. Om alla andra har Ikeas coola anslagstavla i kork, är det en självklarhet att Siris mamma hittar den i säckväv för sjuttinie och nitti i stället för nittinie och nitti.

– De är ju så gott som exakt lika, säger mamma, redan upprörd.

Exasperated heter det på engelska. Siri är mer exasperated, hon, men det kan man inte visa för mamma, för mamma, bara mamma, får ha känslor.

– Det är i samma storleksordning, säger Siri liksom glatt. Priset, menar jag.

Hon har redan förlorat.

– Storleksordningar byggde aldrig någon familjeekonomi, säger mamma och lägger anslagstavlan på vagnen.

Siri tänker på det misslyckade Ikeabesöket när hon tittar på den misslyckade säckvävstavlan i sitt misslyckade tonårsrum. Sen går hon vidare till att tänka på vad hon ska sätta upp på anslagstavlan. Det är kanske det mest misslyckade av allt. Hon har inga idoler, förutom någon mossig finlandssvensk modernist till poet som hon inte står för. Hon har inga bilder, utom av de äldre brorsornas barn. Hon har ingen humor, tycker hon. Hon har inget liv. Ändå lever hon. Misslyckat, men hon lever. Beslutsamt tar hon fram ett kort hon fick på kyrkans nyårsläger i fjällen. Mina problem är inga problem för Gud – de är möjligheter. Fint, tyckte hon då. Käckfalskt, tycker hon nu. Nå, hon har i alla fall utvecklats på fyra månader. Osäkert i vilken riktning, tänker hon, men hon har utvecklats. Hon river kortet till smulor. Nu har hon ingenting att sätta upp på sin efterlängtade men misslyckade anslagstavla. Det är ett problem. Hon ser på den dassiga säckvävens tomhet och kan faktiskt inte låta bli att se en möjlighet. Hennes anslagstavla är ärlig och det ska den fortsätta vara. Hon ska hitta grejer att sätta upp och hon ska inte snegla på andra. Hon ska sätta upp det hon tycker är bra och viktigt och kul och vackert, precis som hon har tänkt, men nu, just nu, har hon inget. Det står hon för.

(Utmaning: ”Problem”)

Mötas igen

”Då blev gom och hals bara en rå rökgång åt en rök utan arom.” (mening fem på sidan 30, Vägen till Klockrike av Harry Martinson)

Det finns en hopplöshet i det här mötet som väl springer ur vår ömsesidiga ovilja. Nå. Nu sitter vi här, på en förgäten suparpub vid Fridhemsplan, om hörnet från blomsterkiosken som vi råkat mötas utanför. Du redan litet slirig – det märkte jag inte när vi först sågs. Jag beställer en Cola.

– En Cola? utbrister du och ler vanställt mot servitrisen.

– För tidigt för öl, ljuger jag.

Du lägger händerna ovanpå varandra på bordet och betraktar mig.

– Hur lång tid är det? Femton år?

– Drygt tjuge, säger jag.

Jag vet exakt.

– Du var fräsch då...

Din blick sveper vitt över lokalen och landar åter på min missnöjesrynka, en hackig linje som Grand Canyon som banar sin väg i huden snett ner från vänster mungipa. I ett ögonblick känner jag dubbelhakan fladdra, och gäddhänget, och buken och de båda juvren.

– Vi var knappt avnavlade nån av oss då, säger jag och försöker låta avmätt.

Servitrisen kommer med dryckerna och jag smuttar samtidigt som jag anstränger mig att skärma av din påträngande närvaro. Det irriterar mig att du fortfarande verkar ha makt. Makt över mig, fast du bara är en medelålders gubbe med rakad skalle – flintis, säkert – och stinker inrökt och supsurt.

– Det är barnen som får oss att åldras, säger du liksom överslätande. Hur många har du?

– Inga.

Jag svarar snabbt, långt innan insikten kommer att jag kunde ha ljugit även nu. Du ler och ser åter grotesk ut.

– Du var fräsch då, upprepar du.

Jag ägnar mig åt att försöka skapa livsrum mellan mig och mitt glas och där bygga status, ja, pondus, men det lyckas inte.

– Det har ju gått ett tag, säger jag lamt och släpper därmed samtalet. Det får rulla sin gång tills min läsk är urdrucken – jag dricker för fort, reser mig för hastigt – och jag åter befinner mig ute på Fridhemsgatan, snubblar mot Västermalmsgallerian som om den vore en fristad och inte ett palats för kommers. På vägen kommer jag tillbaka till mig själv. Jag var inte alls ”fräsch då”, inser jag argt. Jag stank av tobaksrök mer än du gör nu och levde ett liv i hedonistisk slentrian där umgänge var allt. Min medelålders kropp är friskare än den unga var, den du kände och drog över. Nu är kroppen levande, den svarar, den har spänst. Då var den bara ett slags rökgång för mitt glädjelösa kedjerökande.

Väl framme vid gallerian viker jag direkt ner i tunnelbanan och åker hem. I vagnens fönster fångar jag reflexionen av mitt leende och missnöjesrynkan är borta för en stund.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp valfri sida i början av boken. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. )

Erfara en gräns

En gång, i en vansinnig glipa mellan hypomani och döden, befann jag mig på en torr skogsväg i Småland. Jag var på väg till Blekinge, utan bil, utan pengar. Det var sommaren 1997 och det var bromsår. En man som tyckte jag var underbar såg mig trycka ett groblad mot ett bromsbett på vaden. Än mer underbar var jag för honom då och vi klättrade upp i ett jakttorn invid vägen. Jag blundade men det var genomskinligt mellan mina ögonfransar. Jag såg att han försökte pussa mig och drog mig undan. Det var hans bil jag hade hittat ett par timmar tidigare, en Fiat 125. Nyckeln hade suttit i men jag var inte så grym eller tokig att jag tog det gamla åkdonet. Jag minns inte hur jag kom till Blekinge, bara att kjolen blev riven i en risig gränsskog och att utgallrade grangrenar gned mot mina bara ben och att jag ändå inte var på rätt sida gränsen efter den prövningen. Blekinge var bara två mil bort men det ville ingen smålänning tillstå och telefonkatalogerna visste inget om den andra sidan gränsen. Jag tänker på det här när du ska låta tatuera in en planta groblad på din kropp, grobladet och månens faser. Ja, för dig kan jag nog berätta, inte bara om detta, utan också om rhododendronskogen och stumheten och skooffret, samma resa, samma saga; men jag vill inte, för jag kan inte tillstå hur underbart det blev när jag kom fram.

Utmaning: ”Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.” Jag valde orden genomskinlig, glipa, gnida, grym, groblad

Julstämning

Mormor stickade mig ett par raggsockor i julklapp i år igen. Jag väste till morsan att hon borde upplysa sin mor om att vi lever på 2010-talet. En hundring nedstoppad i ena sockskaftet... Vad räcker en hundring till i dessa dagar? Wakey, Granny!

Morsan började grina. Sa att mormor har många barnbarn och stickar av kärlek och tänk på barnen i Syrien och när mormor var barn fanns det bara grankottar att leka med... Jag försökte föra upp diskussionen på ett mer samhällsekonomiskt plan och säga att... öh... att man inte får mycket för en hundring, helt enkelt. Morsan fortsatte gråta tyst och så la sig min styvfar Lasse i och viskade att mormor fått en ny sjukdom och kanske inte skulle finnas nästa jul. Då reste jag mig och gick. Jag hade ändå sparat mormors julklapp till sist.

Jag gick ut och träffade Aron. Nästa jul vill jag ha som dom. Alla vuxna swishar pengar till alla unga och nån gång före jul går släkten ut och äter julbord tillsammans. På julafton träffas de som vill virtuellt över Minecraft. Arons föräldrar har, unbelievable enough, inte ens nån sån där ful, trekantig elljusstake. Inte i nåt fönster. Aron var helt ledig, för hans föräldrar hade åkt på spa. Vi satte oss i hans vardagsrum och drack starköl och räknade pengar. Han hade fått 3600 av sin släkt. Cool as ice, twice as nice! Jag blev varm i magen, fast jag själv bara hade hundralappen att komma med. Det var väl julstämning jag kände.

(Utmaning: ”Vill ha”)

Vem man pussar

Den dagen när Kajsa och jag hade setts pussas invid treornas barack nere vid tjärnen dök mamma upp efter skoldagens slut hos Siv, vår klassföreståndare. Jag skulle vara kvar. Om Kajsa och hennes mamma också var där minns jag inte. Jag minns mamma, i en nervös liten byxdress, och Siv, som förmodligen fortfarande var äcklad. Ingen av dem hade en aning om hur de skulle tackla situationen, verkade det som, särskilt som jag var helt utan syndamedvetande. Mitt oförstående inför deras fasa tvingade dem så småningom, efter hummanden och insinuationer, till en rättframhet de inte hade förutsett skulle krävas. ”Flickor pussar inte flickor!” utbrast slutligen mamma. Jag såg att hennes rosa manschetter darrade. Förtrytsamt protesterade jag med all sanningslidelse en tioåring är mäktig: ”Men mamma, du vet ju själv att alla pussade alla på mitt kalas i höstas!” Mamma hann inte ens snegla på Siv, utan kastade ur sig: ”Men då fanns det ju inga killar med!” Siv och jag bytte blickar och mamma fortsatte: ”Ni tränade på att pussas inför... inför... debuten! Det är en himmelsvid skillnad.” Jag skakade på huvudet.

Det kom en lojhet över reprimanderna från de två vuxna efter det, helt enkelt, antog jag, för att Siv och mamma förlorat sin enade front. Kajsa och jag fortsatte att pussas länge efteråt, kanske ett helt år, men från och med den här dagen kröp vi först in i tryggheten under treornas barack. Där var sandblandad humusdoft och torrare än vi hade trott. Kajsa hade pietet nog att inte ta sig dit in mera när vår intimitet avtagit och hon börjat pussa Kjelle i stället.

(Utmaning: ”Vid”)

Podemos! Vi kan!

Jesus kom tillbaka till oss idag. Han log mot alla med mjuka ögon, en späd man men buren över oss, vi i folkhavet, som bara applåderade. Han kom till oss i dag. Se, hur han lyste! Hur han blickade ner från Förklaringens berg! Idag heter han Pablo Iglesias och leder Podemos. Vi kan! Vi kan och det är underbart. Vi ska bli fria från korruption och arbetslöshet och nöd och han ska leda oss. Om man bara tror så kan man. Podemos! Vi kan! Vi applåderade! Se hur hans väsen transformerar makt. Han behöver inte makt, det är därför han är makten, det står klart för den som vill se sanningen. Vi vet vad som är det onda: arbetslöshet och korruption. Vi vill det goda. Åter ropade han till oss och den här gången förstod vi: ”Kom till mig, ni alla som arbetar och är tyngda av bördor, så ska ni finna ro”. Vi svarade med våra kroppar. Med tusen trötta fötter, som giktstela och liktorniga bar upp vår rörelse, bar honom, han som inte ens behövde ett podium, för vi fanns där. Med tusen händer, fladdrande som fjärilsvingar kring hans kropp. Och med femhundra munnar som alla skanderade: Podemos! Vi kan!

(Utmaning: ”Ta en tidning. Slå upp sidan 16. Välj en bild från sidan. Skriv en text med utgångspunkt från bilden. Finns det ingen bild på sidan 16, bläddra vidare tills du hittar en. Du behöver inte skanna in bilden el dyl. Det är inspirationen som är det viktiga.”)

Käre D.,

”Why does ardour pass?” (tredje meningen på sidan 90 i Jeanette Wintersons Written on the Body)

Ditt brev når mig en blöt december. På omvägar når det mig, jag lever nu i en vittrande gammal gruvarbetarbostad med min man. Ja, min man är kvar. I en likadan bostad bor min mor. Jag går till henne på tre minuter.

Det är snällt av dig att skriva. Jag klandrar dig inte för din tystnad. Inte heller jag har ju skrivit. Alla år...

Såg du mig nu skulle du aldrig känna igen mig. Det är inte bara min kropp som jäst och lagt sig i veck och drivor runt en kärna som, skam till sägandes, fortfarande existerar – mitt själv har jag aldrig blivit av med. Inte bara min kropp, utan också min ande har förändrats! Jag vet hur du minns mig, för så minns mig alla: du minns mig som gnistrande, sprakande, med levande liv. Allt detta har falnat. ”Nu kan man ha dig i möblerade rum”, säger min ålderstigna mor, som visst är den enda som är nöjd med de förändringar jag undergått. Vi tillbringar dagarna med att spela canasta. Till min man säger jag att jag hjälper henne och det gör jag väl. Sätter upp en lampa här, tar ett tag med en rotborste där, diskar ett par tallrikar nu, far över med dammsugaren då. Hit och dit. ”Det är frid runt dig nu,” säger hon och för min hand till sin lena kind och jag vill tjuta: ”Letargi är inte frid!”

Min vän, det är med möda jag har skrivit dessa rader. Jag inser att jag inte på länge egentligen delat något med någon verbalt. Jag vandrar här mellan min gamling och min man och det är en så fysisk tillvaro. Jag undrar om du kan förstå. Jag gör mig inga föreställningar, inga teorier. Det tycker du nog är bra men jag känner att jag har förtvinat, särskilt om jag jämför med de visioner vi hade för femton år sedan, tjugo. Så är väl säkert också min utmaning denna: att leva kvar i ett misslyckat liv, eller i alla fall ett liv som drastiskt ändrat riktning, och se det så som det är. Det är inget speciellt med det. Det är allas vår utmaning: att leva med i det som sker och se det.

Nu faller ytterligare en bit av putsen. Murbruket i väggarna liknar tvättsvamp. Vi går med dubbla sockar och torgvantar inomhus, ändå har det ännu inte blivit kallt.

Tack för din omsorg.

M.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp valfri sida, mitt i boken. Skriv en text, baserad på tredje meningen på sidan. )

Utan titel

Jag har ett stort behov av att framstå som oberörd. När min granne slog igen min egen dörr i pannan på mig tog det därför en stund innan jag började darra och gråta. Sen kunde jag inte sluta.

Vad jag vet, har jag inte haft något otalt med min granne. Inte något talt för den delen, heller. Hon har varit lika neutral för mig som jag utgått ifrån att jag varit för henne, i den mån jag ägnat det någon tanke.

Nej. Jag har faktiskt inte tänkt på att hon existerar. Nickat stramt när vi mötts men tänkt – nej.

Det är klart att jag förstår att hon är sjuk eller störd eller bådadera. Ändå är jag i grunden skakad av hennes utbrott, som kom klockan sju och femtio en onsdagsmorgon. Hon anklagade oss för att spruta gas genom hennes brevlåda, skära små hål i hennes konsumkassar, turas om att förfölja henne på dagarna och att ha monterat upp en övervakningskamera i hennes badrum.

– Gjorde det så ont? frågade min man när han kom utrusande i hallen.

– Nej, hulkade jag, Jag är så tagen av hennes vilja att bli sedd.

(Utmaning: ”Slå igen”)

En modest liten historia

Hon kom efter mig i Konsumkön. På huvudet hade hon en så kallad fårfitta, fast det var en exceptionellt varm advent.

– Det var en modest liten chipspåse, sa hon och log mot mig där vi stod och rafsade ner våra varor i plastkassar.

Det tog en stund innan jag förstod att hon talade till mig. Eftersom det var fredag hade jag köpt en påse grillchips i vad jag vill kalla pubstorlek. Jag övervägde att svara henne, hon hade en seriös framtoning – i alla fall verkade det så just då – men jag hade en känsla av att ”modest liten” torde vara en tautologi. Jag strök mig över skägget och bara nickade, som tur var.

Det tog nämligen ytterligare ett ögonblick innan jag förstod att hon talade till alla, utan undantag. Det är också en tautologi. ”Alla, utan undantag”.

– Jag är också från Dalarna! sa hon på stockholmska till en mor och hennes tonårsdotter som visade sig vara från Norberg.

Norberg ligger i Västmanland men hon fortsatte, denna gång genom att rätta en dam som frågade efter vitmossa.

– Fönsterlav heter det. Det är inte en mossa, även om de flesta tror det.

Plötsligt krusade hon ihop hela ansiktet och såg ytterst fundersam ut – faktiskt riktigt söt där ett ögonblick, med en sky av morotsrött hår. Och så fårfittan!

– Jag kan inte komma ihåg skillnaden mellan en mossa och en lav. Jag har kunnat det.

Jag tyckte att det stod en spegel av tårar i hennes ögon men jag är inte säker, för jag slogs av att jag stod med min packade kasse i handen och bara betraktade henne. Jag vände helt om och snubblade nästan över en julgransliknande ställning av papp, där julstjärnor och amaryllisar var uppställda till försäljning. Hon hade börjat en konversation med en man i brun manchesterjacka men jag kunde inte höra vad de sa. Skyndsamt trasslade jag ut benen och lät mig sugas ut av butikens automatdörrar, ut i rusk och regn, över vittrande cementplattor, asfalt och makadam till min bostad, som är en tvårumslägenhet på tredje våningen i ett fyrtiotalshus utan hiss.

Efter maten plockade jag fram min modesta lilla chipspåse, utförde det berömda Estrellarycket (fast det var en påse från OLW) och åt långsamt chips efter chips, som jag brukar på fredagar, men den här fredagen spökade bilder i mitt sinnes öga som inte ville ge mig någon ro. De var av henne, förstås. Var hon en galning eller var hon lik mig? Ja, lik mig var hon inte, hon var ju social, men hon verkade intresserad av tillvaron och tingen på ett sätt som fick mig att känna försiktig frändskap. Vad jag visste hade jag aldrig sett henne förr. Det var antagligen ingen idé att spana efter henne på Konsum. Påsen tog slut men inte mina tankar på henne.

På natten drömde jag om en ljusvarelse med rött hår som nedsteg till mig och ställde mitt livs fråga. Jag rörde läpparna och tungan men inget ljud kom ut. Det gjorde ont. På morgonen vaknade jag och kom ihåg att en lav är en svamp i symbios med en alg medan en mossa är en växt. Det var inte så konstigt att jag kom ihåg det, för det hade jag slagit upp redan på eftermiddagen när jag kommit hem.

(Utmaning: ”Nicka”)

Hanen och honan

Hanen: Den här människan verkar så gärna vilja säga mig någonting om sig själv och jag vet inte vad det är.

Honan: Att jag är en fågel, att jag är en fågel.

Hanen: Hon sitter så underligt på huk med huvudet under armen.

Honan: Jag bidar. Jag bidar.

Hanen: Jag är bara AT. Jag klarar inte det här.

Honan: Det här är min omvärldsanalys: det gryr och skymmer, gryr och skymmer; någon gång kommer en solstråle, ett regnväder, uppstår en vind.

Hanen: Jag klarar inte det här! Bakjouren!

(Utmaning: "Fågel")

Ernestinas rum (en fjärils fjättrar)

Ernestina har skickat ett kort över Atlanten, en bild av sitt älskade rum. Det ”europeiska”, som hon kallar det. Det är ekboaserat med öppen spis och varma färger som skär sig. ”Du måste tacka och ge komplimanger” sa mamma. Ernestina har inga egna barn och är moster till min mor. Sådant måste man tänka på. Sådant tänker mamma på och därför jag. Men jag tänker också på en tid när alla tanter är borta, allting äntligen är fördelat och man kan veckla ut sig som en fjäril, flyga fritt.

Dear Aunty E,

What a lovely room. Is that you in the picture? I love flowers too. I hope the fireplace is in working order. It must be very cozy to sit by it at dusk. I wish there were rooms like your European one in Europe but, alas, I have never seen one. It is fantastic, your room. I hope you are in good health.

Love,

your loving

M.

När mamma log stänkte puder från hennes mungipor.

(Utmaning: Bilden ovan. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/104361852@N04/12232517446/sizes/z/in/photostream/ )

Att komma över vägen

Det gäller rå-, det gäller rå-, det gäller rådjur

likaväl som det kan gälla en älg.

Det gäller rävar och kaniner och små smådjur

likaväl som det kan gälla dig själv...

Vissa dagar är inte Tranströmer störst. Dessa dagar får Björling stryka på foten. ”En drömd konsert...” Va? När det finns något som heter Djurens brevlåda! Tidernas bästa barnskiva, upphittad under sorgliga omständigheter bakom en sjuttiotalsbokhylla i grön spånplatta på en vind som doftar mögel en sådan dag när pappas gamla stereo visar sig ha en fungerande nål och vi tar paus från planlöst plockande i damm och spindelnät, sätter oss i ringen och vrålar i stämmor:

Hur ska jag göra för att komma över vägen?

Hur ska jag göra för att komma över dit?

Här har jag stått nu och väntat flera veckor

och alla bilarna de bara kör förbi...

och det känns som om just den refrängen både får oss att fatta och hjälper mamma till en fridfull passage över Styx äntligen, efter att ha fastnat i nån bardo på vägen. Susanne gråter av lättnad och piper: ”Jag vill faktiskt ha ryan som Arne knöt till henne.” ”Vilken rya är det?” frågar vi andra. Det är en tuff rya i femtiotalsmönster som det visar sig att mammas lillebror gjorde åt henne när han gick på läroverket. När vi sitter här och James och Karin sjunger vidare om svanar som simmar upp-ooh-ner och humlor som haft det jobbigt dyker berättelserna upp, om rånjärnet och om vedklyven och om basfiolen, förstås. Berättelser som ger våra föräldrars liv konkreta konturer tills skivan är slut och långt efter det. Så reser vi oss, en efter en, och börjar rumstera bland grejerna med större tydlighet. Det är inte fult längre att vilja ha. Och soundtracket är kvar i våra sinnen. Det är vackrast när det skymmer och vi sjunger mjukt och unisont från källare till vind: Viiiii är en koloniiii kan inte låta bliii att sjunga denna melodi...

(Utmaning: ”Gäller”. Stort tack till James Hollingworth och Karin Liungman (och Tomas Tranströmer och Gunnar Björling och Pär Lagerkvist och alla andra poeter, stora som små))

Ung och stolt

ung och stolt juvensis et magnificus sjunger Eva Dahlgren och vi far genom natten ford transit delar tuggummi i långa strängar växelspaken kladdig av våra misslyckade försök att hålla den klibbiga tråden vid liv juvensis et magnificus du får inte säga nånting nu du får inte säga att det är som en navelsträng det förstör allt det förstör allt som du pratar vi ser ut som lady och lufsen när mötande bilars lyktor lyser upp styrhytten juvensis et magnificus och vi är ute på ett uppdrag men det spelar ingen roll vilket uppdrag det är bara vi slipper sitta utan syfte i den sega natten ja natten är seg som tuggummi och vi är dåliga på det vi gör men det märks inte i natt du kör som de kör i filmer ibland liksom vickar på ratten fram och tillbaka hela tiden du gör så jämt en gång försökte du öppna det där där luftfiltret sitter med en bordskniv för vi har ingen verktygslåda juvensis et magnificus vi har ingen verktygslåda och alla tycker att det är ditt fel för du är kille du är kille och jag är kreativ och det är lite mobbningsstämning mot dig för att du är udda kanske och inte har någon sångröst det skulle vara en med sångröst egentligen men vi hittade bara dig och jag skäms för oss hela tiden på turnén skäms jag för oss så mycket så att jag inte är kreativ längre och jag är inte snäll mot dig det är jag inte juvensis et magnificus nej nu sjunger hon titta på mig strålkastare lyser upp oss lady och lufsen på kamikazeuppdrag nån dag säger någon hur dåliga vi är och då kommer jag att dö måtte det bli snart. Dö.

(Utmaning: ”Stolt”)

Lisa

”Det var ju normalt att någon kom.” (näst sista meningen på sidan 38 i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquez)

Jag smeker över Lisas ådriga, brunfläckiga händer. Naglarna är korta, trubbiga. Det är mitt verk. Hon kan bli aggressiv och manikyreras varje torsdag. Det är första gången jag gjort det och någonstans i kroppen finns en upplöst klump. Lättnad. Lisa frammanar allt från respekt till skräck. Själv har jag känt mig dragen till hennes kärvhet ända sedan jag kom för fyra dagar sedan.

– Hur har du det? frågar jag, kanske henne, kanske mig själv.

Hon vrider huvudet mot mig och det vita borstiga håret vippar. Ögonen är bara pupill.

– Det är helt klart annorlunda mot förr.

Hon håvar in händerna, tar kommandot över dem.

– Det var ju normalt att någon kom. Syjuntor. Kafferep, Middagsbjudningar. Och vanliga visiter, förstås. Visitkort med vikta hörn. Förlovade par. Ensamma herrar. Det var så...

Hon tystnar, ser ner på de plockande fingrarna.

– Linneskåp att hålla reda på. Galltvål och såpa. Stenmangeln i källaren. Damast som bara blev vackrare med åren. Ja, man var drottning i sitt eget rike... för tjänstefolk hade man ju inte råd att ha.

Ögonens svärta, med avglans, som riktigt gamla mynt. Graciöst höjer hon händerna, formar en krona på hjässan.

– Drottning i sitt eget rike!

– Saknar du den tiden? försöker jag avrunda.

Det är dags för mig att gå. Jag tror att hon känner det. Händerna faller livlöst, och hon låter inte övertygad när hon säger:

– En gång drottning, alltid drottning.

Jag ler, borstar naglarna från tidningen och tar noga reda på nagelklipparen.

– Så ska det låta, Lisa. Vi ses i morgon.

Jag låser ut mig, klär om och cyklar tankfull in mot stan. Det är 80-tal och mentalsjukhusen ska tömmas men Lisa på psykiatrisk geriatrisk avdelning är väl för gammal för att komma någonstans. Jag är rörd över hennes erfarenheter... Rörd över att hon delat med sig... Rörd. Jag är rörd och berörd av de här gamlingarna, även sedan Karin, avdelningsföreståndaren, dagen därpå förklarar för mig att Lisa hittat på allt. Hon var nitton när hon kom in efter ett sent missfall 1933. Lika gammal som jag är nu.

– Det är inte alltid bra för dem att prata så mycket, säger hon uppfordrande.

– OK.

Modfälld går jag och hjälper till vid matvagnen. Lisa sitter i lilla matsalen. Våra ögon möts över en rosa bricka. Hennes fortfarande bottenlösa men liksom muntra när hon ser mig och jag får åter kraft. Småprata litet kan man alltid. Karin behöver inget veta. Och inget behöver vara särskilt sant.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig sida i början av boken. Skriv en text baserad på näst sista meningen på sidan. ”)

Nunnekör

Jag minns hur ni stod som en medeltida kör – snörpta nunneansikten – och mässade er förtret och era dubier. Jag var oförstående. Han hade ju alltid fascinerat mig. Och du, Angelica, sa ”Fascinerat? Dig? Han?” Små tuppar i diskanten långt ovanför mumlet från er andra; tre ettriga frågor som inte var värdiga något svar.

Ja, jag tillmätte ofta det betydelse som ratades av andra. Inte bara betydelse – tjuskraft. Inte bara tjuskraft – oemotståndlighet.

”Han är femton år äldre!!!” sa du, Patricia, med eftertryck på varje stavelse och hymnen, er hymn, fick plötsligt rytm.

Som om det bestämde allt. Men han var narig på skinkorna, det måste jag tillstå.

Djärvast var du, Marguerite. Du bara stod där och skakade på huvudet och er sång blev ett stilla sus.

Jag blev beklämd över er åsikt att när jag nu för en gångs skull blivit bedårad så hade jag... bedragit mig. Hårdnackat höll jag fast vid honom, även – ja, allra helst – när jag uppdagat att han hade nagelsvamp.

Och jag blev tjugotre och tjugofyra. Ni blev vana vid att komma på middag. Han var en hygglig kock. Du, Angelica, kunde förlora dig i samtal med honom om Liverpools öden efter att Kevin Keegan försvunnit och om PSG:s utvecklingspotential medan du, Patricia, fick massage. Men jag hade aldrig glömt era ord.

Och dagen kom, idag, när kören återsamlades. Sjutton månader har gått och jag kallade er till tjejträff. ”Ni hade rätt,” sa jag över biljardbordet. ”Vaddå 'rätt'?” sa ni i stämmor. ”Jag har gjort slut!” sa jag belåtet, färdig att slicka mitt beröm. Men ni gnölade och larmade, tog er ton. Jag var orättvis och korttänkt, ja, dum rentav, såg inte hans storhet. ”Mig har han då alltid fascinerat!” sa du, Marguerite, stjärnstrålande. ”Ja mig med!” sa du, Patricia, och du, Angelica, höll med. Jag stötte en fulländad stöt och sänkte nian i miljön. Sen gick jag.

Nu står jag här, på trottoaren utanför Biljardpalatset på Tynningegatan, och undrar vad jag ska tänka och tro. Inte om honom. Inte om er. Om människan. Mig har hon alltid fascinerat. 

(Utmaning: "Fascinerat") 

Maktlöshet

Readymade today:

"I det fallet är du besynnerlig,
du danar oss på ett alldeles särskilt vis,
stora oppå oss eller tjurskalliga
eller vad som helst,
och sedan förbrukar du liven våra
till att underrätta oss om
att just sådana ska vi icke vara,
int ska vi vara
oppå just det särskilda vis
som du har skapat oss."
                      Torgny Lindgren
               Ormens väg på hälleberget

Appfinnare för en natt

Idag går det långsamt för Sofie. Hon knastrar sig fram uppför gången till huset ett tungt steg i taget. Ryggan far inte med en snärtig smäll in i hörnet i hallen utan landar tyst vid hennes fötter, där hon står och biter i en test av det långa håret. Hon har en ny läxa till i morgon, hon ska säga vad hon vill uppfinna, för de har pratat om Edison som uppfann glödlampan och massor med andra saker (fast Victor säger att Edison bara kom-mer-si-a-li-se-rade glödlapan. När Victor säger det tittar magistern upp i taket. Han gillar inte att Victor läser så mycket. Men han måste säga att det är bra, för lärare ska säga så.)

– Tänk utanför boxen nu! hade magistern sagt och gjort Sofie ännu mer förbryllad.

Uppfinna glödlampor är väl inte att tänka på. Det finns så många redan. Allt bra som behövs finns ju redan. Elvispen och Barbie och tvättmaskinen. Pappa har berättat hur de förfrös när de tvättade i vakar på vintern förr-i-tiden. Och elvispen är bra för födelsedagstårtor och hur skulle man kunna leka instängda-prinsessor-som-räddas-av-Ken utan Barbie? Tankfull som en professor sätter hon sig med kritor och papper. Och kommer på något!

– Jag är inte uppfinnare, jag är appfinnare! säger hon triumferande till magistern dagen därpå.

Nu är hon inte långsam längre, det går så fort att magistern måste stoppa henne och be henne ta det från början.

– Vad ska du göra för app, då? frågar magistern när han börjar greppa vad hon säger.

– En pappapp.

– En app av papp?

– En app för pappor, fattar du väl. Som gör att de går igenom besiktningen och inte har handsvett när de ska på dejt och kommer ihåg tvättiden och... sånt.

Hon tystnar. Det som var så stort igår kväll, så finurligt och viktigt att hon inte hade berättat om det för pappa ens, för hon trodde ett tag att hon faktiskt skulle kunna göra den här appen och göra honom glad, känns nu barnsligt.

Hon tittar sig hastigt omkring. Det är inte så många som har kommit in i klassrummet än.

– Berätta det inte för de andra, ber hon tyst. Jag kom inte på något, det var det jag ville säga.

Och de få stegen ner till hennes bänk är alldeles som att gå i lera på våren och hon böjer ansiktet djupt för att skydda det från de andras ögon.

(Utmaning: ”Uppfinna”)

Den vår de svage kallar höst

När vi kommer fram till Öland blir vi lite, lite tokgalna. Vi drar ut solstolarna på de drivor av löv vi skulle räfsa bort, tar fram dunjackor och termosar och böcker och lägger oss tillrätta. Vinden biter litet i kinderna, fingrarna vilar skyddade i syntetvantar som följde med våra telefoner. Vi kan bläddra.

– Löv till läkedom, svarar du min outtalade fråga.

Jag tänker efter.

– Den skrev han väl när han konverterat till judendomen?

– Kanske. Huvudpersonen är i Jerusalem här i andra delen av boken.

– Äh, jag vet inte egentligen. Det är en gammal bok. Åttital?

– Ja... Jo... Det här är en nyutgåva.

– Ojdå! Känns den aktuell?

– Vet inte. Högtravande teknikdysfori.

– Låter muntert.

– Även vi tråkiga måste ju få ha våra böcker. Och du? Björnbusarna kommer igen?

– Nästan. The Golden Notebook.

– Snacka om gamla böcker.

– Och tråkiga! Den är lika tjattrig som vi.

– Det är kanske därför vi läser så mycket? För att vi pratar medan vi håller på, så att vi inte tänker på hur tråkiga böcker vi egentligen läser.

– Undrar om Nobelkommittén gör likadant?
– I så fall kanske vi borde anmäla oss.

Sista timmen på söndagseftermiddagen sätter vi fart, med avlopp och vatten och löv till navelhöjd. Vi hinner allt vi tänkt ägna helgen åt, men slarvigt. Solen en blekgul strimma utefter horisonten när vi startar vår gamla Yaris. Tandklatter och full värme på. Benmärgen har inte tinat på någon av oss.

– Det här var väl verkligen den vår...

– … de svage kallar höst!

– Ja, han fick också Nobelpriset.

– Och satt i Svenska Akademien!

– Ytterligare en anledning att anmäla oss.

(Utmaning: ”Löv”)

SOS

Vid förtäring, ge omedelbart dryck. (Mening från Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger)

Nån gång på fyrtiotalet, eller kanske det tidiga femtiotalet, inföll den så kallade SOS-tiden. Nu menar jag inte sångaren Sven-Olof Sandberg, trots att han också kallades SOS och var mycket populär vid samma tid. Nej, i det här avseendet står SOS för Smör, Ost och Sill, som på små assietter for in och ut genom restaurangkökens svängdörrar. Ja, många hävdade att det var samma assietter med samma mat som var i omlopp hela tiden, eftersom de aldrig rördes av gästerna. Smör, ost och sill var det minsta i matväg som man kunde beställa, nämligen, och mat måste man beställa för att få ta in en snaps. Allt detta vet jag för att jag slukade gamla samlingar med texter av Olle Carle (kåsören Cello) som barn. De hette saker som Några stycken i någras tycken och Varför blommar inte hembiträdet? och lärde mig misogyni och ordvitsar. Om det syns i mina skriverier såhär fyrtio år senare vet jag inte men ingen skugga över Cello om jag fått något i ovanstående kulturhistoriska ögonblicksbild om bakfoten.

(Utmaning: ” Ta en bok. Slå upp en slumpmässig sida i mitten. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. ”)

Jaha?

Töm mig på år och levnad, töm mig på det du kallar erfarenhet, och som ett skrynkligt fodral ska jag kastas åt sidan, kastas, föreställer jag mig, bland andra varelser som är lika skrynkliga och trista; vi är spädbarn med historia, en samhällsfarlig kraft - ja, en tickande bomb av intighet.

(Utmaning: "Tömma")

Avbrott

Mina tankar skulle vara alldeles normala om det inte vore för alla...

Det hänger sig för mig liksom, som en diabild som fastnat i en gammaldags projektor och om man inte har glas på bilderna börjar det lukta bränt. Nej, jag menar inte att mina tankar luktar bränt. Jag fastnade i min egen bild. Min diabildsbild av mitt tankeliv, som alltså lider under störande...

Fast jag vet inte om det egentligen är tankarna som stannar. Mig veterligt sker det bara när jag talar och påpekas främst av andra. Man skulle lika gärna kunna tala om talstopp som om tankestopp. Men den vedertagna termen är tankestopp. Tankestopp är ett lindrigt tecken på schizofreni. Så är jag schizofren när jag utsätts för dessa..?

Fast ingen har förstås frågat om jag lider av mina...

Ingen har frågat vad som händer inom mig när det kommer ett...

Det är ganska intressant, faktiskt, för samtidigt som det är slut på tanketråd, eller på just den tanketråd jag börjat på, så kan jag tänka riktigt stora tankar ändå. Det är som om en blåval kommer in på Kungsgatan, ridande på en halv ocean. Vem kan koncentrera sig på en futtig tanketråd då?

Som en diabild eller som en strandad val. Du ser, jag kan tänka. Jag tänker till och med vackert ibland. Det är bara det att jag stirrar så konstigt när det kommer ett...

Skulle du inte göra det om du såg motsvarigheten till en val på Kungsgatan. Skulle du inte det?

(Utmaning: ”Avbrott”)

Ta med

Hon skruvar kroppen i en jämmerlig båge över rullatorn men man tror henne inte när hon säger att hon är åtti. Det är det klara, snabba talet, det är smilgroparna och det faktum att hela kalufsen är kastanjebrun.

– Håret har de aldrig fått bukt med fast jag ätit cellgift i omgångar. Ja, nästan jämt, säger hon och för en test tillrätta.

Hon är välklädd utan att utmärka sig. Dea Axelssons är gott nog. Sedan hon fick garageplats för sin älskade Chevrolet har livet blivit lättare. Hon kör med lätthet de femti milen till sin bästis i Örnsköldsvik.

– Med händerna på ratten är jag besvärsfri och stark!

Hon hatar att identifieras med sin sjukdom men det är den som är lättast att tala om. Själv vill hon tala om döden.

– Barna sa emot mig när jag ville ha Pelle Karlsson på begravningen. Ja, inte Pelle Karlsson själv, förstås, men sången. När du går över floden.

Hon börjar sjunga, frimodigt och litet skevt:

När du går över floden går du ensam.

När du går över floden lämnas allt.

Inga vänner följer dig,

rikedomen räknas ej,

när du går över floden lämnas allt...

– Jaha? Var de emot det?

– De tyckte att det var för kärvt. Att Jesus hjälper en över och sådär. Gullegull. Men jag tror verkligen på att själva passagen mellan liv och död är det mest ensamma man kan vara med om. Har du suttit vid dödsbäddar?

– Nej, faktiskt inte.

– Nå. Det har jag.

– Och?

– Äsch, jag tar väl Tänk när släkt och vänner alla mötas där i stället.

(Utmaning: "Ta med")

Omplanterad

Samfundets cykler passade inte med läsårets gång. Det var en analys hon gjorde långt senare, eftersom den krävde en överblick man inte har som barn. Pastorerna byttes vid Mickelsmäss, i en process inte olik de stora fotbollsklubbarnas spelarköp, och var installerade lagom till kyrkoårets början vid advent. Hennes pappa var pastor i Samfundet. Således satte hon ofelbart första spiken i kistan genom att kunna svaret på frökens fråga: ”Vad betyder advent?” men hon var en positiv natur och ägnade inte kistan mycket uppmärksamhet. Hon vågade bara se de små förtretligheterna, som att hon redan gjort en slöjdpåse men däremot aldrig virkat ett gosedjur. Virkning blev aldrig del av hennes uppsättning färdigheter, däremot stickade hon med lätthet, och hon löste problemet med de två slöjdpåsarna genom att använda den ena till att bära de mineraler hon samlade på fritiden.

– Jag känner mig som en blomma utan rötter, bekände hon en dag för mor pastorskan, som jobbade deltid som florist.

– Nej, men du har nog dragits upp med rötterna litet för många gånger, gumman...

Det blev tyst.

– … och inte fått den extra gödning du behövt när du planterats om.

Det här samtalet ägde rum i början av hennes tonår. Mamman anade inget om kysstävlingarna, häxblandningarna och Svarta Madame. Det kändes som om de var gödning nog för henne, de, eller den status hon fick som en som sa ”nej” senare än de flesta. Hon var stolt över sina säkra tungrörelser och hur hon behärskade de mest komplicerade hångeltekniker och inte minst över att hon aldrig tycktes bli full.

– Är det lättare eller svårare nu när du går i högstadiet? frågade mamman.

– Lättare, sa hon tveklöst.

Hon var en positiv natur. Hon trivdes. Att populariteten var spetsad med förakt såg hon inte och aldrig undrade hon om hennes mödor hade blivit annorlunda om hon inte bytt stad och klass fem gånger på åtta år.

Mamman log och strök henne över håret.

– Det var verkligen roligt att höra. Vi skulle nog prata lite mer på tu man hand, du och jag.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sid 19. Skriv en text baserad på första meningen på sidan.”

Ur On Natural Selection av Charles Darwin: ”Hence, also, we can see that when a plant or animal is placed in a new country among new competitors, though the climate may be exactly the same as in its former home, yet the conditions of its life will generally be changed in an essential manner.”)

Snabba vyer -- en promenad

Jag har också börjat med hörlurar nu men du manar mig att se. Jag går med Om du tuggar Toy-låten i huvudet och runt det och missar nästan rönnen, vars yttersta blad just börjat slå över i rött. Måste stanna för att se. Var och en sitt eget soundtrack dessa dagar. Hur många mer än jag tror att de är huvudpersoner i en film i någon favoritgenre? Rönnens röda – jag vet inte om det är för banalt eller inte men ljuset är ändå för dunkelt för ett foto. Och jag går vidare medan jag funderar på vilken månad det var som rambutanförsäljerskorna fick Havelock Road att slå ut i tokrött. De sålde durian också men de högarna fastnade inte lika lätt i den mentala bilderboken. Jag sliter upp telefonen i tid för att kolla vad Om du tuggar Toy-låten egentligen heter: Stråkkvintett i E, Opus 13, av Boccherini. Föresatsen att googla rambutansäsongen dör i glömskans töcken. Tyvärr kommer Boccherini att göra den sällskap. Rönnen är redan glömd.

– Vad har du sett på promenaden? säger du förväntansfullt.

Du står framför mig i turkosa kalsonger, i handen en gigantisk hålslev. Jag har inget att tillföra.

– Bilder som är för sköra för att delas, ljuger jag och ditt ansikte slocknar.

(Utmaning: ”Se”)

Plan de Paris

De fortsätter att stråla, avenyerna och gatorna och boulevarderna från Paris många torg, och jag hänger inte med. Det är tunnelbanestationerna jag kan på sin höjd. Paris underifrån. Étoile säger jag trevande. Det betyder stjärna har jag lärt mig. Jag går upp vid Étoile och knockas av gatorna, som är avenyer här allihopa. Själva torget är som ett stort runt ingenmansland. Man hukar i blåsten. Champs-Elysées är tjusig sa jag till dig en gång för att visa att jag hade vågat gå ovan jord någonstans i innerstan. Du fnös. Började prata om femte arrondisementet. Och det sjätte, där Jean-Paul och Simone höll hov på Cafè de Flores. Jag har googlat Jean-Paul och Simone på min nya telefon. Alltid litet rädd för den men inte lika rädd som för den här staden, i vars utkanter jag vandrar, med tidningar på nätterna, reklam på dagarna. Springskor av dålig kvalité. Dig hittade jag på en av mina tidningsrundor. Du var full då, så jag visste inte att du var kulturell. Natten därpå la jag en lapp i din låda. I want to be friends with you /the paper man – och så telefonnumret. Jag vet inte varför du accepterade, om det var för att jag hade hjälpt dig när du var packad. Ditt tjocka svarta hår till midjan luktar alltid gott, kanske av mysk. Jag är förtjust i dofter. Du är från Marocko. Eller vad det är du är – du är född här och det gör skillnad. Till dig törs jag inte säga att jag är rädd för den här staden men det är du som fått mig att inse det. Du studerar på Sorbonne. Du sitter i kassan på Monoprix. Din hobby är gratiskultur. Min är att sova. Intresserar du dig inte för någonting, Chibuike? frågade du en gång och jag svarade som varje igbo skulle svara: Jag intresserar mig för pengar och för Gud. Mina intressen leder mig till någon tunnelbanestation och en gatuadress. Ett namn, ett nummer. Dina intressen tar dig med till hela stadsdelar och deras historia. Marais... säger du och himlar med ögonen. Jag fattar ingenting men himlar jag med. Det är som om det är kortare mellan dina hjärnceller än mellan mina. Du skrämmer mig, som staden, men förtjuser mig med. Jag har börjat göra korta turer in till stan ibland för att erövra dig helt. På sikt. För att förstå dina ögon. Det är svårt. Gammalt är vackert, nytt är fult – men inte alltid. Täta trådar, trassliga, att nysta i är dina koder. Jag är hjälplös men stolt. Jag är kär.

(Utmaning: ”Stråla)