Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 19 augusti 2009

Utmaning 231 - Ludna gläntan

När Äska-Per tar vitlav i prydliga buketter och sätter dem som frejdiga strutar i sina öron, kallar folket honom galen och går i vida omvägar kring honom, utom Backes Jon, som tar honom åt sidan och undrar var han funnit sådan präktig mossa.
- Det är inte mossa, det är lav, säger Per.
- Mossa eller lav, var finns den? frågar Jon.
Och Per tar honom till sin hemliga glänta i granskogen, som är gråluden som morfars bröst.
- Nej, ta inte allt på samma ställe! manar Per. Ta en bukett här och där, då syns det inte.

Han plockar, Jon. Han plockar mycket men han sätter inte lav i öronen. Nej, han bär hem laven som ett hemligt moln på sina händer och försvinner in i boningshuset. Per ser med förväntan på dörren, förväntan som övergår i besvikelse, för inte kommer Jon ut med lav i öronen. När han stått där så länge, att han känner sig dum, går Per hem och tvättar öronen, som kliar, och fuktar laven noga innan han stoppar in den igen.

Det är Elina, Pers präktiga maka, som kommer hem med nyheten i form av en ljusstake, skickligt snidad av Jons hand; som en liten kista med fyra ljus och full av vitlav, dekorerad med rönnbär.
- Se, så grant! säger hon och lyser. Den ska vi ha i advent.
- Men brandfaran...
Fast Elina går redan trallande utom hörhåll i köket. I alla fall hör han inte om hon svarar. Laven dämpar.

Nästa dag möter han Jon.
- Två dussin stakar har jag sålt, skryter han. Ja, Elina fick pruta på sin, för gläntans skull. Ska du inte ta ut tofsarna nu, och vara som en människa?
Nej, Per vet vad han ska göra. Han tar adjö av Jon och springer till skogs. Flåsande kommer han fram till ludna gläntan, som inte är luden mer, utan rakad. Han lutar sig mot en gran och gråter, sliter lavtofsarna ur öronen. När han dryper hemåt har skymningen fallit och han är en böjd man.
- Så vart han då äntligt vanlig, sa folket.

(Utmaning: skriv om att skapa en trend)

tisdag 18 augusti 2009

Utmaning 230 - Väderleksrapporten

"Detta var det senaste om Al-Qaida. Och nu över till vädret - kommer regnet och blåsten att fortsätta terrorisera oss, Bettan?"

Vi sitter som fastnaglade under väderleksrapporten. Högtrycksrygg där, kallfront där. Om inte vädret stämmer med våra önskningar, kan vi gå in på diverse sajter på nätet i jakt på en sol. Den norska sajten ska vara bäst. Där kan man nästan kolla in vädret över sitt eget hus.

Att prognoserna sällan stämmer, tycks vi glömma på lång sikt. På kort sikt blir det en källa till vrede. "Typiskt SMHI". "Men den norska sajten sa ju..."

Väder kommer och går. Vädret blir. Oavsett prognoser. Vi dör inte av några droppar regn. Alla kan vi ha ett litet paraply i ryggsäcken. Bönder och seglare kan ha en egen väderkanal som de kan lyssna på. Fjällvandrare måste ändå vara beredda på det mesta. På teve kan man skrota väderleksrapporten. Den ger en känsla av kontroll som inte är påkallad.

(Utmaning: skriv om något överskattat)

måndag 17 augusti 2009

Utmaning 229 - Något underskattat

Vi lever som barn i konsumismens rike. Inget att ta ansvar för, utom köpkraften. Ett par - tre generationer tidigare; våra föräldrars föräldrar i en tillvaro av hårt arbete och knapphet. Våra föräldrars föräldrars föräldrar, som sa: "Jag har i alla fall hälsan". Det lät gammaldags. Det lät som något ur Bibeln. Eller som något man flinade litet åt, i tysthet. Ett föråldrat perspektiv. De sa också: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt." Det gäller oss. Hälsan, till exempel, tar vi för given, till den dag vi står där med en kronisk diagnos. Vi har inga makter att rasa mot längre men vi säger ändå: "Varför hände detta mig?" Ser det som en oförrätt. Blir arga över att det inte går att köpa sig fri. Så långt har vår barnslighet gått.

"Don't pity the past for what it didn't know but pity yourself for what it did." (John Fowles, The Magus)

(Utmaning: skriv om något underskattat)

söndag 16 augusti 2009

Utmaning 228 - Om ett ögonkast

På väg in mot nästa hållplats kastar jag rutinmässigt en blick i inre spegeln, för att se att de trafikanter som går mot dörrarna ska ha det bra. Jag använder inre spegeln mycket, och har den alltid vinklad så, att jag ska se hela bussen. Det innebär att trafikanterna också kan se mig när jag kör. Mina ögon fångas av två andra, bruna, som tycks penetrera glaset. Han tittar hastigt bort och jag ser en flygande svart hårman. Han är kort och mycket vacker, helt säkert latinamerikan med indianskt påbrå. Jag kan inte komma på var han klev på. Det var väl mycket folk.

Startar mjukt från hållplatsen och så fort vi är på rull igen smyger blicken snabbt tillbaka till spegeln. Där är han igen, tryggare med att se mig den här gången. Vi håller fast vid varandras blickar så gott som ända fram till Radiohuset. Jag måste göra utflykter med ögonen då och då till de yttre speglarna men bandet mellan oss finns kvar. Han släpper aldrig blicken. Jag får för mig att spegeln ska brännas sönder. Hjärtat klappar. Vid ändhållplatsen dröjer han sig kvar. Kommer fram till mig.
- Du, säger han.
- Ja, säger jag.
- Får jag följa med dig tillbaka?

(Utmaning: skriv om ett ögonkast)

lördag 15 augusti 2009

Utmaning 227 - En röst ur gropen

En dag ska jag resa mig. En dag ska jag sjunga ut. Jag är modig, säkert modigare än de flesta. Men jag är inte dum. Jag har de andra att tänka på också. Mina olyckssystrar. De ska inte få lida för min dumdristighet. Så jag håller tyst här nere i gropen. Samlar oförrätter. Listar övergrepp. Bidar min tid. För en dag ska jag resa mig. Och då ska de få se. Då ska de säga: "Hon, som inte var något hot!" "Hon, som knappt märktes!" Kanske till och med: "Hon, den fegaste av de fega!" Och de ska ångra att de aldrig lät mig vara med när de skulle smida planer för att störta förtryckarna. Och de ska klappa om mig och säga att jag räddat dem allihop. Och vi ska hämtas upp ur gropen och få skåda ljuset. Den dag jag reser mig, den dag jag sjunger ut.

(Utmaning: skriv om att protestera)

fredag 14 augusti 2009

Utmaning 226 - Mjuk

Farmors händer var lena och doftade ålderdom. Hon gick i rutiga klänningar och blommiga syntetförkläden, kläder som bara kan köpas på postorder och som bara köps av äldre kvinnor i avfolkningsbygder. Farmor har varit borta i tjugo år och mer. Det kanske har ändrats, det där med kläderna från Wästgöta Textilindustri. Hon var den enda kvinna i avfolkningsbygd jag kände. De som nu är lika gamla som hon var då, är födda på trettiotalet; skulle aldrig bli sedda i ett syntetförkläde, blommigt eller ej. Hon köpte broderisatser också, från företag som annonserade i tidningen Land. Broderierna gick i orange, grönt och brunt långt efter det att sjuttitalet var avskaffat.

Och så bakade hon farmorskakun. Mjukt tunnbröd som egentligen skulle bakas i bakugn men hon fick det lika gott i den vanliga elspisen. Mjöldamm i hela köket, spisen på högsta värme, jag fick alltid hjälpa till med spjalken. Ja, baka ut fick jag också göra. Knåda en liten, liten bulle av den mjuka, smidiga degen och så kavla den tunt, tunt, tunt, allra först med vanlig kavel, sen med kruskavel.

Mjuk:
"b) om bröd, kaka o. d.: som beretts på så­dant sätt att det på grund av ringa vattenför­lust har en lös o. lucker konsistens (i motsats till hårt bröd, knäckebröd, tunnbröd, skorpor o. d.); äv som icke torkat o. därigm förlorat dylik konsistens; motsatt: hård. "
(källa: Svenska Akademiens Ordbok)

Hon var litet egen, farmor. Vem är inte det. En gång gick hon ut och sådde spenat mitt i matlagningen. Det var väl fisk hon lagade, och så kom hon på att hon behövde spenat. Inte så konstigt, egentligen. Jag kan känna igen mig. En annan gång skulle alla gå bort någonstans. Alla utom farmor stod uppklädda i hallen på utsatt tid och så började det spörjas var farmor var. Då stod hon i nattlinne - troligen från Wästgöta Textil - och skurade källartrappen. Och så hade hon ett eluttag som det var bättre ström i än det andra i köket. Skarvsladdar över hela golvet när hon skulle grädda våfflor eller använda hushållsassistenten.

Ett av barndomens många kulinariska minnen: farmorskakun direkt ur ugnen med sjöar av smältande smör som skulle balanseras. Det och ett glas mjölk. Gommens lycka och självförtroendet: känslan av att ha åstadkommit något.

(Utmaning: skriv om något mjukt)

torsdag 13 augusti 2009

Utmaning 225 - flod, fingerblomma, flygande, fosfor, fraktal


Här kommer de flygande. De nuddar lätt vid flodens yta med sina späda fötter. Vi vattenvarelser vågar bara viska. Av rädsla för upptäckt gömmer vi oss invid forsens stenar. Där vatten möter sten uppstår naturliga fraktaler. När vi betraktar dem försvinner tiden. Naturen är form och mönster, orsak och verkan. Det begrundar vi. Solblänk i ytan som av vit fosfor. Dagen står stilla i rättmätig vila invid flodens lilla fors. Vi är inte längre rädda. Vi är konstnärer, för vi betraktar.

(Utmaning: skriv fem favoritord på F och en berättelse där minst två av dem ingår)

onsdag 12 augusti 2009

Utmaning 224 - Höghastighetstävlingen

Vi hade höghastighetstävling på lunchrasten idag. Andy brakade iväg i sin morfars Bugatti, Roger sprang runt tjärnen och jag, jag tog ett suddigt foto med mobilen på vaktmästarns neurotiska katt.

"Tvi, tvi, tvi" sa fröken men korade oförmodat mig som vinnare, för Andy hade kört rakt in i vingårdsmuren, Roger var fortfarande inte tillbaka och katten, lyckosamt nog, inte heller.

"Det var en rälig katt", sa fröken. Hon kom från någon landsända vi inte kände till. Inte heller visste vi vad "rälig" betydde. Barnen fick ställa sig i klungor. Till höger de som trodde att "rälig" var något bra, till vänster de som anade att det var dåligt. I mitten stod jag med bilden på displayen, smetig av hudavlagringar, svett och öronvax. Alla flickor ställde sig till höger. För dem var små djur något positivt, oavsett bildkvalitet. Killarna satte en ära i att vara rebelliska, så de samlades till vänster. Det var som den yttersta domen och killarna fick rätt, vann varsin Dumlekola.

Jag visste att Maria skulle ta ut den uteblivna kolan på mig på eftermiddagsrasten och mycket riktigt, när vi alla hade drällt ut genom skolporten, tog hon och Annelie mig avsides och mulade mig med lera. I vår landsända används ordet "mula" egentligen bara i betydelsen "gnida in någons ansikte med snö" men jag tycker om att tänja på ords betydelser. Det var lögn att få bort leran. Jag tvättade och tvättade med den sträva tvålen på den skrämmande toaletten nere i baracken men jag blev ändå retad, för jag hade glömt öronen.

De elakaste barnen menade, att jag alltid glömmer öronen när jag tvättar mig, och att leran fungerade som sådana där röda tabletter, som man får tugga på hos tandläkaren. Att det är för att jag inte tvättar öronen som jag alltid har så kladdig mobil.

Det var skönt att komma hem till far efter den pärsen. Nu ägnar jag mig åt att skriva av mig och hoppas, att allt är glömt i morgon. Men anar jag rätt, får jag heta Skitöra till den dag jag lämnar stan. Sådan är bruksortsatmosfären.

(Utmaning: en bild att skriva till)

tisdag 11 augusti 2009

Utmaning 223 - En beundransvärd person

Var gång det lilla barnet blev sjukt, bad modern en bön om att själv få bära sjukdomen. Det kanske var det som gjorde att sjukdomarna vällde över henne med korta mellanrum. Inte barnets småförkylningar, utan sjukdomar med namn som blommor: irit, ischias, epilepsi. Hon fick gå en halvtimme tidigare på morgnarna för att få med sig ischiasbenet. Ville helst lägga sig i diket. Sen gick hon och stod hela dagen på jobbet, tog sig snabbt hem och donade hemma. Att hon var stoisk var en sak, men att hon var så glad!

Vid fyrtio kom dråpslaget, det som skulle komma att handikappa henne mest. Pelvospondyliten. Vittrande leder, ständig värk. Hon började träna i varmbassäng och stelnade rak. Diabetes slog till som en biverkan på medicinen. Sträng diet i femton år och en dag var diabetesen borta. På äldre dagar kom trombocytosen. En form av blodcancer. "Men den kommer nog inte att förkorta livet på dig", sa läkaren. "Däremot innebär den ständiga provtagningar och medicinering med cellgift".

Barnet var inte längre barn. Det hade växt upp parallellt med denna sjukdomshistoria, vant sig vid att ingenting tog på mamma. Mamma var alltid sjukast och klagade alltid minst. Mamma hade mer energi än resten av familjen tillsammans. Mamma var en slagpåse för ödet. Det enda mamma fortfarande hade svårt att klara, var att det vuxna barnet blev sjukt.

Det är min riktiga mamma jag skriver om. Jag beundrar henne oerhört men hon är ingen lätt förebild att ha. Ibland är jag arg på henne för att hon är så övermänsklig. Ofta undrar jag vad hon är gjord av. Hon växte upp invid en träimpregneringsfirma. Kan hon vara impregnerad med kreosot? Är det det som ger sjukdomarna likväl som förmågan att bära dem?

Ni skulle se henne nu, vid 74. Äkta kastanjebrunt hår, bara något grått hårstrå här och där. Pigg och tuff och mer avspänd än någonsin tillförne. Att vara pensionär passar henne gott. Alltid på språng i sin älskade bil - "den är min rollator", säger hon. Ständigt redo att intressera sig för nya saker. Hon har ondare och ondare i kroppen. I höst ska hon göra en stor fotoperation. Oroar sig litet för att inte kunna gå efteråt. Igår var hon ute och plockade skogshallon. Hon borde inte kunna det men hon kan det. Det är nog kreosoten.

(Utmaning: skriv om en beundransvärd person)

måndag 10 augusti 2009

Utmaning 222 - Besöket

- Min terapuet säger att jag gör det för att straffa mig själv, förklarar jag förnumstigt.
Fast det är inte sant. Min terapeut skulle aldrig påstå något, hon kommer med förslag. "Tror du att du gör det för att straffa dig själv?", har hon frågat. Det är i princip samma sak.
- Min Gud, min Gud, det är mig du straffar, säger mamma som en annan medelhavsmorsa.
För att hon kommer kanske en gång om året när det är litet stökigt.
- Låt det vara, säger jag buttert.
Hon knogar på.
- Det går inte att vara här!
- Men när du fått det som du vill ha det, är det dags för dig att åka hem igen!
- O, om du ändå kunde visa litet tacksamhet!
Själv går jag håglöst och plockar i några högar, diskar. Vad kan jag göra? Jag hade tänkt att vi skulle gå på pre-rafaeliterna. Och se någon film. Men hon torkar golvlister och dammar taklampor. Hur mycket finns att göra i en liten etta som är förborgat för mig? Mamma vet.
- Ska vi inte passa på att tvätta bäddmadrassen medan jag är här?
Hon är som terapeuten. Hennes frågor är inte frågor. Hon visar mig: bäddmadrassen är gråbeige, inte beige. Det är viktigt.
- Så kan jag stryka medans...
- Mamma, jag bjöd hit dig för att vi skulle ha det trevligt!
- Det är väl trevligt för dig att få det litet fint?
- Gör du det för min skull eller för din egen?
Mamma tolkar det som en retorisk fråga.
- Jag ska ta ett tag under sekretären. Där brukar det vara så dammigt.
En skugga förtjusning i hennes röst.

(Utmaning: skriv om ett mönster)

söndag 9 augusti 2009

Utmaning 221 - I din trädgård

Jag minns inte min första watalappam och inte min sista men jag minns den du bjöd mig på kvällen före den dag i maj när jag var tvungen att lämna ön för gott. Vi satt i mörkret på din veranda, eldflugorna lyste oss och frangipanin doftade.
- Jag förmodar att du snart kommer tillbaka, sa du.
Jag satt tyst och log för att behålla tårarna. Kriget var just då avlägset, ingen anledning att låta det överskugga min privata sorg. Vad är trehundratusen i flyktingläger mot min djupa törst? Mot min åtrå, som gjorde att blicken hängde fast vid dina späda händer, när du skar den bruna puddingen med sina perfekta avlånga bubblor?

Moskiterna svirrade. Vi talade om Indiens ultimatum och om Tarahapakses kommande färd till Vavuniya. Det var en sådan kväll, som fick mig att tro att mitt liv var uppbyggt för att kulminera just vid denna punkt. Andlösheten och bitterheten över att det ändå fortsätter. Över att tiden vill blanda bort korten, få mig att tro att denna kväll bara var en av många i en dammig kalender.

Du lade för mig en ordentlig bit av efterrätten.
- Nu får du önska något.
Jag blundade, tog en tugga och den milda smaken krossade gommen på mig. Watalappam är allt. Watalappam smakar bara watalappam. Inte kanel, inte nejlikor, inte muskot, inte jaggery, inte allt i kombination, bara watalappam. Äntligen fick tårarna falla.
- Vi ska klara det, sa du tröstande. Om en månad är det nya läkarteamet på plats...
Jag harklade mig, log och sa:
- Jag misstror det inte ett ögonblick. Och vi ska se till att ni får pengar utan att de får veta att det är från oss.
Tog en tugga till.
- Din watalappam!
- Kryddorna kommer från min mammas gård.

(Utmaning: skriv om en smak)

lördag 8 augusti 2009

Utmaning 220 - Eftermiddagar under bron till Niterói

Heta dagar i Rio de Janeiro. När vi gnott ihop tillräckligt, samlas vi under bron till Niterói med en nyköpt flaska. Delar systerligt upp thinnern i våra pet-flaskor. Så trasorna. Doften som ett brännande skjul över oss, sövande, retligt. Pe-pe är bara sju och dyrbar på marknaden. Hon tuppar av. Ana, som är hennes ängel, hämtar kvickt vatten. Vi skrattar när det pärlar över Pe-pes kinder. Vi vet vårt värde. Jag, som är äldst, är värd 20 real. 40 om de vill ha det kinky.

Vi kallar oss systrar. Gemenskap känner vi när vi sitter i varsin värld med en trasa i skuggan under ett brofäste. Maria ler mot mig. Ett slappt leende. Vi är här och ändå inte. Det var längesedan nu jag såg vackra stjärnor. Jag vet inte vad som händer inom de andra. Ruset är en otrogen vän. När man är fast, tar det inte lika bra längre men man behöver det desto mer. Man är så gapig när man inte får boff.

När vi blir stora ska vi vara någon annanstans. I Rio förstås, men i ett annat Rio. Alla utom Ana. Hon ska ha en stor bondgård med många djur, hon. Ana är tokig i djur och småbarn. Det är därför hon har hand om Pe-pe.

Jag tror att Ana är på sin bondgård nu. Hon sitter lutad mot betongpelaren och beskådar sin egendom. Själv vet jag var jag är. Jag är i ett högt, högt hus och har en fin klänning i lamé. Här kostar kvinnorna minst 300. Jag behöver inte lägga upp mig själv längre.

(Utmaning: skriv om något flyktigt)

fredag 7 augusti 2009

Utmaning 219 - Vad som behövs

En författare behöver inte mycket. Nageltrång befrämjar inte skrivandet, så en sax och en fil är det enda som behövs i den lilla påsen. Med sköna fötter är det lättare att skapa. Vad mer? Vatten finns fortfarande i naturen och måltiderna får du inta där du råkar passera. Ett mål mat för en saga, en hutt för en haiku, med bibehållen upphovsrätt. Det är mer än man kan säga gäller för de stackars satarna vid borden, som oskuldsfullt och beredvilligt serverar sina oredigerade historier. Där får du ditt material. Traska vidare. En skatunge vid vägrenen utsöndrar sin gälla doft av fågel, på det att du ska minnas att hon en gång var reptil. Skriv ner det! En pennstump och en bok har du väl redan? Det är så billigt att det knappt är avdragsgillt. Gå vägen. Se vägen. Den är din historia. Allt du behöver är tid och den kan du inte få i några påsar. Den har du redan tagit dig. Du är en skrivande. Om aftonen sätter du samman skatan, och måltidsgästernas historier, och det som blir över gömmer du till en annan dag. Nu har du ännu en saga. Ännu en saga, en sax och en fil. Nästa morgon går du åter på sköna fötter.

(Utmaning: vad skulle du vilja hitta i en "goodie-bag" för författare?)

torsdag 6 augusti 2009

inte en sekund för tidigt att tänka på ÅRETS JULKLAPP!

R E K L A M - R E K L A M - R E K L A M - R E K L A M -

Sitter du bra? Låder svetten vid ryggen? Minns då, att snart är julen här och vad är bättre att då ge till nära och kära än marmorias puffar, välformulerad tillfällighetsprosa någonstans i spannet mellan melankoli och ironiskt skratt. Fast den kommer inte förrän efter jul, förstås, samlingen med mina bästa puffar från året som gått. Du kommer inte att köpa grisen i säcken (eftersom du redan läst alltihop här på bloggen) utan fastmer få en härlig känsla av déjà vu. Börja spara nu!! Beräknat pris cirka 150 kronor.

- R E K L A M - R E K L A M - R E K L A M - R E K L A M

Utmaning 218 - Kort dissertation över huru vi upptäcker vår omvärld

En undersökande kan man vara på många olika sätt. Man kan vara det frågande barnet, munnen ständigt öppen i ett förundrat "o". Man kan vara som barnet, som skruvar sönder mammas strykjärn. Man kan vara på många olika sätt men de allra största undersökarna har dessa två drag i kombination - det frågande och det isärskruvande. Inför allt ett barn, utan för många förutfattade meningar, med villighet att härbärgera nytt i sinne och kropp varje dag. Respektfullt frågande och hänsynslöst dissekerande.

För den dissekerande är detaljerna allt. Den frågande kan drunkna i helhet. Den dissekerande upptäcker detaljer; den frågande minns dem i efterhand, som till synes slumpmässiga brottstycken.

Ordet detalj kommer av det franska verbet détailler, som ytterst betyder skära i stycken. Det är vad den lille pojken gör när han får slakta familjens gamla strykjärn.

Själv är jag en frågande. Jag är sällan medveten om att jag upptäcker detaljer. Men o, hur klart de framstår i efterhand!

En av de få gånger jag vet att jag upptäckt detaljer var när jag för första gången i livet var på ett sportevenemang. Det var SM-delfinal i basket och jag kände en av spelarna. En bit in i matchen var det som om mitt fokus ställdes om, jag såg inte bara en böljande sjö av tjejer som sprang fram och tillbaka, utan jag såg. Jag såg vad de gjorde.

Efteråt kunde jag sitta med min vän spelaren och rita upp speluppställningar och fråga om dem, fråga om olika moment i matchen, varför de gjorde si och så. Det slår mig att jag väl just den här dagen var en "stor undersökare" en som kan kombinera helhet och detaljer. Jag skulle ha lämnat allt och slagit mig på basketanalys, förstås. Men nu kan jag inte minnas ett dugg, utom att vi fick många lättprodukter när vi fikade hos min vän basketspelaren sen.

(Utmaning: skriv om att upptäcka detaljer)

onsdag 5 augusti 2009

Utmaning 217 - En dag med Alfred

Hon har alltför ofta varit i att världen stått slocknad omkring henne. Så ofta, att det omvända blir möjligt. Att inte bara daggdropparna inspirerar och trollsländorna stimulerar, utan även ett nytvättat örngott och luften omkring henne där hon går. Hon behöver inga upplevelser. Hon behöver inte åka på spa. Det räcker att diska.

När man diskar, ska man låtsas att man tvättar lille Buddha. Då blir händerna varliga och man tänker på vad man gör. Nätt och fint står disken sen i diskstället. Vitt porslin. Rostfritt. Glas. Ljus som refrakterar.

"Du får mig att tänka på min mamma", säger Alfred när hon långsamt sopar sitt kök. Han sitter i stolen och ron i rummet är både tät och lätt.
"Hur gammal var du då?" frågar hon. Hon vet att mamman gått bort tidigt.
"Jag var fem år", säger han och vänder sig bort. Hon vet, att han antingen kommer att vara helt nykter idag eller ta sig en ordentlig bläcka. Ju längre han stannar hos henne, desto större chans att han håller sig.
"Vill du följa med till torget och köpa grönsaker och ägg? Vi kan dela på en karta."
"Vad kostar de?"
"Trettio hos irakierna, fyrtio hos svenskarna. Men då är de från Adelsö."
"Vi tar irakierna", säger Alfred och reser sig. Han har en stor fläck på sarongen.
"Vill du låna ett par byxor?" De drar ungefär samma storlek. Han ruskar på sitt gråa lejonhår.

De väljer långsamt. Auberginer. Okra. Schalottenlök och vitlök och purjo. Hon gör äggcurryn sedan och auberginen. Resten tar han hand om. Han ringer också alla sina barn och exfrun. Till kvällen drar de ut bordet och lånar stolar. Stora karaffer och tillbringare med immande kallt vatten. Ron är kvar hos honom. Barnen är avslappnade och barnbarnen leker på golvet med hundarna. Han lyssnar. Han berättar. I kväll berättar han om molotovcocktailen som exploderade i hans hand i Paris 1968. Det är stämningsfullt. Och de kylslagna glasen.

(Utmaning: skriv om något stimulerande)

tisdag 4 augusti 2009

Utmaning 216 - En daglig dos

Den enda rutin som står absolut fast i hennes liv, är sömnen. Med den slutar och börjar hennes dag. Sömnen på fjädrande hård kapok. Den lilla ritualen att veckla ut och sedan ihop futonen kan ta högst femton sekunder varje gång.

Hon har slutat undra över duntäcket, det är mjukt och skönt igen, trots fågelterrorbilderna på teve. Glömskans samarbete med marknaden. Nästa gång hon behöver ett täcke här i livet, har branschen säkert löst det. En frivillig märkning, eller något. "Garanterat ej från levande fågel". Nej, låter inte så bra. "Garanterat död fågel vid plockningen". Det går nog att lösa.

Det är inte hennes problem. Hon vet att hon kommer att hinna läsa exakt ett och ett halvt kort kapitel i Kerstin Ekmans Herrarna i skogen. Den digra storpocketen är skamfilad, vind och bucklig av alla törnar den fått när den fallit efter ett och ett halvt kapitel. Ändå har hon inte kommit särskilt långt. Det är inte lätt att komma långt i Kerstin Ekmans böcker men hennes prosa passar bättre för essäer än för romaner. Det går att förlika sig med det knarriga.

På sistone har hon börjat drömma. Hon drömmer att hon shoppar vilt i ett avlägset land och att grannen kommer in och beordrar henne att städa. Hennes milda, väna granne står och ryter. Det är så verkligt, att hon tror att det har hänt, när hon tassar upp på morgonen och slår på datorn. Detta är en rutin som blivit lika viktig som sömnen. "Blogger Instrumentpanel" står det när hon öppnar internet för att få dagens ämne. "Skriv om en daglig dos".

Att tala ut med grannen får vänta. Nu ska här kokas kaffe och väntas på att fingrarna och huvudet lär sig vad som ska berättas.

Hon kommer tillbaka med kaffet, börjar. Snart är det över. Då är det bara att vänta på sömnen inför nästa dag. Medan hon väntar, passar hon på att leva, ackompanjerad av datorns 'pling' som indikerar nya inlägg, nya kommentarer. Det finns andra som är som hon i något avseende.

(Utmaning: skriv om en daglig dos)

måndag 3 augusti 2009

Utmaning 215 - Ljubopiten

Ingen, allraminst hon själv, visste varför hon var så rättfram. "När Althea är med, kommer sanningen fram", sa de. Hon hade frågat Stan om han var rädd för att dö. Stan, som bar med sig listor på människor som stöttade honom i kampen mot cancern. "Ja", sa han. Och han dog några månader senare. Hon fanns med på hans lista.

De hade suttit allihopa i Marks soffa och druckit gin och tonic. Hon hade frågat det enda som intresserade henne. En andtäppa hade kommit över de andra tills Stan svarade. Phil hade sagt, att det skulle till en Althea för att... De trodde att det var för att hon var svensk.

Nej, hon var inte bara svensk. Hon hade dessutom ett sökarljus för var sanningen hukade sig i snåren.

Hon mindes vad hon läst en gång: att det ungerska ordet för nyfiken, ljubopiten, betydde "fråga av kärlek".

Hur skulle hon kunna veta, att hennes rättframma frågor skapade en tystnad omkring henne själv? Den frågande - det var hennes roll. Att axla den var att frånhända sig möjligheten att själv bli invaderad med de svåra frågorna. Så blev hon lämnad med sina livslögner.

(Utmaning: skriv om att ställa obekväma frågor)

söndag 2 augusti 2009

Utmaning 214 - Erik Gustaf

Han var stor, Erik Gustaf. Vi minns honom som poet och kanske som kompositör, själv såg han sig helst som filosof och framför allt historiker.

Ideologiskt var han också stor. Han var en av de ledande bland de konservativa romantikerna. Men under de senaste åren hade han inte haft det lätt. Alltmer började han betrakta sin samtid empiriskt, som han också lärt sig att göra med historien. Vad han såg tvingade honom att välja. Han valde de samhällsomstörtande liberalerna. Det går inte att säga vad det skulle motsvara i vår tid. Att Horace Engdahl blev hiphopare? Knappast. Att Fredrik Reinfeldt blev piratpartist? Nej.

Trots vår tids idolisering har vi ingen som är så stor som Erik Gustaf Geijer var när han på nyårsdagen 1838 femtiofyra år gammal satte sig och diktade: "Ensam i bräcklig farkost..." Så kände han sig. Snart skulle han motta de forna kamraternas hån när det första numret av hans nya tidskrift Litteraturbladet utkom den 5 februari och hans nya politiska linje stod klar för dem.

Många har hört historien om Geijers vånda över sitt avfall och kan diktens inledningsrad. Men hur många kan sista raden? Jag kunde den inte: "Och i djupet bor, som uti himlen, Gud." Luktar modernt och får mig också att tänka på texten funnen på en egyptisk stentavla:
"himlen i höjden
himlen därnere
stjärnorna i höjden
stjärnorna därnere
Allt däruppe
finns därnere
Ära åt dig
om du förstår"

(Utmaning: skriv om att välja sida)

lördag 1 augusti 2009

Utmaning 213 - Grannen

Vi kom i samtal i hissen. Det oroade dig att tidningsbudet hade börjat slarva med att stoppa ner tidningen ordentligt i brevlådan. Den stack upp och annonserade, sa du. Om man inte var hemma.

Jag förstod inte hur viktigt det var för dig. Skämtade om tidningar som annonserar. Märker alltid ord. Men sen förstod jag att du på allvar trodde att någon skulle komma till femte våningen i denna rankiga hyreskasern och göra inbrott.
- Jag är ju alltid hemma. Går ut tidigt med hunden. Så att.
- Menar du det? flämtade du tacksamt.
- Jag stoppar in den, sa jag käckt.

Du är äldre än du förstår. Du har börjat glömma grejer. Jag ser dig från fönstret. Ibland får du springa tillbaka två gånger. Det är klart att man hjälper till.

Men det här har jag inte lovat. Jag har inte lovat att du kan stå på min dörrmatta naken och andas klockan nio sista fredagsmorgonen i juli.

Tekniskt sett är du inte naken. Du har en tunn polyestermorgonrock slarvigt slängd över axlarna. I glipan syns en stor, sladdrig task och den krumma gammelmansmagen över den. Med risk för nackspärr tittar jag som förhäxad på ditt orakade ansikte. Du är lång. Du var polis. Jag väntar. Å, som du andas.

- Jag vill...
- Du är lika gammal som min far, säger jag raskt.
- ... tacka dig.
- För tidningen?
- Mm.
- Det är inget. Knyt rocken.

Du är så gammal så att huden i ansiktet börjar stöta i blåviolett. Nu blossar den upp i karmosin. Du skyler dig hjälpligt, armarna korsade vid solar plexus, och rusar ut.

Sen kommer det en lapp i min brevlåda. "Skäms" står det på den, och "disträ". Jag kanske borde lämna ett svar? Jag funderar till första lördagsmorgonen i augusti. Då beslutar jag mig för att vänta tills vi träffas i hissen nästa gång med alla kläder på.

(Utmaning: skriv om att erbjuda stöd)