Micro laboratory

She remembers their first quarrel after getting married. Not what they quarrelled about but the insight that breaking up no longer was an option. Maybe that was why she looked shit scared in most of the wedding photographs. She remembered the pleasant weight of the arcane and absolute promises. This controversy was the first touchstone. They were lying side by side in mute discord, silence heavy in the room, and the solution was not to part but to go further in. Transform into unity. Marriage as the micro laboratory for... paradise, perhaps? For a state where universal connection is the norm, not strife. Where you turn to your fellow being with respect, inquiry and trust. And say... what? She cleared her throat.

– Baby, I understand that you...

It took a quite long time, stolen from precious sleep, but they navigated this new cosmos with utter care and when they were done, they understood each other's position better and she was sure they would resolve the issue. For marriage is buying time. Until death do us part. Every little bit doesn't have to be sorted out at once. They kissed and when she woke up in the morning the bond was already stronger. She still had to put up defenses against ideas of being ”one flesh”, her way of felling part of him was not related to converging, but to converting the space between them.

Now he is no longer there. She is surprised that her first thought on the day of his death is of that disagreement a long time ago. She doesn't feel as if she has become half of something, nor that the meaningful space they have created between them is gone. Yes, she feels lonely but not bereft. When she weeps it is partly in gratitude for a hidden universe they have shown each other.

(Utmaning: äkta hälft)

För seriös

Hals över huvud har jag bestämt mig för att Martina är läcker. Hon sitter längst inne i hörnet, har inte sagt särskilt mycket och har en lång hals. När vi alla troppar av från Dovas får jag sällskap med henne till tunnelbanan. Vi är de enda som inte cyklar. Det är förbluffande folktomt. Våra steg ekar. Hon är tyst även nu och jag känner mig ivrig. Så långt är det inte till tunnelbanan och så tur har jag väl inte så att hon ska ut mot Västerort.

– Du säger inte mycket, du.

– Nej. Jag övar.

– Övar på..?

– Vad känner du till om buddhismen?

– De fyra ädla sanningarna! Den åttafaldiga vägen! Mahayana, Theravada, Vayrana!

Man har väl läst religionshistoria.

– Ojdå! Ja, jag övar på den åttafaldiga vägen. Vägen ut ur lidandet.

Jag tänker litet. Sanningen att säga har jag inte alldeles aktuellt för mig vad det har för innebörd, det jag nyss hasplat ur mig. Jag tänker litet till, sen säger jag:

– Och det här handlar om rätt tal?

– Just det!

– Och det innebär att hålla käften?

– Ganska ofta! ler hon. Du kanske minns vad Buddha sa om rätt tal? Innan man säger något, ska man tänka efter om det är sant, om det är nödvändigt att säga och om det är vänligt. Tre lätta checkfrågor.

Vi går tysta och ganska långsamt.

– Mycket hålla käften blir det, säger jag efter ett kvarter.

– Mycket. Särskilt i början.

– Och du är i början?

– Alldeles i början. Alltid.

Jag tittar på hennes profil. Läcker är hon men för seriös för mig i det här livet.

– Var bor du?

– I Hässelby, säger hon med förvåning i rösten.

– Då ska vi åt samma håll.

Jag ser för mig en resa utan att ett ord blir sagt. Nå, det kunde vara värre. Jag får i alla fall titta på hennes hals.

(Utmaning: sagt)

På Blocket

– Jag annonserade ut min unga make på Blocket sent en kväll.

– Fick du något svar, då?

– Tjugo inom ett dygn! Så jag tog ner annonsen.

– Vem fick honom, då?

– Äh. Jag behöll han.

– Du ändrade dig alltså?

– Ja. Om han var så populär var det ju bara att ha kvar han.

Manlig och snygg person strax under 40 säljes för 10 000 (kan disk. vid snabb affär). Bra benstomme, fina tänder, något hudutslag här och där. Medellängd, medelbegåvad, med medelinkomst. God tröstare, duktig i köket, jämn i humöret. Ev. byte mot aluminiumkanot.

(Utmaning: svar)

I kuvösen

Vi sitter på Copperfields vid Fridhemsplan, en pub som ingen tycker om men som vi ofta går till, för den kan härbärgera stora sällskap. Ann-Catrine har berättat, anekdotiskt och distanserat, om en liftning när hon nästan blev våldtagen i en långtradarhytt mellan Huskvarna och Jönköping. Hon hade slagit föraren i skrevet med knuten näve, klättrat ner och sprungit. Än så länge är det bara Ann-Catrine, Frida och jag. Hon dominerar, Ann-Catrine – utan att veta om det, skulle jag tro. Nu berättar hon att hennes pojkvän i England bestämt sig för att tillbringa sommaren i Australien, utan henne.

– Du låter så käck! utbrister Frida.

– Och?

– Hur mycket distans tål en relation? I vår ålder? Tänk om han hittar någon?

– Jag litar på Jason.

– Tänk om du hittar någon, flikar jag in.

Vi blir tysta, smuttar på våra öl. Det snackas en del om Ann-Catrine. Att hon kanske inte är så trogen. Hon rör sig så fritt och vilt, att det är svårt att säga.

– Det är obegripligt, säger jag dröjande, att du inte är rädd.

– Rädd för vaddå?

– För våld. För svek. För det ohyggliga. För mig framstår du som en fullständigt orädd person.

– Ingen är orädd, säger Frida plötsligt och intensivt. Vad är du rädd för, Ann-Catrine?

Ann-Catrine lutar sig bakåt i stolen, verkar tänka efter. Nu sitter hon inte längre på en scen.

– Jag vet att jag inte är rädd för att dö, säger hon.

Ingen av oss ställer någon följdfråga.

– Jag är litet rädd för fysisk smärta. Och så är jag mycket rädd för fattigdom.

Hon rodnar nu, kämpar med sina ansiktsdrag, och i samma stund kommer Tor och Joakim och Susanna. Stämningen försvinner.

Frida och jag får sällskap till Stora Essingen sen i natten.

– Fattigdom? säger vi till varandra. Fattigdom!

I virveln av sommarjobb och CSN är vi alla lika panka, vi medelklassbarn som träffats ute på Frescati. Det är självklart. Lika självklart som uteliv och dyra elektroniska prylar, lika självklart som att föräldrar och släktingar sticker till en slant då och då, fast det sällan nämns. Inte heller nämns det att vi utbildar oss till jobb som säkert kommer att ge oss ganska bekväma liv.

– Fattigdom!

Det är som om någon sagt n-ordet eller klätt av sig naken på bordet.

– Det är nog det ungerska, funderar Frida.

– Det ungerska?

– Ja, Ann-Catrines farfar och farmor kom hit från Ungern femtisex. Vad ska jag säga, hon härstammar från ett riktigt land, inte en sån här... kuvös.

Vi stiger av 56:an vid Essingetorget och jag traskar ensam den lilla biten mot Bergsmarksvägen. Frida har i ett slag gjort både Ann-Catrine och sig själv liksom nya för mig. ”Det ungerska.” ”Kuvös.” Jag suckar så djupt att en annan nattvandrare vänder sig om. Min eventuella världsvana känns provinsiell och jag ser bara bristande överblick, utblick hos mig själv.

(Utmaning: obegripligt)

Nyhetsuppläsaren ba

Det kommer mest på våren, att nyhetsuppläsaren ba: ”Och nu över till något heeelt annat” och så, alldeles i slutet av sändningen, en blåsippa som vaggar i vind eller några ankungar som tultar efter sin förälder, för de vet – nyhetsredaktionerna, inte ankungarna – att tittarna brukar efterlysa positiva nyheter och det kommer de ihåg då, på vårsidan, och stoppar in något sånt där, precis som om vi vore barn eller debila, precis som om det tar för mycket på krafterna – vilket det antagligen gör – att gräva fram en riktig positiv nyhet, något inom politik eller ekonomi, och precis som om det inte vore ett hån mot oss i de norra delarna av landet, som fortfarande sitter med nästan en meter snö och blir lika arga på sörlänningarnas vårtecken som på Postnord och sjukhusnedläggningar.

(Utmaning: något annat)

Per Mogesjö från Avanza

Det är nästan inte ens höst men planeringen för mikrobiologieventet drar igång, en kollaborerad grej men andra relevanta aktörer. Vi träffas i Ludocs lokaler, strama stolsryggar, grått linne. Fjorton, femton pers. Jag åker på att föra minnesanteckningar. ”Minne” och ”jag” är inte en strålande kombination, jag hastar hem i blå sensommarkväll för att skriva medan jag fortfarande kan tyda kollegieblockets krumelurer. Mer än så är det inte: jag har varit på ett möte och har varit den som hållit i pennan.

I höjd med S:t Eriksplan kommer sms:et. Det är från en okänd. ”Jag vet inte vad jag har för intryck av dig men jag vill ge uttryck för att du har gjort avtryck i mig.” En koll mot närvarolistan från kvällen – lite krångligt, eftersom den också finns i telefonen – ger vid handen att avsändaren är en Per Mogesjö från Avanza. Jag har ingen bild. Blå kavaj? Men främst har jag ingen bild av mig själv. Varit på ett möte. Hållit i pennan. Det är allt. Vad kan den här Mogesjö ha uppfattat, upplevt? Jag känner mig obehagligt sårbar, som en eremitkräfta som berövats sitt skal.

”Jag sa ju ingenting!” tänker jag och märker sen att jag också messat det. Dessa horribla apparater som flyttar in och blir en del av oss.

Det blir en messchatt som sträcker sig in på nästa dygn, ett sporadiskt samtal i skrift medan jag skriver ut anteckningarna, mejlar iväg dem, dricker honungsvatten och klipper kattens klor. Per är inte så fyndig som han verkade på det första messet, han är en sån där aurasnubbe, new age-ig, vibrerar efter en viss frekvens... Jag har aldrig varit någon sådan ens såhär nära förr. Underligt nog känner jag mig mindre hudlös. Han gör en numerologisk läsning av mitt namn och allt stämmer: jag är rädd för närhet, vill dö i skogen och älskar djur.

Men jag är inte imponerad. Konstigt att Avanza har en sån i sin ledningsgrupp. De vet väl inte om det. Att han är sån. Vad som fört oss samman måste vara att vi var de som kom med stora privata världar in till det där rummet, vi bara satt och låtsades intresse.

När dagen bräcker är även mitt intresse för Per Mogesjö till ända. Artigt skriver jag att jag ska gå till sängs. Påslakanet ett mjukt pansar mot yttervärlden men jag känner mig underligt ny.

(Utmaning: intryck)

Lägga saker på brickor

Jag ägnar mig åt att lägga upp saker på brickor. Frikadeller, lite sås, en hög med ris. På huvudet har jag en hätta, i vilken jag samlar mitt sträva hår. Engångshandskarna är lätta, nätta. Ibland leker jag att jag utför en operation på en patient med blodsmitta. Det blir mycket lek på mitt jobb, som är urtråkigt men intensivt. Som idag: exakt sju frikadeller, sjuttiofem milliliter sås, ett mått ris. Det ska vara gjort på sex och en halv sekund. Nästa person har hand om salladen. Den efter plastar in. När jag inte leker, övar jag på att inte spänna ryggen. Jobbskorna från Scholl som trygga pölar, ur dem växer min tunga lekamen. Det är svårt att slappna av i ländryggen och axlarna samtidigt som man räknar frikadeller. Att skjuta brickan till nästa station frestar på, hela överkroppen skjuvas i sidled. De försökte med löpande band men det blev fler misstag då. Såsslabb på brickorna. Avdrag. De fick montera ner hela skiten. Nu skjuter vi själva. Mänskligare. När jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet fick jag höra att jag kunde bli vad som helst. Håkan borde bli doktor och Maria lärare men jag, jag kunde bli vad som helst. Jag kan inte invända. Det här är vad som helst. På torsdag är månaden över. Då åker jag igen, till Indonesien den här gången. Jag är vad som helst, var som helst, när som helst, tills pengarna tar slut. Då ägnar jag mig åter åt att lägga saker på brickor, leka och öva på att inte spänna mig.

(Utmaning: invända)

Hundra händer håller

Jag får ett brev. En mystisk bok. Jag skriver av i regnet. Hur snabbt jag än kan pränta, upplöses texten när bläcket far bort i rännilar. I mina händer bara vått och hopklumpat papper i en vag nyans av blått. Jag skriver på. Så drömde jag i natt och alla andra nätter.

Min börda är min, du har din. Jag är satt att foga ord och du att bära världen. En annan odlar potatis och någon vårdar oss när skymningen kommer. På tröskeln sitter någon annan. Hon stöter gurkmeja, ingefära, vitlök och anis. Moderniteten säger fri rörlighet av personer, varor, tjänster men vi vet alla att det är svårt att plötsligt lägga av vårt ok, byta det mot någon annans. Det kallas identitet. Det är också modernt och det går djupt. I våra städer bor vi sida vid sida men de vi gärna träffar, bryter bröd och vilar med, är de som är som vi. Herdarna för sig, hantverkarna på sin kant. Som om vi inte alla vore beroende av alla de andra. Inte minst du som bär världen. Inte minst du. Risgrynen från fältet, skorna av kossornas hud. Hundra händer håller dig, stöttar dig som stöttar.

(Utmaning: Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är det viktiga. Berätta gärna vilken bok du valt.)

(Jag valde meningen ”Would he now, this minute, change his life for hers, give her the world and pick up her pestle and mortar?” ur Jeanette Wintersons Weight, som enligt baksidestexten handlar om Atlas som vill komma undan sitt evighetsuppdrag att bära världen)

Supa

– Varför blev det slut med Anton, egentligen?

– Vi söp inte så bra tillsammans. Jag söp och mindes, han söp och glömde bort.

– Men med Markus, då?

– Det minns jag inte längre. Han söp ju inte alls.

(Utmaning: mindes)

Förändring

Han hämtade henne sen hos hennes mor och de vandrade tysta den svagt belysta gångvägen hemåt. När de var framme vid sin port sa han prövande: ”Saker ska förändras.” Hon såg förvånat på honom och han tillade: ”Om du vill, förstås. Bara om du vill.”

Ja, han hämtade henne sen, som hon hade bett honom att göra. ”Mitt barn. Hämta mitt barn,” hade han tänkt och också sagt till henne. ”Som om hon inte törs sätta ens en tidsgräns mot sin mor,” hade han fortsatt i tanken men han hade inte sagt det, visste inte hur det skulle sägas på hennes språk. Så hade deras liv tillsammans blivit, litet kargt och mycket lyckligt, eftersom de inte hade ett enda språk som var gemensamt.

När han hämtade henne sen, efter samtalet med John på McDonalds i Alvik, var han så uppfylld att det kändes som om han andades stora bubblor. ”Vad var det han hade att säga?” frågade hon gällt när de kommit hem. Han tog tag i hennes händer. ”Hon slår honom,” viskade han. ”Blir John slagen av sin fru?”gläfste hon överraskat. Han la fingret för munnen men hon tog över och hade på en minut avgjort att John skulle flytta hem till dem. Han hade vetat det, att hon inte skulle stå ut med att John led. ”Tack!” mumlade han mot hennes tinning.

(Utmaning: hämtade)

x-antal-år

Det som gör mig förtretad med mitt jobb, är att här går jag med en enkel, sliten, piassavakvast. Jag har gjort det i åratal, vart tredje år får jag en ny men den gör mig lika arg varje dag. Jag minns introduktionskursen för x-antal-år-sen, som min dotter brukar säga. Allt var så hi-tech! Hissar och ventilationsschakt, elsystem och kommunikation. De tog oss överallt. Man kände att det var ett särskilt ställe man skulle jobba på. Men det var den enda dan. Sen dess har jag gått med min kvast, förflyttat mig tre gånger per pass mellan observationsdäcket på 86:an och toppdäcket på 102:an och tillbaka igen. Båda ska sopas två gånger. Det är som ett beting. De är inte knussliga på det sättet. När man är färdig går man hem.

Det som gör mig trött på mitt jobb är utsikten. Jag är förstås ett proffs, jag fokuserar på golvet, ser var det är i mest akut behov av sopning, ser också hur jag och min kvast smidigt ska röra oss mellan de många besökarna, men ändå får man ofrivilligt många små glimtar av utsikt under en dag och alla bråddjup gör mig matt. Jag har inte lyckats vänja mig på x-antal-år – tvärtom tycks det bekomma mig mer och mer illa. Blicken sugs nedåt mot gatornas rätvinkliga raster, under de mörka timmarna som ett oändligt, deprimerande grytunderlägg av ljus; i dagsljus ett flimrande myller, som att se något pixelbrusigt från en annan planet på tjockteve. Mot slutet av dagen har det där myllret, det som egentligen bara är bilar, människor, blivit ett med gatan, med gatorna, och inget är längre vinkelrätt, utan gatan med sin rörelse ormar lojt uppåt och neråt, åt väster och åt öster, gatan gör det, alla gatorna, de blir en levande väv och jag sjunker, sjunker mot den och förmår ibland inte sopa klart. Jag vill stöta upp allt jag svalt, en ginger ale och ibland lite fast food. En hand greppar om hjärtat när jag tänker på att jag måste hit igen i morgon.

Ingen vet om detta och inget är det att göra åt. Jag har åtta år till pensionen. Gått här i x-antal-år. Hur skulle jag kunna byta? Överallt är allt sånt här automatiserat. Jag måste vara tacksam att mina chefer bara tänker på ventilationssystemet och sånt. Tacksam för kvasten.

(Utmaning: gatan med sin rörelse)

När du skrattar

När du skrattar kan en inte se hur gammal du är, bara att du använt de åren väl. En kan inte ana de sorger du haft, bara att du inte fastnat någonstans i det som gått och övergått i något annat. När du skrattar kan en inte göra annat än att möta dig där, i skrattet.

Det är ett absurt beteende, att skratta öppet och gränslöst, ett beteende som ingen civilisation rår på. Skrattet, gråten, orgasmen, den intensiva smärtan för oss tillbaka till ett urstadium. I det kan vi inte ljuga.

Jag skrattar lättast med er som storsint delar sitt djupaste med mig. Med er kan jag vara primat. Ta och ge. Plocka loppor, ge banan. Vi svingar oss med meningar och inte lianer nuförtiden men i grunden är det vad vi gör: sitter på marken och godmodigt putsar varandras päls. Avslappning-i-trygghet. Klara skratt.

(Utmaning: skratta)

(Jag har bestämt mig för att öva på att använda "hen" och "en". Språkligt är jag konservativ och jag tycker inte att det är estetiskt men ideologiskt är jag för...)

Passa på

Jag kommer hem till mamma framåt kvällen igen. Ritualerna: en puss, en sväng till kaffebryggaren, ostrukna mått. Vid den här tiden har vi båda ätit och det är dags för litet kaffe på maten. Det går inget kaffe hemma hos mig längre och min pressobryggare har setts mögla vid ett tillfälle.

Vi för ett samtal på hög nivå, kastar oss i trapetserna under kupolen, men det är bara jag som får svindel. Vi pratar om den tyske tenoren på teve som är kusin till både henne och mig. Badutflykten med skolbarnen på mars' kallaste dag, som hon var tvungen att avvika från i förväg, eftersom hennes krämpor inte tillåter att hon sover i tält. Hur mycket hon ska sälja det överblivna potatismoset för. Och, som alltid, hennes evigt förestående resa till Boden.

Så många gånger har hon varit på väg, sovrumsgolvet är fullt med kassar och väskor, svarta hål för användbara saker som behåar, fjärrkontroller, pass och telefoner. Färden faller alltid på att morfar, som ska skjutsa henne, inte har någon telefon. Men nu byter hon ämne igen:

– Chandrikas pappa har passat på!

– Passat på att göra vad?

– Det skrev de inte. Det står bara att han passat på.

– Men du är väl aldrig ute på skype längre?

– De sms:ade faktiskt.

Efter litet övervägande ger hon mig telefonen. Där står det: ”Dear Mum, We wish to tell you that Chandrika's father has passed on.” Mamma har svarat: ”Good!” Hur ont det än gör mig att Mr. Herath inte längre är bland oss, har jag svårt att hålla mig för skratt.

Det är långt över midnatt hos dem men när jag kommer hem ringer jag Chandrika direkt. Sånt här är alltid känsligt. De vet att hon har blivit åldersförändrad på sistone men magnituden av det har jag hållit ifrån dem.

Mr. Herath passade på att gå över gränsen en tidig morgon, efter morgonvattnet. Hans sista ord var ”veneva!” – ”jag kommer!”.

(Utmaning: kommer)

Vill inte

Det har blivit mörkare i vårt hus och mamma och pappa går så försiktigt. Bara inne hos Eliud är det ljust, ljust, ljust, där han ligger i sin sjukhussäng, omgiven av droppställninar, toastol, rullstol och lyft och alla möjliga andra saker. Hela huset är en dunkel förstuga till hans rum och genom den går många, många människor varje dag. Alla som kommer ringer på, låser upp och ropar ”hej”. Tre miljoner gånger om dan. Lika många besök från avancerad sjukvård i hemmet som från hemtjänsten. Mamma tycker att jag ska fortsätta ha kamrater hemma! Jag är knappt hemma själv. Det vet jag inte om de märker. De kanske får ett barn som dör och ett som är knarkare. Inte för att jag direkt knarkar men man provar ju grejer.

På morgnarna är jag hemma. Vi brukade ha så fina frukostar. Nu slängs det fram en fil, en ost, ett bröd och flingor. Det är som om ingen orkar med det levande nu när Eliud ska dö.

– När Eliud blir bättre ska vi åka ut till Rullsand, allihopa, säger mamma liksom dovt och skär en skiva ost. Det blir väl fint, Minna.

– Eliud ska dö, säger jag.

– Vi ska alla dö, säger mamma som en maskin.

– Eliud blir inte bättre. Eliud ska dö.

– Så säger du inte om din bror som kämpar, fräser pappa.

Jag får ett ryck, vill skrika ”dö, dö, dö, dö” så att de vaknar upp, men det är inte värt det.

De har slutat säga till mig att gå in till Eliud och säga hej då men idag tvekar jag faktiskt vid hans dörr. Det vore som att stiga in på ett sjukhus för de bortslängda och hopplösa. Jag får ett nytt ryck och pussar handen, trycker den mot dörren.

Jag är fjorton år. Jag har annat att göra än att sakna en bror. Jag har ett stort ”vill inte” i mig och det skymmer allt som var jag. Den här gången stoppar jag ner ett par rena trosor i ryggan och en fräsch topp. Jag vill inte vara här på nätterna ens. Mitt ”vill inte” vill inte det. Det vill festa och vara tomt.

(Utmaning: bättre)

Som en måne

Du är cyklisk. Så är vi kanske alla, kvinnor mest, sägs det, men jag märker det på dig för att du är min lagvigde. Ingen har jag tillbringat så mycket tid med som med dig. Jag kan din andning när du sover och den ger rytm till mina drömmar. Du stiger upp så stilla, långt före mig. Det enda jag märker är att drömmarna planar ut på den nivå där de befinner sig. De djupa drömmarna lodar på och de ytliga glömmer jag. Du känner också min andning. Inte en gång har du klagat på att jag snarkar men du kan imitera mig exakt. Och när du tycker, av min andning, att det är dags för mig att lämna sömnen lägger du dig bredvid mig och ler. Och ja, jag vaknar av det. Sen sticker du till mig en kopp mörkt kaffe och en bit rostbröd. Smulor i sängen. Det kan det vara värt och du berättar om dagen. Vad Trump har sagt och Mazi Uche Mefor, att termometern visar fem och om vi har något gemensamt att ta hand om.

Genom detta samtal tonar leendet ut på ditt ansikte. Månen, brukar jag tänka på. Som en måne som går igenom hälften av faserna inom loppet av ett par minuter. Sen är du i nedan, jag ser inte bakom ditt vackra ansikte hur nästa leende föds i mörkret, men jag ler mot det som jag vet ska komma.

(Utmaning: Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och din inspiration är de viktiga. Berätta gärna vilken bok du valt.)

(Jag plockade meningen ”The smile eased itself off her face, and she looked at him gravely for a moment more.” ur boken Stoner av John Williams från olästa hyllan)

Vänta

En pappa vet att när hans stumpa inte orkar gå lika fort, eller stannar och tittar på fjärilar och blåbärsblom, ska han inte bara vänta tills hon kommer ifatt, utan de ska stå och titta litet när hon kommer fram eller prata med låga röster, tills stumpan har vilat benen. En mamma, vad vet hon? Hon låter i alla fall ungen gå först, för hon litar på att ungen hittar. Själv är mamman rädd för att gå vilse i skogen.

Allt det här tänker hon på, hon som är stumpa och unge, när hon kravlar över hygget i skogsmaskinernas kratrar bakom farbrorn, som bara väntar tills hon precis kommit fram. Sen sätter han iväg igen. Hon börjar bli sur. Hon är inte ens säker på att hon vill ha knäck längre. Han sa att hon skulle få knäck om hon följde med upp i skogen och hon tyckte det lät knäppt, litet knäckknäppt, för det finns ju inte knäck i maj. Så hon hängde med.

Farbrorn är snabbare än hon men inte van i skogen, det märks. Han har gått i en stor halvcirkel, hon behöver bara snedda litet så är hon inte på vägen där de träffades, utan på stigen som går rakt nerför skogsbacken till hennes hus. Hon byter kurs så snabbt att hon inte ens vet att hon bestämt sig. Snart är hon på riktig skogsmark igen och börjar springa, för farbrorn ropar ”Vänta! Vänta!” bakom henne och hon har ganska mycket samvetskval. Ju mer farbrorn skriker, desto snabbare springer hon, för det är svårt att känna samvetskval och springa samtidigt. Nu ser hon huset. Mamma vid tvättvindan. Lakan som sväller som stora, vita flaggor. Hemma.

(Utmaning: vänta)

Fragment

Det här är en berättelse som inte kan berättas. Den handlar om människor som dog långt innan vi föddes. Den handlar om dig och mig.

Vi tog bort panelen i köket i torpet. Det var oundvikligt under omständigheterna och ganska roligt, framför allt när vi uppdagade att gamla tidningar var del av isoleringen mellan de frilagda stockarna. Som fint tunnbröd var det ligninhaltiga papperet och i bitar. Sällan fick vi fram hela sidor men även fragmenten var roliga att läsa. Till mat- och kaffepauserna frambar vi våra bästa fynd och läste för varandra, om grisauktioner och kungörelser, en spännande historia om en dam som förlorat sin hatt...

Tiokaffe, tisdag. Du har en alldeles särskild uppsyn och bär något försiktigt i bygghandskarna, som en arkivarie eller en äggtjuv. Du har stått vid västra väggen, jag har hållit på vid diskbänken, ändå har du ingenting yppat om ditt fynd: ett alldeles äkta brev! Till någon som bott i huset. Det är i trasor och slamsor men verkar hålla ihop. Panelen får vila.

Det här papperet är av god kvalitet och tål vårt pusslande. Till middagen, med några pauser för halvhjärtat arbete, är vi färdiga.

Käre Johan,

Tack för ditt brev av den 8:e augusti. Någon matsändning har jag dock inte sett till men jag tackar dig ändå av hjärtat. Månne är det alltför vågat att skicka paket. Kineserna stjäla som skator.

Vi äro nu i Dienzhao, en mycket liten by långt utanför Louvang. Här har Pastor Martinsson utfört ett mycket gott arbete med att upprätta en missionsstation. (oläsligt) att sprida evangelium.

Vi togo oss hit på märkligast möjliga sätt: på en flotte byggd av uppblåsta getmagar. kan du tänka dig. Det var en riktigt bekväm (oläsligt) kinesiska. Men det är ett svårt språk, som du förstår. Att läsa och skriva är inte att tänka på för mig men jag kan nu hålla en enkel predikan och föra människor till Jesus. Dock är kinesen av en envis och otillgänglig konstitution. Det säga alla.

Johan, vad du skriver är otillbörligt, och det vet du så väl av egen kraft. Vi hade möjlighet att träffa våra val och gjorde också det. Mitt världsliga liv har jag lämnat. Jag tänker ej längre på gårdar och ägodelar och min hängivenhet och (oläsligt) riktad enbart mot Jesus. Jag ber dig, för min skull, att upplåta med att skriva mig om du inte kan slå dessa griller ur hågen. Jag kan inte läsa sådant och Pastor Martinsson kunde rentav förbjuda vår korrespondens.

Framför mina kära hälsningar till församlingen och till dina föräldrar. Mina egna föräldrar skrev jag till i jåns.

Frid,

Din syster i Herren,

Stina Adolfsson.

Datumet längst upp på papperet har trasats sönder. Med uppammande av god vilja kan man uttyda ”Dienzhao”. Tidningarna är dock från 1922.

– Han kan ju inte ha lagt in det i väggen på en gång!

– Han kanske blev ledsen och ville bli av med det genast.

– Han levde ogift alla år och dog gammal och bruten...

– Hur vet du det?

– Äh, jag bara spånar! Frågan är: forska eller rama in?

– Rama in. Det utesluter ju inte forskning senare. Nu har vi bara fem lediga dagar kvar!

Vi tittar oss omkring i det slagfält som är vårt kök. Ett par timmar nu ikväll kan vi använda till att arbeta ikapp.

(Utmaning: fragment)

Ammonit

– När det gäller skrivande, handlar det, som jag ser det, om att ge illusionen av linearitet åt något rumsligt, säger Beth.

De har gått ett par kilometer utefter stranden och Anna har tänkt lika mycket på vackra fossil som de bara gått förbi eller trampat över som på Beths svada. Nu hajar hon dock till. Vad Beth säger om bildkonsten, om ögon som dricker färg och vad det nu är, kan Anna bara vagt relatera till och då tittar hon på fossil. Men skrivandet! Där borde hon hänga med.

– Va? säger hon och Beth tycks upprymd av det plötsliga intresset.

– Det är mycket enkelt, svarar hon. Du vet text. Det magiska med text är att det är en bokstav, ett ord, efter varandra.

– Väldigt magiskt, säger Anna torrt och plockar upp en liten utsökt ammonit.

– Jomen tänk efter! Hur du än gör när du skriver tvingas du till praktiken att sätta en bokstav efter den andra. På rad.

Anna jonglerar med fossilet. Än är hon inte med.

– Men det du skapar är något tredimensionellt! fortsätter Beth. Lika tredimensionellt och förhoppningsvis vackert som den där snäckan.

– Bläckfisken, protesterar Anna men hon har redan upphört att kasta den i luften.

Den vilar med sin hänförande spiral och sina hemliga kamrar i hennes vänstra hand och hon har fått en mikrouppenbarelse. Hon hejdar vännen med ett tag om hennes jackärm och vänder henne mot sig, ser in i hennes ögon.

– Vad var det du sa? ”Illusionen av linearitet...”

– … åt något rumsligt. Där har du det, säger Beth och sluter Annas hand om det uråldriga djuret.

(Utmaning: gäller)

Finns och får finnas

Allt tidigare vaknar hon. Dessutom stiger hon upp. Det är datorn som drar nu, hennes dammiga lilla laptop. De senaste åren är det mest på telefonen hon haft sin digitala närvaro. Quizkampen, Facebook, e-böckerna och mycket annat – allt finns ju där, och googla kan man göra var och när som helst. En dator som flyttat in och blivit en del av henne själv.

Hon slevar i sig fil och betraktar rådjuren, som makligt vandrar över gläntan nedanför köksfönstret. Det känns som ett glatt förebud. Så går hon till skrivbordet och öppnar locket på den magiska lådan.

Ja, magisk är den, för med molnlagring i kombination med ett okaraktäristiskt sinne för ordning när det gäller att spara filer finns allt där, hennes tre olika romanförsök och många fler mer planlösa infall. Det är de påbörjade romanerna hon intresserar sig för. Hittills hovrar hon bara över dem, skummar somt, läser annat; stryker något, antecknar en idé.

Idag slår det henne att bokidén som än så länge heter Böckerna har funnits med henne av och till i femton år och att Sälja dubbdäck till Afrika är nästan fem år gammal. Hon minns tiderna och platserna för deras tillkomst. Den idé hon tycker är yngst föddes och dog, i något annorlunda skepnad, för över trettio år sedan. Det är den som väcker henne på morgnarna nu.

Hon är i stum hänförelse över detta. ”Finns och får finnas” har varit ett hemligt motto för hennes skrivande i alla år av övning. En kanske meningslös fras som hos henne har gett återklang i hela kroppen, fastän hon knappt vetat vad den betytt. Med ens är det som om hon sått i alla dessa år och nu får skörda. Hon kommer säkert att lägga av efter ett tag den här gången också men säkert ändå återkomma och då finna att hon inte gått runt i cirklar, utan uppåt i en spiralrörelse. Visst skriver hon litet knaggligt än men något har hon också vunnit under åren av tystnad. Självförtroende, till exempel. Inför sig själv och den lilla datorn tycker hon i hemlighet att en del av hennes meningar är fina.

Hon skrattar till. Ser sig själv som åttioårig debutant, med någon av de här tre romanerna, skrockande ge rådet till en hågad författare:

– Molnlagring! Och håll ordning på filerna!

Och den hågade fattar inget. ”Moln”? ”Fil”?

(Utmaning: finns)

Lågt vatten

Vi har dragits till det lilla huset i Norfolk hos Heather och Peter. Vänskapens gravitation. Vi är från tre länder, två världsdelar, och låter dagarna vandra. Att träffas är en lyx.

Väderprognoser och tidvattentabeller ger vid handen att torsdagen är dagen vid havet. Klockan nio ska vi åka. Vid frukost gör vi i ordning färdkost, enkel, riklig: goda korvar, bröd och sallad. Mycket dricka. En liten grill.

Båtarna är små och simpla. Skrov och segel. Det ligger nästan hundra sådana på den lilla banken och omkring dem rör sig människor som glada insekter, sätter segel, packar in mat. Vattnet skvimpar ivrigt mot båtarna och snart är vi ute. Heather är kapten på våra vänners båt, Peter på den som tillhör Heathers bror. De seglar väl. Vi andra sitter i lycka och frid. Lakshmee skapar arabesker av vatten med sin hand. Ingen pratar nu. Jag ler ofrivilligt åt solreflexerna på de små vågorna. När vi kommit ut på havet blir det riktig segling av. Vi kryssar – jag tror att vi kryssar – en bit från land mot väster. Det är lätt och trevligt att vara idiot idag. Och självklart finner vi en öde sandstrand. En sandstrand på fastlandet, mitt emot en sälklippa mindre än femtio meter ut. Badkläderna har vi redan på oss, så när vi har badat ger vi tjejer och Martin oss in på att spegla sälarnas behagfulla positioner medan Peter och Chigozie – som fast han känns svensk ju är från ett alldeles eget land, på en egen kontinent... Var var jag nu? Jo: Peter och Chigozie börjar fixa med grillen.

Vi blir som barn en sommarlovsdag. Nästa gång vi badar, och den efter det, gör vi det med sälarna som sällskap och i England kan de verkligen göra korv. Vänskapens gravitation funkar fortfarande i den nya miljön, där vi blir fåordigare, mindre intellektuella och där Chigozie låter bli att prata om Biafra. Några kickar litet boll och Lakshmee kommer knappt upp för att äta, salig över att simma med sälarna. När allt är som bäst går Peter och Heather in i sina läraridentiteter och klappar uppfordrande i händerna. En kvart, högst, har vi på oss att packa ihop. Jag tycker att de är befängda, pekar på solen och säger att vi har åtminstone tre timmar än. ”Tidvattnet”, säger Peter barskt. ”Vi måste in nu.”

Det finns inte ens tid att säga hej då till sälarna.

De enkla båtarna seglar nästan oroväckande fort tillbaka med vinden rakt i ryggen. Jag och Lakshmee är fortfarande aviga. Det är som om någon bryskt har inställt sommarlovet i juli.

När vi kommer fram till inloppet till den lilla viken vi startade från, är ingenting sig likt. Vattnet ligger kvar bara i små pölar i mitten, omgivna av en obeskrivlig gegga. Vi stiger ur och släpar båtarna i närmare en kilometer. Människor syns inte längre till – alla har tagit sig tillbaka i bättre tid än vi och farit därifrån.

”Förlåt,” säger Peter. ”Sex timmar funkar, vi var ute i sju.”

”Ingen fara,” svarar vi.

Båtarna var ju lätta att dra.

Jag inser att jag varit löjlig. Men det är allra första gången jag på kroppen känt tidvattnets betydelse.

(Utmaning: lågt)