Trubbel

Äntligen hemma. Äntligen hemma i det hus vi har ägt i en halvtimme och känt i ett liv. Det är knuttimrat och från 1814 och alla möblerna är kvar, ja, även köksredskapen och den mekaniska gräsklipparen. Vid proppskåpet och gasspisen är lappar med maskinskrivna instruktioner fastsatta med blå och guldfärgade häftstift.

Vi står i varsin köksdörr och ler mot varandra, bestämmer ordlöst att vi ska gå på upptäcktsfärd åt varsitt håll. Jag går ut i trädgården, klappar lökväxterna som ska hålla rådjuren borta och okända perenner. Man kan älska utan att veta. Ibland är det en förutsättning.

Du är uppe på den lilla övervåningen. Genom ett av de låga fönstren hör jag förtjusta grymtningar och enstaka utrop.

– Var är du? ropar jag.
– I Hedmans skrubben, säger du genom det öppna fönstret.
Dit hade vi aldrig fått gå. Det var det allra heligaste i paret Ströms torparstuga, dit skickades ingen fast allt var där: fotoalbumen, kassaböckerna, betygen och de gamla hattarna. Jag sa farväl till grönskan och försökte rusa upp men mötte dig i trappen tillsammans med ett stilla flöde av toner.
– En skivspelare? sa jag och du nickade. Du tog mig i famn och snurrade mig runt. När vi nått förstubron kom sången. Det var Monica bakom knastret och raspet, omisskännligt, ljuvt och laid-back och gräset var vadhögt när vi dansade runt i skymningen, nynnade och gjorde låten lagom queer:

”Da dadi damdida di da di da di... Ifrån den stunden blev den kvinnan dubbelt hatad.... da da di dam dida da även jag var ratad... da da di damdida... nej åt det gamla ska vi binda vackra kransar... dada di damdida da da dig har jag kär...”

Det är en brudvals som slutar med att den ena snubblar på den andras kjolfåll. Den slutar i ljuset från Hedmans skrubben, där 45-varvaren står och skrapar i tomme medan myggorna anfaller de hopslingrade människorna som nu har ett hus, ett litet hus som de ska förvalta i Ströms anda och göra nytt. Och vi ska jobba och älska och på kvällarna ska vi lyssna på jazz från den lilla resegrammofonen som står på ett sammetsklätt bord i skrubben och vi ska sätta upp lyktor och aldrig, aldrig ska vår trädgård bli vissen, mörk och kall.

(Med stulna rader från Olle Adolphsons visa ”Trubbel”)

(Utmaning: skriv om trubbel)