Vi gick till havet

Vi gick till havet för att läka våra sår. Tidig sommar eller sen vår, vi höll oss fortfarande i strandkanten med våra underbara, vita kroppar, skälmskt behängda med någorlunda matchande bikinidelar. Det fanns ömhet bland oss. Mellan oss? Bland oss. Ingen ville doppa sig men Trine ville prompt att Sara skulle i. Sara darrade i hennes famn. Flytväst och allt. Sara hade bara varit med om en sommar förut, hon var lika rädd för vattenpölar som schnauzerhanen Nemo var rädd för vind men Trine skulle prompt fostra, lära. Vi stelnade alla, tappade litet ömhet, som inför ett satansikt dop, när Trine lyfte taxen mot vattnet. Hon var så mild men tiken visste att hon var prisgiven. I stelheten upptäckte vi oss själva, våra kroppar, något som putade här, en cellulit där. Det lätta plasket när Saras kropp bröt vattenytan och Trines manande utrop tog bort allt det kontemplativa ur vår rit. En efter en steg vi upp ur havet och skylde oss i frotté. Sara simmade för livet de få metrarna in mot stranden. Hon var den enda som doppat sig och hon var tvingad. När hon kom iland hade solen gått i moln. Det var mycket plask och skrik sen, de följande gångerna vi gick för att bada, aldrig mer denna avklarnade ro.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/elchupacabra/10922920634/sizes/z/in/photostream/ )

Övergångsrit

Hon ville gifta sig som de andra flickorna i byn. Det var inte mer med det. Det var inte värt att nämna de långa nätterna med vaka i vargtimmen och klump i magen. Inte de meningslösa våndorna över att hon blivit sist. Absolut inte skammen.

Han kom som en räddare, mannen från byn på andra sidan kullen. Han var litet för gammal, litet för senig, litet för tunn och han kom som en räddare. Han hade sett henne på vårmarknaden nere i dalen och sökt upp hennes föräldrar. Det var inte mer med det. Nu var det den sjuttonde augusti och de stod inför prelaten. Hon ville gifta sig som de andra flickorna i byn. En formalitet som gav människovärde. Kvinnovärde. Det var allt.

Den gamle prästen strök sig över sitt vita silkesskägg och sa långsamt:

– Just i denna stund förändras era liv. Ni är aldrig mera bara ”jag”. Hav medkänsla med varandra. Hav tålamod. Hav endräkt.

Han sa mycket mer också. Men dessa ord grep flickan som något oerhört. Hon spärrade upp ögonen och sjönk mot sin egen botten. Hennes liv vidgades. Blygt tittade hon på sin tillkommande som i samma stund vände sig mot henne i djupt allvar. De kände inte varandra. ”Älska”, sa prästen.

– Älska och ära, sa han till mannen.

Till flickan sa han:

– Älska och lyd.

Hon ville fråga vad det var, detta ”älska”. ”Lyda” kände hon väl till.

Hon snubblade ut ur kyrkan, in i den vita solen, och kände skarpt sin ovärdighet. Hon tänkte att hon som vanligt inte förstått det våldsamma livet. Att det levde henne. Att vad hon gjorde fick konsekvenser. Hon förbannade sin fåvitskhet. Om hon förstått att äktenskapet inte bara var en trofé, skulle hon inte ha slagits till marken av sin egen vigsel.

Hennes make fattade hennes hand. Den var som en brödskiva.

– Är du lycklig, min kära? sa han ömt till henne.

– Ja, jag är lycklig, sa hon sanningsenligt, för lycka var en av de många känslorna som brottades i hennes värnlöst köttiga kropp.

(Utmaning: hav)

Grötrim till övermakten

Intet är som väntans tider. Ont i magen, ja, jag lider. Lider av en sällsam törst. Varför kom du till mig först, om du inte kommer mera? Längtan, svår att härbärgera, får mig säga dumt i luren: kom, ja kom, med sista turen! Och på svenska skojar du att du är vid Alvik nu. Ja, vi tar en dag i taget men det är i mesta laget. Fem måna'r har gått av fyra. Migrationsverket gillar att styra över våran liv och lem. Snälla ni, för honom hem! Hem till mig där han ska vara. Varför är det så svårt? Svara!

(Utmaning: väntetid)

Plastdocka från Östtyskland

Titta, kom och titta, kom sätt er häromkring! Det dröjer säkert ännu en stund innan sömnen kommer med John Blund. Han vill visa oss någonting. Vuxenfalsett som ska likna barnsång. En plastdocka från Östtyskland som kommer i olika finurliga fordon och farkoster till plastbarn på olika ställen. Mamman är från Estland och har någonting emot John Blund-dockan, det är därför flickan vet att han är från Östtyskland. Flickan har någonting emot John Blund för att han är så plastig och barnslig och slät. Men han kommer varje vardagskväll på teve med en ny barnfilm varje gång, öppnar en skimrande port i det tråkiga vuxenprogrammet Halvsju. Skimrande och skimrande. Ibland flimrar bara de tio minuterna förbi. Ibland, ibland är de fantastiska. Det bästa flickan har sett är en dockfilm från Tjeckoslovakien om en flicka, en annan flicka, som önskar sig en hund så starkt att hon tar ut sin vante på promenad i koppel. Och vanten är en hund när bara flickan ser. När de andra barnen kommer blir vanten en vante igen och de andra barnen skrattar. Flickan, den riktiga flickan, hon som tittar, blir svettig i händerna och ödslig i magen av den filmen men mamman har någonting emot filmen, det är därför flickan vet att den är från Tjeckoslovakien.

Efter filmsnutten strör John Blund-dockan förtrollad sand i plastbarnens ögon och så är det på med pyjamasen och i säng. Flickan ligger en stund och läser, alltid en ny bok. Hon önskar att den ska göra något med henne, som filmen från Tjeckoslovakien, eller Emily på Månvik eller Huckleberry Finns äventyr eller David Copperfield.

(Utmaning: titta)

En pappa har man inte hela livet

Nu har det uppstått en springa igen i min kära svepbricka, som också är min enda bricka. Jag vill inte ha någon annan. Jag köpte den vintern 87/88 på Småländska höglandet och den höll in på 2000-talet. Då uppstod den första springan. Brickan gick fortfarande att bära på, förstås, men det var inte kul om en kaffekopp tippade på den i sängen. Det hände en gång. Då tog jag brickan till pappa och han lagade den snabbt och omsorgsfullt med plastic padding. ”Plastic padding?” Jag var upprörd. Tyckte att min fina bricka nedgraderats men när jag fick tillbaka den såg jag att lagningen var nätt och snyggt gjord. Nu är den åter sprucken. Kära, den är sprucken, kan ej lagas mer. Bromsen blir nog stucken om jag honom ber! Visan ”Lilla Tomtegubben”. Han sjöng den så ofta när han höll på och donade i garaget, där han hade sin snickarbod. Alla verktygen! De gick för struntsummor på garageloppisen. Mycket annat körde vi till tippen. Vi blev habituéer där. Fyra vändor om dan. Kära gäster även på Pingstkyrkans second hand-butik. Ett helt hus skulle tömmas.

Jag vill inte ha någon annan bricka. Och jag har slutat dricka kaffe i sängen.

(Utmaning: springa)

Äkta borstj

Precis som jag förutsett, fick jag rödbetorna idag. På skift A är det antingen rödbetorna eller kassan och det var Siv som fick kassan. Vi delar alltid skift, Siv och jag. Så mycket annat delar vi inte. Hon tycker att jag är en slampa. Jag tycker hon är sipp. Vi tittar inte åt varandra. Så det var med äckel hon vände sig bort när jag lockade chefen i grytan. Hon såg inte alls vad som försiggick. Det var del av min plan. Chefen var som vanligt överdrivet intresserad av mina tuttar. Det var också del av min plan.

– Jag ser att fröken Ernman inte har behå på idag, sa an slipprigt när han kom på sitt planerade överraskningsbesök klockan sju, före öppningstid.

Då knäppte jag upp knapp för knapp samtidigt som jag backade litet grand från grytan. Han böjde sig lystet framåt och jag hävde ner honom. Om han inte varit så liderlig hade han sett att det var ovanligt litet borstj i den mittersta grytan. Det var för att han skulle få plats. Jag hävde ner honom i grytan och Siv öppnade butiken. Jag höll honom i ett fast grepp under ytan, bara höll. Han kämpade emot förvånansvärt mycket. Och länge. Men så småningom släppte han taget om grytkanten och sjönk, sjönk, sjönk. Ni kanske undrar hur jag tänkt göra mig av med liket? Jag har en plan även för det. Det är alltid litet kött i en äkta borstj. Inte i den skit-borstj vi producerar här på företaget men i en äkta.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Källa: http://www.flickr.com/photos/iosonozuth/10851274803/sizes/z/in/photostream/ )

Sådär igen

Nu är hon sådär igen, Merete. Å, vad jag hatar att vara med deprimerade människor!

– Vad tror du kommer att hända? frågar jag henne.

– Jag spekulerar inte, säger hon inifrån boet av svettiga sängkläder.

– Men vad hoppas du?

– Hopp är ett försök till manipulation.

– Men ser du ingen framtid? säger jag, mjukare.

– Nej.

Vi är tysta en stund igen.

– Jag lever i nuet, mumlar högen i sängen och jag tolkar in en gnutta självironi.

– Är det ingenting du finner meningsfullt?

– Ligga här, säger hon så småningom, när jag slutat hoppas på ett svar.

– OK, du får ligga här om jag får gå till Ica och köpa pain au chocolat åt oss.

– Pain au chocolat, säger hon nästan lidande.

Jag vet att det är det bästa hon vet. Det är skönt att ta på sig kappan och gå ut en stund. Varför provocerar hon mig så? Är det för att jag är rädd för att det är hon som har rätt, hon som ligger där och vägrar livet, medan alla vi andra lever i en illusion om så kallad mening? Jag tar en extra sväng på vägen till Ica för att få andas och höra fåglarna, fåglarna som blir mitt hopp. Merete har fel. Vi är här för att höra fåglarna. Jag säger det när jag kommer tillbaka med bakverken. En lång föreläsning blir det, om meningen i periferin av våra sinnen, om ljumma fläktar mot kinden och fåglalåt och fingertopparnas känselceller och mycket mer. Kinderna hettar, jag går igång fast jag inte vet vad jag säger.

– Sinnena! Sinnena? Då är vi inte mer än djur, säger hon.

– Nej, just det! svarar jag lyckligt.

Vi kan inte förstå varandra. Jag kan inte prata henne ur sitt tillstånd. Nästa gång ska jag ta med henne ut på promenad.

(Utmaning: hopp)

Moster Amalia

– Ni ska tänka på att moster Amalia inte är som andra, säger mamma och vi suckar lyckligt.

Vi vet så väl att moster Amalia inte är som andra. Mamma behöver inte tala om det för oss.

– Nej, säger Katarina, hon är inte som andra, för hon är så barnslig att hon gillar att spela spel med oss.

Vi brukar spela spel med moster Amalia. Hon lär oss Risk och tar över hela världen. Sen visar hon oss bilder på datorn, nya från Syrien och gamla från Hiroshima, och så sitter vi och grinar en stund, alla tre, över vad kriget gör. Sen spelar vi Risk igen. Katarina och jag får spela ihop och då är det vi som tar över världen. Sen gråter vi inte för moster Amalia är hungrig. Då kommer vi också på att vi är väldigt hungriga. Vi klär på oss och går till Konditori Finesse på andra sidan rondellen.

– Vad vill ni ha? säger moster Amalia.

Det finns ingen mat, så Katarina säger att hon vill ha en smörgås. Då vill jag också ha en smörgås.

– Räkmackorna här är väldigt goda, för de är inte på tekaka, säger moster Amalia.

De känner moster Amalia väl på Finesse. Vi får in varsitt berg med räkor med en liten surdegsbrödsbit under. Själv tar moster Amalia en semla.

– Men du var ju hungrig, Amalia! säger jag och glufsar i mig räkor.

– Ja, det här är väl hela kostcirkeln, säger hon och ritar en ring runt semlan med gaffeln.

Sen går moster Amalia runt och pratar med alla tiggarna. Hon lärde sig rumänska när hon var volontär i Transsylvanien. Till en av tiggarna har hon med sig en nappflaska som är nästan ny, en annan ger hon en hemlig lapp. Sen får vi leta skatter i moster Amalias lägenhet. Katarina får ett durkslag och jag en gammal klocka. Sen måste vi sova litet, för att vi var uppe så länge och spelade Master Labyrinth. Och sen är helgen slut och vi måste hem.

– Ni är ju alldeles utschasade när ni kommer från moster Amalia! säger mamma bekymrat. Jag tror att hon går upp i varv väldigt när hon är med er.

– Det finns inte större frid att få än hos moster Amalia, säger Katarina högtidligt.

Hon kan uttrycka sig ibland.

– Jag tror ändå inte att ni ska vara en hel vecka på moster Amalias land...

Vi gnölar och bölar. Moster Amalia har berättat om sitt land. Där får man mjölka och göra ost, om man vill, och man kan bada och sjunga och spela spel och klä ut sig och allt som moster Amalia tycker är roligt.

– Vi får nog fundera litet på det, säger pappa.

Pappa blir trött av moster Amalia. Men inte vi. Det är grejen. Vi säger det.

– Tja, det är ett bra tag tills sommaren kommer. Jag lovar ingenting, säger mamma.

Katarina och jag tycker att mamma och moster Amalia är de olikaste systrarna som finns. Är det för att hon inte har barn själv som moster Amalia är en vuxen som är i samma ålder som vi? Men farbror Ruben har inte heller barn och han är en gubbe, fast han nog är yngre än Amalia, i vuxenår räknat. Vi samlar inte på honom. Vi samlar på moster Amalia, för hon är inte som andra.

(Utmaning: cirkel)

På Bergslagsvägen

Februariregn. Natthimlen som en bukig, svart sopsäck över oss. Du har fantasier om undergång, jag kisar mot färgfläckarna av ljus från den mötande trafiken. Vi går utefter Bergslagsvägen för att inte hamna vilse. Så räddhågade har vi blivit. Hjulen på din rullator skär vattenpölarna som smör. Jag håller krampaktigt en kvast tulpaner, inköpta på Ica Supermarket för 49.90. Femtio, säger jag för att du inte ska bli irriterad. Du har genomskådat de ojämna prislapparna för länge sedan. Idag är det som om du har genomskådat allt.

– När kriget nått Damaskus är ändens tid nära, säger du mörkt.

– Var står det? frågar jag fast jag vet.

Du har glömt att du sagt det här flera gånger förut.

– Johannes Uppenbarelse! säger du, lika segervisst som alltid.

Du hör till dem som gottar sig i utplåning, i lidande och död. Det är inte elakt tänkt, för det är sant. Lätt för oss att ta lätt på ändens tid, vi gamla skruttar som snart ska i graven i vilket fall som helst. Det säger jag till dig. Du ruskar på dig som en gnetig valross. Nu ska du få vara trumpen ett tag. Det gillar du. Min vänstra hand vilar lätt på rullatorns handtag. Vi har vid pass tvåhundra meter kvar. När vi är framme måste du vara på bra humör igen.

– Undrar vad vi får för mat? Han är bra på att laga mat, Stefan.

– Ungdomar, väser du. Saffran i maten och halvgräddade chokladkakor...

– Det är roligt att de bjuder hem sina gamla föräldrar, i alla fall.

– Fattas bara! När vi var unga hade jag dina föräldrar i maten varje söndag!

– Vi bodde ju så nära...

Du muttrar bara. Ingen chans att få dig på humör. För att slå vakt om mitt eget goda humör koncentrerar jag mig åter på färgspelet från bilarna. Tänker på en tidig vårkväll för decennier sedan, himmel av sammet då. Vår första promenad tillsammans. Du, i nätt vårkappa och liten vit klack, sprang före, namngav alla träden fast de inte fått blad. Jag var lycklig då. Vad är jag nu? En kuf som tittar på billyktor. En gammal man på väg till sin älskade dotter med bara ett fång tulpaner i insats. Jag ber till din Gud att han ska göra dig snäll i kväll. Lägger handen över din behandskade. Du drar undan den. Om inte snäll, så i alla fall okritisk! Du ber själv, jag hör dig viska ”Jesus”. Om inte okritisk, så i alla fall utan domedagsprofetior! Du säger ”Jesus” litet högre. Jag tror jag vet vartåt kvällen lutar.

(Utmaning: plastsäck)

Sopa, oupptäckt

Han var en sopa. Det visste han. I betyget en generande rad med femmor, svenska, oä, matte och så vidare men i det enda ämnet som räknades stod siffran i en helt annan kolumn. En tvåa. I gymnastik. Det betydde att han var en sopa.

Ändå var han ganska bra på att åka skidor. Majjen hade sagt att det kanske hade kunnat bli en trea. För skidornas skull. Men allt det andra övervägde. Det förstod han kanske? Han kunde inte hantera en boll, var rädd för höjder, rädd för att vara upp och ner och inte en enda gång hade han tagit sig över bocken eller plinten. Inte en enda gång under sin långa, långa skolgång.

Han drömde ibland om att bli upptäckt. Bli upptäckt och få åka femmilen, snor och is i skägget. Ja, han skulle vara äldre då. Men han visste redan nu att ju längre skidlopp, desto bättre gick det för honom. När han blivit upptäckt skulle han satsa mest på femmilen.

Nu, idag, skulle han satsa på att föra protokoll. Det var basketturnering med de andra skolorna, alla var uttagna till klasslaget utom han och Åke och Pluttis. Soporna. Men eftersom han inte bara var en sopa, utan också en plugghäst, fick han föra protokoll. Reglerna kunde han till punkt och pricka, sa majjen. Reglerna är ju teoretiska, sa majjen. Det kanske skulle vara tröstande.

För basketturneringen kom det två gubbar från basketförbundet. De var domare och pratade en annan dialekt. Tänk, om de var från Stockholm?

Det var svettigt med basketturnering. Matcherna följde på varandra och så fort hans klass inte spelade, fick han föra protokoll. Han satt så högt upp han vågade på en ribbstol och försökte känna sig litet märkvärdig. Ibland klättrade han ner, för att inte få svindel. Och så hände det, en gång när han klättrat ner. Det var paus mellan två matcher och gubbarna stod och snackade. En boll kom flygande, landade vid hans fötter.

– Hit med bollen, sa en av gubbarna.

Och då flög den i honom – önskan om att bli upptäckt. Önskan om att bli sedd för sina sanna kvaliteter. Han skulle kasta bollen precis som majjen visat. Han mindes fortfarande instruktionerna, ord för ord. Instruktioner är teoretiska. Han var bra på teori. Han skulle visa dem sin dolda baskettalang. Den som det behövdes två gubbar som kanske, kanske var från Stockholm för att se. Så han la omständligt ifrån sig protokollen, fattade bollen med båda händerna, löst men ändå med kontroll, släppte den på ett typiskt basketsätt och den for iväg, hyfsat nära gubbarna. Han kände själv hur han log med hela ansiktet. Nu skulle det komma, erkännandet. Han hade utfört ett så gott som perfekt basketkast. Det borde gubbarna från basketförbundet ha sett.

Men gubbarna skrattade, den ene bara nedlåtande, den andre med ”tycka synd om” i blicken. Det senare var värst. Han kände sig avklädd och full av harm och skam. Varför hade han slösat sitt perfekta om än kanske något utdragna kast på gubbarna, undrade en röst i honom, medan gubbarna fortsatte skratta. En annan röst sa: ”Varför försöka stila när du vet att du är en sopa?”

Ingen hade upptäckt någonting, allra minst honom. Gubbarna skrattade fortfarande när de vände sig om och gick med bollen och han tyckte han hörde den nedlåtande säga: ”Vilken sopa!” Det brände i öronen och stack i ögonen. Långsamt tog han upp skrivplattan och slätade ut protokollen. Han kunde inte låta bli att tänka på femmilen. På hur han skulle visa dem. ”Jag hade faktiskt tvåa i gymnastik”, skulle han öppenhjärtigt säga till en reporter när han stod och flåsade efter målgången. ”Med min skidåkning vill jag visa att ingen är en sopa. Alla kan bli upptäckta för vad de är.”

Majjen kom bakom honom, irriterad.

– Stå inte och dröm nu! Nästa match börjar. Försök att koncentrera dig!

(Utmaning: sopa)

Falnande glöd

Instängd i en droppe glödgat glas

en droppe glödgad sol,

så spröd i nattens famn, att

Vem svalnar först?

Jag lyssnar; väntar

på klirret. 

(Utmaning: bildpuff idag, källa:

http://www.flickr.com/photos/norio_nomura/11016920755/sizes/z/in/photostream/)

 

I någons sikte

Han skrattade alltför högljutt och slog henne med flata handen på låret. Svett hängde seg från hans hårfäste.

– Har du tänkt på..., sa han. Har du tänkt på att vi kan dö i var och en av de här sekunderna?

Hon strök tårar ur ögonen och svarade att tänkt och tänkt, direkt tänkt hade hon inte men det var förstås oomkullrunkeligt. Sant. Men vad blev det för sorts liv om man gick omkring och tänkte så?

– Ett liv som mitt, sa han allvarligt. Ett liv på topp.

Han kliade sig i skrevet. Mjuk manchester.

– Så här ser jag det, återtog han med en pondus hon aldrig sett honom visa förut. Våra liv är liv i någons hårkors. I någons kikarsikte. Någon sitter ständigt och har korn på oss. Även nu!

Han skrattade till och höll pekfingret om en imaginär avtryckare.

– År efter år, sekund efter sekund, någons mjuka grepp om hanen, någons ständigt uppmärksamma blick i siktet, ett hårkors över hjärtat...

– Jag förstår, sa hon, plötsligt irriterad. Jag föredrar att leva som vanligt, jag.

– Tro mig. Det är ett vanligt liv.

Han siktade med två fingrar mot hennes tinning, låtsades trycka av. Hon skvatt till. Han skrattade.

(Utmaning: sikte)

Möte på Fridhem

Restaurang Fridhem är fortfarande inrökt, långt efter blossförbudet på krogen. Restaurang Fridhem är en institution. Restaurang Fridhem heter för sjutton inte ens Fridhem längre men vem bryr sig. Fridhem har stor stark för tjufem spänn. Där samlas de avsidestagna, de något för törstiga och vi som kommer direkt från öppenvården på Norra Stockholms Psykiatri. Planksteken heter bara planka och är allt från lövbiff till gårdagens pressade kött, varken mer eller mindre.

Han var en av de något för törstiga. Jag ville ha en lugn stund. Satt med mitt block och en bärs och skissade, såg i perifera seendet hur han reste sig tungt från sitt bord, greppade sin öl och styrde mot mig. Det finns inget hopp för dem som skriver eller tecknar på krogen.

– En annan målade litet i ungdomen, var hans inledningsfras.

Jag hummade och raspade med kolet.

– Mest marina motiv, tillade han efter en stund.

Jag såg det framför mig. Båt i nöd på ett grått hav.

– Båt i nöd? slank det ur mig.

Jag förbannade min trevlighet.

Han log där i yttre delen av mitt synfält. Jag tänkte bort några fettansamlingar i hans ansikte och såg att han varit vacker.

– Det är en stereotyp genre, muttrade han för sig själv.

– Hur kom det sig att du började måla? frågade jag artigt.

– Mycket tid. Var på sjön.

Han snurrade glaset en stund.

– Om jag hade block och penna skulle jag rita dig nu, sa han sen med en klarare röst än tidigare.

Jag rev ut ett papper, räckte honom ett ritstift. Vi satt rofyllt med vårt klotter. Hans stil var säregen, gåtfull, lockande. I vingliga, ursnabba streck framträdde skuggor och dagrar, svärta och ljus, som om ett fotografi växte fram under hans hand. Hela gråskalan. Jag började skyla mina mediokra linjer med handen.

– Man har blivit darrhänt, konstaterade han sakligt.

– Men som du ritar!

– Jag satt ett tag nedanför Sacré Coeur och gjorde porträtt. Länge sen nu.

Vi tog en paus. Han halade fram plånboken, tog fram något tunt och hårt, som ett bankkort, räckte det till mig.

– Vet du vad det här är?

Jag såg en utsökt miniatyr av en stor gammal båt med segel som D-kupor. Skakade på huvudet.

– Det är det sista segelfartyget som rundade Kap Horn. Och jag var med!

– Äh, sa jag snabbt. Du är född tidigast 1929.

– Det stämmer rätt bra det. Och året var... 1947!

– Äh, sa jag igen. Det fanns väl inte fullriggare efter kriget?

– ”Fullriggare”! Du snackar som du har förstånd till. En fullriggare skulle inte klara konkurrensen. För mycket manskap. Det här är en bark...

Trots att samtalet började likna det vanliga gnabbandet med gubbarna på Fridhem, tyckte jag mer och mer om den gamle. När han förklarat litet om mesan och gaffelsegel och olika tacklingar, tog vi åter varsitt vitt papper och började teckna av stereon och vi blev kvar hela kvällen, tog varsin planka, som var riktigt god, och delade en karaff rödtjut som smakade hallon. Jag gav honom till och med mitt nummer men såg honom aldrig igen. Jag går inte så ofta på öppenvården.

(Utmaning: bark)

Med Bengt hos Bengt

När jag väl hade hamnat hos Bengt, som jag vissa dagar kallade min terapeut, eftersom han hette så, blev det en källa till skoj och flams att identifiera mina olika personligheter. Jag kunde räkna till ungefär trettiosju personligheter när jag upptäckte Bengt. Ja, Bengt, min personlighet Bengt, inte terapeuten Bengt, som dessa dagar för övrigt hette Jörgen. Bengt var en av de få av personligheterna som var man. Därför gillade jag honom särskilt. Han var en karlakarl. Det gillade jag också. Och det var sympatiskt att även han hade multipel personlighetsstörning. Han hade inalles sex personligheter men alla var faktiskt identiska – vad nu vitsen kunde vara med det. Nå, jag är inte den som dömer eller bedömer, det fanns sex Bengt och alla var de besatta av odling, närmare bestämt av att förvandla ängsmark till fruktträdgårdar. Tänk, vad effektivt – Bengt kunde få syn på en äng som verkade litet övergiven och vips släppa loss sina inneboende Bengt, som på nolltid hade odlat upp den. Det var något harmoniskt över Bengts sätt att jobba. Eftersom han var så många kunde han ta det litet lugnt. Alla blev avslappnade av Bengt. Enda nackdelen var att det gick åt så många arbetshandskar.

– Varför heter han Bengt? frågade Jörgen. Alltså Bengt.

”Du odlar min själ,” höll Evelyn på att säga men sturska, rationella Gertrud höll henne tyst.

– För att han är bäng, kom det ut ur munnen.

– Varför är han bäng?

– För att han är flera.

– Finns det fler som är flera?

– Bara Bengt.

Jag låste mig litet, det var många i mig som ville fram, men det var inget problem. Han terapeutade mig så varligt. Det var som att komma hem efter ett fotbollsläger.

(Utmaning: bild från alotofphotos.com)

En stackars trollkarl

Jag kom till världen med en blixt inbränd i min panna och de som visste sa att jag var en trollkarl, att jag kunde betvinga världen med min magi. Så jag köpte mig ett trollspö på trollkarlarnas egen gata, gick den bästa av trollkarlsskolor och blev litet kär i en rödhårig flicka. Åren gick, jag fick vara med om stora äventyr i den magiska världen men jag kände mig rätt främmande med min blixt och mina runda glasögon. Frågorna malde i mig: varför kunde jag inte betvinga mina egna synproblem? Hur kom det sig att mina trollkonster inte nådde mitt eget hjärta? En dag slog det mig, klart som i en bok, att jag är en av de olyckliga som vill bli visa. Visa människor, inte trollkarlar. Därvidlag hade min magi inte hjälpt mig ett dugg. Jag skulle bli tvungen att börja om från början igen. Men hur? Så fort jag fick ett problem, sträckte jag mig efter mitt trollspö. Vad skulle jag nu sträcka mig efter?

Sensmoralen av denna historia är tvåfaldig: hur mycket vi än tycks vara födda för en viss sorts liv, kan detta liv gå på tvärs med vår strävan. Och vi ska glädja oss när vi kommer till den punkten att allt vi lärt oss verkar ha varit förgäves och vi famlar blint. Därur växer verklighetens magi.

(Utmaning: blixt)

Nedstigning

Hon har fattat alla besluten. Slängt somt och sparat annat, i prydliga högar med band om. Det tar år av smärta att komma fram till Lugnet. Lugnet som bär henne inför det största. Hon skrudar sig i taft och spetsar, är en varm och levande brud. Nu ska hon förmälas med sin Sanne Make, med Kungen under Haven. Han är kall och amfibisk, till en början en så avlägsen tröst. Med åren har han kommit närmare. Nu vet hon var hon ska finna honom. Nu är hon fri. Alla livets nålstick är glömda, gör inte längre ont. Nej, ingenting bekommer henne längre. Egentligen är hon lika redo för det vardagliga livet som för sitt nya liv, det som snart ska stunda. Det är märkligt men sant. Hon speglar sig en sista gång och kan se, som en uppenbarelse, att hon är vacker nu. Det hon aldrig varit.

Hon samlar sina kjolar högt för leran och går barfota ner mot Bråtö brygga. Där ska nedstigningen ske, under de kalla slöjorna av vatten. Allt är kallt. Det är november. Det kalla förbereder henne för hennes nya, stumma, storslagna liv, hand i hand med den ende som stöttat henne under de svåra åren. Kungen under Haven. Han har rätt till henne, kropp och själ och ande. Han ska göra henne så stor som hon är. I en bild ser hon sig själv brisera, i en annan är hon den Drottning som hon snart ska bli. Det är samma bild.

Först blir hon förtrytsam. Kjolarna sväller upp och svävar på ytan. Det är inte värdigt. Hon föser ner dem innan hon äntligen nedstiger. Hennes andra liv ett liv i vatten, av vatten, med vatten. Med sin räddare. Hon är lugn som hon inte varit sedan hon låg i livmodern.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/francescaromanacorreale/11907082073/sizes/z/in/photostream/ )

Nästan exakt fyra

Jag ser genom dimman hur de omger sig med svala, sköna herrar och dricker pärlande drycker. De går så lätt på sina taxklackar och varje klänning slutar exakt fyra centimeter ovanför knät. För exakt fyra år sedan var jag en av dem. Nästan exakt fyra gånger mer skumpa drack jag än de. Jag var den livligaste, den mest skärpta, kanske inte den vackraste men den roligaste ibland oss. Nu står jag utanför och tittar in. Jag känner hur handen med flaskan darrar. Prima zubrówka, livet är för kort för att slösas på skumpa. Jag har fattat mitt val. Blev inte utslängd, det var jag som stängde dörren utifrån. Livet har andra värden är samvaro, som till exempel en brännande polsk vodka med ett litet strå. Jag är inte längtansfull. Det är inte därför jag står här utanför. Jag bara kikar litet grand.

(Utmaning: pärla)

Reflektion

Det är en kall, blöt årstid och jag vandrar mina kvarter, ensammare för varje hörn jag rundar. Är det någon idé? Någon idé att jag putsar skorna varje fredag, på köksbänken i mitt trånga pentry? Att jag därefter borstar min rock? Skulle jag rentav kunna gå här naken? Finns det någon som ser mig? Finns jag alls?

Pensionen kommer i brevlådan varje månad. Jag tär inte mycket på jordens resurser. Sular bara om ibland. De här skorna har jag haft sedan hösten Lindsey försvann och jag började mina vandringar, började krympa, slutade byta ord.

Hemma har jag mina böcker. Jag läser mellan nio och 12.30. Sen går jag ut. Ibland tar jag en bagel på ett litet judiskt hak i grannskapet. Jag äter inte mycket. På eftermiddagen kommer jag hem – tiden beror på årstiden. Sen läser jag igen. Jag köper begagnade pocket på välgörenhetsaffären om jag inte går till biblioteket. Även de böcker jag köper lämnar jag oftast tillbaka igen. Kretslopp. På hyllorna hemma står sådant som jag inte kunnat mista: The Book of Ebenezer LePage. På spaning efter den tid som flytt. Sådant. När jag läser finns en entitet jag kallar jag. Inte när jag går. Men jag går.

Och nu står jag här och reflekterar över min reflektion i rutan. Han i rutan betraktar mig som det spöke jag är. Jag betraktar honom. En gång var han tjugo och levde för att resa. Ack, jo. Resa. Jag har femtio tusen dollar på banken. Det är inte ekonomin som skalat ner mitt liv men i femton år har jag nöjt mig med det lilla. Jag tycker att jag snuddar allt lättare vid marken där jag går. En reflektion i ett fönster är inget märkvärdigt men ibland kan ett spöke övertyga en om att man finns.

(Utmaning: bildpuff idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/cedpics/11795248563/sizes/z/in/photostream/ )

Att leka med Marietta

Mördarkungen sitter i Huvudskalleborgen på Dödsplaneten. Ur hans mun sprutar blod och små barn som han har tuggat lite på. De har ont och vrider sig. Alla har stora, äckliga tuggmärken på sina nakna kroppar... Vi försöker ta oss till grinden till de goda madamernas palats men den är låst med tjocka kedjor och hänglås... Vem är det som flåsar bakom oss? Som kommer närmare? Kan någon rädda oss? AAAGH!! Du vaknar. Kanske vaknar du för att du skrek. Kanske vaknar du för att du var på väg att dö. Man kan inte dö i drömmar, säger Marietta. Du tar din kudde och börjar traska uppför trapporna till mammas och pappas säng. Det dunkar i bröstet och svider i ögonen. Som tur är finns det en lampa i trappan. Tre mörka steg till sovrummet där uppe. Det går an, och mörkret inne hos mamma och pappa är nästan mysigt. Du buffar litet på mamma, som sovande ger dig plats, lyfter på täcket och lägger armen om. Ditt snabba hjärta påminner om någon som dog. Var det på riktigt eller på låtsas?

Du känner väl till Dödsplaneten. Huvudskalleborgen och Mördarkungen med. Du har... ärvt dem. Fått dem av Marietta.

– Den tjejen är sjuk i huvet, säger Patrik.

Han vill inte leka med henne. Aldrig. Tuffa Patrik. Du törs inte säga till honom att det ger dig något som du inte kan beskriva, att vara med Marietta. Leka med Marietta. Titta in i hennes blodiga värld.

Att leka med Marietta är att ge upp sig själv. Hon bestämmer allt. Hon för en in i olika miljöer, alla skrämmande. Först verkar det vara samma kaos som Marietta har i sin skolbänk – fast på ett annat sätt, förstås. Men sen – och det är det här du skulle vilja kunna förklara för Patrik och grabbarna... Sen händer något och man förstår att hennes värld hänger ihop. Hon har en värld som hon har byggt alldeles själv inuti sig och den är stor och fruktansvärd och... sann. Och när man ser det vill man ha mer. Till slut behöver man Marietta. Och hon vet om det.

– Mycket mardrömmar nu, gubben, säger mamma på morgonen. Vad är det du drömmer om? Vet du det?

– Inget, säger du.

Inannas mamma har sagt att Inanna inte får leka med Marietta.

Rakels mamma har sagt att Rakel inte får leka med Marietta.

– Inget, har jag sagt! fräser du.

Marietta kommer att vänta på dig på skolgården som vanligt. Du ska ha med dig fem platta stenar och den lilla dolken från pappas skrivbord. De behövs när ni ska göra er räd mot Kräkfurstens likgömma vid Trädet där sagorna slutar. Förväntansfull går du till skolan.

(Utmaning: leka)

Min dotter bär ett frö

Vi går i skymningen över gråa fält. Isvind i ryggen. Vinter till sist. Till sist vinter. Din gråa vantade hand på din gråa parkas, just där magen putar ut en aning. Jag ser det nu, när du berättat.

– Ska ni ta reda på om det är en pojke eller flicka? Många gör ju det nu.

– Det där får falla sig, mamma.

Du smyger undan din hand som om den gjort något otillbörligt.

– Det är ju synd att ni inte känt varandra så länge. Jag minns när...

– Vi har känt varandra i ett år.

– Pappa och jag hade...

– Jag vet.

Vi fortsätter tysta i vårt dystra hemmalandskap. Här har jag fött dig, närt dig, sett dig gå.

– Jag är förstås väldigt glad men också orolig, dristar jag mig till att säga.

– Du är alltid glad och orolig.

– Du får se själv, när du får egna barn!

Din hand far åter mot mellangärdet, landar något under det. Mina undre ögonlock svämmar plötsligt av tårar. Min dotter bär ett frö under sitt hjärta. I stunden när jag tänker det känns det som om jag själv blir satt på undantag.

– Det är synd att ni bor så långt borta. Jag kan inte hjälpa er så mycket.

Du tittar skyggt på mig och vi är hemma.

Vi har roligt. Gör en maffig lasagne, vår gemensamma hemliga favorit. Spelar Ticket to Ride in på sena natten, pappa, du och jag. När jag sen går från badrummet till sängkammaren passerar jag din halvstängda dörr.

– Tur att de inte bor så nära. Hon skulle kväva oss.

Du pratar med Jens. Jag lyssnar fast jag inte vill.

– Mmm. Mmm. Nej, mamma och pappa är inte direkt min förebild när det gäller kärlek. Det gäller mor- och farföräldrarna också. Ja, du fattar vad jag menar. Jag minns så väl...

Äntligen kan jag flytta mina fötter, som grävt sig ner i heltäckningsmattan. Jag vill höra. Jag vill inte. Smärtan spränger i bröstkorgen. Inte direkt min förebild... Det är så orättvist. Jag vill ruska dig, fråga vad du menar. Men jag vet inte om jag vill ha något svar.

(Utmaning: dotter)