Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 24 maj 2013

Trädhuset

Vi klättrar upp i trädhuset, du före med dina gängliga ben som försvinner upp i blårandiga shorts. Det är nästan vita ben, utan myggbett och skråmor. Nu jobbar du inne i stan och tar båten ut bara en helg då och då.

Vi byggde trädhuset för tio somrar sen, när jag var tolv. Det var din pappas födelsedagspresent till mig. Han hivade upp virke med block och talja. Och vi spikade, ömma tummar, både papporna och vi.

Trädhuset. Därifrån såg man ända ut till Skeppars holmar och bortom. De första somrarna var det lekstuga, piratbåt, hemligt högkvarter – allt där en repstege kom till användning. Sen följde de knepiga somrarna, när vi smög dit en och en, liksom råkade träffas och med böjda huvuden kände på varandras kroppar.

Jag tror att du växte ifrån både trädhuset i den gamla eken och mig efter det. Började sommarjobba långt bort i Kalmar, var kanske två helger ute på ön. Vi träffades på marken och du ville prata lit-ter-a-tur. I trädhuset kom det upp ett inramat fotografi av Virginia Woolf, trots att du hävdade, liksom jag, att du aldrig var där. Jag skrev i lönndom, korta dikter, men vågade inte ana att det kunde ha med lit-ter-a-tur att göra och visste inte vem jag skulle sätta upp på väggen.

I själva verket var trädhuset min skrivarlya och mitt läsarrum dessa ensamma somrar när du gett dig av. Jag skrev med ångest om en döende planet och med pirrande aning om ett större liv. Allt skrev jag, allt. Och en dag, vid ett av dina besök, hade du upptäckt diktpärmen.
Får jag läsa? frågade du så respektfullt, nere på marken.
Mot min vilja lät jag dig göra det. Det gick ett dygn.
Jag föreslår att vi träffas uppe i trädhuset, sa du sen. Om du vill ha mina synpunkter?

Nu är vi på väg upp i trädhuset. Dina ben ser ut som förr och ändå inte. Jag är litet darrig under fotsulorna, vet inte vad jag ska föreställa mig. Jag ser framför mig hur du öppnar pärmen, tittar på mig och säger:
Jag har läst dina texter och...

Sen vet jag inte mer.

(Utmaning: ”kritisera”)

9 kommentarer:

  1. Bra. Från frihet till något annat, tänker jag, från barndom till vuxenliv. En kvävande känsla.

    SvaraRadera
  2. Åh. Darret under fotsulorna. Det sprider sig i kroppen. Jag är plötsligt 22 när jag läser, kanske är jag 22 varje gång jag lämnar ut en text att läsas.

    Och skärgården. Tack.

    SvaraRadera
  3. Fint beskrivet från barn till...något annat o skapandet mitt i alltihop.

    SvaraRadera
  4. Nä jag gav inte upp även om det var det som var målet med kritiken.

    SvaraRadera
  5. Slutet....Lysande berättat.

    SvaraRadera
  6. Dina historier... och slutet!

    SvaraRadera