Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 30 mars 2018

x-antal-år


Det som gör mig förtretad med mitt jobb, är att här går jag med en enkel, sliten, piassavakvast. Jag har gjort det i åratal, vart tredje år får jag en ny men den gör mig lika arg varje dag. Jag minns introduktionskursen för x-antal-år-sen, som min dotter brukar säga. Allt var så hi-tech! Hissar och ventilationsschakt, elsystem och kommunikation. De tog oss överallt. Man kände att det var ett särskilt ställe man skulle jobba på. Men det var den enda dan. Sen dess har jag gått med min kvast, förflyttat mig tre gånger per pass mellan observationsdäcket på 86:an och toppdäcket på 102:an och tillbaka igen. Båda ska sopas två gånger. Det är som ett beting. De är inte knussliga på det sättet. När man är färdig går man hem.

Det som gör mig trött på mitt jobb är utsikten. Jag är förstås ett proffs, jag fokuserar på golvet, ser var det är i mest akut behov av sopning, ser också hur jag och min kvast smidigt ska röra oss mellan de många besökarna, men ändå får man ofrivilligt många små glimtar av utsikt under en dag och alla bråddjup gör mig matt. Jag har inte lyckats vänja mig på x-antal-år – tvärtom tycks det bekomma mig mer och mer illa. Blicken sugs nedåt mot gatornas rätvinkliga raster, under de mörka timmarna som ett oändligt, deprimerande grytunderlägg av ljus; i dagsljus ett flimrande myller, som att se något pixelbrusigt från en annan planet på tjockteve. Mot slutet av dagen har det där myllret, det som egentligen bara är bilar, människor, blivit ett med gatan, med gatorna, och inget är längre vinkelrätt, utan gatan med sin rörelse ormar lojt uppåt och neråt, åt väster och åt öster, gatan gör det, alla gatorna, de blir en levande väv och jag sjunker, sjunker mot den och förmår ibland inte sopa klart. Jag vill stöta upp allt jag svalt, en ginger ale och ibland lite fast food. En hand greppar om hjärtat när jag tänker på att jag måste hit igen i morgon.

Ingen vet om detta och inget är det att göra åt. Jag har åtta år till pensionen. Gått här i x-antal-år. Hur skulle jag kunna byta? Överallt är allt sånt här automatiserat. Jag måste vara tacksam att mina chefer bara tänker på ventilationssystemet och sånt. Tacksam för kvasten.

(Utmaning: gatan med sin rörelse)

1 kommentar:

  1. Du är otrolig. Säg aldrig mer att du saknar idéer. / Kalle Byx

    SvaraRadera