Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 9 september 2011

Vara där

Hon är till och med bäst i träslöjd. Och hon jobbar på, tar ingen notis om att det är just det man inte ska göra. ”Läser man sina läxor så kan man.” Fysiken och matten, svenska och språk. Det enda hon inte tycks bry sig om är barnkunskapen. Hon skvätter irriterat med sin docka som ska badas i ett vaniljgult plastkar. ”Alla däggdjur har förmågan att ta hand om sina små – varför skulle då inte vi?” Henke härmar: ”Alla apor kan räkna sina kokosnötter – varför ska då vi behöva matematik?”

På rasterna sitter hon för sig själv, på golven i trapphusen, och skriver eller väver band i en liten vävstol. Hon har inga behov, som vi. Av att hänga med folk. Skvallra. Retas. Blir inte heller särskilt retad. Hon går i sin stora trenchcoat och är ointaglig. Varken vacker eller ful. Ointaglig. Men Anna har sett henne ute sena kvällar. Inte ”ute” ute. Ute på promenad med sådana som är mycket äldre. Peter Tillman, som sätter upp en pjäs till nyår varje år på stadens lilla teater. Mark Levinson, som är timvikarie i skolan. Annika Malm och Annika Sjökvist. Ingen vet vad de gör. De skriver väl. Ibland sitter de på kaféet i hörnan, det där gänget, och hon är med. Så självklar då, och då är hon intresserad av andra människor. Böjer sig framåt, viftar med händerna. Ler. Ett anteckningsblock alltid uppslaget. En sån där kulspetspenna med många färger. Och så kommer skoldagen och hon är ett isberg igen. Som om hon inte vill sin ålder. I alla fall inte vill vara med folk som är i hennes ålder. Det är som om hon är ensam i skolan, som om det bara är hon och lärarna som räknas. Men när vi har Mark är hon inte överdrivet kompis med honom. De för sina diskussioner över klassens huvuden men så är det med alla lärare och henne.

Vi lämnar henne i fred. Men jag var med på luciaspelet i åttan, det som hon hade skrivit, och jag såg hur varm hon var när hon regisserade – sa vad vi skulle göra och sådär. Det var väl för att hon var som en lärare då. Någon sa att hon fick pengar för spelet. Men hon var som en levande människa då, när hon fick bestämma. Det passade henne. Sen luciaspelet har jag velat vara kompis med henne. Jag har frågat vad hon håller på med och så. Hon svarar på tilltal men värmen finns inte. Svarar att hon skriver. På litet olika saker. ”Det är svårt att tala om ett skrivprojekt man är mitt uppe i,” säger hon och böjer sig över anteckningsboken igen. Lugnt. Som om jag inte fanns.

Antingen är hon ett geni eller så är hon född minst fem år för sent. Jag är inte i hennes ålder, egentligen. Jag har ingen chans att bryta mig in, att få sitta vid det där kafébordet med stans in-telli-gens-ia. Sent på kvällarna påtar jag i en snygg skrivbok, svart, nästan som läder. Jag försöker skriva dikter, för fröken har sagt att dikter kan vara precis hur som helst nuförtiden. Men det gills nog inte när man skriver bara för att få höra till. När man inte har något att säga. Jag undrar vad hon skulle säga om det. Aldrig att jag törs fråga.

(Utmaning: skriv om att vara arrogant)

5 kommentarer:

  1. Nä inte vågar man fråga. Inte ens nu i vuxen ålder.

    SvaraRadera
  2. Bra. Gillar "som om hon inte vill sin ålder".

    SvaraRadera
  3. Jättebra, intressant skildring.

    SvaraRadera
  4. Fint! Gillar - jättemycket! :)

    SvaraRadera
  5. Fastnade för samma strof som Anna. Mycket bra..

    SvaraRadera