Till
slut var det dina stenkuleögon som... Att du cyklade runt, runt i
timmar var vi vana vid men den där glasartade blicken... och i viss
mån det stela leendet... de fick oss att inse att hur liten du än
var, hur liten och hur rar, var det bästa ändå att gjuta dig i
brons. Lugnare så.
(Utmaning: bild från
Un-der-bar! Jag skrattar, tack, jag behövde visst det idag.
SvaraRadera