Nyckelnovell

En intern historia

Det var välvilja som låg bakom det ödesdigra erbjudandet. Aldrig hade den berömda båtburna bokbarnmorskan Ann Ljungberg trott att hennes lilla tävling skulle orsaka så mycket skada. Hon var rätt nöjd med sitt puttriga nätverk ”Skrivpuff” och en glad dag slängde hon till de tappra puffarna ett ben: Den som skrev den längsta puffen skulle få en skrivarhelg i Sevilla med coachning och allt. Endast vid exakt lika längd skulle kvaliteten få fälla avgörandet. Slutdatum för tävlingen sattes tre veckor framåt i tiden.

Knappt hade Anns erbjudande nått puffosfären förrän de fridsamma pufferskorna – ja, det var mest pufferskor – började slåss med tangentbord och skärm. Saqer gick i däck på en gång och därmed var disco ensam i pojkbåset. Men striden följde inte könsgränserna, det var allas krig mot alla. Endast Putti Kraftlös och Sofia Zim (a.k.a Frankie Teardrop med mera) höll sig lugna i sina genibubblor och puffade med långa intervall – den ena kort, den andra långt. Mycket långt. Men inte ens Sofia Zims forna kraftprov kunde mäta sig med de texter som nu lades upp. Länge ledde disco med ”Esters levnad dag för dag” (upplagd till utmaningen: ”Skriv om att glittra”) men Razaha kunde inte låta bli att bräcka honom med ”Tre fazetter av att vara mor” och alla lade upp längre och längre texter dag för dag. Den solidariska viljan att läsa allt gav upphov till allt från gråtattacker till spontana semestrar och sjukskrivningar.

Puffandet var inte längre en njutning. Det var ett gissel och en plåga. Dag för dag skrattretande långa puffar. Tusentals ord. Det visade sig att både Dakota och Marmoria hade fuskat – den ena genom att klumpa ihop samtliga sina texter om de rara små barnen, den andra genom att helt sonika lägga upp en halvt genomarbetad roman som hon jobbat på ett par år. Med rätta blev de diskvalificerade, trots att Marmoria försökte komma igen med en både blödig och sarkastisk text som handlade om mänskliga rättigheter genom tiderna.

En som sorgligt nog stod sig slätt i kampen var förstås Kalle Byx. Hon hade sitt givna format och sin istadiga integritet. Men till och med hon sågs mot slutet av tävlingsperioden tänja sig till både fem och sex rader. Där visar det sig hur konkurrens påverkar även de starkaste psyken.

På slutet grät alla av trötthet och av sorg över sina förlorade musor, de som flytt i protest mot det barbariska övermåttet. Som tur var kraschade servern när Feffe plötsligt stormade tillbaka in och i en trombliknande virvel av adjektiv, verb och väl valda substantiv försökte knipa åt sig vinsten.

Ingen vann. Ingen skulle någonsin vilja tävla igen.

Ann satt utmattad och klippte med ögonen. Så många ord hade hon aldrig i sin lektörstillvaro sett. Hon lovade sig själv att aldrig upprepa fadäsen.

När servern efter några månader reparerats, var stegen till puffen försiktiga och få. En liten haiku lades upp. Kalle Byx sa sitt. Alla ville suga varligt på alla orden och Y kom tillbaka med sin minimalistiska konst. Kanske skulle volymerna växa, kanske inte. Frågan frambringade likgiltighet eller rysningar. Varje ord som släpptes var smakat och tuggat och långsamt avläst med fingertopparna. Varje ord var i konstnärlig mening sant.

(Utmaning: skriv om en maktkamp)