Vad som inte händer på Mackedonkan på Brommaplan

Jag orkar bara titta på stammisarna. Han som tar in lodisarna, en och en, och ger dem en kaffe. Uppmärksamma ögon, en hand över flinten, den avslöjande avsaknaden av kopp framför honom själv. Hjälper han dem? Utför han en studie? Vill han utnyttja dem till något? Hon i lila schalen som läser Metro. En burgare, en kaffe och en chokladmuffin. Varje dag vid halv fyra. Det är små pluppar på schalen som dansar framför tuggorna av burgaren. Torghandlarn som alltid är trött och alltid förbannar regnet. Men hans små assistenter får aldrig komma in i värmen, ta en glass. Själv är jag hon som skriver. Jag börjar kanske också bli stammis nu, när jag känner igen några stycken. Kanske någon observerar mig. Undrar varför? Och på papper? Till och med Susanna Alakoski antecknar ju i sin mobil. På bussen. Har man hört.

Och nu händer inte följande. Musiken startar inte i bakgrunden, jag kliver inte upp på bordet i två skutt. Där börjar jag inte sjunga ”Allt jag vill är att finnas till och få prata, prata, prata, prata med er!” och det sker inte till en habil koreografi. Musiken slutar inte, jag gör inte en segergest och hoppar inte vant ner från bordet till en jublande samling människor.

Skrivande kan förefalla vara kvintessensen av ensamhet. Det är i dess kraftfält jag faktiskt upplever den starkaste gemenskapen. Även på Mackedonkan på Brommaplan.

(Utmaning: ”Prata”)

U

Man kunde unna sig en utflykt, sa utilitaristen, snurrade igång utombordaren och puttrade mot utländsk kust.

(Utmaning: 

”Välj 5 ord på bokstaven U och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.")

utilitarist, utflykt, utombordare, unna, utländsk

Lugnare

Till slut var det dina stenkuleögon som... Att du cyklade runt, runt i timmar var vi vana vid men den där glasartade blicken... och i viss mån det stela leendet... de fick oss att inse att hur liten du än var, hur liten och hur rar, var det bästa ändå att gjuta dig i brons. Lugnare så.

(Utmaning: bild från

http://www.flickr.com/photos/apolosales/12479012023/sizes/z/in/photostream/)

O-vanlig

När jag kommer tillbaka från toaletten har hon skrivit med pyttebokstäver i marginalen:

Vanlig är tänkaren, går i markerna, snubblar över kosmos, går hem igen.

Vanligare läsaren, samlar aforismer som ersättning för tanke och liv.

O-vanlig poeten, får smita in i den egna dikten och förtona där.

Jag läser långsamt och hon ser nöjd ut men skyndar sig att säga:

– Sista raden är inte bra. ”Förtona”...

– Den är väl bra, säger jag frånvarande.

Jag leker med litet mjölkskum, tänker på de tre fullskrivna böckerna jag har hemma med det aforistiskt uttryckta. Min citatskatt.

– Lite världsfrånvänd, kanske, fyller jag i i en plötslig åstundan att verka skärpt.

Hennes verk är alltid tanketunga, bildtunna. Vad ska jag kalla detta – en dikt? Eller en a-fo-rism? Alltid såhär, på servetter och i tidningsmarginaler. Hon hyllar improvisationen. Vill gärna ange hur många minuter det tog. Den här gången vet jag: hon hade inte börjat när jag gick på toa.

– Jag började skriva när du var på toa.

– Jag vet. Tror du att det är bättre för att det går fort?

Hon ser förvirrad ut. Tittar väl efter en dikt att smita in i.

Det finns en anledning till att vi blir litet trötta på våra skapande kamrater. Det är att vi inte skapar själva.

(Utmaning: ”Vanlig”)

Dö men aldrig tystas

”I faderns fotspår blev det med tiden bara besvikelser” (Harry Martinson, Vägen till Klockrike)

Det är din dag. Jag tar tumvers i din favoritbok, en bok om luffare som även jag har älskat. Hettan klistrar oss vagabonder vid trottoarerna där vi smyger fram, en bok och en flaska fläder som talismaner. Vi ska slå oss ner på Långholmen i kväll för att läsa och minnas. Ja, minnas Måns också, förstås, men mest dig. ”Det blir väl rätt träligt,” hör jag dig säga. ”I faderns fotspår blev det med tiden bara besvikelser,” lägger du till. ”Du gick väl aldrig i din faders fotspår,” protesterar jag. ”Du följde ditt eget öde.” Du sneglar på mig sådär som bara du... Den där vilda blicken. Och jag tänker på er barnsliga konkurrens, din och din pappas. För även om du valde musiken – innan den valde bort dig – var du ännu insatt i din fars område, arkitekturen. Och hur du föraktade hans bankbyggarvärv! Och hur envis du var att det gamla huset ute på ön skulle bevaras! Det låg där som ett ruttnande plockepinn och väntade på att du skulle föra upp det, stock för stock igen. Har de kastat det nu när du är borta? Bunden var du vid din pappa och ön men i din egentliga person var du luffare fri. Jag minns vad jag läste i The Songlines: ”Fråga aldrig en vandringsman om byggråd – huset kommer aldrig att bli färdigt.”

”Skulle du verkligen säga att du följde din far i spåren?” frågar jag försiktigt och för första gången denna din dag skrattar du, som en skälm. ”Inte i ett avseende. Jag kom före honom i graven!” Och det är ju klart. Jag bereder mig på att ömka dig... för familjegraven... och att din far ligger tungt nu på det som är kvar av dig... men förstår att det inte bekommer dig mera. Att det är mig själv jag ömkar och att jag också kan släppa det där. När jag äntligen blir lätt har din röst försvunnit. Jag suckar och köper ett knippe rädisor. Det vet jag inte ens om du tyckte om men beskan passar saknaden. Det är alldeles för tidigt på Långholmen sen men jag höjer detta glas för en poet och en rebell... I flädersaft! Det vet jag att du inte hade tyckt om.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 57. Skriv en text baserad på åttonde meningen på sidan.”)

(Citat även ur Dan Hylanders Hymn till en snubblad vandrare)

Ergo sum.

Ibland sitter jag på tunnelbanan och tittar på alla handväskorna. Säg att det finns 2,64 miljarder kvinnor som är över femton år gamla, tänker jag. Och att sjuttiosex procent av dem bär handväska. Ponera att vi skulle göra det felaktiga antagandet att var och en av dem bara har en handväska så blir det ändå så gott som prick två miljarder handväskor. Och om det tagit varje kvinna i snitt tre timmar att välja just sin handväska är vi uppe i 685 års letande och jämförande. Min räknare säger 685 tusen och jag kan inte tro den. Jag har räknat flera gånger. Man blir matt. Och det här är ju långt ifrån allt. Tänk på alla handväskor som blir över! Som dissas. Som ratas. Som väljs bort. Hur många extra handväskor är i omlopp? Hur många handväskor ratas för varje vald väska? Säkert sex. På lager och på loppisar, på soptippar och i garderober ligger alltså i runda slängar tolv miljarder handväskor och skräpar. Handväskor som ännu väntar på sin bärare. Vid det här laget i tänkandet är jag inte bara trött, jag är sorgsen också. Det var sånt här, bland annat, som Mao ville komma åt när han såg till att alla klädde sig lika. Hans handväskpolicy har jag inte kläm på men man anar ju. Ska då Mao vara enda alternativet till att vada i handväskor? Där får jag en idé. Tänk om alla gjorde sin egen handväska. Det vore fint på alla vis. Och så kunde några göra ett par stycken, när de ändå höll på, åt funktionshindrade, som inte själva kunde göra sin. Och så bleve det väl nån överhettning för nån manisk människa som knåpade ihop tjugosju väskor eller så – och så var karusellen igång igen.

För det är ju det, också! Det är inte det minsta statiskt. Folk köper och kasserar handväskor i sina helt egna tempi, en del i rasande takt, andra nästan aldrig. Globalt sett är det dock en virvel av handväskor. Det är väl därför vi inte märker det uppenbara: att vi är omgivna av massor av handväskor, helt enkelt.

Sådär sitter jag och tänker. Odenplan. Rådmansgatan. När jag kliver av känns det som om jag har tänkt på varenda individ som äger eller har ägt en handväska, så trött är jag. Jag tänker just aldrig på annat än handväskor. Nu menar jag på handskar, jackor eller så. Det är nog tur för min hjärna.

(Utmaning: ”Tänka”)

Droppen

Det sjunger i hustruns huvud, inte av slaget över tinningen, utan samma sång som spontant kom över hennes läppar när maken kom hem efter – som han påpekade själv – tio timmars och sjutton minuters arbetsdag och fann kranen i köket droppande. Han påpekade även att det inte var första gången. Därav slaget – men det påpekade han inte, utan lät det vara underförstått. Vid slaget for hon iväg en bit över köksgolvet, snubblade över en pall som stod olyckligt mitt på golvet och hamnade faktiskt raklång med kinden mot köksmattan. Där ligger hon och sjunger ”Droppen Dripp och Droppen Drapp” och hon lyckas nästan göra det i kanon med sig själv, ända tills maken kommer tillbaka in i köket och säger mellan tänderna:

– Sluta sjunga den där låten, annars stampar jag dig på huvudet.

Då finner hon för gott att höra upp.

(Utmaning: ”Droppa”)

På rygg

Det är sant att det fanns tider, andra tider. Nu ligger jag mest på rygg under ett påslakan i grått. ”Det är ju inte så festligt,” sa mamma när hon kom med det, ”men tjunie kronor på Ikea!” Hon tänkte efter. ”Kan inte vara någon särskilt hög timpenning men om inte jag köpte, skulle någon annan...”

Ofta är jag lika grå som påslakanet. Just det vet de inte vad det är. Men de vet, och jag vet, alla vet att jag gravitetiskt slussar mot döden. Det gör vi alla. Men min tid är utmätt. Tjunie kronor. Som hittat för den som inte har långt kvar. Så är det bara att slänga sen. Det är samma mönster på tiggarnas fleeceplädar. De kostar nio kronor.

Tankeloopar. Ett hål av lugn i diafragman. Glitterregn från taket där det hänger en stor mobil av sugrör och gamla kretskort. Den är från en av de andra tiderna. När jag fick veta att jag hade sjukdomen och skulle leva livet till fullo. Då byggde jag mobiler av gamla grejer. Något som skulle röra sig när jag blivit lam.

Vem vet vad det är att leva livet till fullo? Nu kan det vara att bli kliad när man behöver det. Att någon kommit på att vända en. Det gäller att inte förakta sina egna behov. Det är allt man är till slut – behov. Vid behovens slut så är det slut till slut. Så lever jag i den här tiden: följer varje andetag. Än har det inte kommit, det sista. Och över mig reflexerna av hundra och hundra gamla kretskort.

(Utmaning: ”Kretsar”)

Underbart att skapa

Sara var egentligen naturvetare med allt vad det innebär men sommaren före trean hade hon gått en skaparkurs på en kursgård vars marker sluttade ner mot en sjö. Hon hade fått tova, måla färgstarka tavlor enligt de sjutton principerna för Vedic Art och lära sig växtfärgning. Det senare var ju nästan litet naturvetenskapligt. På kvällarna tände ledarna bål som deltagarna satte sig runt och sjöng och drack björklövste.

Det var sommaren, det. Till hösten blev det trean i gymnasiet och krav och planer. Sara tejpade fast en bit målarpapp som täckte halva skrivbordet. Det var hennes skaparyta. Inga rutade block med formler, inga iPads fick ligga där. Människan behöver skapa för att leva, hade hon empiriskt kommit fram till, och hon tänkte inte offra sitt liv.

Men veckorna gick, arbetslampan fick tändas tidigare och tidigare på eftermiddagarna och det enda skapande Sara åstadkom var klotter, först i kanterna av och sen allt längre in på pappytan. Och en dag hamnade faktiskt iPaden där, med ett tangentbord, och Sara skrev sin första historia. Att det skulle bli en historia visste hon inte när hon började och hon såg inte omedelbart att det var det när det verkade som om hon var färdig men medan hon höll på bubblade hon av värme, precis som på skaparkursen, och när hon började svalna igen var hon lika belåten med sig själv som hon varit på sommaren.

Det var en riktigt rolig historia om en kille på ett tåg som bekänner för en något äldre kvinnlig medpassagerare att han ljugit ihop sina kvalifikationer för det jobb han är på väg för att söka. Så kommer han fram, går till intervjun... och så är det kvinnan från tåget som sitter och väntar på honom. Dråpligt.

Först visade hon sina föräldrar. Dagen därpå sin svenskalärare. Sara var stora tänder i ett glatt ansikte, sörplade i sig deras välvilja som hon tolkade som beröm. Läraren avkrävde hon kontaktuppgifter till skolans litterära sällskap, dit hon hastade en lunchrast samma vecka.

Sophie och Laura var postmodernister (Laura med en dadaistisk touch), gick helklassisk hum och utgjorde presidiet i det litterära sällskapet. Sara stack sitt opus under deras näsor och suckade: ”Det är underbart att skapa. Nu är jag här!”

Laura tittade och fick något anemiskt över sina ögonlock. Nonchalant räckte hon över papperet till Sophie och sa till Sara: ”Stick.” Sophie sekunderade, utan att ha sett en rad: ”Stick och brinn.”

Så fick Sara lära sig att alla skapande människor inte sitter och sörplar björklövste och känner gemenskap.

N.B: Uttrycket ”stora tänder i ett glatt ansikte” har jag tvångsmässigt snattat från Skimmer.

(Utmaning: ”Stick”)

Skönskriva

”Jag avbildar inte världen sådan som vi ser den, det vore meningslöst, med förlov sagt: den föreligger ju redan.” (Torgny Lindgren: I Brokiga Blads vatten, sid. 32, mening fem)

Hon brann för det skrivna. För å och ä och ö och genitiv och punkt trodde hon först och blev korrekturläsare men fick kicken när hon möblerade om i texterna, mot slutet faktiskt skrev om det skrivna från alfa till omega. ”Det är ju så det ska skrivas,” försvarade hon sig men fick veta att hon gjort intrång. ”Fast det blev faktiskt bättre,” viskade en av skrivarna på arbetet innan hon drog.

I en annan tid blev hon nyhetsskrivare. Då fick hon litet känsla för innehållet i texterna. För verkligheten. Det finns ju så många nyheter: en stulen cykel där, ett nytt kafé för arbetslösa där. Många nyheter per anställd nyhetsskrivare: hon sprutade ur sig cyklar och kaféer och mindre miljökatastrofer tills verkligheten stod henne upp i halsen.

Då sa hon upp sig och blev så småningom romanskrivare, efter att ha satt sig själv i karantän några år. Hon skrev vackra, solida meningar med mycket luft runt omkring men några romaner fick hon inte ihop och noveller visste hon inte vad det var. Det var roligt ändå att hitta på och att vara sin egen chef. Hon fortsatte därför som skönskrivare, tog verkligheten till nåder igen och... ”förskönade”, sa vissa; ”förvrängde” sa andra; ”fördjupade den” tyckte hon själv.

Det behövs inte så mycket verklighet. Ett ortnamn och ett öde. En händelse och en siffra. En vacker rörelse eller ett tråg. Sen är det bara att karva och fördjupa tills tråget blir just det rätta tråget och ödet blir allas. Sådan är skönskrivarens lott och den är hon lycklig med.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 32. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan.”)

Det hemligaste

Det hemligaste är hoppet. Tron är något att stå upp för, rakryggat – du skulle aldrig bli som Petrus på Pesach. Kärleken är enkel, det är den du lever i, rör dig och är till. Men hoppet... Hoppet, som för det första känns så egoistiskt, det är som om någon tar dig under armen och bryter sig ut genom bröstkorgen på dig, ja, som om någon skiljer dig från dig själv, under plåga. Det där hålet i bålen när det någon gång funnit sitt uttryck – hoppet, som för det andra binder dig vid den värld du bestämt dig för att ha ett flyktigt förhållande till. Hoppet, som det för det tredje är svårt att genomskåda bevekelsegrunden för.

Varför hoppas?

Så vad du vet hoppas du aldrig på möten, diplom och annat som är kärt för dig. Först när du hoppas för någon annan är hoppet fint nog. Och nu brinner du i hoppets eld, för din unge bror är döende. Det är inte lätt att hoppas när man aldrig övat. ”Må han leva,” viskar du till temuggen på morgonen. ”Må han finna en donator,” säger du till duschens stril. Du hoppas och din vidöppna bröstkorg gör så ont.

Dagarna går, någon vecka också. Han lever men är svag och du håller på att gå under av hopp, tills du en dag kommer på det. Det tar inte lång tid att sätta upp hemsidan. Sen frustar du ur dig ditt hopp, i långa flödande texter illustrerade med foton med diskret utsuddade ansikten. Intill minsta själviska skälvning presenterar du ditt skamfyllda, heroiska hopp. Varenda människa i världen kan se. Men några namn finns inte. Statistiken bryr du dig inte om att kolla, du vet att ingen kommer att hitta just din plattform i cyberrymden, där du ger allt. Det skulle vara om någon googlade... Men vem skulle googla på ”hopp”?

Utmaning: ”Hopp”

Integration

Hon fyllde nitton år och sju månader den dag jag föddes och var redan förlovad med min farbror. Brukade gå i skogen i vita jeans. De ojade sig i Blåviksjön, inte bara för det. Att vara från Stockholm, var det inte nätt och jämnt detsamma som att vara ofrälst?

Idag är det hennes sjuttioettårsdag. Hon är naturaliserad västerbottniska med en alldeles egen och kraftig dialekt. Hör väl hemma vare sig där eller här, som så många av oss, men det finns fler anledningar att oja sig över det i en liten by. Särskilt när det har ojats så mycket över en. Hennes kök är fullt av damtidningar som hon vadar bland, lika delar resignation och lycka. Maken, ni vet, och barnbarnen. Det ena ger det andra. Ibland, när hon är ensam hemma, går hon ut på trappen i tights och HellyHansen och ropar rakt ut i den råa luften, efter en syster eller efter ett andra jag vet ingen.

Hon har den sortens starka ego som en drömmare har. Sin egenart lyckades de aldrig få henne att ge upp, hur mycket hon än anpassade sig. Envist dessa tidningar, dessa mirakelkurer, dessa vackra ting. Gåvorna. Kärleken. Huset fullt. Och varje dag, nötande, längtan. ”Om det var så svårt för mig” sa hon en gång i en förtrolig stund, ”att flytta hit från Stockholm på sextiotalet, hur är det då att komma ofrivilligt från Syrien och Somalia?” Sen tydliggjorde hon i en inåtvänd suck: ”Det var inte bara på sextiotalet det var svårt.”

(Utmaning: ”Dag”)

Emmas uppsats

Idag, någonstans, ligger en människa med ansiktet pressat mot marken av en stövelklack mot nacken. Munnen full av grus. Jag undrar hur jag, vi alla andra, kan leva oberört trots detta.

Så slutar Emmas briljanta uppsats som ska öppna allas ögon när Astrid, svenskaläraren, läser den högt för klassen, som hon gör ibland med riktigt bra uppsatser. Det här är en riktigt bra uppsats. Emma kände det när hon skrev den. Att hon äntligen lyckats förklara. Hon är en brinnande människa som har svårt att tutta eld på andra, kanske mest för att hon tror att hennes åsikter är insikter. Hon får höra att hon känner sig förmer.

Nu kommer Astrid med uppsatsbunten. Sätter sig i katedern. Emma ler. Också Astrid mjuknar kring munnen, säger:

– Det är speciellt en uppsats som...

Emma tittar sig förväntansfullt omkring och sen tillbaka på Astrid men tiden har inte stannat, det är inte Emmas uppsats som blivit vald utan nu sitter Astrid och läser Åsas tankar om ämnet ”Samhörighet”. Uppsatsen är väl okej men inte radikal. En suck undslipper Emma. Ytterligare en när hon får tillbaka sin uppsats. Hennes kulspetsblå varvas med Astrids tuschröda, om hon kisar ser det ut som en guatemalansk poncho. ”Ofullständig sats” skriver Astrid där Emma varit särskilt kärnfull. ”Felaktig satsbyggnad” och ”rörig framställning” står det mellan tillagda ord och strukna ord, allt i rött, rött, rött mot det blå. Astrids slutkläm är: ”Det är svårt att följa din tråd och du har avlägsnat dig litet för långt från ämnet”. Godkänt är allt Emma får och hon är arg, inte för betyget bara, utan för att hon inte fått Astrid att förstå. ”Samhörighet, samhörighet, samhörighet” klottrar hon hårt i kollegieblocket.

(Utmaning: ”Kvävande”)

Charleston i tunnelbanan

Pojken sitter längst ute på tunnelbanesätet mittemot sin mor. Han är upphetsad, har mycket att fråga om och det lilla fingret fäktar i luften:

– Mamma! Varför sa prästinnan att Gud låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga?

– För att det är så. Det står i bibeln.

– Men om han lät rättfärdiga vara torra vore det väl bättre?

– Alla behöver regn litet då och då och det ger Gud i sin godhet. Det är det bibelstället handlar om, att vi ska vara lika goda som Gud.

– Oj. Men Gud är väl godast?

– Ja, det är han. Vi kan försöka vara lika som han, säger Jesus.

– Och dansa charleston.

– Nja... Prästen pratade om en kyrka i Charleston i USA där en kille sköt ihjäl nio personer.

– Rättfärdiga eller orättfärdiga?

– Det spelar ingen roll men det är alltid orättfärdigt att döda.

– Men vad hade de gjort?
– Inget. De läste bibeln.

– Om att Gud låter det regna över alla sorter?

– Kanske det. Men det finns inga sorter. Det står också i bibeln. I alla fall vet jag inte vad de läste men vi läste idag om att vi ska vara som Gud och älska den här killen som sköt.

– Varför det?

– För att Gud älskar alla och för att man bara kan förändra någon med kärlek.

– Det där sista hittade du på själv!

– Ja, men om det inte står i bibeln borde det stå där.

– Kan inte du hela bibeln?

– O nej, bara det viktigaste.

Resten av konversationen äts upp när de stiger av vagnen i Alvik. En gammal man snett mittemot mig säger:

– Själv är jag ateist men jag undrar var man kan möta upp med skarorna på gator och torg som skanderar Je suis Emanuel!* Om man ska ha rätt att förolämpa med sina teckningar utan att dödas – vilket jag givetvis anser – ska man väl för sjuttsingen ha rätt till sin hudfärg och rätt att samlas och läsa sin heliga urkund!

– Ja, verkligen, säger jag sådär lamt som man gör när någon uttrycker en självklarhet och man har litet dåligt samvete.

Sen sitter vi tysta, förlägna över det öppnade men inte fullföljda samtalet. Vid Brommaplan går jag av.

*Kyrkan där dådet i Charleston utfördes heter Emanuel African Methodist Episcopal Church

(Utmaning: ”Blöt”)

Skönhetsbesvär

Mina tånaglar långa och vassa: en främling skulle tycka att de var fula. (Emmanuel Bove: Mina vänner, sid 18, mening fem.)

Långt efter att det var för sent började jag försöka modellera fram min skönhet. Blästrade mitt svampiga och fårade ansikte med emulsioner mättade med krossade aprikoskärnor, gick över händer och fötter med saxar och orangepinnar. Blekte huden där och smorde in kastanjevatten här. Det fanns en frenesi i detta mitt beteende som inte var behaglig men skyndsamheten hade flyttat in när jag gift mig med en betydligt yngre kvinna som var mycket vacker. Om det bara hängt på mig hade jag vemodigt men stoiskt sjunkit ner i ålderdomens osynlighet men nu kände jag ett ansvar gentemot henne och för vad folk skulle säga när de såg oss invid varandra.

För min hustru var det naturligt att ”ta hand om sig”, som hon sade. Tidigt under äktenskapet, ja, på själva bröllopsnatten, undrade hon bestört varför jag inte tog hand om mig. Jag skrockade och sa att jag klarat mig i si och så många år innan jag träffat henne utan incidenter men hon vände sig om, i vämjelse föreföll det mig, och sa att hon skulle skicka mig till sin pedikurist på morgonen. Vår bröllopsnatt blev i allt väsentligt uppskjuten på grund av detta.

Samlivet kom igång någorlunda efter min pedikyr – jag fick en dubbelsession, för att mina fötter skulle luckras upp tillräckligt i såpvatten före behandlingen, som var mycket behaglig. Det var inte svårt att lova min hustru att jag skulle underkasta mig den en gång var tredje vecka.

Hon inspekterade yta efter yta av min kropp. Nästan varje dag stod en ny kräm eller lösning i badrumsskåpet och hon instruerade mig tålmodigt i hur man skulle använda dem. Min hy pirrade av alla omsorger men min hustru verkade aldrig nöjd. Vi gnabbades godmodigt på dagarna men nattetid drog hon sig undan längst ute på kanten av sin sida av bädden.

Nu vet jag inte vad som kommer att hända. I natt vaknade hon upp med ett skri efter att ha råkat sänka sitt pekfinger i min navel. ”Tyst, mänska, det är natt!” mumlade jag men hon mumlade desto ljudligare, ja, mässade: ”Jag har stått ut med skorv och nagelsvamp, med mjäll och pormaskar, till och med med löss och apelsinhud – men ska jag stå ut med detta? Na-vel-ludd!!!” Sen stolpade hon upp och gick ut och lade sig på soffan. Jag tassade förstås efter men hon hade låst vardagsrumsdörren. Jag drog med mina perfekta fingrar genom mitt perfekta hår och gick och lade mig igen. Vi får se vad som händer i morgon.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp sidan 18. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. )

Sagospalten

I sagospalten har vi nu kommit till sagan om Guldlock och de tre björnarna. När de tre antropomorfa björnarna fann Guldlock sovande i den lilla björnens säng var det för att den sängen ur Guldlocks perspektiv sett var lagom. Inte för hård, inte för mjuk. Vad lär vi oss av denna saga, förutom att vi inte ska fara fram med andras egendom precis som vi önskar, även om innehavarna är djur? Ja, säg det. Jag googlade förstås för att hitta någon analys att knycka – ni vet, som man gjorde på gymnasiet, snodde nåt ur en bok av Susan Sontag eller nån – men det bästa jag hittade var under ”Relaterade sökningar”: ”Hudprodukter för lockigt hår”. Man kunde förstås kolla upp ”Goldilocks”. Engelska funkar ibland bättre. Men jag fick ett plötsligt anfall av kombinerad slöhet och autenticitetsiver. Slöheten övervägde. Jag orkade inte ens kolla hur sagan slutar. Nyckeln till tolkningen borde väl ligga där. Förmodligen finns det olika versioner. Jag är säker på att jag fick läsa den där Guldlock och björnarna blev de bästa vänner, eftersom Guldlock var så söt. Sammansmätningen Med Det Animala. I ursprungssagan blev hon väl uppäten. Det Vildas Seger Över Civilisationen. Clarissa Pinkola Estès skulle gå loss på den versionen. Nej, på båda. Men jag är inte Clarissa Pinkola Estès, än mindre Susan Sontag och det finns ingen att fjädra sig för. Så, min fråga kvarstår och går vidare till läsekretsen: Vad lär vi oss av sagan om Guldlock och de tre björnarna?

(Utmaning: ”Lagom”)

Nu är det du som lindar

Det var midsommarafton för länge sedan, så länge sedan att det enda som behövdes för att känna gemenskap var att traska upp i skogen bakom Hulla med jordgubbar och vispad grädde och sjunga Visa vid midsommartid i stämmor. Vi gjorde upp eld vid förkastningskanten, jag minns inte om barnen var med fortfarande, det var mitt i natten. Du sjöng inte på den tiden och du var så tyst och spröd och instängd den där dagen, jag hade hämtat dig direkt från avdelningen i Katrineholm, nattpermis på mitt ansvar. Du gick där med oss andra, i alla fall, oländigt och stenigt var det, jag bar grädden, minns jag, och var rädd för att tappa. Då kunde jag väl inte hålla så god koll på dig, eller hur? Jag hade ju grädden och Fredrik – en intressant ny bekantskap, han hade sparat sitt gamla badkar med lejontassar och det fyllde upp hela hans vindsförråd i Traneberg – och sångerna och stämningen och samtalen... Samtalen var så levande då, för tjugo år sedan, levande och djupa, tyckte vi, vi kom varandra nära, tyckte vi, och vi samtalade, jag och Elisabet och Urban och Fredrik och litet kanske också Urbans bror och svägerska och barnen var med, nu minns jag det, för det var därför som det bara blev du och jag och Fredrik kvar sen, vi var de enda som inte hade barn där. Vi satt där på stocken, du i mitten, det finns fotografier av det, någon av dem som gick ner igen tog ett foto strax innan på oss som blev kvar. Och vi pratade och satt tysta, det var vackert och stämningsfullt, det var gemenskap, jag kan gå ed på det. Du pratade väl inte så mycket men när gjorde du det på den tiden?

Jag minns inget mer. Jag minns inte hur vi gick ner för berget igen eller var vi sov. Vi sov väl i samma rum, kan jag tro. Du var ju på mitt ansvar. Och du vaknade, vi vaknade, du var kanske litet fjärran, det kommer jag inte heller ihåg men det kunde du ju vara. Mitt intryck var i alla fall att du hade det ganska trevligt hela tiden. Och efter frukost skjutsade jag dig tillbaka till Katrineholm.

Problemet är att allt detta har du glömt. Inte bara vandringen upp på berget och stunden där utan hela vistelsen i Hulla, middagen och sångerna och samtalen och... ja, du vet inte att du har varit där, helt enkelt. Jag har förstås visat dig fotografierna och du minns ändå inte. Du var tyst och spröd och instängd men du var där, du deltog, gick inte bara som en död. Jag har så säkra minnen av det. Men du kommer inte ens åt aningen av en erinring.

Och alla dagar du har levt och glömt kan inte vägas upp mot detta dygn, för det är som om det vore stulet från dig. Kanske det är sant. För det är annat också som är borta för dig från de där försommardagarna när du var inskriven på psyket i Katrineholm och fick elchocker.

Elchocker är den snabbaste och mest biverkningsfria boten mot depression. Det gör absolut inte ont. Det enda är väl minnet. Man kan förlora minnen av enstaka händelser i anslutning till elchocksbehandlingen. Oftast kommer de tillbaka efter ett tag. Att som du förlora så stora stycken tid är ovanligt och det är inte så konstigt att du ser det som en kränkning.

Det är tjugo år sedan. Varför drar jag upp det nu? För att jag inte kan sjunga Du lindar av olvon... utan att tänka på dig, på den där färden upp på berget med jordgubbarna och grädden. Kanske jag har tvingats minnas det jag minns av den där dagen för två? Länge kände jag mig skyldig, som om det var jag som stulit den där midsommaren från dig, men nu är jag glad, vemodig och glad, för vad som än har hänt och vart det än har burit så sjunger du nu. Det är du som sjunger! Och det är – bland mycket annat – en av de snabbaste och mest biverkningsfria profylaktiska behandlingarna mot depression.

Idag var det midsommarafton igen. Med min numera bleka och osäkra röst sjöng jag Du lindar av olvon och jag tänkte förstås på dig. Jag föreställde mig att du leende och koncentrerat la på en fin obligatstämma. Vi var på olika platser idag men i min värld sjöng vi tillsammans och det var du som stöttade mig, fast ovanifrån.

Min fars hjord

Min far gjorde sin förmögenhet på kor. Alla kor som du ser beta när du åker på vägen ut mot Assawa tillhör min far. Det började när han var en ung fattig grabb och han fick ett par kvigor av en godhjärtad dam från Sverige. Det trodde han i alla fall och det trodde damen men det var inte två kvigor, det var en kviga och en liten tjur, och på den vägen var det. Kor kan vara ömma mot varandra, jag vet, men det är först när det kommer en tjur till som det blir några barn gjorda. Och om det blev barn gjorda! I sjutton år var den tjuren den mest eftertraktade betäckaren i hela distriktet och fars egen stam växte också raskt. Du vet, alla de djur som betar utefter vägen till Assawa! Tvåhundrafemtiåtta totalt vid sista räkningen. Och kofösarna i sina vita skrudar som rider utefter bergskammen i skymningen – åtta är de. Och de kalvansvariga som genomkammar flocken efter nyfödda djur är två starka flickor med mycket kärlek. De är alltid i rörelse. Och hemma på gården, i ett litet stall med hage där han kan gå ut och in som han behagar, där bor den gamle tjuren och han har ett porträtt av sig själv över dörrn. För det var med honom allt började. Fast vi säger att far gjorde sin förmögenhet på kor, inte på en tjur. Och damen från Sverige åkte väl hem, hade väl något kontrakt som tog slut, fick väl annat att göra. Hon fick i alla fall aldrig se hur det blev för min far tack vare hennes gåva, så hon fick aldrig lära sig att om man ska ge någon två djur, ska de vara av olika kön, som Noas djur i arken, och av samma anledning: de ska uppfylla jorden, fast det står inte där, utan i berättelsen om lustgården, innan fallet och allt det där – som ju strängt taget gick väldigt fort – och det är visst och sant, att när jag rider ut för att se hjordarna, och jag ser alla djuren och de vitklädda herdarna och de kalvansvariga med sina kompakta kroppar, då känns det som om jag korsar en gräns och hamnar i Paradiset.

(Utmaning: ”Kor”)

Morgon, två år senare

Det var en gisten gammal hiss och längst uppe, där hissen slutade, en smaragdgrön lägenhet som var bara min. Den var inte mycket större än hissen och jag trivdes. Mitt matbord var mitt arbetsbord och min soffa min säng – det var en trollerilägenhet för en, en som kunde tricken.

Ibland tog jag den gnällande, svajande hissen ner till omvärlden, som bredde ut sig där nedanför. Oftast gick det bra men en gång stod du utanför hissen när jag kom ner. Vi hjälptes åt, två främlingar, att sluta till den kärvande hissdörren. Medan vi höll på, presenterade du dig. Jag hade aldrig sett dig förut.

Så stod vi där och berättade om våra liv. Uppifrån ropade mina grannar att de behövde hissen. Till slut åkte vi upp för att få tyst på dem. Du klev in i det smaragdgröna och lägenheten välkomnade dig, gjorde sig i ordning för att tjäna två. Sen fick du en nyckel.

Så gick det till när jag gick från att vara en till att vara två. Nu är det morgon två år senare. Du dansar naken i köket och sjunger mitt namn. Det är bra att vara ensam men det är roligare att vara två.

(Utmaning: ”Två”)

Om barndomen

Nej. Jag går inte igång på dina barndomsminnen. Jag skiter i vad du hade för klänningar med smock och, apropå skita: för mig är den spruckna pottan bara ohygienisk. Du kan dra med mig över sju sorters gärdsgårdar till triljoner fanerogamer, som hänger handikappade från ditt herbarium. Vi kan cykla på kärvande cyklar till alla nedlagda lanthandlar men jag vägrar se att det droppar från dina ögon. Du må sparka mig hur mycket som helst under borden när vi är hemma hos alla original i grannskapet – jag kommer inte att sluta gäspa. Så det var här du växte upp? Och? Och varför är just du så speciell att du ska få ha dina bullerbyminnen på piedestal?

Jag? Vadå, då? Mina minnen? Vi metade inte, i alla fall.

Nej. Vi hade haspelspön. Lånade farfars eka. Men vad är det med det?

”Skönt att släppa fram minnena...”? Kallt och knott. Det är vad jag minns. Och det är ingen skillnad nu. Det är som det alltid har varit. Barndom, my ass.

(Utmaning: en bild av en bryggkant)

Vila vid dagens slut

Så. Luta dig mot mig. Ge mig tyngden av din kropp, lägg ditt trötta huvud mot min axel. Var med mig, Så. Jag stöder dig.

Det var en lång dag och du lärde något. För allra första gången hörde du en himmelsk ton.

– Vad är det där? sa du och jag svarade:

– En luta.

Du bad om att genast få se och lutan bars till dig.

Du fingrade på strängarna, på hals och stall och klanglåda, du knäppte och du dunkade och svor. Så monterade du ner hela lutan, strängar först och sen allt metalliskt och så det mesta, det som var gjort av trä. Till slut låg den där i bitar och du slog ut med armarna och sa – för tjugonde gången, säkert, men den här gången desperat:

– Var är tonen?

Du lärde något idag. Eller kanske inte. Nu låter du din sida luta mot min, avslappnat, tungt. Här ska vi sitta tills du förstår. Eller kanske inte.

(Utmaning: ”Luta”)

När vi gör det

Men när vi gör det är det alldeles stilla. Före, ja, en iskall tystnad som inte är stillhet. Efteråt gräl och gråtattacker, när vi ska reda ut tentaklerna som slingrat sig samman. Men just då känns stillheten i hela köket och säkert ut i tamburen. På varsin sida bordet, ett levande ljus emellan oss och rester av en slarvig måltid. Vi har ännu inte rest oss. Det är högt i taket, som om vi sitter i en kyrka.

”Då gör vi det, då,” märker jag att jag säger.

”Ja,” säger du.

”Vi gör slut,” säger vi samtidigt. Det är stilla men det är som om vi drabbas av en tryckvåg, eller en rekyl. Jag kan inte röra mig och du sitter där du sitter. Luftrummet ekar. En stund sitter vi så. Sen reser vi oss upp och samlar in tallrikarna.

(Utmaning: ”Stilla”)

Vid modets gräns

När grannen hade inbrott gick hon in och stoppade det.

Hon har sprungit långlopp med trettionio graders feber.

Hon törs sticka kniven i sin egen inflammerade tumme.

Hon har liftat, mycket och långt.

Men hon törs inte ha sms-biljett på tåget,

för då tror hon att mobilen ska gå sönder.

Utmaning: ”Biljett”

Under mispelträdet

Sakerna de kallar för sina: hon sitt hus, förstås, och mispelträdet som breder ut sig över trappan. Katterna, vävstolen, de oräkneliga garderoberna med oräkneliga material; lintråd och mjölkkartonger, ull och knappar. Han sin kåpa, sina sandaler, rakkniven och matskålen.

Hon tänker på det när hon ser honom genom köksfönstret, en apart gestalt i saffransgult som ser ut att vara i djupt sampråk med getterna. Här är han född och buren, det är han själv som gjort sig främmande.

– Tycker du att jag är fast i det materiella? frågar hon när han kommer in och förstår med ens att han inte kommer att svara och att hon egentligen vill att han ska säga att hon är det mindre än de flesta.

– Vill du ha något? frågar hon därför i nästa andetag och han säger nej.

”Men jag vill ha av dig,” vill hon säga. ”Din klarhet, dina avvägda rörelser och lugnet på botten av dina ögon.”

Nej, hon inbillar sig inte. Han är hennes lillebror Linus, hon är den som kände honom bäst. Nu har de begravt pappa Jörgen och hon får se honom några dagar för första gången på tretton och ett halvt år.

– Att vara munk är inte som förr, förklarar han där de sitter på förstutrappen morgonen han ska fara. Om vi är på resa får vi ta i pengar, till exempel...

– Men principen finns ju, det är det viktiga. Tänk på hur jag slentrianmässigt använder kortet flera gånger i veckan – och jag bor ändå på landet!

– Mycket ger sig självt när man bor i ett kloster. Det är en väldigt skyddad tillvaro...

– Men uppoffringarna!

– Du känner mig. Tror du att det kräver så mycket uppoffring att få möjligheten att utöva på heltid?

”Nej, det är klart,” tänker hon. ”Nej det är klart.”

De ler in i varandras ögon och hon ser att hans liv är lika självklart och tillfredsställande för honom som hennes är för henne.

– Du är förändrad och precis densamme, säger hon och lycka far genom kroppen.

– Mm. Du med.

(Utmaning: ”Sina”)

Pietà

– Jag kan inte förmå flickan att lämna farkosten.

Kvinnan i den gula huvudduken talade förfinad men bruten arabiska. Kjolarna böljade, en blöt blomma i havet, och hennes hjälplösa händer bönade mer än hennes samlade röst. De var ensamma kvar nu, kvinnan i vattenbrynet och dottern på gummibåten. Il capitano bestämde sig för att uppmärksamma dem och gick fram till dottern, tog tag i fingrarna som slöt sig kring en metallten och bände. Inget resultat. Han skakade på huvudet, skrek något på sitt språk och stampade iväg i båten. Rätt snart var han tillbaka med en bensindunk, som han med ett grymtande höjde över huvudet och med förvånansvärd precision bringade ner på de vitnande knogarna.

Det var bara kvinnan som skrek. Det var vad de andra flyktingarna skulle berätta senare, de som fortfarande stod på stranden och ödslade tid på att betrakta det lilla dramat i båten. Bara kvinnan skrek. Dottern, som långt i från var någon liten flicka, gjorde det inte men hennes grepp slappnade för en stund, så lång att Il capitano hann ställa ifrån sig dunken och häva henne ner i havet som ett dött föremål.

– Det var hon ju nästan också, viskade en av de andra kvinnorna senare, när de avlusats och tilldelats sovplatser i idrottshallen som fick tjäna som flyktingförläggning.

En annan av flyktingarna protesterade.

– Hon var eljest men nog var hon en levande människa.

I en säng på en av bowlingbanorna – för förläggningens sjukstuga var inhyst i bowlinghallen – satt kvinnan och vaggade dottern i famnen. De bandagerade händerna hängde som cementklumpar.

– Hon är autist och behöver lugn och ro nu, förklarade kvinnan på sin fullt adekvata arabiska men tolkarna slutade 17.00 och strängt taget var det väl lugn och ro de hade fått.

(Utmaning: ”Förmå”)

Tant Liselottes livsöden

Jag minns när jag fick gå till tant Liselotte för första gången. Tant Liselotte är min dagmamma. Jag trodde att hon skulle ha lockar vid öronen och rosa tights för så låter det, ”Tant Liselotte”, fast hon är stor och liksom grovskuren, som självporträttet av Käthe Kollwitz som mamma har satt upp på kylskåpet. ”Käthe Kollwitz” låter inte som lockiga lockar vid öronen, det låter som nånting mitt emellan en leverpastejmacka och tant Liselotte.

Först visade hon mig hoppborgen. Sen tog hon mig på en tur till getingboet. Jag kunde hålla i getingarna, för de var så vana vid Tant Liselotte. Sen gick vi en bit utanför trädgården till trädkojan. Jag fick klättra upp och så skickade hon mig en läskflaska i en korg med ett rep. Sen, när dagen nästan var slut, skickade hon in mig i en tunnel av tyg som var jättelång. Jättelång! Och när jag kom ut hade jag kommit till en plats där Tant Liselotte satt. Hon sa att det var dags för ett livsöde och tog fram ett gammalt fotoalbum som hon slog upp på måfå. På en sida stod det längst upp: Fjälltrauma, och så var det bilder på två skrattande unga tanter i naturen med spänstiga kläder. Den ena tanten var Tant Liselotte när hon var ung. Hon såg inte alls ut som Käthe Kollwitz då. (Det kanske inte Käthe Kollwitz gjorde heller när hon var ung?) Under bilderna stod det: Hon leder mig på leder som ingenstädes leder och gör slut på mina leder.

– Är dina leder slut? frågade jag Tant Liselotte med stora ögon och hon nickade.

– Ända sen dess? frågade jag och pekade i albumet.

Hon nickade igen.

– Hur känns det då? undrade jag tyst.

– Det känns som en tygpåse med några torra kvistar i som skaver mot varandra, sa hon dovt.

Nu har jag varit jättelänge hos Tant Liselotte och det är som om kojan och tunneln och hoppborgen och getingboet är mina och jag älskar dem men mest tycker jag om livsödena, ett varje dag, som Tant Liselotte delar med mig. Jag tycker att vuxna borde vara givmilda med sina minnen som tant Liselotte, så att man får se fler sidor av dem. Alla har faktiskt inte varit lika vuxna jämt.

Utmaning: ”Leder”

Postmoderna lekar

Så här hade hon inte tänkt sig det. Det skulle inte vara ett folkhav mellan henne och den upplysta scenen, där Författaren satt. Ava önskade nästan att hon stannat hemma, tittat på intervjun på teve... Den kanske skulle komma på teve?! Hon kanske skulle komma med i någon publikbild? Med automatik började det röra på sig i hennes skinkor, knän och fötter. Flyktinstinkt. Tevekamerorna skulle säkert zooma in henne, hon förstod att hon såg salig ut fast avståndet var så långt.

Ava älskade Författaren. Hon avgudade Författaren. Hon dyrkade Författaren men hade aldrig rekommenderat henne till någon. Författarens böcker var staplade bakom ett par sällan använda pumps i garderoben. Att gå vidare och Bäckens sång hade Ava till och med kastat vid olika tillfällen, för att sedan något halvår senare bli tvungen att söka rätt på dem på Bokbörsen. Hon kunde inte leva utan Författaren och hennes ord, som hon nu hörde i verkligheten, om än på håll, för första gången.

Nu strök sig Författaren genom sin lockiga kalufs och sa:

– När kvinnor använder sig själva litterärt är det alltid fråga om plumpa bekännelser och kritikerna negligerar. När en man gör det, laborerar han med metalitterära parametrar i ett postmodernt spel med romanformen och en genialisk kritik av identiteten – och kritikerna refererar till Foucault.

Hon sa det tydligt och mjukt, ironiskt men utan uns av bitterhet, vad Ava kunde märka, och det kändes som om Ava fick en stöt men denna gång sade inte den kroppsliga förnimmelsen ”fly”. Hon stannade upp inne i sitt eget hjärta och frågade sig varför hon skämdes så för Författaren. (Det var som med självhjälpsböckerna, som hon plockade upp på skolklassernas små loppisar under tunnelbanespåren, läste, destruerade och slängde i hushållssoporna.) Det var för vibrerande roman-jag, som blottade Ava medan hon läste och äcklade henne när hon var färdig. Det var ett sorts straff för att hon känt sig sedd. I någon grötig del av sitt inre kunde hon se att äcklet var lika mycket riktat mot henne själv, men det var för bökigt att tänka på.

Ava fortfor att fixera den lilla kvinnan på scenen med blicken men i tanken hade hon gett sig av på en liten utfärd. Hon såg för sig hur hon kom hem och genast plockade fram de arton, eller tio, eller tjugo gånger lästa, fläckade och rivna romanerna av Författaren, smekte dem till upprättelse och ställde dem, allihop, med Kafka och Tunström och alla de andra favoriterna... Nej, de skulle ha en egen hedersplats efter alla undanskymda år, i den snidade indiska hyllan ovanför sängen. Och någon skulle fråga:

– Den där, är det inte en sådan där kletklistrig bekännelseroman..?

Och Ava skulle sävligt svara:

– Nej, en lek med postmoderna parameterar och framför allt en kritik av indentiteten!

Och Författaren sa något vist och klurigt långt därframme, något Ava skulle komma ihåg och citera på bokcirkeln, när hon litet släpigt skulle stoltsera med att ha varit här i kväll:

– Fantastiskt, förstår ni, men jag satt alldeles för långt bort.

(Utmaning: ”Avlägsen”. Tack till Jeanette Winterson)

Trendtrauma

treva

trasig

trend

trygg

trind

För trind för denna trend ---

trevar

efter första bästa skynke.

Trasig trygghet.

Utmaning: ”Välj 5 ord på bokstaven T och skriv en text som innehåller minst 2 av dem"

Dokusan

Den gamle japanske mästaren satt ledigt och avspänt, ändå som skuren ur ett block granit, i lotusställning framför mig och jag kände hur det vibrerade i fingertopparna, av vördnad eller nervositet var svårt att avgöra. Det var som om man kunde urskilja ett ljus omkring honom i dunklet. Han är rätte mannen, tänkte jag, att anförtro mig om mitt utökade åtagande till. Så jag talade om det. Jag sa, och kände medan jag sa det ett slags befrielse:

– Jag vill ta mitt zenutövande till en djupare nivå.

Hans reaktion kom som om någon tömt en hink isvatten över mig. Allvaret i samtalet bröts för han började skratta – ett dånande, nästan vrålande skratt, som fick hans lekamen att guppa. Han torkade en tår ur ögat och svarade:

– Vad menar, ”djupare”? Zen bara en nivå. Inte djup, förstå?

Och så ringde han i klockan för att visa att samtalet var över. Jag reste mig upp på mina värkande ben, bugade och gick tillbaka till meditationshallen, upplivad som av ett vinterbad eller en tur med tivolits farligaste åkattraktion. Ännu fattade jag ingenting men av mästarens gränslöst vänliga ton anade jag att jag någon gång, snart eller i ett annat liv, skulle begripa. ”Inte djup, förstå?”

(Utmaning: ”Förstå”. Tack till Lawrence Shainberg)

Ett ögonblick i sänder

Vänta ett slag, så får du höra!

En stund är så lång tid det tar att stanna till. Stillestund.

Ett tag är så lång tid som ett årtag tar. Klara droppar i stilla sjö.

Ett ögonblick är mer precist: det är så lång tid som det tar för två par ögon att mötas innan de åter flackar iväg, av rädsla för att drunkna.

Och ett slag är ett slag är ett slag. Vill du veta mer om det, fråga Floyd Mayweather.

(Utmaing: ”Ögonblick”)

Känna vad någon hör

Vi har saknat dig i söndagsskolan. Vykortet föreställde en hög blå himmel över hus och gärden och på himlen ett flygplan som skrev meddelandet i luften: Vi har saknat dig i söndagsskolan.

– Arnold? ropade hon och torkade vanemässigt händerna mot jeansbaken.

– Går du inte i söndagsskolan längre? frågade hon när sonen dök upp från det inre av ett komplext dataspel.

Han ryckte på axlarna.

– Var det jobbigt det där när de andra barnen valde det vita hjärtat och du valde det smutsiga?

Han nickade långsamt men sa mellan tänderna:

– Det var svart. Jag gillar svart.

En liten rörelse gick genom pojkkroppen. Det var signalen att det komplexa dataspelet väntade. Några förmaningar, ett par kramar och interaktionen var över.

Det var inte hjärtana. Den episoden hade inte varit det minsta jobbig. Han visste att alla killarna och ett par av tjejerna tyckte att han hade varit cool, riktigt cool. Nej, det var låten. Den knäppa låten som söndagsskolfröken Barbro alltid envisades med att sjunga med dem. Alla skulle sjunga och hålla hand och blunda och det var olidligt, ett isande obehag. Långsamt gick den också:

Man kan höra vad någon ser

Man kan känna vad någon hör

Man kan räcka en vän sin ha-and

och komma närmare varann

– Den är så fiiin, brukade Sofie säga och de flesta höll med henne.

Själv hade han alltid känt sig kusligt invaderad av låten, fastän han principiellt var vänligt inställd till söndagsskolsånger som inte handlade om Gud eller Jesus. När det blev så att låten sjöngs varje vecka, ofta flera gånger, slutade han dyka upp. Han skulle fortsätta driva omkring under söndagsskoltid, vandra från Småningstorpsområdet bort till gallerian i Näs och där använda sin söndagsskolepeng till en McFlurry. Slicka i sig den i små, små slurpar och känna sig solid, i ett stycke, som om han stod upp för något han inte riktigt kunde formulera.

Utmaning: ”Känna”

Wonderful Rose of Love (2)

'Twas night in a garden enchanted,

As under the star-lit sky

We lingered amidst the sweet roses,

And whispered a soft good-bye.

I dream of your kiss divine,

And I know that your pure heart is mine.

You were just a poor common soldier

Off to a meaningless war.

Yes, war is devoid of meaning –

I didn't realize that before

You made me eat that rose

And the garden around us froze.

(Bildutmaning från Flickr: http://www.flickr.com/photos/brizzlebornandbred/12029710956/sizes/z/in/photostream/ )

Embryonalt

Mamma, du svävar, en klocka av dunkel över mina distinkta ögonbryn, där du läser mig hårstrå för hårstrå. Om nätterna viskar du: du väntar... på någon... på mig! Jag griper efter fosterhinnan, vill säga dig att jag är här, det är vi, det är såhär vi ska vara, vi, så nära, i din klocka av dunkel. Men så kan jag inte nå dig och du pratar om annat. Om en far. Om små. små plagg av tyg, Om köld och hetta, om fara, om gryning, och åter detta: Kom till mig! Kom snart! Så vi kan leka mera. Jag smeker mig över pannan, generad av din okunskap. Vi är här, svävande. Det här är allt. Om det funnes, det du kallar värld, skulle väl jag ha någon kontakt med det.

(Utmaning: ”Tillit”)

Vi får måla

Vi får måla allting vitt: väggarna och taket men inte speglarna och fönstren. Till taket har vi en lång stång som vi sätter på rollern. Extra lång, för vi är bara sju år. Fast Jamaica är sjuochetthalvt. Det är Jamaica, Louise och jag som målar. På verandan sitter Jamaicas farmor. Hon har en blå klänning och mustasch och röker pipa. Klänningen går till golvet, nästan. Till vristerna. Det droppar när vi målar taket men det gör ingenting, för Jamaicas pappa har täckt hela golvet med papper och tidningar. Var femte sekund gnäller det till ute på verandan. Det är när Jamaicas farmor gungar på gungstolen. Hon sitter tyst och gungar och ryker ur munnen. Hennes ögon är som Tintins, små svarta prickar bara, och de ser långt, långt ut i skymningen som också blivit svart.

– Vad ser hon på i mörkret? andas jag i Jamaicas öra och Jamaica frågar tillknäppt:

– Vem?

– Din farmor, förstås!

Då tränger Louise in i samtalet, Louise med vita ränder i sitt hår, som en slöja:

– Jamaicas farmor är konstig!

Och på samma gång, alldeles då, står tanten i dörröppningen, hon som satt i gungstolen nyss, och stolen gnäller, den gungar fortfarande och hon säger... Jamaicas farmor säger med en röst som inte alls är grov:

– Du anar ej, mitt barn, med vilken mildhet det går att uttala de ord du sade nyss.

Nej, rösten är som Dinos panflöjt och hon hinner inte säga orden förrän hon sitter igen i stolen, som aldrig tappar rytmen, gnäller dubbelt eller så. Jag målar taket invid fönstret mot verandan, ser tydligt hennes nackhår och röken och funderar på om hon vuxit eller krympt med det hon sagt. Jamaica slabbar friskt i mitten av rummet och Louise torkar snart näsan och går hem.

(Utmaning: ”Konstig”)

Lose-lose

För mer än tjugo år sedan lämnade Ingemar Unge Dagens Nyheter och började på tidningen Vi. Han skrev sämre när han skrev mindre – Vi var ju inte dagstidning – och Namn och Nytt-sidan i DN blev aldrig mer lika rolig.

(Utmaning: ”Unge”)

Rapport om vad som föregår ett obefintligt inlägg från mig (exempel)

Jag ser inga historier längre. Du försöker puffa på mig med dina ord och ingen berättelse projiceras dimtydligt på duken innanför pannan. Men idag, någonting: en litet rultig kvinna som med god fart men lätt hälta pulsar genom snö. Jag ser hennes kantiga gångart och en våd av hennes kjol. Hennes andhämtning är hög. Hon har svept en schal omkring sig. Tänk Babettes gästabud: gråskala och något dovt rödaktigt, en tunn tunn rand i kjolens väv.

Förr skulle jag ha vetat åtminstone ”varifrån”. Antingen ”varifrån” eller ”varthän”. Sen skulle jag skriva och få reda på resten. Så mycket som jag ville veta den gången. En ny historia varje dag. Vad gör man när man förlorar en förmåga som man tagit för given? Börjar med något nytt:

Halt kvinna i snö

går att ladda kanonen.

Kvar: en strimma rött.

Nja. Fast nu vet jag vart hon skulle, förstås. Och jag ser litet mer. En bastion ovanför byn i Babettes gästabud. Göra om haikun till prosa? Men vänta, byn är ju inte skyddad... jag vet inte hur man laddar en kanon... orkar inte ta reda på det heller... det är ändå inte samma sak som förr... ingen lust. Jag skiter i det. Igen.

Bekanta sig

Alla de där romanerna

från de forna öststaterna

där de bor hemma hos sin mamma

i en tvåa

som delas med två andra familjer

en massa draperier som rumsavdelare

gnat och bråk och en doft av kokande kål

som vällde ut mellan boksidorna

blandade sig med nydoften från mexitegelvillan

i vilkens mysiga gillestuga man satt

femtonårig

i liggfåtöljen ”tajt”

och bekantade sig med världen

uppspända skinn på väggarna som gästböcker

för övrigt sju rum

det tar lång tid att bekanta sig med världen

från liggfåtöljen tajts horisont

säg förresten ”gillestuga” till en familjeförsörjerska i Leningrad

och se om hon fnittrar ihjäl sig

eller slår.

(Utmaning: ”bostad”)

Välsignat tillstånd

De lever intensivt med sin graviditet

hela tiden

från de ömmande bröstvårtorna

till de molande äggstockarna...

De lever intensivt med sin graviditet.

Alla fyra dagarna.

Man får inte bli för ledsen.

Det stör hormonerna.

(Utmaning: ”intensiv”)

Vägg av eld

Branden står där den står, en vägg av eld på andra sidan Kolbäcksån, som kröker just vid vårat hemman och ger oss vår lilla badvik. ”Under normala omständigheter ger oss”, som min nioåring Sandra skulle rätta, om hon hade chansen. Ingen går nära ån. Kindhåren sveds på hundrafemtio meters håll.

Hon är skickad till mormor i Västerås, Sandra. Där ser de inte domkyrkotornet och inte stadshustornet heller, inga av landmärkena, för all rök. ”Och lukten sätter sig ju så i kläderna”, gnäller Sandras mormor, min mor. Jag bryr mig inte om att säga att jag fortfarande har blod på mina händer efter att ha nackat de tretton hönorna. De var inte sunda längre, raglade omkring på gårdsplanen så långt från ån som möjligt. Kanske var det röken som på något sätt satte sig på hjärnan på dem, kanske någon sorts värmetrauma. Men jag tror på röken. Mamma har rätt. Den är ond.

Så står jag hönslös på gården och kisar mot ån och över till andra sidan. Pilarna som sopar vattenytan – som vi älskat dem. Nu är de en möjlig brandbro, det som kan föra elden över till den här sidan, så att den kan sluka Virsbo och Västanfors, ja, allt som västerut är. Men först knastrande äta vårt eternithus på minuter. Inte ens spara murstocken. ”Om elden tar sig över ån kommer det att gå så fort att ni inte hinner evakuera”, sa brandmästaren som var uppe här och språkade.

I morfars gamla dragspelsväska med trälister packar jag de tretton kropparna, svepta i plast och blankt papper. Det gör tungt i mig, det arbetet, och jag skyndar inte på. Ovanpå slänger jag den grönblommiga klänningen jag haft hela sommaren och Sandras bebisalbum. Mitt och Stefans med. Vi ska inte med i någon buss. Vi ska vara självständiga, i vår egen Volvo 740, och åka till morsan i Västerås med våra nyslaktade hönor. Hoppas hon har plats i frysen. När vemodet blir för svårfamnat får vi smaka mustig fågel från vårt nedbrunna hemman. Man vet aldrig vad man har och vad som blir kvar. Aldrig.

(Utmaning: ”brand”)

Etik i bil

– Det som är fel för mig är rättare kanske för dig, relativiserar jag å det tolerantaste.

Vänder mina stora violblå emot dig. Väntar mig frid. Vi är på biltur tillsammans, i tjänsten, och jag tänker att ett samtal om etik och moral kan liva upp under de fyrtio milen.

– Döda, menar du? Skära bort klitoris i hederns namn eller förslava?

– Nja, nu menar jag kanske inte... det där är ju ohyggligheter.

– Och vem sätter gränserna för det hyggliga? Den upplysta västvärlden som har dödat, kränkt och förslavat sig fram till sin position?

– Det här blir en litet större diskussion än jag hade tänkt, mumlar jag och fingrar modstulet på bilradion.

Ut kommer överkonstapel Bastians röst, ren och klar. Ja, överkonstapel Bastian från Kamomilla stad:

”Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till -

men för övrigt kan man göra som man vill.”

– Ja, för övrigt kan man göra som man vill! klämmer vi i tillsammans i omkvädet.

Ler mot varandra, den ena litet skevare än den andra, men det är inte längre så hiskeligt långt till Laholm.

(Utmaning: ”fel”)

Ärende

I Helenelund och hämtat en klocka.

Om ni undrar.

Var jag varit.

Det tar tid att åka till Helenelund

och tillbaka.

Köra fel i Kistatrakten.

Det tar en stund.

Vackra, stenlagda rondeller:

som gigantiska ur

eller små stenkrossar.

(Utmaning: ”ärende”)

Spetan från Norge

Hon berättade historier ur sitt liv som hon förutsåg att jag skulle glömma. Det var något om att bo på landet i Norge och ta hand om sin gamle far. Jag lyssnade ihärdigt. Hon gick fritt i trosor och t-shirt på köksgolvet. Mager. Inga bröst. En intressant vinkel mellan lårets baksida och rumpan. Jag försökte lyfta blicken mot hennes ansikte men mäktade inte. Hon såg att jag tittade. Det var då hon sa att jag skulle komma att glömma allt hon berättade. Jag sa emot. Då smällde hon igen badrumsdörren bakom sig. Själv kände jag inte för att duscha. Jag var mycket loj, minns jag, orkeslös. När hon kom ut ville hon boka om sin biljett. Jag tänkte hjälpa henne men alla rusade till och motade bort mig, som om jag var radioaktiv eller något värre. Då gick jag ut och tänkte på Tjernobyl. Där vandrar radioaktiva rävar och vargar nu. När utbrottet skedde stannade geigermätarna på 3,6, en säker siffra. De var inte gjorda för att visa mer. I själva verket var värdet 15000. Jag är inte farlig. Jag lånade fyrhjulingen och drog ner till sjön. Där tänkte jag stanna medan hon hetsade tillbaka till Norge. Om jag nu var så hemsk skulle jag inte vara i vägen det minsta. Jag hade investerat två dagar i den där spetiga damen. Lärt henne grilla, lärt henne dansa, lånat ut min regnjacka. OK, jag får tvära lynneskast men jag är inte farlig. Förresten var hon litet lynnig, hon med.

(Utmaning: lyssna)