Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 12 september 2011

Kyssa skor

Det går en gräns, förklarar Frippe. Det går en gräns mitt i Sveavägen, som man korsar med livet som insats.
”Bokstavligen?” flämtar Annelie. Det hörs att hon tycker att det är coolt.
”'Bokstavligen' – det vet jag inte vad det betyder.”
Nu låter han plötsligt sur, efter att ivrigt ha underhållit oss med berättelser om gängkrigen i stan, gått omkring och visat.
”Blir man dödad på riktigt?” förtydligar Annelie. ”Om man går över gränsen?”
”Ibland... kan man... ibland... kan det gå illa.”
”Men bara om man är one of the boys?” hjälper jag till.
”Ja. Bara då.”
Han är sträv nu och fåordig, verkar distraherad av något. Det kanske är ett illa valt tillfälle men jag försöker få samtalet mer personligt:
”Är det jobbigt att vara gängmedlem? Skulle du vilja hoppa av om du kunde?”
Han tittar ovanför mitt huvud, nickar, något som kanske ska betyda ”vänta här” och så går han iväg, fram till en klunga killar och böjer knä framför en av dem.
”Han pussar hans sko!” säger Annelie, som ser från en annan vinkel än jag.
Vi ser båda hur han reser sig upp och får en örfil. Killarna står runt honom och pratar taggigt, högt och viftar med händerna. Han krummar med ryggen, blir en helt annan person än den vi talat med nästan hela eftermiddagen.
”Det var ledaren för City Hawks,” säger han andlöst när han kommer tillbaka till oss.
”Är det ditt gäng? City Hawks?” frågar Annelie.
Vi vill fråga så mycket. Mötet med killgänget ger upphov till så många frågor. Den enklaste: ”varför pussade du hans sko?” kan vi inte fråga.
Frippe drar med översidan av handen under näsan, tvekar.
”Jag får inte vara med.” svarar han trumpet. ”Än.” lägger han till. ”Jag är en City Hawks Slave.” Nu finns stoltheten i rösten igen.
”Du väntar på att få komma med. Hur länge...?”
”Två år. Om två månader kan jag få gå igenom testen en gång till.”
”Tills dess måste du kyssa skor och ta emot örfilar?” säger jag.
Frippe gör en stolt, jakande rörelse med huvudet.
”Är det värt det?” frågar Annelie mjukt.
”Ja, självklart!” Hans kastanjebruna ögon lyser. Guld.

(Utmaning: skriv om en gräns)

8 kommentarer:

  1. FY vad man kan förnedra sig för vissa saker, inte se sitt värde som egen individ. Väckte ilska o sorg i mej.

    SvaraRadera
  2. Hemskt att känna sig "tvingad" att förnedra sig så.... Väckte ilska i mig också.
    Bra berättat! :)

    SvaraRadera
  3. Med risk för att jag är trögtänkt idag. Går det att få fram en tydligare "tidsmarkör" i texten? Jag vet inte om det är nutid eller eller något gängbråk i 1950-talets Stockholm.

    SvaraRadera
  4. Jag funderar över vad han missat för en vidrig initieringsrit.. Bra skrivet - tragiskt nog känns det realistiskt.

    SvaraRadera
  5. Jättebra skrivet, och faktiskt lätt att överföra på "vanligt normalt gruppbeteende", även om uttrycken är annorlunda...

    SvaraRadera
  6. Ja usch vad jag blir arg. Gränsen är verkligen trampad över för länge sen.

    SvaraRadera
  7. Tyvärr finns det både örfilar och kyssta skor i en hel del gäng i dagens Sverige.Vi är många som vet men få som kan göra något.
    Text med inlevelse.

    SvaraRadera