Depression, pulsar

Sysslolösheten är värst. Nej, det onda i bröstet är värst. Yoga på någons veranda, i mörkret. Kan inte ta instruktioner. Åtta veckor. Som hon glatt sig. Åtta veckor i hennes ”home away from home” men dagarna sniglar fram och morgonångesten är så stark att hon inte kan ta sig ur sängen. Ligger där, läser en imbecill bok med Sverigekritik. Vännerna jobbar, tack och lov, men huset är inte tomt och det pratas. Det pratas om att hon inte gör någonting. Själv hänger hon munläder som ett draperi framför sig. Det döljer inget, visar bara var hon inte vill att de ska glänta på förlåten, ta sig in. Nu pratar hon om att ta sig nerför kusten. Några dagar nerför kusten. Med tåg. Det har hon alltid önskat, säger hon. Det är på kvällarna, det, när hon har så mycket energi att hon kan dölja sitt tillstånd.

Hon ger sig tre dagar att komma till skott på. Den lilla ryggsäcken ligger packad under sängen, som om hon ska till BB. Beredd på en morgon när hon kan trotsa ångestens skärbrännare och ge sig av.

Det blir en onsdag. Hon går till stationen i Bambalapitiya och hoppar på. Det är redan tjockt med folk. Hon har löst en biljett till Galle men i Beruwela ger hon upp om att finna ro på tåget, stiger av. Väntar på känslan av frihet. Väntar igen. Det enda hon känner är att hon är besynnerligt hungrig. Hon går in på en vanlig kadei och beställer bath.

”Careful, Madam. Very hot, Madam.”

”Oh, Madam, you can eat with hand, Madam!”

”From where, Madam?”

Hon vill inte vara sedd.

En sarongklädd man sätter sig oombedd vid hennes bord. Säger inget. Bara sitter där.

Hon är alldeles tyst. Betalar och går. Hon tänker gå utefter stranden.

Nu pratar han, den lille mannen från kadein, där han stultar strax bakom henne. ”Madam, where are you going?” ”You want to see Sri Lankan gemstones?” ”Sri Lankan batik?” Tystnadstricket funkar inte. ”Tannieme inne ohne” väser hon till slut. ”Jag vill vara i fred”. Han försöker igen ett par gånger, sen nöjer han sig med att plöja sanden fem steg bakom henne i tystnad. Hon fäller upp ett mentalt dok, låtsas ensamheten, låtsas lyckan vid att möta havet, låtsas ha hemortsrätt på planeten.

När hon anar att hon är i Bentota viker hon av från stranden. Ett hugskott bara, hon vill hitta Geoffrey Bawas The Villa men hittar ett prudentligt litet hotell med swimmingpool på andra sidan Galle Road. Det tar tid att korsa den tungt trafikerade vägen, tid att gå uppför gången till hotellet, som näppeligen ser öppet ut, tid att få den lime juice hon beställer. Ändå är hennes sarongklädda följeslagare efter henne hela vägen. Han hinner upp henne vid bordet, sätter sig ner. Vreden, hennes vrede, är nu jättelik och riktad bara inåt, mot henne själv. När hon ser att han också får in en lime juice, bestämmer hon när hon ska ställa till en scen: när hon ombeds betala hans dryck. Suger sammanbitet sugrör, fuktar läppar, skriver i dagboken all sin ilska – och notan kommer. På två lime juice. Och det är svindyrt. Och hon betalar. Om hon fortfarande bodde i landet skulle hon undra vad kyparen trodde. Nu bryr hon sig så litet att det också är patologiskt.

Och börjar gå tillbaka samma väg i ursinnigt tempo. ”Wait for me, Madam, wait for me.” Springer nästan, nära brädden, där sanden är behagligt hård. De flåsar båda när de är framme vid stationen i Beruwela. ”200 rupies”, nästan skriker han, för tåget kommer och de är så trötta. ”200 rupies for WHAT?” vrålar hon. ”Guiding” säger han. De betraktas av de omkringstående. Hon ger honom pengarna.

”Already home?” säger Sonali mjukt när hon dyker upp i trädgården i det tjocka kvällsmörkret. De är så artiga, hon kan inte känna om det är en tagg av besvikelse där. ”Yes. There was no reason to stay over.” ”Did you have a good time, though?” ”Yes, indeed I had. It was lovely. Some day I'll go further south.” ”Yes, the beaches are better there.”

(Utmaning: ”sand”)

Inledningsprat

”Kalla mig Ismael.”

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”

Kalla mig slarvig men jag lägger inte alltid märke till inledningsmeningar i romaner. Jag märker tydligt atmosfären som skapas men den skapas ju i så stor utsträckning av det som står mellan och bredvid orden. Det där som jag läser med störst hunger. I den senaste boken jag läste, The Inheritance of Loss av Kiran Desai, var det det mäktiga berget Kanchenjunga som från första stycket och genom hela boken stod som ett förbluffande föränderligt vittne till de små människornas alltmer desperata smidande på sin undergång. Men inledningsmeningen? Jag kollar nu: ”All day, the colours had been those of dusk, mist moving like a water creature across the great flanks of mountains possessed of ocean shadows and depths.” Förebådande? Jag vet inte riktigt. Det borde vara det. Vackert? Jo, på det sättet faller det inom det jag förförs av i en text men å andra sidan är det naturbeskrivning, något som irriterat mig ända sedan jag var barn. Jag, som kan sitta i tre kvart och reda ut ett nystan har inte tålamod för naturbeskrivningar. Jag håller på att lära mig men fortfarande är det bara de allra mest pregnanta naturbeskrivningarna som rör mig. Jag kommer inte på något exempel. Hur som helst, Kiran Desais inledningsmening är inte effektiv. Det är en mycket, mycket bra bok men för en gångs skull hakar jag upp mig på intrigen. Som så många böcker om och från Sydasien skildrar den ett väldigt stillastående, trots revolution och inbrott och våld. Men det är också som om Desai ger nycklar till det där stillaståendet. Läs den gärna.

I en riktigt clever bok ska man kunna gå tillbaka till första kapitlet när man läst klart och se något sorts facit, eller oftare kanske just nycklar till romanen, som träder fram i klartext först när man läst boken. Ta Oscar and Lucinda av Peter Carey. Jag säger bara – ta Oscar och Lucinda. Jag ger er första meningen här som en teaser (Swinglishförbundet har just haft årssammankomst och jag är fortfarande påverkad): ”If there was a bishop, my mother would have him to tea”. En modest öppning till en kärleksfullt vävd berättelse. Läs den.

Jag har inte läst Moby Dick. Kan inte minnas om jag läst Gösta Berlings saga. Ändå kan jag deras kraftfulla inledningsmeningar. De fastnar på en gång. Processen har jag läst. Jag tycker att Kafka är så bra att jag knappt kan läsa färdigt honom. Och jag tycker om ett citat av honom jag såg en gång:

”Vi behöver böcker som påverkar oss som en katastrof, som gör oss djupt bedrövade, som när någon dör som vi älskade mer än oss själva, som att bannlysas till skogar långt från någon människa, som ett självmord. En bok måste vara en yxa för den frusna sjön inom oss.”

Ta dig stora ord i munnen, människa, eller håll käft!

Och här litet bonusmaterial, inledningsmeningarna till mina två kapsejsade romanprojekt. Den första: ”När det nu gått några år, minns jag inte den tiden som smärtsam men det måste den ha varit.” Jag hade inte lärt mig mycket då. Den andra: ”Jag hoppas att jag en dag ska våga åka blå linjen iklädd min burka.” Den är hygglig, tycker jag.

Så vad har du för relation till romaninledningar? Svara gärna med en kommentar.

(Utmaning: ”Kalla”)

Med nerv

Vi står på den höga stentrappan till konserthuset, som också är stadsmuseum, och väntar på att pappa ska komma med bilen. Vinterkylan tuggar hastigt i sig mina fötter, som darrar i tunna ballerinaskor. Jag har haft konsert. Skolorkestern har haft konsert och jag har haft ett litet solo. Berlioz. Jag vet inte mer, vi kallar det bara Berlioz, stycket. Nu darrar hela jag. Mamma lägger armen om mig. Jag tror det är för att värma mig i den behagliga luften under hennes kashmirkappa men förstår snabbt att hon velat föra mig undan, för här kommer Kultur-Kenneth. Kultur-Kenneth kallas Kultur-Kenneth för att han har sjalen slängd kring halsen och för att han kåserar i ortstidningen varannan söndag och han kommer mot oss så raskt att mamma inte lyckas med sin manöver.

– Där är du ju, min tös! ropar han till mig som de ropar på Riksteatern, när de är i stan.

Jag ler och darrar. Fötterna är isklumpar nu.

– Du spelade med nerv i kväll! gastar han fast han står alldeles framför mig. Vad månde bliva?

Trots mitt dödsnära tillstånd vill jag vara noga med fakta. Jag vill delge honom något som det inte var länge sedan jag lärde mig.

– Nej, piper jag ynkligt. Inte med nerv. Det är faktiskt tagel. Du vet, hästens svans.

Förgäves börjar jag pilla på fiollådan för att få upp stråken och visa honom men kylan och de vuxnas skratt omkring mig hindrar mig.

– ”Det är faktiskt tagel”!

– ”Du vet, hästens svans”!

– ”Inte med nerv”!!

Mamma säger efteråt att de härmades snällt, för att det var roligt. När Kultur-Kenneth tredje söndagen efteråt slår upp händelsen stort i sitt kåseri, säger hon att han avidentifierat det, så att det inte märks att det är jag. Ja tack, det märker jag på skolgården nästa dag. De här ungarna har väl aldrig i livet läst Kultur-Kenneths kåseri men nu kan alla det framlänges och baklänges och vet vem det handlar om. Parallellklassen samlas i en ring runt en ek och sjunger ”Små nerverna, små nerverna är lustiga att se... ej öron, ej öron, ej svansar hava de...”

Jag bestämmer mig för att sluta i skolorkestern men det kommer tack och lov ett jullov och efter det är det som om de flesta glömt ändå. Jag kan fortsätta i orkestern, fortsätta dechiffrera noterna och sitta och förstulet lyssna hur fagotten går ihop med förstafiolerna. Fortsätta sitta i en dykarklocka av musik.

De flesta har glömt men inte jag. Över en natt, i alla fall över några nätter, lär jag mig en ny attityd, som är undflyende, tvekande, rädd. Jag vet inte om någon annan märker det men jag saknar min omedelbarhet och jag kan nog aldrig mera spela med... nerv.

(Utmaning: ”nerv”)

Influensornas rike

Svininfluensan härjar utefter Norrlandskusten, fågelditon i söder och i östra delarna av landet har en ny fårvariant utan känt botemedel slagit till. Nationen är nu satt i fullständig karantän – gränsövergångar, flygplatser och hamnar är stängda. Det går att smyga över Kölen men norrmännen gör språktest och sänder tillbaka alla svenskar utan pardon – även en handfull som bott i Norge i decennier har blivit deporterade. Av misstag, javisst, men de får inte komma tillbaka. Svenskt är farligt. Svenskar är paria. I en intervju säger Norges utrikesminister Espen Barth Eide: ”Man kan inte vara nog försiktig med svenskar i nuläget.” I Konsums grönsaksdisk ligger en ensam svartnad dillknippa. All import har lamslagits av de stängda gränserna och såhär i mitten av november sker inte mycket egen livsmedelsproduktion. Svälten blev snabbt ett faktum. Det moderna hushållet lägger inte mycket på lager. Finska frivilligorganisationer har yppat vaga planer på att matbomba åtminstone stockholmsområdet, där människomassor vid ett flertal tillfällen löpt amok och plundrat matvaruaffärer. Hushåll med kända lager av exempelvis sylt och saft har också blivit rånade.

Det värsta är ändå de sjuka och de döende. SCB beräknar preliminärt att var tredje svensk är sjuk i någon av influensorna, var tredje sköter en nära anhörig som är sjuk och var tredje behöver använda hela sin vakna tid åt att försöka hitta föda. De flesta arbetsplatser, inklusive skolorna, står stilla eller går på kvartsfart. Nu varnar Smittskyddsinstitutet för risken att smittbärande barn tillbringar dagarna i lek utomhus och blandar smittämnen med varandra, vilket kan innebära att ett ny SFF-influensa (svin-, fågel-, får-) uppstår. Två misstänkta fall har isolerat men bakteriella bevis har ännu inte säkerställts.

Nu är inte längre frågan när Sverige återställs, utan om det över huvud taget är möjligt. Några som förmodligen inte hoppas på det är den svenska regeringen, som i sista ögonblicket troppade av till Trinidad and Tobago, varifrån de nu teoretiskt styr landet. Cynismen, vreden och besvikelsen är stor bland svenskarna och opinionsmätningar ger vid handen att ”rymlingsregeringen Reinfeldt” inte är välkommen tillbaka.

Detta var allt om det nationella läget i denna sändning. Nästa rapport kommer i kvart i fem-ekot.

(Utmaning: ”härja”)

Om blommande hembiträden och annat

Några stycken i någras tycken

Varför blommar inte hembiträdet?

Se där ett par titlar av min barndoms skriftställarguru, Cello, eller Olle Carle, som han hette egentligen. Cello var en folkkär kåsör med storhetstid på fyrtio- och femtiotalen. Varje år till jul kom en sammanställning av hans dagstidningskåserier i bokform. Dessa gamla häftade böcker hade vi i mängd i sommartorpet och jag läste om dem varje sommar. Det var ett beroende. Jag älskade honom högt med misogyni och allt.

Över huvud taget blomstrade omläsningen på sommaren. Till de böcker jag läste varje sommar hörde en av Hans Peterson, en ödslig, oerhört sorgsen bok som för alltid fick mig att misstro Göteborg och så en om drottning Mathilde av Danmark (hon som Livläkarens besök och den där danska filmen handlar om). Den hette Drottningkronan och var tätt och väl skriven av Norah Lofts – i alla fall enligt vad jag då kunde bedöma.

Omläsning har vissnat för mig först på de allra senaste åren. Det lockar inte längre. Fast nu ljuger jag. Wild Mind – Living the Writer's Life, en närmast simplistisk bok av Natalie Goldberg, köpte jag 2007 och jag har läst den nästan en gång om året sedan dess och den har inalles tjugoen självhäftande bokmärken.

Blomma ut! Beskriv! Vad läste eller läser du om och om igen? Berätta.

(Utmaning: ”blomma”)

En frälsare får inte dö

– Madiba, säger undersköterskan tyst när hon baddar hans läppar. Madiba, vill du inte lämna oss nu?

Men Nelson Mandela kan inte svara på tilltal och han har slutat trycka hennes hand. Hon överväger allvarligt att dra ur kontakten till respiratorn som ersätter hans veka lungor men det är för många i ex-presidentens rum. Sjukvårdspersonal och livvakter, politiker och familjemedlemmar. Det skulle uppdagas omedelbart.

Hon cyklar hem i det sneda aftonljuset. Den alltför breda sadeln skaver och kjolen vill leta sig uppåt. Först efter en stund märker hon att hon gråter över sin legendariska patient.

En gång urholkade droppen stenen och han blev frigiven efter tjugosju år som politisk fånge, frigiven för att kunna leda Sydafrikas massor till befrielse. Han är en ikon i världen. Därför får han inte dö. Han är viktig för landet än. Trots sina 94 år får han inte sluta. Hur kan en befriare propsa på befrielse? En frälsare får inte dö.

(Utmaning: ”befria”)

ps. Alla detaljer om Nelson Mandelas tillstånd och vård är tagna ur fantasin.

Radiokaka

Det är maj och lägerskola på Hawaii. Den snyftande klungan med väderbitna plywoodbaracker, som egenligen heter Brevik, går under detta namn i barnamun. Hit får man åka en vecka i sexan och ha pyjamasparty, gå på Liseberg och lite annat, På fritiden – det är mycket fritid – sitter vi i Annikas säng och spelar in oss själva när vi har tuffa musikprogram. Maria har ett kassettdäck, och Annelie, och vi spelar in på orangea Happy Tape-band. När musiken spelar på det ena däcket måste vi vara tysta, för vi spelar in med det andra däckets mikrofon. Radio Hawaii. Och plötsligt vill vi äta radiokaka till! Vi har faktiskt med oss en mattant ända hemifrån. Maria, som är både tuff och charmig, skickas tillsammans med Kattan, som är bäst på att snacka, för att knacka på hos denna tant Gertrud och fråga om hon kan hjälpa oss.

– Hon har inte kokosfettet, säger Kattan bekymrat när de kommer tillbaka. Annars vet hon hur man gör och så och mariekex finns det ju hur mycket som helst.

Till min förvåning hör jag mig själv säga:

– Men hur långt är det till affärn? Sju kilometer? Fem?

Den som nämnde't, han klämde't. Maria, som är både charmig och brådmogen, får behagfullt underhålla magistern medan jag drar iväg på min förbjudna exkursion. Till tvivelaktig hjälp har jag en av Hawaiis skeva tjugofyratumscyklar med rundat insteg, rostiga till och med på handtagen. Järn är nyttigt, intalar jag mig, när jag ser de gigantiska flagorna äta sig in genom handflatorna.

Det är nog fyra kilometer men det känns som en mil. Jag har tillräckligt med pengar på en femöring när. Komsumtanten tycker synd om mig. Hon prutar åt mig och ger mig en mjölkchoko. Jag cyklar tillbaka så fort jag förmår men handflatorna börjar bli ömma och svullna. Maria har gjort sin plikt och majjen har inte upptäckt att jag smet.

Vi får vår radiokaka. Men först kvällen därpå – vi hade inte tänkt på att den måste stå till sig ett tag. Vi är några blåögda tjejer som tänker att vi väl kan bjuda in killarna att lýssna på våra radioprogram och äta radiokaka då. Vi borde fatta att vi som vanligt inte hänger med i svängarna. Maria har redan bestämt att tuff musikradio är barnsligt och att vi ska äta kakan medan vi sminkar oss. Det är bara hon och Annika som sminkar sig men hon är hygglo. Vi får smaka varsin bit. Sen måste jag åka med majen till sjukstugan för att få hjälp med mina variga händer.

– Men tösen min, vad har du gjort? säger han.

– Radiokaka, svarar jag buttert.

(Utmaning: ”smet”)

På volangnivå

Evelyn är 89 år och älskar fortfarande livets grundläggande glädjeämnen, som att titta på folk. På somrarna sitter hon, alltid prismedveten, på McDonalds uteservering mitt på Brommaplan med en caffè latte, kokett vardagsfin i till exempel en ljust turkos kofta över naturfärgad klänning i linne och skådar ut över torgets alla rännilar av människor.

Denna hennes vana gick upp för mig för att hon alltid blev rastlös vid tre – halv fyra vid de tillfällen jag var hemma hos henne på lunch. Jag såg det fast hon artigt dolde det. Det tog några besök innan jag kom på att fråga:

– Vill du gå ut en sväng?

Sen dess drar vi till Brommaplan direkt efter lunch de dagar jag är där. Hon först, med hög nacke och rollatorn som en plog framför sig. Vi sätter oss vid de svarta metallborden och hon blir min ciceron. Hon nickar diskret mot ett par som är på väg från bussarna till tunnelbanan.

– Hon är bottenlöst förälskad i honom men han har inte samma... eller vänta nu.... hur ser deras relation ut?

Hon hinner inte besvara sin egen fråga förrän ett annat par kommer från parkeringen.

– Han tror att livet bara är det materiella. En sån som han kan bara räddas till verkligheten av plötslig sjukdom men den kommer inte att bota hans självcentrering.

Så tittar vi. Vi tjuvlyssnar också. Hon guidar mig, vet bäst, men ibland spånar vi, jämför iakttagelser. Det mesta handlar om relationer. Men så en dag säger hon:

– Idag ska vi titta på volangnivå!

Evelyn ler busigt. Nu blir det kvinnorna som hamnar under luppen. Själv oklanderligt klädd i marinblått och vitt kan hon förfasa sig över valkar och volanger, behåband och troskanter, billigt och pråligt, smaklöst och för dyrt. Och hon njuter. Som hon njuter. Inte jag – och det beror inte bara på att jag förstår vilken ”slarvig liten tjofsa” jag är i hennes ögon. Tror jag.

– Det var väl roligt, säger hon upprymt när vi ska skiljas åt vid tunnelbaneingången.

Jag drar bedrövat i den vågiga halslinningen på min urtvättade t-shirt. Ljuga för min äldsta vän i midsommarveckan? Nej. Rakryggat yppa sanningen? Ja.

– Du ser ju bara till det yttre, säger jag med käkarna tätt ihop och jag tror att Evelyn ska omkomma på stört.

– Jag? Yttre? Bara? Men som du säger, flicka!

Hon är tyst ett tag, står och flämtar. Jag är också tyst. Ett tåg går ovanför våra huvuden. Två.

– Har jag inte lärt dig allt om relationer? frågar hon till slut.

Jag blir skamsen, säger:

– Jo.

– Nu ägnade jag en dag åt volangerna. En dag. Ett par timmar. Jag kan inte rå för det. Jag är tränad att se på kläder. Mamma var hemsömmerska.

Jag biter ihop igen.

– Jag blev ändå besviken.

Hon böjer sitt huvud.

– Du kanske har rätt. Det är frivolt. Jag ska väl hålla mig till relationerna.

Hon stryker ett dammkorn från sin perfekta kavaj och upprepar:

– Jag ska hålla mig till relationerna.

Vi skiljs åt. Jag suckar flera gånger för att få tyngden över bröstet att släppa. Slamrar iväg med tunnelbanan, nötande frågorna. Varför mina krav? Varför kan jag inte låta människorna vara så komplexa som de är. Kräver jag lika mycket av mig själv som av andra?

När jag kliver av vid Gubbängen går en ung kvinna framför mig i volangkjol och bastklädda kilklackar. Evelyn! Utan henne hade jag aldrig till fullo upplevt kvinnans kalvbenta ostadighet. Jag tittar nästan förälskat på gestalten framför mig. Någon gång igen ska Evelyn och jag titta på folk på volangnivå. Om hon vill efter idag.

(Utmaning: ”volang”)

Om slut

Vi tror väl alla i någon mån att allt kommer att ta slut. ”Allt fast förflyktigas”, ni vet. Nej, det var inte Herakleitos, det var Marx och Engels som skrev det. i Det kommunistiska manifestet: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.” Fast de flesta menar att det kommer att gå så oändligt mycket långsammare. Så långsamt att det inte finns några människor kvar som kan nå några insikter. Så här sa Buddha om längden på en Maha-Kalpa (en världsålder): ”Tänk er ett berg som är större än det största berget i Himalaya. Tänk er att man tar en bit sidentyg och torkar av berget vart hundrade år. Berget kommer att vara nedpolerat till ett intet innan en Maha-Kalpa är över.” I den visionen tar allting slut för att återigen börja. Inte på samma sätt, förstås, och inte med samma former, men slutet är bara en andningspaus. Lika många Maha-Kalpas har passerat före den nuvarande som det finns sandkorn på Ganges botten. Många slut blir det. Många börjor. Men inget som förblir.

Några som verkligen tror på ett slut (men samtidigt inte) är den frejdiga, kaxiga hopen – de kristna. Här finns det många visioner. Den mest barbariska är att alla utom de själva ska kastas i den eviga elden (Jesus liknade den vid Gehenna, en soptipp utanför Jerusalem). Själva ska de leva med Gud. Den vackraste utvecklar begreppet gudomlig rättvisa och går ut på att det blir en apokatastasis, en alltings återställelse, så att Gud ska bli allt i alla. Och så finns det så många visioner mellan och vid sidan om dessa. Det är rörigt och gemytligt. Det är som att det inte går att varna tillräckligt för det onda så bryter det goda igenom och kan inte låta bli att göra gott även mot de onda. Kärlekens subtext i den kristna läran är mäktig och stark och går ofta i dagen, som hos Paul i en av Nya Testamentets mest älskade texter: ”Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det ska tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå... Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Det är inte helt kätterskt att gifta ihop perspektiven och tänka sig att det är den förblivande kärleken som rör sig över de mörka vattnen i nästa Genesis. När nästa Maha-Kalpa börjar. ”Varde ljus!” En spotlight tänds på scenen. Och spektaklet kan börja igen.

(Utmaning: ”förbli”)

Stuckatörens dotter

Stuckatören var benhårt affärsmässig i sin gärning, prutade varken på yrkesmannahedern eller på priset. En onsdag i juni gick han bort, efterlämnande en lomhörd hustru och tre barn, varav två med relativt flackt känsloliv. Den tredje, dottern, kände dock högt och starkt och saknade sin far in i själen, så mycket så att hon gömde sig på faderns lager, där hon satt och luktade på gipset i sin sorg och ganska snart fick en vision: Hon skulle sätta stuck i kyrkans tak inför begravningen till faderns ära.

Det var en lantlig kyrka, sällan använd, och nyckeln hängde på en spik invid vattenslangen. Tre dagar före förrättningen tog hon sig in. Hon hade egentligen bara prao:at hos fadern någon vecka på gymnasiet men hon hade handlaget. Stegar och ställningar fanns på firman.

Det enda hon missade var att skydda golv och bänkar. När begravningsföljet nådde kyrkan var dess interiör beströdd med intorkade gipsslattar. Nå, ingen tänkte nu på det, utan på den kritvita sommaräng som hängde upp och ner uppifrån taket.
- Kolmodinskt! utbrast prästen, tydligt berörd.
Damerna ackade och oooade över porträttlikheten hos blåklint och åbrodd, näva och älggräs. Stuckatörens änka kunde finna tröst i minnet av den gång hon och stuckatören bilat på E4:an och mellan Jönköping och Gränna sett just det stånd med vallmo som lillflickan skulpterat fram över dopfunten.

Prästen viskade med änkan, som nickade åt allt han sa, och med kantorn, och så extrainsatte han Den blomstertid nu kommer i begravningsgudstjänsten och församlingen sjöng psalmen hänryckt vända mot ovan.

Och akten tog slut och dagen tog slut och om morgonen ringde kyrkoherden för att underhandsförhandla med stuckatörens dotter och vid nästa kyrkoråd klubbades att pastoratets mest avlägsna lilla kyrka fått en konstnärlig takutsmyckning i gåva. Gipsspillet fick ett par Fas 3-arbetare ta hand om. Det bestämdes på samma möte.

(Utmaning: "gips")

Om rädsla

Rädd för hatet

valde hon tystnaden

och våldet kom.

(Utmaning: ”rädsla”)

Ode till en hädangången fader II

Mors dag 2011. Det är första gången på alla era femtio år tillsammans som du inte kan själv. Du viskar tunt i mitt öra och jag nickar allvarligt. Din liljekonvaljbukett på Mors dag – hon ska inte bli utan den. Jag ska vara din utsände i söderslänten ner mot järnvägen.

Jag ger mig ut i majgryningen på mitt högtidliga uppdrag. Det är första gången jag saknar dig på allvar, fast det kommer att ta ett halvår till innan döendeprocessen är helt avklarad.

De är utslagna i år. Och många. Lätt att plocka en bukett. Så har det inte varit alla år. Vi balanserar på gränsen mellan odlingszonerna fyra och fem, ibland är liljekonvaljblommorna bara pyttesmå, hårda gröna kulor, men du har alltid fått tag på dem.

För första gången gråter mamma över din bukett, fastän det för första gången inte är du som plockat den. Eller just därför. Vi åker ner och besöker dig på eftermiddagen, har med kaffe och tårtrester och mamma säger: ”Jag fick liljekonvaljer också men de var inte lika fina som dina.” Hon får tårar i ögonen igen. En femtioårig tradition är bokstavligen på väg att gå i graven.

Det började på Mors dag 1961. Ni hade varit gifta i ett halvår och barnen var inte på väg på länge än. Ändå var det självklart för dig att fira mamma som mamma, ja, redan från början var Mors dag viktigare för dig än födelsedag och bröllopsdag. Och liljekonvaljbuketten på morgonen, varje år, samlad med olika mått av möda, ett bräckligt tecken på ert förbund.

Du har inte varit död så länge men det var längesedan du levde. Ingen plockar lika fina buketter som du. Magin kring liljekonvaljerna är borta utom i ett avseende: de får oss alltid att tänka på dig. Som du levde, som du var.

(Utmaning: ”liljekonvalj”)

Ode till en hädangången fader

Jag fick vara så kass som jag är på fåglar. För dig räckte det att jag färdades väl i skogar och på hyggen. Du var till och med litet tuppstolt över att igen och igen få repetera de enklaste läten och teckningar. ”Koltrasten, jänt. Alla kan koltrasten!” Lika stolt när du kom hem och pratade på telefon med någon hemifrån. ”A Maria, ho fäles som ena eelekwiig.” (Maria, hon färdas som en älgkviga). Inget snack om att jag tog ormvråken för en balkanhök den gången du gett mig Alla Europas fåglar i färg, eller att jag inte ens kunde minnas näktergalens sång. Ho fäles som ena eelekwiig.

Det var bara den enda gången jag tog med mig fågelboken. Jag var för slö. Dessutom såg jag inget om jag alltid skulle ha näsan i boken. Ofta var det ändå dig jag var ute och gick med. Då talade du om vilka fåglar vi stötte på. Annars fick jag njuta av åsyn eller hörselförnimmelse utan att ge dem någon referens. Det gick också bra.

Tills du dog.

Nu blir jag alldeles olik mig, klemig och sentimental och pjoskig, när jag hör en fågel som jag inte kan – det vill säga allt utom gök och ringduva. Det är som om ett stycke av mig själv är förlorat för alltid. Ett viktigt stycke. Något som höll mig upprätt. Det blir ett snorande och grinande i skogen, där du alltid lärt mig att man ska vara tyst.

Kunskapen som evigt slocknar när fäderna går hädan. Den stöter på en öm punkt hos mig. Sorgen över det absoluta. Finns det någon annan?

(Utmaning: fågelsång)

Överraskningen

Mamma. Nu har hon gjort det igen. En överraskning. Till födelsedagskalaset. Hon har gjort en avlång tårta. Och hon har lagt upp den på min skateboard. Hon är sådär mosig i ansiktet som när hon tror att hon har gjort något riktigt bra. Jag greppar tag i första bästa idé som kan bita på henne:

– Men är det hygieniskt? undrar jag och hon säger lyckligt:

– Det är dubbla lager smörpapper!

Hon är aldrig så nöjd som när hon tror att hon är ungdomlig. Som när syrran äntligen lärde henne att det heter leggings och inte tights. Men nu är hon mycket nöjdare. Att jag är äcklad över risken att trampa in tårtrester nästa gång jag kliver på brädan verkar hon skita i.

Kalaset börjar om en timme. Vad ska jag göra? Jag går in i tänkarhörnan i klädkammaren, fattar tag i en kappa av grovt tyg som jag brukar känna på när jag tänker och så tänker jag. Tolv pers kommer på kalaset. Sju killar och fem tjejer. Den enda som är farlig av killarna är Mackan. Den enda som är bjuden av tjejerna är Märit. Jo, de andra är också bjudna, men bara för att vara utfyllnad, för att det ska vara naturligt och självklart att Märit är där. Helst skulle jag inte bjuda några killar, några tjejer, bara Märit, och jag skulle göra några skateboardtricks och bjuda in henne i tänkarhörnan och så skulle hon vara fast. För mig! Yippee!

– Har du tänkt på att den rullar? sticker jag ut huvudet ur klädkammaren och ropar till mamma.

Mamma svarar, fortfarande så där lyckligt att man blir generad:

– Jaadå, jag lägger ut stoppklossar.

Jag är fortfarande svettig efter att ha tänkt på Märit. Jag måste ha min skateboard på kalaset. Någon gång måste vi ju gå ut på vändplanen och göra tricks. Jag är nästan lika bra som Mackan. Jag bestämmer mig för att vara alldeles rak mot mamma. Jag sticker ut huvudet igen:

– Mamma? Mamma? Jag behöver min bräda på kalaset!

– Jo, men ni fikar ju först. Sen kan vi flytta tårtan från skateboarden, om det blir något kvar. Jag har tänkt på allt, gubben min!

Då var jag inte alldeles rak, då. Då var det något annat också. Jag vet inte om det är töntigt eller inte att ha tårtan på en skateboard på kalaset. Ingen annan har nånsin haft det. Det är därför jag har en boll med krokar på i magen. Mackan kan döma ut mig på en sekund. Inte Märit, Märit är snäll, men hon kommer kanske att vara högdragen. Morsan! Vuxna! De tror att det är så fint att vara originell. Vi som nyss har börjat sexan vet att det är livsfarligt. Livsfarligt.

(Utmaning: ”skateboard”)

Ny kund i montern

Det stod en ny kund i mässmontern, haremsbyxor och bara, solkiga fötter på nålfiltsmattan. Jag gick emot henne långsamt och talade fort:

– Du behöver en tarotstjärna. Det ser jag på din aura. Den har samma gyllene färg som bärnsten.

– Gammal urin, sa min assistent Pelle mycket lågt.

Jag hörde verkligen inte vad han sa, så mot bättre vetande bad jag honom upprepa sig.

– Intorkat piss, sa han lika lågt men med överdrivna läpprörelser.

Jag ska byta assistent så snart det här instegsjobbsbidraget, eller vad det heter, löpt ut. Rodnande och suckande vände jag mig åter mot min kund.

– Tarot! Åh, vad jag hoppats på, sa hon.

Hon hade alltså inget hört.

Pelle har inte sett en aura i hela sitt liv. Det har väl inte jag heller, strängt taget, men jag är sensibel. Jag tror verkligen att jag kan känna in mina medmänniskor och ge dem vad de vill ha och på det sättet hela dem, eller åtminstone hjälpa dem. Den här kunden spådde jag en ganska lycklig framtid, med några resor hit och dit för att hon skulle hitta sin älskade. Det tyckte hon om.

– Det kan även vara resor i ditt inre, skyndade jag mig att säga och det tyckte hon ännu mera om.

Pelle hade enligt sin arbetsbeskrivning stått och tjuvlyssnat, så att han kunde erbjuda henne passande litteratur och affirmationskort och sådant när hon klev ut ur det lilla båset där jag behandlar mina kunder enskilt. Han är bra på sitt jobb, det är föraktet jag inte tycker om. Nu radade han upp ett litet kit åt henne, med vata-rökelse, Feng Shui för lyckliga hem, Resa med din inre vägledare och en välsignad sten från Machu Picchu.

– Den ska du lägga på ditt hemaltare. Den symboliserar långa resor, sa han om stenen när han tryckte den i hennes hand.

Jag visste precis hur hon kände sig. Öppen och mottaglig och djärv efter tarotläsningen, med en skavande känsla av tacksamhetsskuld till mig. Jag hade sagt henne att jag aldrig rör vid pengar. Nu hade hon varor för niohundra i händer och under armar. Pelle befriade henne vänligt och lade allt i en påse.

– Kan jag lämna ett bidrag till...

Hennes ögon sökte sig virrigt runt i rummet och landade på monterskylten.

– … till Fru Domina? kraxade hon nervöst.

Pelle log mot henne.

– Inte till henne men för hennes tjänster, sa han.

– Det är jämnt, sa kunden och sträckte darrande fram tre femhundralappar.

Jag såg både att hon skulle komma att ångra sig och att det skulle komma att vara för sent.

– Varsågod nästa! sa jag skämtsamt till nästa kund, som var en kille i ljusgrå kostym.

– Jan Liljegren från Skatteverket, sa han.

(Utmaning: ”aura”)

Etta utan balkong

Det var balkongen hon hade saknat. Bara den. Annars hade hon varit lycklig i sin eremit-etta. Hon skulle just fira femton år som gamstinta när han kom in i hennes liv och hennes bostad. Trettiotre kvadrat delade på två personer – det blir en massa damm och en prövning för kärleken. Flyttlasset gick tvärs över gården, till en trea. De hade knappt gjort sig hemtama förrän hon skrubbat den sjabbiga balkongen och olovandes målat betongen. Satt upp blomlådor och prydnader, farit till Plantagen och kommit tillbaka med rara plantor. Det var vår. Hon lärde känna kvinnan på balkongen intill, hon som avundades kärleken och de gröna fingrarna. Många andra på gården kände hon redan och för dem kvittrade hon om sin lycka. ”Så mycket rymd – och vår kärlek!”

Sen kom det en höst. Det var inte hösten samma år men det var den året därpå. Det var den första oktober, och hon samlade åter brorsan och kusinerna Dahl och Betty, Anna, Tobbe och Mats för att bära grejerna tillbaka över gården, inte till samma etta men till en lika stor, likadan, lika balkonglös men med utsikt mot gården, inte mot skogen.

Där satt hon sen vid köksfönstret och betraktade alla de där hon kände, alla de där hon kvittrat för. De gick fram och tillbaka från jobb, till jobb, från Konsum, till Konsum. Hon var glad att hon arbetade i svala natten, att hon korsade gården i ensamhet och med mörkret som huckle. Hon gick aldrig till Konsum. Det mesta köpte hon på OK som hade öppet jämt. Det blev enformigt men det var bara rätt och riktigt nu när hon var eremit igen. Det kliade i fingrarna, de gröna, men spaden och den lilla krattan låg kvarglömda på balkongen på andra sidan huset på andra sidan gården. Hon kunde inte se hur hon någonsin skulle få odla mer i sitt liv.

(Utmaning: ”flyttlass”)

Jaha

I min värld ska allt vara vanligt. Ingen ska höja på ögonbrynen åt någonting. Blotta ordet ”chockera” chockerar mig. Det nakna och det bögiga, det slafsiga och det frispråkiga – allt tuggar jag i mig sävligt och med samma talande minspel som en vinbergssnäcka. Mitt svar till livet: ett trött ”jaha”.

(Utmaning: "chockerande")

Final Countdown

(Tänk er introt till Europes The Final Countdown)

En del säger att det bara gått nedåt sedan dess. Suzanne Ostens Bröderna Mozart blir Olof Palmes sista filmföreställning någonsin. Ett par kvarter från bion lägger han sig och dör. De säger att Sveriges oskuldsfullhet pulserade ur honom med varje droppe blod. Han lämnade världen och vi blev ett vanligt land i den.

O, jag vet inte. (Tänk er samma riff litet svagt i bakgrunden)

Finns det några vanliga länder?

Är det inte vår förmätenhet som säger oss att vi hade en särskild oskuldsfullhet?

Jag råkar känna två personer som oberoende av varandra var och snokade på mordplatsen. Den ene hittade en kula och blev kvarhållen ett par dygn när han kom med den till polisen (han är nämligen av utländsk härkomst). På Karolinska låg frun och födde barn. Den andre strök bara omkring och hans anletsdrag återuppstod sannolikt i den berömda fantombilden.

(Nu återtar riffet i styrka)

Jag tror på människan före systemen.

Jag tror vi är körda men att vi kan skapa in i det sista.

Strukturerna eller individerna? Du väljer.

Jag känner också hon som föddes då, vid Olof Palmes frånfälle. Dottern till mannen med kulan. Hon är ett levande bevis på att mordet hände för väldigt länge sedan. Rymdfärjan Challenger gick ner för räkning, Fermenta likaså och aids var den stora fasan. Väldigt längesen. Samma vår lanserade Europe The Final Countdown. Världen kommer aldrig att bli densamma. Men har den nånsin varit det, strängt taget?

(Utmaning: ”nedräkning”)

I mitten av himlen och i utkanten

MODERN

I mitten av himlen låg en stor hög med potatis. Eftersom hon var i himlen, förstod hon med ens att den utgjorde summan av alla de potatisar hon kokat för mycket och efter några dagar slängt bort. Aldrig i sitt liv hade hon lärt sig att rätt uppskatta hur många potatisar som skulle gå åt vid en måltid. Hennes noga undanstuvade osäkerhet hade förbjudit henne. Halvvägs upp på högen, ungefär i ögonhöjd, låg en rosa ask. Hon öppnade den, för eftersom hon var i himlen visste hon med ens att den var till henne. I asken låg en svart t-shirt med påskriften: Jag var en god och sparsam husmor. Hon drog den lydigt över huvudet.

DOTTERN

I mitten av en annan himmel låg en stor, stor hög med anteckningsböcker och pärmar. De tycktes svälla och bukta sig av sitt digra innehåll. Eftersom hon var buddhist, visste hon att det finns många himlar och hon var sorgsen över att återfödas i en av dem. Hon hade hoppats på att åter få bli människa, så att hon än en gång kunde sträva efter att bli upplyst. Nåväl. Nu såg hon alltför väl vad som legat mellan henne och upplysningen den här gången: hennes till besatthet gränsande fastklängande vid skrivandet. Gråtande drog hon på sig sin t-shirt, på vilken det stod: Jag skulle ha blivit en stor författare om inte...

DEN OKÄNDE MANNEN

I utkanten av himlen spankulerade en okänd man med träben. Ja, man kan spankulera även om man har träben. Och eftersom denne man var vis, visste han att alla himlar och alla tider möts i den heliga stund vi kallar nu, så han kallade på Modern och Dottern. De kom, den ena generad och den andra modfälld, men de blev glada över att se varandra. Mannen bad dem vänligt sitta ner och sen följde en lång utläggning, under vilken han med sin välmodulerade stämma talade om för dem sanningen om precis hur allting hänger ihop! Kvinnorna var entusiastiska, ja, dottern satt och spelade in honom med sin mobiltelefon för att kunna sno delar av hans tal till ännu en halvfärdig roman... Han talade så länge och han talade så väl. Inte förrän han fick ett rosa paket i skallen tystnade han. Dottern räckte honom det vackra paketet och han öppnade det med minen hos någon som blivit otillbörligt avbruten. Stumt läste han texten på sin t-shirt, stumt böjde han sig fram och kysste kvinnornas fötter och med axlar skakande av gråt gick han ifrån dem. Modern hade dock sett en skymt av påskriften på hans t-shirt: Jag kunde frälsa världen.

Modern och dottern blev kvar, stirrande på varandra.

– Men vad är det här? sa modern argt.

– Det är väl en slags mellanstation, kan man säga, svarade dottern. Man ska reflektera över sitt liv, göra det bättre, kanske.

– Det är väl för sent?

– Det beror på hur man ser det.

De satt tysta en stund.

– Jag tänker på Torgny Lindgren, sa modern sen.

– Vadå? Är han också här? frågade dottern hoppfullt.

– Det vet jag inte men han skrev så bra i Ormens väg på hälleberget.

– Vad skrev han då?

– ”I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller vad som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå just det särskilda vis som du har skapat oss.”

De böjde sig mot varandra och fnissade. En myra kröp över moderns hand. Någonstans ljöd klangen av en klocka. Modern och dottern fnissade igen.

(Utmaning: ”livslögn(er)”)

Lyckliga igen

Om jag vore en helt annan skulle jag tappa upp ett hett bad och doftsätta det med lavendel och rosmarin. Champagnen skulle vara redo och de där smördegsknytena med gorgonzola som du tycker så mycket om. Och du skulle komma hit och vi skulle förtroligt bada, champagneglasen farligt balanserande på badkarskanten, mjuka ord och rynkiga tår.

Jag skulle åtminstone bädda rent och ta bort högarna med torkande apelsinskal. Ja, fräscha upp. Ställa böckerna i bokhyllan, samla alla strödda glas och muggar i diskhon. Diska. Du vet. Det där.

I stället sitter jag här på golvet framför den kraschade datorn. Du sa en gång när vi var lyckliga att jag alltid kunde ropa på dig. Att du aldrig skulle vara långt borta.

– Som Gud ungefär? sa jag.

Du skrattade.

– Ja, som Gud. Jag är din lillegud.

Nu ropar jag till dig i en tyst telefonlur:

– Låt oss börja på nytt!

Men jag är inte säker på vem jag åkallar, dig eller Gud. En kvinna som med flit haft sönder sin dator har väl inte rätt till någon annan än Gud. Nu börjar regnet. Det sipprar in genom det öppna fönstret. Det är bara Gud som kan orka med en sådan kvinna. En sådan kvinna är knäpp. Jag ser mig omkring på mina svarta möbler, luddiga av damm. Denna instängdhet. Är det så? Är jag knäpp? Kliniskt knäpp? Jag kurar ihop mig runt mig själv. Vill skrika men inget hörs. Då hör jag stegen! Du är på väg! Jag vet det, för du stampar i min skalle. Hastigt kommer jag upp på fötter, går på jakt efter ett par hyfsat lättdiskade muggar. Jag ska ha teet färdigt när du kommer. Vi ska bli lyckliga igen.

(Utmaning: ”nystart”)

Första slaget

– Du har lämnat motstridiga uppgifter!

– Försök inte prata byråkratiska med mig!

– Slingra dig inte. Först sa du att du var i tvättstugan, sen sa du att du stod på gården och pratade med Louise.

– Jamen herregud – jag gjorde det ena först och det andra sen.

– Och så kom Mikael. Har jag inte sagt att du inte får prata med Mikael? Vare sig i tvättstugan eller på gården eller någonstans. Du är gift! Med mig!

– Han pratade med mig. Vaddå? Skulle jag stå stum och inte svara?

– Ja!

– Det går inte i realiteten, det förstår du väl?

Realiteten – ett dammigt, skrapat soffbord med spridda kuponger från Svenska spel och ett par flaskor. Vinklade persienner och en döv teveapparat som skränar. Det här är hans kungarike. Evig skymning. Han lämnar det aldrig utom när han längtar efter sin fru. Det gör han alltmer sällan. Nu sitter han i kalsonger, svarta med röda revärer, och vrålar åt henne, sin fru. Hon som har jobb och litet sparat. Hon som rör sig in och ut. Det är en sådan där stund när han har makt. Ju trängre hans rike, desto mer makt, känns det som. I stunden. Han skriker och gapar, blir stor av det. Men utanför det här rummet är han blind. Han vet det. Hon vet det. Hon hade lätt kunnat dölja att hon råkat på Mikael. Det är därför han slår, för att hon inte ens bryr sig om att ljuga. Det är det första slaget.

(Utmaning: ”motstridigt”)

Döda blommor

Mike, min älskade Mike, är från Kamerun. Där får man fem år om man är som vi. ”Fast det behövs nästan ingen lagstiftning”, säger Mike. ”Det där sköter mobben om”. Själv är jag florist och delägare i SameHeart Flowers. I början, innan han hade jobb, satt Mike i affären och luktade på blommorna, skyggt intresserad av de ”döda blommorna” - det var snittblommorna, som var liksom syndiga för honom, för att de brutits av och skulle gå under. På vår första Alla hjärtans dag gav han mig en ”levande blomma”, en kungsängslilja i kruka och blev förtretat förvånad, nästan kränkt, över att den också vissnade.

Det är Mike. Han följer mig vart jag går i mitt hjärta. Och jag går mycket. Som delägare i en liten blomsterhandel får man göra allt. Springa bud är en av de sakerna. Svettiga lördagseftermiddagar. Tänk, jag blir bara kärare och kärare.

I lördags var det tredje gången jag kom till Märta nere på Prästvallsområdet på en och samma vecka. Sorgen har blästrat henne, mjukat upp hennes drag och gjort dem mer metalliska samtidigt. När hon ser mig gråter hon. Vi gick på gymnasiet tillsammans, naturvetenskaplig linje. De enda som blev kvar i stan men vi brukar inte umgås. Nu har hon förlorat sin sambo. ”Och jag får inte ens använda konsumkortet längre!” Hon häver ut sin sorg i hink efter hink, ofta ganska banala grejer. Som vad alla myndigheter skriver. Och, ja, coop, då. Begravningen skiter hon i att förbereda, det enda hon bestämt är att jag ska göra en stor kistuppsättning. Malvafärgad med inslag av liljekonvalj. ”Tänk på allergikerna”, säger jag tamt. ”Allergiker göre sig inte besvär”, svarar hon hårt. Jag har jobbat med blommor i många år, sett mycket. Hon kommer att bli bitter. Det ser jag. När jag ser det gråter jag också och stryker hennes kind. Märta! Änka vid trettionio. Jag vet vad jag skulle göra om Mike... Styra rakt in i klipphällen ute vid Metarbadet. Smack. Borta. Så fick de begrava oss skavfötters i samma låda. Maskrosor bara på båren. Slokande långt innan förrättningen startar. Allt kött är hö. ”Kommer du hem på en bit mat?” hör jag mig själv fråga och minns med en gång hon svarar ”nej” att Mike bjuder på stockfisk ikväll. Lättnad. Många svenskar har problem med västafrikanska specialiteter. Märta öppnar flinkt de inslagna blommorna och tar vara på korten. ”Snälla, ta hem de här du”, säger hon. ”Jag har inte fler vaser och det är som om döden står i givakt i de jag har tagit fram”. ”Snälla”, upprepar hon när floristhedern får mig att tveka. Jag tänker att jag måste prata om Mike nu. Att respekten för hennes sorg förutsätter att jag påminner oss om kärlekens möjlighet. ”Mike... min pojk-... du vet att jag har en pojkvän? Ja? Han tycker inte heller om döda blommor.” ”Älskar du honom?” frågar Märta. ”Med varje fiber,” svarar jag. Då pussar hon mig. Och det är då jag säger det som gett mig ångest ända sedan dess. Jag gör det man inte får göra, jag säger sanningen till en sörjande. ”Jag skulle styra in i klipphällen vid Metarbadet” säger jag och det kommer ut som en viskning. Hon nickar stumt. Jag skakar på huvudet, som i ett försök att ta tillbaka det jag sagt.

Hon svarar inte i telefonen längre men hade det hänt något hade man hört. Det vet man som florist, man får höra om dödsfall. Om det hade hänt något hade man hört.

(Utmaning: ”blomsterbud”)

Maskrosorna fröar in till oss

I år har hon informerat, den tokiga kärringen i huset längst ner mot Snöbollsvägen. Hon är visst kvinnlig präst också. Det borde finnas regler för hur man får handskas med sin egendom och inte. Ja, men faktiskt. De påverkar ju oss också, hennes stolliga idéer. Och hur kan hon ha så lång semester? ”Det rör sig om sju veckor, mellan sjuttonde juni och fjärde augusti” sa hon när hon gick runt i husen här på gatan och på Snöbollsvägen med. Ja, så sa hon i alla fall till oss. Vi vanliga får nöja oss med fem veckor, vi. Stor på sig är hon men hon försöker prata så vanligt som möjligt när hon pratar med oss. De går väl på kurs i att vara trevlig. ”Det blev ju några missförstånd sist”. Det var det enda hon sa om förra sommaren. ”Blev ju några missförstånd så jag tänkte att jag skulle tala om...” … att i år ska den där knarkarbruden eller vad det är vara husvakt igen. ”Hon blir så glad av att ha en trädgård omkring sig.” Visst, visst. I fjol klippte hon gräset en gång. Maskrosorna fröar in till oss som sköter oss men det tänker väl varken hon eller prästkärringen på. ”Beata har haft det svårt, så hon behöver mycket space.” Det var väl en pik till mig för att jag bussade snuten på henne när hon tog dit karlar. Ja, det gjorde Grönlunds med, när hon gav sig ut att vattna landen klockan fyra på morgonen. De visste ju inte om henne. Jag förstår dem. Vi har faktiskt Grannsamverkan mot brott.

Jaha. Så blir det en sommar till med skränig musik, sån där klassisk, och saker spridda över hela gräsmattan därnere så det ser ut som Taikon och tvättlinan full med saker man inte kan nämna, hela sommaren. Det borde finnas förordningar för vem man får låna ut sitt hus till. I långa loppet sjunker värdena på våra hus också. Det är inte rättvist. Det borde prästkärringen förstå.

(Utmaning: ”utanförskap”)

Trädhuset

Vi klättrar upp i trädhuset, du före med dina gängliga ben som försvinner upp i blårandiga shorts. Det är nästan vita ben, utan myggbett och skråmor. Nu jobbar du inne i stan och tar båten ut bara en helg då och då.

Vi byggde trädhuset för tio somrar sen, när jag var tolv. Det var din pappas födelsedagspresent till mig. Han hivade upp virke med block och talja. Och vi spikade, ömma tummar, både papporna och vi.

Trädhuset. Därifrån såg man ända ut till Skeppars holmar och bortom. De första somrarna var det lekstuga, piratbåt, hemligt högkvarter – allt där en repstege kom till användning. Sen följde de knepiga somrarna, när vi smög dit en och en, liksom råkade träffas och med böjda huvuden kände på varandras kroppar.

Jag tror att du växte ifrån både trädhuset i den gamla eken och mig efter det. Började sommarjobba långt bort i Kalmar, var kanske två helger ute på ön. Vi träffades på marken och du ville prata lit-ter-a-tur. I trädhuset kom det upp ett inramat fotografi av Virginia Woolf, trots att du hävdade, liksom jag, att du aldrig var där. Jag skrev i lönndom, korta dikter, men vågade inte ana att det kunde ha med lit-ter-a-tur att göra och visste inte vem jag skulle sätta upp på väggen.

I själva verket var trädhuset min skrivarlya och mitt läsarrum dessa ensamma somrar när du gett dig av. Jag skrev med ångest om en döende planet och med pirrande aning om ett större liv. Allt skrev jag, allt. Och en dag, vid ett av dina besök, hade du upptäckt diktpärmen.

– Får jag läsa? frågade du så respektfullt, nere på marken.

Mot min vilja lät jag dig göra det. Det gick ett dygn.

– Jag föreslår att vi träffas uppe i trädhuset, sa du sen. Om du vill ha mina synpunkter?

Nu är vi på väg upp i trädhuset. Dina ben ser ut som förr och ändå inte. Jag är litet darrig under fotsulorna, vet inte vad jag ska föreställa mig. Jag ser framför mig hur du öppnar pärmen, tittar på mig och säger:

– Jag har läst dina texter och...

Sen vet jag inte mer.

(Utmaning: ”kritisera”)

You're my honeysuckle

Every honey bee

fills with jealousy

when they see you out with me...

Falskt nynnar du Fats Wallers ”Honeysuckle Rose” medan du diskar upp efter vår torra frukost. Din stämma är så falsk att jag inte bryr mig. Melodin går upp när den ska gå upp och ner när den ska gå ner, någon särskild ton är det inte fråga om.

You're my sugar – so sweet when you stir it up

Du sjunger i alla fall inte om Jesus! Och du står rakt upp och ner och diskar och idag har du inte kommit med några propåer om att jag ska hjälpa dig. Jag har sluppit din strumptvätt, din rakning, din avhandling, dig.

Jag rakar med kniv, inte hyvel och jag striglar noga efter varje tag.

– Om du ville kunde du dräpa mig med den där, säger du skrattande nästan varje gång.

Jag svänger snabbt ut bladet, tar taget över adamsäpplet. Det är som om det darrar.

– Eller hur? säger du med underlig segervisshet och jag hummar ett “jo”.

Men idag ingen rakning. Jag går ut och tar hand om kaprifolen. Jag vill bara flytta den dit där det är mera ljus men den har klamrat sig fast vid västra spaljén med all sin förmåga. Jag bänder och sliter, är snart helt omfamnad av den. Ska den äta mig och svälja mig som ett Tim Burton-träd? Jag kommer ingenstans. Genom det öppna vardagsrumsfönstret hör jag svagt:

When you're passing by

flowers droop and sigh

and I know the reason why...

Jag ropar förstås men du hör inte. Ingen hör. Det jag kan komma på att göra är att ge mig på de oformliga rankorna med sekatören. Bit för bit klipper jag mig loss. På marken framför mig ett plockepinn av böljande kvistar och en mycket ynklig liten växt som jag förpassar till gaveln på den andra sidan huset.

– Reading time! Kommer du? ropar du när jag står i grovköket och skrubbar händerna.

Tankspritt fattar jag tag om rakkniven, börjar jonglera den mellan fingrarna. .

– Nej, inte idag. Du får klara dig själv.

(Utmaning: “klätterväxt”)

1973

”Alla kommer alltid att behöva gummistövlar”, tänkte den gamla finskan knipslugt, gav sonsonen i Sverige femtio Nokiaaktier i tioårspresent.

(Utmaning: ”investering”)

Det hände nu i kväll, sådär kvart i åtta

– Men ord står ju mot ord, säger jag trubbigt, gällt.

Jag har sett handgemänget mellan de två kvinnorna när jag kommit släntrande upp mot porten. Häggens blommor dalar redan, snöar återhållet mot deras blonda huvuden. Det är ett slagsmål som är svårt att tyda. Det såg ut som om de gick samman i frid och ro nedför backen från porten, sen blixtvände de och började slåss och dra i varandra.

– Snälla hjälp mig, ropar den ena, den som är äldre, till mig när jag kommer närmare.

Hon ser hysterisk ut, svinrygg i upplösning, läppstiftsblaffa. Den andra säger lugnt, överrtalande:

– Men mamma, du gör illa mig!

– Hon är sjuk och måste tillbaka in, säger den upplösta och den andra lirkar:

– Sluta nu, mamma, sluta.

Den uppjagade skriker åter till mig att jag ska hjälpa henne. Jag frågar med vad. Fortfarande har jag inte kunnat läsa situationen.

– Min dotter har druckit för mycket alkohol och får inte åka tillbaka till sina barn. Hon måste stanna här hos mig. Se, det ligger en tom ölburk i kassen!

Den yngre hänger med huvudet, säger:
– Det är inte så. Det är inte så.

Jag uppmanas åter att hjälpa till. Jag känner mig som en val som hamnat i sanden. Det är då jag säger det:

– Men ord står ju mot ord.

Jag tittar uppmuntrande på den yngre kvinnan som inte säger någonting. Kränkningen att inte omedelbart bli åtlydd får den äldre att se rent vansinnig ut. Hon skriker något åt mig samtidigt som hon rycker och drar i dotterns spensliga kropp. Så kommer ytterligare en kvinna och mamman ropar:

– Kan du hjälpa mig då, om man nu inte blir trodd här?

Stumt håller den nyanlända upp porten och hjälper till att bända loss dotterns fingrar. Det går på mindre än en minut, så fortsätter brottningsmatchen inne i foajén.

– Jag tror faktiskt att det var sant, säger kvinnan till mig när vi tillsammans rundar husets gavel.

Jag är tyst.

– Jag har sett dem tidigare. Jag tror att det var sant.

Mina händer darrar.

– Ja, jag går i alla fall in genom den andra porten, säger jag och ruskar på mig.

– Det finns mycket som man inte vill se och inte vara med om, särskilt om det är barn inblandade, säger den andra liksom uppfordrande.

Jag bryr mig inte om att få sista ordet. Det gamla, som jag skulle ha sagt för femton år sen, du vet: ”Jag är inte rädd för att se och vara med om men vad som skrämde mig var att jag inte kunde tolka situationen och tvångsåtgärder är bland det sista... för jag har faktiskt erfarenhet...” Ja. Du vet. För femton år sen skulle jag väl ha bett dem sätta sig ner båda två på marken och haft ett litet ickevåldsligt seminarium där vi kommit fram till exakt vad som hänt och hur vi kunnat lösa situationen. Nu gick jag bara in i huset genom en annan port.

(Utmaning: ”hjärtskärande”)

Lille Tisseltott

Den lille Tisseltott var vimsig och spelades många spratt. De handlade om färger, om språk och ditt och datt. Nu blev han lämnad ensam i gårdens mörka hörn. Hans vingpennor var brustna för de hade fått en törn. Han kraxade så ensamt och han blödde i sin själ. Då mindes han sin mammas ord, de ville honom väl: ”Min älskling, lille Tisseltott, du är så svart och vit. Andra fåglar hackar på dig, kallar dig för 'skit'. Du ska alltid kraxa men det är inte fult. Bre ut din dräkt och skåda hur den sprakar blått och grönt. Inte rosa eller rött eller umbra eller gult... Men var stolt: att se en skata lyfta – inget är så skönt.”

Han kunde inte lyfta. Var därtill alltför trött. Men han putsa' sina fjädrar och såg nåt väldigt sött. I allt det svart-och-vita metallicblått var gömt. Ja, fjädrarnas skimmergröna... han hade sett men glömt. I glädje flaxade han till och alla fåglar såg på Tisseltott som skapade en tjusig blå-grön våg.

Sen den dagen har vår Tisseltott alla kamrater som han vill men han tar inte framsträckt klo och bjuder inte till. Han nobbar alla mobbare och den som är för stark. I stället går han fram till mörka hörn i varje enslig park. Där hittar han de skator som andra brutit ner. Han samlar dem och visar fjädrarna, och så blir de fler.

Sen dess de drar från björk till björk och skriar ut sin tro: att alla har en rätt till liv och rätt till rufsigt bo. Det låter kanske retsamt när de kraxar på sådär, ty så är det med förtryckta: liknar herrarna som bär. När de dyker mot en pilfink eller snor en stares kvist är det hämnd för gångna tider, ja det är sant och visst.

(Utmaning: ”Färgsprakande”)

I stället för käpp

Jag tyr mig till dem som har något att lära mig, det vill säga till hela befolkningen. (Nej, det är inte falsk ödmjukhet, det är ett mått på min exceptionella läraktighet.) Sedan applicerar jag det jag lärt på nya situationer, i nya miljöer, och blir förklarad ett geni. Då säger jag: ”Detta lärde jag av min kusin” eller ”i min stam gör vi såhär”. (Jag vet inte ens namnet på min stam.) Ära blir större när den sprids på många huvuden. Så går jag med ryggen rak i en nebulosa av ära och får ständigt lära mig nya ting. Jag vidgar, vidgar.

Man kan göra så mycket med sina timmar. Det är delvis ett val man har. Mina fria stunder använder jag till att tjäna mänskligheten. (Inte av godhet, nej nej, utan för att tillfredsställa mig själv.) Det gör att jag går till brädden fylld och alltså skrider gravitetiskt. De som ser det utifrån kallar det för värdighet. För mig, som ser insidan, är det bara stolthet. Jag borde ha en spatserkäpp att svänga litet med men käpparna har gått ur modet. Det är svårt att uttrycka värdigheten utan att yppa stoltheten om man inte har en spatserkäpp. (Vissla kan jag förstås knappast göra.) Som kompromiss knäpper jag händerna på ryggen.

(Utmaning: ”värdighet”)

Från en svävande belägenhet

Ibland ser jag för mig dig, Steve, som lekfullt vidrör navelsträngen från din svävande belägenhet innanför din hinna, eller dig, Julia, hur du tillbringar hela tiden i det ljusröda rummet i nästan anspänd fosterställning. Vi sitter i en liten ring på golvet och jag tittar på er, en efter en. Du, Charlie, du föddes att kämpa. Du föddes säkert med din navelsträng i två trånga öglor kring din hals. Tänk, denna första tid i stoisk ensamhet, så atypisk om man jämför med resten av livet, vi har den alla gemensam! Nu säger Steve att jag är borta. Tre gånger får han säga det innan jag kommer upp till tankens yta, till gemenskapen med er. ”What are you thinking of, Veronica?” Jag stålsätter mig inte, utan svarar: ”I'm thinking about what you did with your umbilical cords”.

Tre generade anglosaxer i en ring gör allt för att låtsas om ingenting. Milt men medvetet trycks jag ner igen mot ensamheten i tankens djup för att hämtas upp någon gång senare, när mina associationer är mer rumsrena. Det är blött där jag är, och varmt, och jag svävar.

(Utmaning: ”navelsträng”)

Ett jobb att göra

Jag ernådde viss erkänsla genom att frambringa erkännanden. Till min hjälp hade jag ett klumpigt träverktyg med spetsar och ett trasigt bälte. Inga märkvärdigheter men ärren syntes inte, särskilt inte på fotsulorna. Det här var på den gamla goda tiden. Ett paradis för press och förnedring. Nu finns det civiliserade regler för hur man får behandla människor. Men den goda tiden går att återskapa. Säg att du har en gammal flottbas i en vik någonstans dit den egna jurisdiktionen inte sträcker sig... Men vad har det med mig att göra? Ingenting. Ingenting. Annat än detta: jag ska alltid säga, liksom vännerna i den där viken, att jag bara följde order. Det var ett jobb att göra. Sen gick jag hem och klappade om mina barn, läste läxorna med dem och stoppade dem i säng. Jag fick dem omedelbart att sova.

(Utmaning: ”Erkännande”)

Citat

"O, beröring! För oss som tror på Hud..."
ROBERT BROBERG

(Utmaning: "Beröring")