U

Man kunde unna sig en utflykt, sa utilitaristen, snurrade igång utombordaren och puttrade mot utländsk kust.

(Utmaning: 

”Välj 5 ord på bokstaven U och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.")

utilitarist, utflykt, utombordare, unna, utländsk

Lugnare

Till slut var det dina stenkuleögon som... Att du cyklade runt, runt i timmar var vi vana vid men den där glasartade blicken... och i viss mån det stela leendet... de fick oss att inse att hur liten du än var, hur liten och hur rar, var det bästa ändå att gjuta dig i brons. Lugnare så.

(Utmaning: bild från

http://www.flickr.com/photos/apolosales/12479012023/sizes/z/in/photostream/)

O-vanlig

När jag kommer tillbaka från toaletten har hon skrivit med pyttebokstäver i marginalen:

Vanlig är tänkaren, går i markerna, snubblar över kosmos, går hem igen.

Vanligare läsaren, samlar aforismer som ersättning för tanke och liv.

O-vanlig poeten, får smita in i den egna dikten och förtona där.

Jag läser långsamt och hon ser nöjd ut men skyndar sig att säga:

– Sista raden är inte bra. ”Förtona”...

– Den är väl bra, säger jag frånvarande.

Jag leker med litet mjölkskum, tänker på de tre fullskrivna böckerna jag har hemma med det aforistiskt uttryckta. Min citatskatt.

– Lite världsfrånvänd, kanske, fyller jag i i en plötslig åstundan att verka skärpt.

Hennes verk är alltid tanketunga, bildtunna. Vad ska jag kalla detta – en dikt? Eller en a-fo-rism? Alltid såhär, på servetter och i tidningsmarginaler. Hon hyllar improvisationen. Vill gärna ange hur många minuter det tog. Den här gången vet jag: hon hade inte börjat när jag gick på toa.

– Jag började skriva när du var på toa.

– Jag vet. Tror du att det är bättre för att det går fort?

Hon ser förvirrad ut. Tittar väl efter en dikt att smita in i.

Det finns en anledning till att vi blir litet trötta på våra skapande kamrater. Det är att vi inte skapar själva.

(Utmaning: ”Vanlig”)

Dö men aldrig tystas

”I faderns fotspår blev det med tiden bara besvikelser” (Harry Martinson, Vägen till Klockrike)

Det är din dag. Jag tar tumvers i din favoritbok, en bok om luffare som även jag har älskat. Hettan klistrar oss vagabonder vid trottoarerna där vi smyger fram, en bok och en flaska fläder som talismaner. Vi ska slå oss ner på Långholmen i kväll för att läsa och minnas. Ja, minnas Måns också, förstås, men mest dig. ”Det blir väl rätt träligt,” hör jag dig säga. ”I faderns fotspår blev det med tiden bara besvikelser,” lägger du till. ”Du gick väl aldrig i din faders fotspår,” protesterar jag. ”Du följde ditt eget öde.” Du sneglar på mig sådär som bara du... Den där vilda blicken. Och jag tänker på er barnsliga konkurrens, din och din pappas. För även om du valde musiken – innan den valde bort dig – var du ännu insatt i din fars område, arkitekturen. Och hur du föraktade hans bankbyggarvärv! Och hur envis du var att det gamla huset ute på ön skulle bevaras! Det låg där som ett ruttnande plockepinn och väntade på att du skulle föra upp det, stock för stock igen. Har de kastat det nu när du är borta? Bunden var du vid din pappa och ön men i din egentliga person var du luffare fri. Jag minns vad jag läste i The Songlines: ”Fråga aldrig en vandringsman om byggråd – huset kommer aldrig att bli färdigt.”

”Skulle du verkligen säga att du följde din far i spåren?” frågar jag försiktigt och för första gången denna din dag skrattar du, som en skälm. ”Inte i ett avseende. Jag kom före honom i graven!” Och det är ju klart. Jag bereder mig på att ömka dig... för familjegraven... och att din far ligger tungt nu på det som är kvar av dig... men förstår att det inte bekommer dig mera. Att det är mig själv jag ömkar och att jag också kan släppa det där. När jag äntligen blir lätt har din röst försvunnit. Jag suckar och köper ett knippe rädisor. Det vet jag inte ens om du tyckte om men beskan passar saknaden. Det är alldeles för tidigt på Långholmen sen men jag höjer detta glas för en poet och en rebell... I flädersaft! Det vet jag att du inte hade tyckt om.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 57. Skriv en text baserad på åttonde meningen på sidan.”)

(Citat även ur Dan Hylanders Hymn till en snubblad vandrare)

Ergo sum.

Ibland sitter jag på tunnelbanan och tittar på alla handväskorna. Säg att det finns 2,64 miljarder kvinnor som är över femton år gamla, tänker jag. Och att sjuttiosex procent av dem bär handväska. Ponera att vi skulle göra det felaktiga antagandet att var och en av dem bara har en handväska så blir det ändå så gott som prick två miljarder handväskor. Och om det tagit varje kvinna i snitt tre timmar att välja just sin handväska är vi uppe i 685 års letande och jämförande. Min räknare säger 685 tusen och jag kan inte tro den. Jag har räknat flera gånger. Man blir matt. Och det här är ju långt ifrån allt. Tänk på alla handväskor som blir över! Som dissas. Som ratas. Som väljs bort. Hur många extra handväskor är i omlopp? Hur många handväskor ratas för varje vald väska? Säkert sex. På lager och på loppisar, på soptippar och i garderober ligger alltså i runda slängar tolv miljarder handväskor och skräpar. Handväskor som ännu väntar på sin bärare. Vid det här laget i tänkandet är jag inte bara trött, jag är sorgsen också. Det var sånt här, bland annat, som Mao ville komma åt när han såg till att alla klädde sig lika. Hans handväskpolicy har jag inte kläm på men man anar ju. Ska då Mao vara enda alternativet till att vada i handväskor? Där får jag en idé. Tänk om alla gjorde sin egen handväska. Det vore fint på alla vis. Och så kunde några göra ett par stycken, när de ändå höll på, åt funktionshindrade, som inte själva kunde göra sin. Och så bleve det väl nån överhettning för nån manisk människa som knåpade ihop tjugosju väskor eller så – och så var karusellen igång igen.

För det är ju det, också! Det är inte det minsta statiskt. Folk köper och kasserar handväskor i sina helt egna tempi, en del i rasande takt, andra nästan aldrig. Globalt sett är det dock en virvel av handväskor. Det är väl därför vi inte märker det uppenbara: att vi är omgivna av massor av handväskor, helt enkelt.

Sådär sitter jag och tänker. Odenplan. Rådmansgatan. När jag kliver av känns det som om jag har tänkt på varenda individ som äger eller har ägt en handväska, så trött är jag. Jag tänker just aldrig på annat än handväskor. Nu menar jag på handskar, jackor eller så. Det är nog tur för min hjärna.

(Utmaning: ”Tänka”)

Droppen

Det sjunger i hustruns huvud, inte av slaget över tinningen, utan samma sång som spontant kom över hennes läppar när maken kom hem efter – som han påpekade själv – tio timmars och sjutton minuters arbetsdag och fann kranen i köket droppande. Han påpekade även att det inte var första gången. Därav slaget – men det påpekade han inte, utan lät det vara underförstått. Vid slaget for hon iväg en bit över köksgolvet, snubblade över en pall som stod olyckligt mitt på golvet och hamnade faktiskt raklång med kinden mot köksmattan. Där ligger hon och sjunger ”Droppen Dripp och Droppen Drapp” och hon lyckas nästan göra det i kanon med sig själv, ända tills maken kommer tillbaka in i köket och säger mellan tänderna:

– Sluta sjunga den där låten, annars stampar jag dig på huvudet.

Då finner hon för gott att höra upp.

(Utmaning: ”Droppa”)

På rygg

Det är sant att det fanns tider, andra tider. Nu ligger jag mest på rygg under ett påslakan i grått. ”Det är ju inte så festligt,” sa mamma när hon kom med det, ”men tjunie kronor på Ikea!” Hon tänkte efter. ”Kan inte vara någon särskilt hög timpenning men om inte jag köpte, skulle någon annan...”

Ofta är jag lika grå som påslakanet. Just det vet de inte vad det är. Men de vet, och jag vet, alla vet att jag gravitetiskt slussar mot döden. Det gör vi alla. Men min tid är utmätt. Tjunie kronor. Som hittat för den som inte har långt kvar. Så är det bara att slänga sen. Det är samma mönster på tiggarnas fleeceplädar. De kostar nio kronor.

Tankeloopar. Ett hål av lugn i diafragman. Glitterregn från taket där det hänger en stor mobil av sugrör och gamla kretskort. Den är från en av de andra tiderna. När jag fick veta att jag hade sjukdomen och skulle leva livet till fullo. Då byggde jag mobiler av gamla grejer. Något som skulle röra sig när jag blivit lam.

Vem vet vad det är att leva livet till fullo? Nu kan det vara att bli kliad när man behöver det. Att någon kommit på att vända en. Det gäller att inte förakta sina egna behov. Det är allt man är till slut – behov. Vid behovens slut så är det slut till slut. Så lever jag i den här tiden: följer varje andetag. Än har det inte kommit, det sista. Och över mig reflexerna av hundra och hundra gamla kretskort.

(Utmaning: ”Kretsar”)

Underbart att skapa

Sara var egentligen naturvetare med allt vad det innebär men sommaren före trean hade hon gått en skaparkurs på en kursgård vars marker sluttade ner mot en sjö. Hon hade fått tova, måla färgstarka tavlor enligt de sjutton principerna för Vedic Art och lära sig växtfärgning. Det senare var ju nästan litet naturvetenskapligt. På kvällarna tände ledarna bål som deltagarna satte sig runt och sjöng och drack björklövste.

Det var sommaren, det. Till hösten blev det trean i gymnasiet och krav och planer. Sara tejpade fast en bit målarpapp som täckte halva skrivbordet. Det var hennes skaparyta. Inga rutade block med formler, inga iPads fick ligga där. Människan behöver skapa för att leva, hade hon empiriskt kommit fram till, och hon tänkte inte offra sitt liv.

Men veckorna gick, arbetslampan fick tändas tidigare och tidigare på eftermiddagarna och det enda skapande Sara åstadkom var klotter, först i kanterna av och sen allt längre in på pappytan. Och en dag hamnade faktiskt iPaden där, med ett tangentbord, och Sara skrev sin första historia. Att det skulle bli en historia visste hon inte när hon började och hon såg inte omedelbart att det var det när det verkade som om hon var färdig men medan hon höll på bubblade hon av värme, precis som på skaparkursen, och när hon började svalna igen var hon lika belåten med sig själv som hon varit på sommaren.

Det var en riktigt rolig historia om en kille på ett tåg som bekänner för en något äldre kvinnlig medpassagerare att han ljugit ihop sina kvalifikationer för det jobb han är på väg för att söka. Så kommer han fram, går till intervjun... och så är det kvinnan från tåget som sitter och väntar på honom. Dråpligt.

Först visade hon sina föräldrar. Dagen därpå sin svenskalärare. Sara var stora tänder i ett glatt ansikte, sörplade i sig deras välvilja som hon tolkade som beröm. Läraren avkrävde hon kontaktuppgifter till skolans litterära sällskap, dit hon hastade en lunchrast samma vecka.

Sophie och Laura var postmodernister (Laura med en dadaistisk touch), gick helklassisk hum och utgjorde presidiet i det litterära sällskapet. Sara stack sitt opus under deras näsor och suckade: ”Det är underbart att skapa. Nu är jag här!”

Laura tittade och fick något anemiskt över sina ögonlock. Nonchalant räckte hon över papperet till Sophie och sa till Sara: ”Stick.” Sophie sekunderade, utan att ha sett en rad: ”Stick och brinn.”

Så fick Sara lära sig att alla skapande människor inte sitter och sörplar björklövste och känner gemenskap.

N.B: Uttrycket ”stora tänder i ett glatt ansikte” har jag tvångsmässigt snattat från Skimmer.

(Utmaning: ”Stick”)

Skönskriva

”Jag avbildar inte världen sådan som vi ser den, det vore meningslöst, med förlov sagt: den föreligger ju redan.” (Torgny Lindgren: I Brokiga Blads vatten, sid. 32, mening fem)

Hon brann för det skrivna. För å och ä och ö och genitiv och punkt trodde hon först och blev korrekturläsare men fick kicken när hon möblerade om i texterna, mot slutet faktiskt skrev om det skrivna från alfa till omega. ”Det är ju så det ska skrivas,” försvarade hon sig men fick veta att hon gjort intrång. ”Fast det blev faktiskt bättre,” viskade en av skrivarna på arbetet innan hon drog.

I en annan tid blev hon nyhetsskrivare. Då fick hon litet känsla för innehållet i texterna. För verkligheten. Det finns ju så många nyheter: en stulen cykel där, ett nytt kafé för arbetslösa där. Många nyheter per anställd nyhetsskrivare: hon sprutade ur sig cyklar och kaféer och mindre miljökatastrofer tills verkligheten stod henne upp i halsen.

Då sa hon upp sig och blev så småningom romanskrivare, efter att ha satt sig själv i karantän några år. Hon skrev vackra, solida meningar med mycket luft runt omkring men några romaner fick hon inte ihop och noveller visste hon inte vad det var. Det var roligt ändå att hitta på och att vara sin egen chef. Hon fortsatte därför som skönskrivare, tog verkligheten till nåder igen och... ”förskönade”, sa vissa; ”förvrängde” sa andra; ”fördjupade den” tyckte hon själv.

Det behövs inte så mycket verklighet. Ett ortnamn och ett öde. En händelse och en siffra. En vacker rörelse eller ett tråg. Sen är det bara att karva och fördjupa tills tråget blir just det rätta tråget och ödet blir allas. Sådan är skönskrivarens lott och den är hon lycklig med.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 32. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan.”)

Det hemligaste

Det hemligaste är hoppet. Tron är något att stå upp för, rakryggat – du skulle aldrig bli som Petrus på Pesach. Kärleken är enkel, det är den du lever i, rör dig och är till. Men hoppet... Hoppet, som för det första känns så egoistiskt, det är som om någon tar dig under armen och bryter sig ut genom bröstkorgen på dig, ja, som om någon skiljer dig från dig själv, under plåga. Det där hålet i bålen när det någon gång funnit sitt uttryck – hoppet, som för det andra binder dig vid den värld du bestämt dig för att ha ett flyktigt förhållande till. Hoppet, som det för det tredje är svårt att genomskåda bevekelsegrunden för.

Varför hoppas?

Så vad du vet hoppas du aldrig på möten, diplom och annat som är kärt för dig. Först när du hoppas för någon annan är hoppet fint nog. Och nu brinner du i hoppets eld, för din unge bror är döende. Det är inte lätt att hoppas när man aldrig övat. ”Må han leva,” viskar du till temuggen på morgonen. ”Må han finna en donator,” säger du till duschens stril. Du hoppas och din vidöppna bröstkorg gör så ont.

Dagarna går, någon vecka också. Han lever men är svag och du håller på att gå under av hopp, tills du en dag kommer på det. Det tar inte lång tid att sätta upp hemsidan. Sen frustar du ur dig ditt hopp, i långa flödande texter illustrerade med foton med diskret utsuddade ansikten. Intill minsta själviska skälvning presenterar du ditt skamfyllda, heroiska hopp. Varenda människa i världen kan se. Men några namn finns inte. Statistiken bryr du dig inte om att kolla, du vet att ingen kommer att hitta just din plattform i cyberrymden, där du ger allt. Det skulle vara om någon googlade... Men vem skulle googla på ”hopp”?

Utmaning: ”Hopp”

Integration

Hon fyllde nitton år och sju månader den dag jag föddes och var redan förlovad med min farbror. Brukade gå i skogen i vita jeans. De ojade sig i Blåviksjön, inte bara för det. Att vara från Stockholm, var det inte nätt och jämnt detsamma som att vara ofrälst?

Idag är det hennes sjuttioettårsdag. Hon är naturaliserad västerbottniska med en alldeles egen och kraftig dialekt. Hör väl hemma vare sig där eller här, som så många av oss, men det finns fler anledningar att oja sig över det i en liten by. Särskilt när det har ojats så mycket över en. Hennes kök är fullt av damtidningar som hon vadar bland, lika delar resignation och lycka. Maken, ni vet, och barnbarnen. Det ena ger det andra. Ibland, när hon är ensam hemma, går hon ut på trappen i tights och HellyHansen och ropar rakt ut i den råa luften, efter en syster eller efter ett andra jag vet ingen.

Hon har den sortens starka ego som en drömmare har. Sin egenart lyckades de aldrig få henne att ge upp, hur mycket hon än anpassade sig. Envist dessa tidningar, dessa mirakelkurer, dessa vackra ting. Gåvorna. Kärleken. Huset fullt. Och varje dag, nötande, längtan. ”Om det var så svårt för mig” sa hon en gång i en förtrolig stund, ”att flytta hit från Stockholm på sextiotalet, hur är det då att komma ofrivilligt från Syrien och Somalia?” Sen tydliggjorde hon i en inåtvänd suck: ”Det var inte bara på sextiotalet det var svårt.”

(Utmaning: ”Dag”)

Emmas uppsats

Idag, någonstans, ligger en människa med ansiktet pressat mot marken av en stövelklack mot nacken. Munnen full av grus. Jag undrar hur jag, vi alla andra, kan leva oberört trots detta.

Så slutar Emmas briljanta uppsats som ska öppna allas ögon när Astrid, svenskaläraren, läser den högt för klassen, som hon gör ibland med riktigt bra uppsatser. Det här är en riktigt bra uppsats. Emma kände det när hon skrev den. Att hon äntligen lyckats förklara. Hon är en brinnande människa som har svårt att tutta eld på andra, kanske mest för att hon tror att hennes åsikter är insikter. Hon får höra att hon känner sig förmer.

Nu kommer Astrid med uppsatsbunten. Sätter sig i katedern. Emma ler. Också Astrid mjuknar kring munnen, säger:

– Det är speciellt en uppsats som...

Emma tittar sig förväntansfullt omkring och sen tillbaka på Astrid men tiden har inte stannat, det är inte Emmas uppsats som blivit vald utan nu sitter Astrid och läser Åsas tankar om ämnet ”Samhörighet”. Uppsatsen är väl okej men inte radikal. En suck undslipper Emma. Ytterligare en när hon får tillbaka sin uppsats. Hennes kulspetsblå varvas med Astrids tuschröda, om hon kisar ser det ut som en guatemalansk poncho. ”Ofullständig sats” skriver Astrid där Emma varit särskilt kärnfull. ”Felaktig satsbyggnad” och ”rörig framställning” står det mellan tillagda ord och strukna ord, allt i rött, rött, rött mot det blå. Astrids slutkläm är: ”Det är svårt att följa din tråd och du har avlägsnat dig litet för långt från ämnet”. Godkänt är allt Emma får och hon är arg, inte för betyget bara, utan för att hon inte fått Astrid att förstå. ”Samhörighet, samhörighet, samhörighet” klottrar hon hårt i kollegieblocket.

(Utmaning: ”Kvävande”)

Charleston i tunnelbanan

Pojken sitter längst ute på tunnelbanesätet mittemot sin mor. Han är upphetsad, har mycket att fråga om och det lilla fingret fäktar i luften:

– Mamma! Varför sa prästinnan att Gud låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga?

– För att det är så. Det står i bibeln.

– Men om han lät rättfärdiga vara torra vore det väl bättre?

– Alla behöver regn litet då och då och det ger Gud i sin godhet. Det är det bibelstället handlar om, att vi ska vara lika goda som Gud.

– Oj. Men Gud är väl godast?

– Ja, det är han. Vi kan försöka vara lika som han, säger Jesus.

– Och dansa charleston.

– Nja... Prästen pratade om en kyrka i Charleston i USA där en kille sköt ihjäl nio personer.

– Rättfärdiga eller orättfärdiga?

– Det spelar ingen roll men det är alltid orättfärdigt att döda.

– Men vad hade de gjort?
– Inget. De läste bibeln.

– Om att Gud låter det regna över alla sorter?

– Kanske det. Men det finns inga sorter. Det står också i bibeln. I alla fall vet jag inte vad de läste men vi läste idag om att vi ska vara som Gud och älska den här killen som sköt.

– Varför det?

– För att Gud älskar alla och för att man bara kan förändra någon med kärlek.

– Det där sista hittade du på själv!

– Ja, men om det inte står i bibeln borde det stå där.

– Kan inte du hela bibeln?

– O nej, bara det viktigaste.

Resten av konversationen äts upp när de stiger av vagnen i Alvik. En gammal man snett mittemot mig säger:

– Själv är jag ateist men jag undrar var man kan möta upp med skarorna på gator och torg som skanderar Je suis Emanuel!* Om man ska ha rätt att förolämpa med sina teckningar utan att dödas – vilket jag givetvis anser – ska man väl för sjuttsingen ha rätt till sin hudfärg och rätt att samlas och läsa sin heliga urkund!

– Ja, verkligen, säger jag sådär lamt som man gör när någon uttrycker en självklarhet och man har litet dåligt samvete.

Sen sitter vi tysta, förlägna över det öppnade men inte fullföljda samtalet. Vid Brommaplan går jag av.

*Kyrkan där dådet i Charleston utfördes heter Emanuel African Methodist Episcopal Church

(Utmaning: ”Blöt”)

Skönhetsbesvär

Mina tånaglar långa och vassa: en främling skulle tycka att de var fula. (Emmanuel Bove: Mina vänner, sid 18, mening fem.)

Långt efter att det var för sent började jag försöka modellera fram min skönhet. Blästrade mitt svampiga och fårade ansikte med emulsioner mättade med krossade aprikoskärnor, gick över händer och fötter med saxar och orangepinnar. Blekte huden där och smorde in kastanjevatten här. Det fanns en frenesi i detta mitt beteende som inte var behaglig men skyndsamheten hade flyttat in när jag gift mig med en betydligt yngre kvinna som var mycket vacker. Om det bara hängt på mig hade jag vemodigt men stoiskt sjunkit ner i ålderdomens osynlighet men nu kände jag ett ansvar gentemot henne och för vad folk skulle säga när de såg oss invid varandra.

För min hustru var det naturligt att ”ta hand om sig”, som hon sade. Tidigt under äktenskapet, ja, på själva bröllopsnatten, undrade hon bestört varför jag inte tog hand om mig. Jag skrockade och sa att jag klarat mig i si och så många år innan jag träffat henne utan incidenter men hon vände sig om, i vämjelse föreföll det mig, och sa att hon skulle skicka mig till sin pedikurist på morgonen. Vår bröllopsnatt blev i allt väsentligt uppskjuten på grund av detta.

Samlivet kom igång någorlunda efter min pedikyr – jag fick en dubbelsession, för att mina fötter skulle luckras upp tillräckligt i såpvatten före behandlingen, som var mycket behaglig. Det var inte svårt att lova min hustru att jag skulle underkasta mig den en gång var tredje vecka.

Hon inspekterade yta efter yta av min kropp. Nästan varje dag stod en ny kräm eller lösning i badrumsskåpet och hon instruerade mig tålmodigt i hur man skulle använda dem. Min hy pirrade av alla omsorger men min hustru verkade aldrig nöjd. Vi gnabbades godmodigt på dagarna men nattetid drog hon sig undan längst ute på kanten av sin sida av bädden.

Nu vet jag inte vad som kommer att hända. I natt vaknade hon upp med ett skri efter att ha råkat sänka sitt pekfinger i min navel. ”Tyst, mänska, det är natt!” mumlade jag men hon mumlade desto ljudligare, ja, mässade: ”Jag har stått ut med skorv och nagelsvamp, med mjäll och pormaskar, till och med med löss och apelsinhud – men ska jag stå ut med detta? Na-vel-ludd!!!” Sen stolpade hon upp och gick ut och lade sig på soffan. Jag tassade förstås efter men hon hade låst vardagsrumsdörren. Jag drog med mina perfekta fingrar genom mitt perfekta hår och gick och lade mig igen. Vi får se vad som händer i morgon.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp sidan 18. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. )

Sagospalten

I sagospalten har vi nu kommit till sagan om Guldlock och de tre björnarna. När de tre antropomorfa björnarna fann Guldlock sovande i den lilla björnens säng var det för att den sängen ur Guldlocks perspektiv sett var lagom. Inte för hård, inte för mjuk. Vad lär vi oss av denna saga, förutom att vi inte ska fara fram med andras egendom precis som vi önskar, även om innehavarna är djur? Ja, säg det. Jag googlade förstås för att hitta någon analys att knycka – ni vet, som man gjorde på gymnasiet, snodde nåt ur en bok av Susan Sontag eller nån – men det bästa jag hittade var under ”Relaterade sökningar”: ”Hudprodukter för lockigt hår”. Man kunde förstås kolla upp ”Goldilocks”. Engelska funkar ibland bättre. Men jag fick ett plötsligt anfall av kombinerad slöhet och autenticitetsiver. Slöheten övervägde. Jag orkade inte ens kolla hur sagan slutar. Nyckeln till tolkningen borde väl ligga där. Förmodligen finns det olika versioner. Jag är säker på att jag fick läsa den där Guldlock och björnarna blev de bästa vänner, eftersom Guldlock var så söt. Sammansmätningen Med Det Animala. I ursprungssagan blev hon väl uppäten. Det Vildas Seger Över Civilisationen. Clarissa Pinkola Estès skulle gå loss på den versionen. Nej, på båda. Men jag är inte Clarissa Pinkola Estès, än mindre Susan Sontag och det finns ingen att fjädra sig för. Så, min fråga kvarstår och går vidare till läsekretsen: Vad lär vi oss av sagan om Guldlock och de tre björnarna?

(Utmaning: ”Lagom”)

Nu är det du som lindar

Det var midsommarafton för länge sedan, så länge sedan att det enda som behövdes för att känna gemenskap var att traska upp i skogen bakom Hulla med jordgubbar och vispad grädde och sjunga Visa vid midsommartid i stämmor. Vi gjorde upp eld vid förkastningskanten, jag minns inte om barnen var med fortfarande, det var mitt i natten. Du sjöng inte på den tiden och du var så tyst och spröd och instängd den där dagen, jag hade hämtat dig direkt från avdelningen i Katrineholm, nattpermis på mitt ansvar. Du gick där med oss andra, i alla fall, oländigt och stenigt var det, jag bar grädden, minns jag, och var rädd för att tappa. Då kunde jag väl inte hålla så god koll på dig, eller hur? Jag hade ju grädden och Fredrik – en intressant ny bekantskap, han hade sparat sitt gamla badkar med lejontassar och det fyllde upp hela hans vindsförråd i Traneberg – och sångerna och stämningen och samtalen... Samtalen var så levande då, för tjugo år sedan, levande och djupa, tyckte vi, vi kom varandra nära, tyckte vi, och vi samtalade, jag och Elisabet och Urban och Fredrik och litet kanske också Urbans bror och svägerska och barnen var med, nu minns jag det, för det var därför som det bara blev du och jag och Fredrik kvar sen, vi var de enda som inte hade barn där. Vi satt där på stocken, du i mitten, det finns fotografier av det, någon av dem som gick ner igen tog ett foto strax innan på oss som blev kvar. Och vi pratade och satt tysta, det var vackert och stämningsfullt, det var gemenskap, jag kan gå ed på det. Du pratade väl inte så mycket men när gjorde du det på den tiden?

Jag minns inget mer. Jag minns inte hur vi gick ner för berget igen eller var vi sov. Vi sov väl i samma rum, kan jag tro. Du var ju på mitt ansvar. Och du vaknade, vi vaknade, du var kanske litet fjärran, det kommer jag inte heller ihåg men det kunde du ju vara. Mitt intryck var i alla fall att du hade det ganska trevligt hela tiden. Och efter frukost skjutsade jag dig tillbaka till Katrineholm.

Problemet är att allt detta har du glömt. Inte bara vandringen upp på berget och stunden där utan hela vistelsen i Hulla, middagen och sångerna och samtalen och... ja, du vet inte att du har varit där, helt enkelt. Jag har förstås visat dig fotografierna och du minns ändå inte. Du var tyst och spröd och instängd men du var där, du deltog, gick inte bara som en död. Jag har så säkra minnen av det. Men du kommer inte ens åt aningen av en erinring.

Och alla dagar du har levt och glömt kan inte vägas upp mot detta dygn, för det är som om det vore stulet från dig. Kanske det är sant. För det är annat också som är borta för dig från de där försommardagarna när du var inskriven på psyket i Katrineholm och fick elchocker.

Elchocker är den snabbaste och mest biverkningsfria boten mot depression. Det gör absolut inte ont. Det enda är väl minnet. Man kan förlora minnen av enstaka händelser i anslutning till elchocksbehandlingen. Oftast kommer de tillbaka efter ett tag. Att som du förlora så stora stycken tid är ovanligt och det är inte så konstigt att du ser det som en kränkning.

Det är tjugo år sedan. Varför drar jag upp det nu? För att jag inte kan sjunga Du lindar av olvon... utan att tänka på dig, på den där färden upp på berget med jordgubbarna och grädden. Kanske jag har tvingats minnas det jag minns av den där dagen för två? Länge kände jag mig skyldig, som om det var jag som stulit den där midsommaren från dig, men nu är jag glad, vemodig och glad, för vad som än har hänt och vart det än har burit så sjunger du nu. Det är du som sjunger! Och det är – bland mycket annat – en av de snabbaste och mest biverkningsfria profylaktiska behandlingarna mot depression.

Idag var det midsommarafton igen. Med min numera bleka och osäkra röst sjöng jag Du lindar av olvon och jag tänkte förstås på dig. Jag föreställde mig att du leende och koncentrerat la på en fin obligatstämma. Vi var på olika platser idag men i min värld sjöng vi tillsammans och det var du som stöttade mig, fast ovanifrån.

Min fars hjord

Min far gjorde sin förmögenhet på kor. Alla kor som du ser beta när du åker på vägen ut mot Assawa tillhör min far. Det började när han var en ung fattig grabb och han fick ett par kvigor av en godhjärtad dam från Sverige. Det trodde han i alla fall och det trodde damen men det var inte två kvigor, det var en kviga och en liten tjur, och på den vägen var det. Kor kan vara ömma mot varandra, jag vet, men det är först när det kommer en tjur till som det blir några barn gjorda. Och om det blev barn gjorda! I sjutton år var den tjuren den mest eftertraktade betäckaren i hela distriktet och fars egen stam växte också raskt. Du vet, alla de djur som betar utefter vägen till Assawa! Tvåhundrafemtiåtta totalt vid sista räkningen. Och kofösarna i sina vita skrudar som rider utefter bergskammen i skymningen – åtta är de. Och de kalvansvariga som genomkammar flocken efter nyfödda djur är två starka flickor med mycket kärlek. De är alltid i rörelse. Och hemma på gården, i ett litet stall med hage där han kan gå ut och in som han behagar, där bor den gamle tjuren och han har ett porträtt av sig själv över dörrn. För det var med honom allt började. Fast vi säger att far gjorde sin förmögenhet på kor, inte på en tjur. Och damen från Sverige åkte väl hem, hade väl något kontrakt som tog slut, fick väl annat att göra. Hon fick i alla fall aldrig se hur det blev för min far tack vare hennes gåva, så hon fick aldrig lära sig att om man ska ge någon två djur, ska de vara av olika kön, som Noas djur i arken, och av samma anledning: de ska uppfylla jorden, fast det står inte där, utan i berättelsen om lustgården, innan fallet och allt det där – som ju strängt taget gick väldigt fort – och det är visst och sant, att när jag rider ut för att se hjordarna, och jag ser alla djuren och de vitklädda herdarna och de kalvansvariga med sina kompakta kroppar, då känns det som om jag korsar en gräns och hamnar i Paradiset.

(Utmaning: ”Kor”)

Morgon, två år senare

Det var en gisten gammal hiss och längst uppe, där hissen slutade, en smaragdgrön lägenhet som var bara min. Den var inte mycket större än hissen och jag trivdes. Mitt matbord var mitt arbetsbord och min soffa min säng – det var en trollerilägenhet för en, en som kunde tricken.

Ibland tog jag den gnällande, svajande hissen ner till omvärlden, som bredde ut sig där nedanför. Oftast gick det bra men en gång stod du utanför hissen när jag kom ner. Vi hjälptes åt, två främlingar, att sluta till den kärvande hissdörren. Medan vi höll på, presenterade du dig. Jag hade aldrig sett dig förut.

Så stod vi där och berättade om våra liv. Uppifrån ropade mina grannar att de behövde hissen. Till slut åkte vi upp för att få tyst på dem. Du klev in i det smaragdgröna och lägenheten välkomnade dig, gjorde sig i ordning för att tjäna två. Sen fick du en nyckel.

Så gick det till när jag gick från att vara en till att vara två. Nu är det morgon två år senare. Du dansar naken i köket och sjunger mitt namn. Det är bra att vara ensam men det är roligare att vara två.

(Utmaning: ”Två”)

Om barndomen

Nej. Jag går inte igång på dina barndomsminnen. Jag skiter i vad du hade för klänningar med smock och, apropå skita: för mig är den spruckna pottan bara ohygienisk. Du kan dra med mig över sju sorters gärdsgårdar till triljoner fanerogamer, som hänger handikappade från ditt herbarium. Vi kan cykla på kärvande cyklar till alla nedlagda lanthandlar men jag vägrar se att det droppar från dina ögon. Du må sparka mig hur mycket som helst under borden när vi är hemma hos alla original i grannskapet – jag kommer inte att sluta gäspa. Så det var här du växte upp? Och? Och varför är just du så speciell att du ska få ha dina bullerbyminnen på piedestal?

Jag? Vadå, då? Mina minnen? Vi metade inte, i alla fall.

Nej. Vi hade haspelspön. Lånade farfars eka. Men vad är det med det?

”Skönt att släppa fram minnena...”? Kallt och knott. Det är vad jag minns. Och det är ingen skillnad nu. Det är som det alltid har varit. Barndom, my ass.

(Utmaning: en bild av en bryggkant)

Vila vid dagens slut

Så. Luta dig mot mig. Ge mig tyngden av din kropp, lägg ditt trötta huvud mot min axel. Var med mig, Så. Jag stöder dig.

Det var en lång dag och du lärde något. För allra första gången hörde du en himmelsk ton.

– Vad är det där? sa du och jag svarade:

– En luta.

Du bad om att genast få se och lutan bars till dig.

Du fingrade på strängarna, på hals och stall och klanglåda, du knäppte och du dunkade och svor. Så monterade du ner hela lutan, strängar först och sen allt metalliskt och så det mesta, det som var gjort av trä. Till slut låg den där i bitar och du slog ut med armarna och sa – för tjugonde gången, säkert, men den här gången desperat:

– Var är tonen?

Du lärde något idag. Eller kanske inte. Nu låter du din sida luta mot min, avslappnat, tungt. Här ska vi sitta tills du förstår. Eller kanske inte.

(Utmaning: ”Luta”)