Senast

– När du var här senast... (tittar på sin stortå i birkenstocken)

– Ja, vet du vad som är det senaste? Att tatuera in ett semikolon på kroppen om man är som jag! Här (jag pekar mig i nacken) eller här (jag visar upp handledens insida)...

– Vad menar du när du säger ”om man är som jag”?

– Depressiv, suicidal, med självskadebeteende.

– Minns du att du är manisk också?

– Japp. Livsfarligt. Kass riskbedömning.

– I alla fall hypoman. Just nu. Och när du var här senast... (tittar mig i ögonen nu, rummet har fått energi, han tänker inte släppa men jag bryter in:)

– Och vet du varför det är ett semikolon?

– Nej och vi... kan inte prata om det. För det är slut nu. Behandlingsgruppen har bestämt att det inte är bra för dig att gå hos mig längre. Inte efter det som hände senast.

– Jag... (tappar alla försvar, börjar storgråta, tumlar baklänges ner i ett schakt)

– (ser förbluffad ut, skickar över en kleenex med en proffsig gest) … du får fem sessioner med kuratorn för att... samla ihop... trådarna.

Vi sitter tysta tills min gråt stillnat. Då stiger jag upp och lämnar rummet. Denne man som jag förlöjligat, berättat påhittade drömmar för och lekt med i största allmänhet – han blev just min oskiljaktige fader på jorden. Jag skulle göra allt för att få börja om från början med honom igen. Just när jag öppnar den utsirade porten sjunger det till obehagligt i huvudet: ”den som förlöjligar sin terapeut tar inte sig själv på allvar.” Och alla kan se att mina smetiga semikolon är ditkluddade med tuschpenna.

(Utmaning: ”Senast”)