Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 9 juni 2011

Handlarn i dalen

Elna tog varligt, nästan smekande, fram kaffeburken av näver och tömde dess innehåll på bordet. Ettöringar, tvåöringar och femöringar mest men också någon prasslande femma, rentav en tia. Det var en lisa att räkna, komma upp i oerhörda tal. Nu hade hon dansen på lördag där hon skulle traktera fiolen och David var med i dikningen åt Torvald. Sen! Sen skulle hon kunna komma och försiktigt breda ut femöringarna över handlarns disk. All glittrande metall! Hon skulle bli skuldfri i handelsbon.

Dansen gick i ett fläng. Hon spelade som om hon vore bergtagen av musiken men det var näverburken hon tänkte på. Veckan efter kom David hem med fem och sjuttiofem. Det var mer än tillräckligt.

De gick stolta båda två nerför backen mot byn. Hon hade ett nytt huckle, vit- och blårandigt, och David hade en nyvänd krage. Han rentav smekte henne med sin torra, spruckna hand. Till nätterna hade han en sorts salva. Ja.

Det var ett biträde i handelsbon men Elna propsade på att handlaren skulle komma ut.
– Vi vill komma ner på noll, sa Elna när han kommit.
– Vi får väl se, vi får väl se, sa handlaren och drämde näverburken i disken så att pengar flög åt alla håll.
– Äsch, bara ettöringar, sa han när Elna och David knäböjde för att samla skatten.
– Ettöringar är också pengar, sa Elna sammanbitet.
Hon mindes köldfrusna vinterdagar nere vid ån, ett öre för varje tvättat lakan. Nog representerar en ettöring ett värde.

De hängde över handlaren medan han räknade. Den ömsesidiga misstänksamhetens endräkt rådde.
– Hm, sa han till slut. Sjuttioåtta riksdaler och fyrtiofem öre.
Utan att vänta på något svepte han pengarna rätt ner i kassalådan men de visste att det var rätt. Fyra ettöringar saknades men det fick väl gå.
– Då ska vi se på skulden, sa han med blöta läppar, som han använde för att väta det beniga pekfingret som skulle bläddra i kreditboken.
– Aha! sa han. Femtionio riksdaler och trettiotvå öre!
Både Elna och David förlorade sig i drömmar om vad de skulle göra med nästan tjugo riksdaler. Laga skorstenen? Köpa en kviga? Spara till ålderdomen? Som två uppsluppna barn tittade de på varandra. Bara att ha så mycket pengar! De blev friare för varje andetag.
– Då tar jag fram den andra boken. Tillgodo. Och präntar där nitton och tretton. Gratulerar, mina kära. Nu dröjer det ända till vintern innan det sinat, det som ni har tillgodo.

Krossade gick de hem.

Det första de hade tänkt göra när de betalat sin skuld var att söka sig till handlaren i Jörn, åtminstone på vintern när det var lätt att färdas, så att de skulle slippa sitta i nätet hos handlaren i dalen.
– Oavsett om man står i skuld eller inte har man händerna och fötterna bundna, sa David.
– Hur kunde han bara ta våra pengar. Varför sa vi inte ifrån?

(Utmaning: skriv om att ha något tillgodo)

3 kommentarer:

  1. Å vad bra, ja gripande, känner med Elna o David

    SvaraRadera
  2. gillar lakanen och kölden, gillar bundna händer och fötter. gillar hela mycket

    SvaraRadera