Ta i svartvitt

 Kameran var ganska ny. Jonatan var så stolt över den. Han hade fått den i elvaårspresent och höll på med den jämt. På vägen hem från farmor och farfar satt han och tog bilder av allt vi passerade, hus och gubbar och snötunga granar. Det var halt på vägen hem från farmor och farfar. Ett plötsligt snöoväder i november. Vi borde ha kollat vädret innan vi for hemifrån. Vinterdäcken låg därhemma.

– Det är ändå bara tio mil, sa Göran med bekymrat ansikte. Jag kör försiktigt.

Och det gjorde han verkligen. Han koncentrerade sig med all sin makt. Jonatan och jag stod för konversationen. Plötsligt fanns ungen mellan framsätena, sträckte ivrigt fram kameran.

– Titta, mamma! Jag kan ta i svartvitt!

– Men gubben, har du tagit av dig säkerhetsbä...

I kurvan som finns med på hans sista bild fick vi sladd. Törnade rakt in i en mötande långtradare. Jonatan tumlade framåt i en vid saltomortal, mötte den obefintliga vindrutan och den högst närvarande lastbilen med rumpan och slängdes tillbaka in mot kupén. Under en obestämd tidsrymd, mätt av det blida tassandet av fallande snö, satt vi orörliga med vår döda son tvärs över våra inkilade kroppar. Göran hulkade och grät. Vi höll varandras blodiga händer. Sen... Ja, ni vet. De fasansfulla ögonblicken upplöses i det än mer fasansfulla ”efteråt”. Vi svetsades loss. Kördes hem. Jonatans kropp fick vi inte behålla. Inte på några villkor. Jag darrade och skrek.

Och när vi efter en tidsrymd, mätt av intighet och och bedrövelse, fick prylarna från bilvraket var kameran med, oskadd. Vi grät över bilderna från vår dödsfarliga resa men hittade också en selfie som Jonatan tagit på födelsedagen. En lycklig bild, med det vetgiriga, livssälla i ögonen. Nu gråter jag igen. Den bilden förstorade vi och ställde på ett litet bord där minnesstunden hölls. Jag vet inte om Göran kommer att köra igen.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/66474042@N07/10926946953/sizes/z/in/photostream/)

Lyssna, Nathaniel!

Lyssna, Nathaniel, lyssna och lär. De gamle berättar om vandrarmunken som blev satt på ett flygplan, i ett säte närmast gången. Han sträckte på sin rygg och mediterade på sin koan. Flygvärdinnan kom med drinkar, med filtar och med hörlurar. Hon kom med mat och små runda brödbullar. Vandrarmunken mediterade. Hans stolsgranne behövde gå på toaletten. Munken reste sig upp och bugade, fortfarande mediterande. Grannen kom tillbaka. Munken satte sig igen och började omsorgsfullt öppna de inplastade små skålarna med mat, tog fram sin tiggarskål och blandade allt däruti.

– Du är en munk, sade grannen. Varför mediterar du inte?

– Jag äter och jag mediterar på alla som gjort denna måltid möjlig, svarade munken.

När han ätit tog han fram den lilla våtservetten och torkade samvetsgrant sina fingrar.

– Du är en munk, sa grannen då. Är inte allt du rör vid rent?

– Långt ifrån, log munken. Men om så vore skulle jag ändå tvätta händerna när jag ätit, för att inte kladda ner dig om jag skulle behöva rädda ditt liv.

Då fick stolsgrannen ett lättare slaganfall och den läkekunnige munken lindrade hans plåga. Så fort grannens tillstånd förbättrats, ringde denne på flygvärdinnan och sa:

– Flytta på denne siarmunk! Han framkallade mitt anfall.

Och flygvärdinnan flyttade munken till första klass, för det var den enda plats som fanns. Där var det långt mellan grannarna.

– Sitt här och lägg dig inte i, sa hon hårt till vandrarmunken.

Vandrarmunken satte sig åter att meditera. Här var sätena breda nog för honom att sitta i lotusställning. Så han satt i lotusställning.

När han kom fram tog han sin skål och sin axelväska och vandrade över slätterna till Västerås, dit han var bjuden för ett möte om religionsdialog. Glatt lyste hans ockragula klädnad mot den svarta jorden, mot fnasorna av vitt som fortfarande låg kvar – det var snö – och fnasorna av vitt som steg mot den höga himlen – det var måsar.

Nathaniel satt tyst när han lyssnat.

– Vad ska jag då lära av denna historia? frågade han försiktigt.

– Lär vad du behöver, sade läraren och suddade från marken de skisser han tecknat för att hålla fast lärjungens uppmärksamhet.

(Utmaning: vandra)

Plötsligt händer det

Tjufemtusen i månan i tjufem år. Då hinner du bli riktigt stor, min lilla. Då kan vi baka bröd med valnötter i varenda dag och bospara lite till dig och åka på semester, till och med ett par gånger om året! Jag står och vrider lite på medmera-kortet och hör mig säga det: … Det tar lång tid för ljudvågorna att nå fram. Kassörskan ler irriterat:

– Kan du prata litet högre? Jag hör inte?

Jag böjer mig fram som en assugen gam och viskar igen:

– Och en trisslott, tack.

– Nåt särskilt nummer? säger hon och höjer armen mot en uppspänd tråd med trisslotter i numrerade gula plastnypor på.

– Sjutton, säger jag bestämt.

För fy sjutton vad jag vill vinna. Jag tar emot den gula lilla rektangeln som stinker av tur och stoppar den i jackfickan. Det är varje människas lott att vilja ha mer än vad man fått.

Jag går till Konditori Finesse och beställer en caffè latte. En caffè latte kan man beställa utan någonting till men knappast en vanlig kaffe. Latten kostar lika mycket som lotten men det får det vara värt. Jag har vinstvittring och hemma kan jag inte sätta mig och skrapa.

Sitta på fik. De få besökarna runt omkring mig ser alla ut som om de gjorde något alldagligt. Jag tittar lystet på dem och på trafiken – en bil kunde vi nog köpa efter ett tag – och på OK-macken mitt emot, där människor fyller sina fordon med bränsle för flera hundra kronor var. Lotten ligger nu alldeles bredvid min högra hand. Mitt lillfinger nuddar den och hela min varelse bejakar den. Snart, snart. Om inte det blir högvinst direkt kan jag väl vinna sådär en tusenlapp och köpa nya lotter för alltihop. Det vore på sätt och vis ännu mer spännande. Jag trevar efter en krona. På teve har jag sett hur de gör med de stora, gula spatlarna. Man ska skrapa med bakkanten av myntet. Eller spateln. Tänk, om jag får skrapa i teve! Vad ska jag ha på mig då?

Ett tag funderar jag på att gå till någon och låna för att köpa skrapplagg – låna med den innestående vinsten som säkerhet – men jag besinnar mig. Jag är stolt. Jag ska ta på mig svarta byxor och min svarta turtleneck. Svart är alltid snyggt i teve och det syns nog inte hur urtvättat det är.

En vindil far förbi, fäller upp kapuschongen på en ung kvinna. Hon skrattar och solen bryter fram. Nu... nu.... nu.... (förtröstan och vildhet). Nu... skrapar jag!

(Utmaning: varelse)

Obsolet

Hon är en uddamänniska, får inte finnas, i alla fall inte utanför rudimenten av välfärdssamhället. Till Ryssland får hon inte åka som den hon är och inte till stora delar av Afrika heller. Hon har bokstäver i både det ena och det andra avseendet. Du fattar vad jag menar: hon är stökig också, har svårt att koncentrera sig. Hennes underbara skisser blir aldrig färdiga. Hon slutar mitt i. Myror i brallan. Underbara ord på papper smälter aldrig till en helhet. Förresten vill hon inte åka till Ryssland. Hon blir podagersjuk av fet mat och vodka. Nej, hon stannar här. Här får hon KBT (fler bokstäver) och kan gifta sig med vem hon vill. Här möter hon andra uddamänniskor. De kanske tigger eller är knarkare eller gör konst. En som hon mött är teaterdirektör. En annan buktalare. ”Vad är du själv?”

Hon funderar. Det rätta svaret är inte att hon jobbar halvtid på Ica, vilket hon gör. Eller att hon har sjukersättning på halvtid, vilket hon har. ”Jag är en uddamänniska”, säger hon prövande. Folk förstår. Men buktalarens docka, som alltid tjafsar med buktalaren, säger näbbigt: ”Ni finns inte längre.” ”Men jag kom ju på det nu!” säger hon förvånat. ”Ni har tagits bort av Svenska Akademin”, försöker dockan provocera. Hon blir vålnadsblek av sorg. Det ser buktalaren. Han säger raskt: ”Du är fortfarande en udda människa. Det kan ingen ta ifrån dig. Det är en ny tid nu! Särskriv, för sjutton!”

Och hon går hem och plockar fram sin bredaste pensel, nummer tolv, och målar en ranunkelgul soluppgång med alla varelser hon alltid klottrat i silhuett framför den, är så fokuserad att hon inte hinner stiga upp från stolen. ”Udda människa” skriver hon med Nightmare Before Christmas-bokstäver mitt i solens pulserande hjärta. När akvarellen torkat sätter hon upp den med häftmassa på ytterdörren.

(Utmaning: ””Svenska akademin gallrar i ordlistan. Välj ett eller flera av de bortgallrade och skriv en text där de finns med.”)

PS. Ord kommer, ord går. Med vemod läste jag om de borttagna orden. Med ord kan hela begrepp försvinna. ”Don't pity the past for what it didn't know but pity yourself for what it did.” (John Fowles, the Magus). När jag insåg att listan tog upp ord som tagits bort i SAOL13 blev jag litet gladare. SAOL13 har trots allt funnits i åtta år och jag kan inte säga att jag saknat ord.

Under vattnet

Han skrev att jag skulle pressa några blåsippor i nästa brev. Då började jag på tröjan. Jag stickade under vattnet, under det salta vattnet av mina tårar, det går att sticka under tårarna men inte skriva brev med pressade blommor i. Fast jag började ju egentligen med att virka, eldröda ovaler som skulle skydda hans väldiga överarmsmuskler. Dem virkade jag av hans glada skolpojksmössa, som jag rivit upp och nystat hårt runt en enpundssedel. För egentligen började jag på tröjan innan han ännu gett sig iväg, jag fann små reliker här och där, hans gamla plagg som jag i kärlek skapat för honom. Uppriven var jag redan då. Riva upp var det enda jag förmådde. Så jag repade upp hans ljusgula babydräkt och den blå-grön-vita slipovern från tiden när ullgarnet var starkt och jaquard på modet. Hans bruna mosstickade halsduk fann jag i en låda under tiden när jag inte vågade visa mina tårar för att han ännu var ibland oss.

Runt ovalerna en krans av blå anemoner för hans önskans skull. Sen lade jag undan virknålen och la upp hundra maskor brunt på stickor nummer fyra, bakstycket skulle bli en bild av vår gård och jag började med den bruna jorden. Jag stickade mer än jag skrev. Breven gav bara tårar. Han hade lärt sig att döda nu. Under mina händer växte huset fram och buskarna. Jag fuskade med himlen och tog ljusblått från lillflickans, hans systers, klänning. Han var så förtjust i sin syster.

Framstycket hade jag tänkt randa i ungefär samma färger som fanns på bakstycket men jag var nergången då, sliten, och jag kunde bara tänka på kriget. En natt rev jag i hemlighet upp makens svarta och grå tröja, som ändå blivit litet för liten, och skapade av det garnet pansarvagnar och bajonetter och de stupades bleka ansikten. Litet hade jag kvar av mössan. Det fick bli blod. Inget krig utan blod. Det förstår kvinnor bättre än män.

Jag hade hunnit upp till ärmhålet när han skrev: Vi svälter här. Jag tynar bort. Försörjningslinjerna är blockerade. Jag visste att tröjan nu skulle vara för stor men jag hade inte hjärta att repa upp också den, jag fortsatte oförtrutet, ljusblå himmel också över kriget, inte för att det förmedlade en sanning, utan för att det skulle bli snyggt vid axelsömmen.

En dag – jag hade precis räknat ut hur jag skulle sticka in muskellapparna i ärmarna – ringde det på dörren. Grå löjtnant. Ung. Jag öppnade med ärmmuddarna dinglande från en sticka.

– Är ni fru McAllan? frågade militären.

Jag nickade och sa:

– Jag väntar min son hem från kriget.

Då gav han mig det gråa kuvertet.

Jag har aldrig öppnat det gråa kuvertet. Inte heller min man. Det står på spiselkransen än. Minner om stanken av bränt ylle när jag eldade upp tröjan med vårt hus på ryggen. Dyrtider, orostider, kris – jag skulle förstås ha repat upp den igen och gjort sockar av alltihopa men jag förmådde inte. Det gick aldrig att sticka mer, inte under några tårar.

(Utmaning: tröja)

Att skriva

”Det är lätt att skriva. Man sitter bara och stirrar på ett tomt papper tills bloddroppar bryter fram i pannan.” Gene Fowler

(Utmaning: lätt)

Vi gick till havet

Vi gick till havet för att läka våra sår. Tidig sommar eller sen vår, vi höll oss fortfarande i strandkanten med våra underbara, vita kroppar, skälmskt behängda med någorlunda matchande bikinidelar. Det fanns ömhet bland oss. Mellan oss? Bland oss. Ingen ville doppa sig men Trine ville prompt att Sara skulle i. Sara darrade i hennes famn. Flytväst och allt. Sara hade bara varit med om en sommar förut, hon var lika rädd för vattenpölar som schnauzerhanen Nemo var rädd för vind men Trine skulle prompt fostra, lära. Vi stelnade alla, tappade litet ömhet, som inför ett satansikt dop, när Trine lyfte taxen mot vattnet. Hon var så mild men tiken visste att hon var prisgiven. I stelheten upptäckte vi oss själva, våra kroppar, något som putade här, en cellulit där. Det lätta plasket när Saras kropp bröt vattenytan och Trines manande utrop tog bort allt det kontemplativa ur vår rit. En efter en steg vi upp ur havet och skylde oss i frotté. Sara simmade för livet de få metrarna in mot stranden. Hon var den enda som doppat sig och hon var tvingad. När hon kom iland hade solen gått i moln. Det var mycket plask och skrik sen, de följande gångerna vi gick för att bada, aldrig mer denna avklarnade ro.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/elchupacabra/10922920634/sizes/z/in/photostream/ )

Övergångsrit

Hon ville gifta sig som de andra flickorna i byn. Det var inte mer med det. Det var inte värt att nämna de långa nätterna med vaka i vargtimmen och klump i magen. Inte de meningslösa våndorna över att hon blivit sist. Absolut inte skammen.

Han kom som en räddare, mannen från byn på andra sidan kullen. Han var litet för gammal, litet för senig, litet för tunn och han kom som en räddare. Han hade sett henne på vårmarknaden nere i dalen och sökt upp hennes föräldrar. Det var inte mer med det. Nu var det den sjuttonde augusti och de stod inför prelaten. Hon ville gifta sig som de andra flickorna i byn. En formalitet som gav människovärde. Kvinnovärde. Det var allt.

Den gamle prästen strök sig över sitt vita silkesskägg och sa långsamt:

– Just i denna stund förändras era liv. Ni är aldrig mera bara ”jag”. Hav medkänsla med varandra. Hav tålamod. Hav endräkt.

Han sa mycket mer också. Men dessa ord grep flickan som något oerhört. Hon spärrade upp ögonen och sjönk mot sin egen botten. Hennes liv vidgades. Blygt tittade hon på sin tillkommande som i samma stund vände sig mot henne i djupt allvar. De kände inte varandra. ”Älska”, sa prästen.

– Älska och ära, sa han till mannen.

Till flickan sa han:

– Älska och lyd.

Hon ville fråga vad det var, detta ”älska”. ”Lyda” kände hon väl till.

Hon snubblade ut ur kyrkan, in i den vita solen, och kände skarpt sin ovärdighet. Hon tänkte att hon som vanligt inte förstått det våldsamma livet. Att det levde henne. Att vad hon gjorde fick konsekvenser. Hon förbannade sin fåvitskhet. Om hon förstått att äktenskapet inte bara var en trofé, skulle hon inte ha slagits till marken av sin egen vigsel.

Hennes make fattade hennes hand. Den var som en brödskiva.

– Är du lycklig, min kära? sa han ömt till henne.

– Ja, jag är lycklig, sa hon sanningsenligt, för lycka var en av de många känslorna som brottades i hennes värnlöst köttiga kropp.

(Utmaning: hav)

Grötrim till övermakten

Intet är som väntans tider. Ont i magen, ja, jag lider. Lider av en sällsam törst. Varför kom du till mig först, om du inte kommer mera? Längtan, svår att härbärgera, får mig säga dumt i luren: kom, ja kom, med sista turen! Och på svenska skojar du att du är vid Alvik nu. Ja, vi tar en dag i taget men det är i mesta laget. Fem måna'r har gått av fyra. Migrationsverket gillar att styra över våran liv och lem. Snälla ni, för honom hem! Hem till mig där han ska vara. Varför är det så svårt? Svara!

(Utmaning: väntetid)

Plastdocka från Östtyskland

Titta, kom och titta, kom sätt er häromkring! Det dröjer säkert ännu en stund innan sömnen kommer med John Blund. Han vill visa oss någonting. Vuxenfalsett som ska likna barnsång. En plastdocka från Östtyskland som kommer i olika finurliga fordon och farkoster till plastbarn på olika ställen. Mamman är från Estland och har någonting emot John Blund-dockan, det är därför flickan vet att han är från Östtyskland. Flickan har någonting emot John Blund för att han är så plastig och barnslig och slät. Men han kommer varje vardagskväll på teve med en ny barnfilm varje gång, öppnar en skimrande port i det tråkiga vuxenprogrammet Halvsju. Skimrande och skimrande. Ibland flimrar bara de tio minuterna förbi. Ibland, ibland är de fantastiska. Det bästa flickan har sett är en dockfilm från Tjeckoslovakien om en flicka, en annan flicka, som önskar sig en hund så starkt att hon tar ut sin vante på promenad i koppel. Och vanten är en hund när bara flickan ser. När de andra barnen kommer blir vanten en vante igen och de andra barnen skrattar. Flickan, den riktiga flickan, hon som tittar, blir svettig i händerna och ödslig i magen av den filmen men mamman har någonting emot filmen, det är därför flickan vet att den är från Tjeckoslovakien.

Efter filmsnutten strör John Blund-dockan förtrollad sand i plastbarnens ögon och så är det på med pyjamasen och i säng. Flickan ligger en stund och läser, alltid en ny bok. Hon önskar att den ska göra något med henne, som filmen från Tjeckoslovakien, eller Emily på Månvik eller Huckleberry Finns äventyr eller David Copperfield.

(Utmaning: titta)

En pappa har man inte hela livet

Nu har det uppstått en springa igen i min kära svepbricka, som också är min enda bricka. Jag vill inte ha någon annan. Jag köpte den vintern 87/88 på Småländska höglandet och den höll in på 2000-talet. Då uppstod den första springan. Brickan gick fortfarande att bära på, förstås, men det var inte kul om en kaffekopp tippade på den i sängen. Det hände en gång. Då tog jag brickan till pappa och han lagade den snabbt och omsorgsfullt med plastic padding. ”Plastic padding?” Jag var upprörd. Tyckte att min fina bricka nedgraderats men när jag fick tillbaka den såg jag att lagningen var nätt och snyggt gjord. Nu är den åter sprucken. Kära, den är sprucken, kan ej lagas mer. Bromsen blir nog stucken om jag honom ber! Visan ”Lilla Tomtegubben”. Han sjöng den så ofta när han höll på och donade i garaget, där han hade sin snickarbod. Alla verktygen! De gick för struntsummor på garageloppisen. Mycket annat körde vi till tippen. Vi blev habituéer där. Fyra vändor om dan. Kära gäster även på Pingstkyrkans second hand-butik. Ett helt hus skulle tömmas.

Jag vill inte ha någon annan bricka. Och jag har slutat dricka kaffe i sängen.

(Utmaning: springa)

Äkta borstj

Precis som jag förutsett, fick jag rödbetorna idag. På skift A är det antingen rödbetorna eller kassan och det var Siv som fick kassan. Vi delar alltid skift, Siv och jag. Så mycket annat delar vi inte. Hon tycker att jag är en slampa. Jag tycker hon är sipp. Vi tittar inte åt varandra. Så det var med äckel hon vände sig bort när jag lockade chefen i grytan. Hon såg inte alls vad som försiggick. Det var del av min plan. Chefen var som vanligt överdrivet intresserad av mina tuttar. Det var också del av min plan.

– Jag ser att fröken Ernman inte har behå på idag, sa an slipprigt när han kom på sitt planerade överraskningsbesök klockan sju, före öppningstid.

Då knäppte jag upp knapp för knapp samtidigt som jag backade litet grand från grytan. Han böjde sig lystet framåt och jag hävde ner honom. Om han inte varit så liderlig hade han sett att det var ovanligt litet borstj i den mittersta grytan. Det var för att han skulle få plats. Jag hävde ner honom i grytan och Siv öppnade butiken. Jag höll honom i ett fast grepp under ytan, bara höll. Han kämpade emot förvånansvärt mycket. Och länge. Men så småningom släppte han taget om grytkanten och sjönk, sjönk, sjönk. Ni kanske undrar hur jag tänkt göra mig av med liket? Jag har en plan även för det. Det är alltid litet kött i en äkta borstj. Inte i den skit-borstj vi producerar här på företaget men i en äkta.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Källa: http://www.flickr.com/photos/iosonozuth/10851274803/sizes/z/in/photostream/ )

Sådär igen

Nu är hon sådär igen, Merete. Å, vad jag hatar att vara med deprimerade människor!

– Vad tror du kommer att hända? frågar jag henne.

– Jag spekulerar inte, säger hon inifrån boet av svettiga sängkläder.

– Men vad hoppas du?

– Hopp är ett försök till manipulation.

– Men ser du ingen framtid? säger jag, mjukare.

– Nej.

Vi är tysta en stund igen.

– Jag lever i nuet, mumlar högen i sängen och jag tolkar in en gnutta självironi.

– Är det ingenting du finner meningsfullt?

– Ligga här, säger hon så småningom, när jag slutat hoppas på ett svar.

– OK, du får ligga här om jag får gå till Ica och köpa pain au chocolat åt oss.

– Pain au chocolat, säger hon nästan lidande.

Jag vet att det är det bästa hon vet. Det är skönt att ta på sig kappan och gå ut en stund. Varför provocerar hon mig så? Är det för att jag är rädd för att det är hon som har rätt, hon som ligger där och vägrar livet, medan alla vi andra lever i en illusion om så kallad mening? Jag tar en extra sväng på vägen till Ica för att få andas och höra fåglarna, fåglarna som blir mitt hopp. Merete har fel. Vi är här för att höra fåglarna. Jag säger det när jag kommer tillbaka med bakverken. En lång föreläsning blir det, om meningen i periferin av våra sinnen, om ljumma fläktar mot kinden och fåglalåt och fingertopparnas känselceller och mycket mer. Kinderna hettar, jag går igång fast jag inte vet vad jag säger.

– Sinnena! Sinnena? Då är vi inte mer än djur, säger hon.

– Nej, just det! svarar jag lyckligt.

Vi kan inte förstå varandra. Jag kan inte prata henne ur sitt tillstånd. Nästa gång ska jag ta med henne ut på promenad.

(Utmaning: hopp)

Moster Amalia

– Ni ska tänka på att moster Amalia inte är som andra, säger mamma och vi suckar lyckligt.

Vi vet så väl att moster Amalia inte är som andra. Mamma behöver inte tala om det för oss.

– Nej, säger Katarina, hon är inte som andra, för hon är så barnslig att hon gillar att spela spel med oss.

Vi brukar spela spel med moster Amalia. Hon lär oss Risk och tar över hela världen. Sen visar hon oss bilder på datorn, nya från Syrien och gamla från Hiroshima, och så sitter vi och grinar en stund, alla tre, över vad kriget gör. Sen spelar vi Risk igen. Katarina och jag får spela ihop och då är det vi som tar över världen. Sen gråter vi inte för moster Amalia är hungrig. Då kommer vi också på att vi är väldigt hungriga. Vi klär på oss och går till Konditori Finesse på andra sidan rondellen.

– Vad vill ni ha? säger moster Amalia.

Det finns ingen mat, så Katarina säger att hon vill ha en smörgås. Då vill jag också ha en smörgås.

– Räkmackorna här är väldigt goda, för de är inte på tekaka, säger moster Amalia.

De känner moster Amalia väl på Finesse. Vi får in varsitt berg med räkor med en liten surdegsbrödsbit under. Själv tar moster Amalia en semla.

– Men du var ju hungrig, Amalia! säger jag och glufsar i mig räkor.

– Ja, det här är väl hela kostcirkeln, säger hon och ritar en ring runt semlan med gaffeln.

Sen går moster Amalia runt och pratar med alla tiggarna. Hon lärde sig rumänska när hon var volontär i Transsylvanien. Till en av tiggarna har hon med sig en nappflaska som är nästan ny, en annan ger hon en hemlig lapp. Sen får vi leta skatter i moster Amalias lägenhet. Katarina får ett durkslag och jag en gammal klocka. Sen måste vi sova litet, för att vi var uppe så länge och spelade Master Labyrinth. Och sen är helgen slut och vi måste hem.

– Ni är ju alldeles utschasade när ni kommer från moster Amalia! säger mamma bekymrat. Jag tror att hon går upp i varv väldigt när hon är med er.

– Det finns inte större frid att få än hos moster Amalia, säger Katarina högtidligt.

Hon kan uttrycka sig ibland.

– Jag tror ändå inte att ni ska vara en hel vecka på moster Amalias land...

Vi gnölar och bölar. Moster Amalia har berättat om sitt land. Där får man mjölka och göra ost, om man vill, och man kan bada och sjunga och spela spel och klä ut sig och allt som moster Amalia tycker är roligt.

– Vi får nog fundera litet på det, säger pappa.

Pappa blir trött av moster Amalia. Men inte vi. Det är grejen. Vi säger det.

– Tja, det är ett bra tag tills sommaren kommer. Jag lovar ingenting, säger mamma.

Katarina och jag tycker att mamma och moster Amalia är de olikaste systrarna som finns. Är det för att hon inte har barn själv som moster Amalia är en vuxen som är i samma ålder som vi? Men farbror Ruben har inte heller barn och han är en gubbe, fast han nog är yngre än Amalia, i vuxenår räknat. Vi samlar inte på honom. Vi samlar på moster Amalia, för hon är inte som andra.

(Utmaning: cirkel)

På Bergslagsvägen

Februariregn. Natthimlen som en bukig, svart sopsäck över oss. Du har fantasier om undergång, jag kisar mot färgfläckarna av ljus från den mötande trafiken. Vi går utefter Bergslagsvägen för att inte hamna vilse. Så räddhågade har vi blivit. Hjulen på din rullator skär vattenpölarna som smör. Jag håller krampaktigt en kvast tulpaner, inköpta på Ica Supermarket för 49.90. Femtio, säger jag för att du inte ska bli irriterad. Du har genomskådat de ojämna prislapparna för länge sedan. Idag är det som om du har genomskådat allt.

– När kriget nått Damaskus är ändens tid nära, säger du mörkt.

– Var står det? frågar jag fast jag vet.

Du har glömt att du sagt det här flera gånger förut.

– Johannes Uppenbarelse! säger du, lika segervisst som alltid.

Du hör till dem som gottar sig i utplåning, i lidande och död. Det är inte elakt tänkt, för det är sant. Lätt för oss att ta lätt på ändens tid, vi gamla skruttar som snart ska i graven i vilket fall som helst. Det säger jag till dig. Du ruskar på dig som en gnetig valross. Nu ska du få vara trumpen ett tag. Det gillar du. Min vänstra hand vilar lätt på rullatorns handtag. Vi har vid pass tvåhundra meter kvar. När vi är framme måste du vara på bra humör igen.

– Undrar vad vi får för mat? Han är bra på att laga mat, Stefan.

– Ungdomar, väser du. Saffran i maten och halvgräddade chokladkakor...

– Det är roligt att de bjuder hem sina gamla föräldrar, i alla fall.

– Fattas bara! När vi var unga hade jag dina föräldrar i maten varje söndag!

– Vi bodde ju så nära...

Du muttrar bara. Ingen chans att få dig på humör. För att slå vakt om mitt eget goda humör koncentrerar jag mig åter på färgspelet från bilarna. Tänker på en tidig vårkväll för decennier sedan, himmel av sammet då. Vår första promenad tillsammans. Du, i nätt vårkappa och liten vit klack, sprang före, namngav alla träden fast de inte fått blad. Jag var lycklig då. Vad är jag nu? En kuf som tittar på billyktor. En gammal man på väg till sin älskade dotter med bara ett fång tulpaner i insats. Jag ber till din Gud att han ska göra dig snäll i kväll. Lägger handen över din behandskade. Du drar undan den. Om inte snäll, så i alla fall okritisk! Du ber själv, jag hör dig viska ”Jesus”. Om inte okritisk, så i alla fall utan domedagsprofetior! Du säger ”Jesus” litet högre. Jag tror jag vet vartåt kvällen lutar.

(Utmaning: plastsäck)

Sopa, oupptäckt

Han var en sopa. Det visste han. I betyget en generande rad med femmor, svenska, oä, matte och så vidare men i det enda ämnet som räknades stod siffran i en helt annan kolumn. En tvåa. I gymnastik. Det betydde att han var en sopa.

Ändå var han ganska bra på att åka skidor. Majjen hade sagt att det kanske hade kunnat bli en trea. För skidornas skull. Men allt det andra övervägde. Det förstod han kanske? Han kunde inte hantera en boll, var rädd för höjder, rädd för att vara upp och ner och inte en enda gång hade han tagit sig över bocken eller plinten. Inte en enda gång under sin långa, långa skolgång.

Han drömde ibland om att bli upptäckt. Bli upptäckt och få åka femmilen, snor och is i skägget. Ja, han skulle vara äldre då. Men han visste redan nu att ju längre skidlopp, desto bättre gick det för honom. När han blivit upptäckt skulle han satsa mest på femmilen.

Nu, idag, skulle han satsa på att föra protokoll. Det var basketturnering med de andra skolorna, alla var uttagna till klasslaget utom han och Åke och Pluttis. Soporna. Men eftersom han inte bara var en sopa, utan också en plugghäst, fick han föra protokoll. Reglerna kunde han till punkt och pricka, sa majjen. Reglerna är ju teoretiska, sa majjen. Det kanske skulle vara tröstande.

För basketturneringen kom det två gubbar från basketförbundet. De var domare och pratade en annan dialekt. Tänk, om de var från Stockholm?

Det var svettigt med basketturnering. Matcherna följde på varandra och så fort hans klass inte spelade, fick han föra protokoll. Han satt så högt upp han vågade på en ribbstol och försökte känna sig litet märkvärdig. Ibland klättrade han ner, för att inte få svindel. Och så hände det, en gång när han klättrat ner. Det var paus mellan två matcher och gubbarna stod och snackade. En boll kom flygande, landade vid hans fötter.

– Hit med bollen, sa en av gubbarna.

Och då flög den i honom – önskan om att bli upptäckt. Önskan om att bli sedd för sina sanna kvaliteter. Han skulle kasta bollen precis som majjen visat. Han mindes fortfarande instruktionerna, ord för ord. Instruktioner är teoretiska. Han var bra på teori. Han skulle visa dem sin dolda baskettalang. Den som det behövdes två gubbar som kanske, kanske var från Stockholm för att se. Så han la omständligt ifrån sig protokollen, fattade bollen med båda händerna, löst men ändå med kontroll, släppte den på ett typiskt basketsätt och den for iväg, hyfsat nära gubbarna. Han kände själv hur han log med hela ansiktet. Nu skulle det komma, erkännandet. Han hade utfört ett så gott som perfekt basketkast. Det borde gubbarna från basketförbundet ha sett.

Men gubbarna skrattade, den ene bara nedlåtande, den andre med ”tycka synd om” i blicken. Det senare var värst. Han kände sig avklädd och full av harm och skam. Varför hade han slösat sitt perfekta om än kanske något utdragna kast på gubbarna, undrade en röst i honom, medan gubbarna fortsatte skratta. En annan röst sa: ”Varför försöka stila när du vet att du är en sopa?”

Ingen hade upptäckt någonting, allra minst honom. Gubbarna skrattade fortfarande när de vände sig om och gick med bollen och han tyckte han hörde den nedlåtande säga: ”Vilken sopa!” Det brände i öronen och stack i ögonen. Långsamt tog han upp skrivplattan och slätade ut protokollen. Han kunde inte låta bli att tänka på femmilen. På hur han skulle visa dem. ”Jag hade faktiskt tvåa i gymnastik”, skulle han öppenhjärtigt säga till en reporter när han stod och flåsade efter målgången. ”Med min skidåkning vill jag visa att ingen är en sopa. Alla kan bli upptäckta för vad de är.”

Majjen kom bakom honom, irriterad.

– Stå inte och dröm nu! Nästa match börjar. Försök att koncentrera dig!

(Utmaning: sopa)

Falnande glöd

Instängd i en droppe glödgat glas

en droppe glödgad sol,

så spröd i nattens famn, att

Vem svalnar först?

Jag lyssnar; väntar

på klirret. 

(Utmaning: bildpuff idag, källa:

http://www.flickr.com/photos/norio_nomura/11016920755/sizes/z/in/photostream/)

 

I någons sikte

Han skrattade alltför högljutt och slog henne med flata handen på låret. Svett hängde seg från hans hårfäste.

– Har du tänkt på..., sa han. Har du tänkt på att vi kan dö i var och en av de här sekunderna?

Hon strök tårar ur ögonen och svarade att tänkt och tänkt, direkt tänkt hade hon inte men det var förstås oomkullrunkeligt. Sant. Men vad blev det för sorts liv om man gick omkring och tänkte så?

– Ett liv som mitt, sa han allvarligt. Ett liv på topp.

Han kliade sig i skrevet. Mjuk manchester.

– Så här ser jag det, återtog han med en pondus hon aldrig sett honom visa förut. Våra liv är liv i någons hårkors. I någons kikarsikte. Någon sitter ständigt och har korn på oss. Även nu!

Han skrattade till och höll pekfingret om en imaginär avtryckare.

– År efter år, sekund efter sekund, någons mjuka grepp om hanen, någons ständigt uppmärksamma blick i siktet, ett hårkors över hjärtat...

– Jag förstår, sa hon, plötsligt irriterad. Jag föredrar att leva som vanligt, jag.

– Tro mig. Det är ett vanligt liv.

Han siktade med två fingrar mot hennes tinning, låtsades trycka av. Hon skvatt till. Han skrattade.

(Utmaning: sikte)

Möte på Fridhem

Restaurang Fridhem är fortfarande inrökt, långt efter blossförbudet på krogen. Restaurang Fridhem är en institution. Restaurang Fridhem heter för sjutton inte ens Fridhem längre men vem bryr sig. Fridhem har stor stark för tjufem spänn. Där samlas de avsidestagna, de något för törstiga och vi som kommer direkt från öppenvården på Norra Stockholms Psykiatri. Planksteken heter bara planka och är allt från lövbiff till gårdagens pressade kött, varken mer eller mindre.

Han var en av de något för törstiga. Jag ville ha en lugn stund. Satt med mitt block och en bärs och skissade, såg i perifera seendet hur han reste sig tungt från sitt bord, greppade sin öl och styrde mot mig. Det finns inget hopp för dem som skriver eller tecknar på krogen.

– En annan målade litet i ungdomen, var hans inledningsfras.

Jag hummade och raspade med kolet.

– Mest marina motiv, tillade han efter en stund.

Jag såg det framför mig. Båt i nöd på ett grått hav.

– Båt i nöd? slank det ur mig.

Jag förbannade min trevlighet.

Han log där i yttre delen av mitt synfält. Jag tänkte bort några fettansamlingar i hans ansikte och såg att han varit vacker.

– Det är en stereotyp genre, muttrade han för sig själv.

– Hur kom det sig att du började måla? frågade jag artigt.

– Mycket tid. Var på sjön.

Han snurrade glaset en stund.

– Om jag hade block och penna skulle jag rita dig nu, sa han sen med en klarare röst än tidigare.

Jag rev ut ett papper, räckte honom ett ritstift. Vi satt rofyllt med vårt klotter. Hans stil var säregen, gåtfull, lockande. I vingliga, ursnabba streck framträdde skuggor och dagrar, svärta och ljus, som om ett fotografi växte fram under hans hand. Hela gråskalan. Jag började skyla mina mediokra linjer med handen.

– Man har blivit darrhänt, konstaterade han sakligt.

– Men som du ritar!

– Jag satt ett tag nedanför Sacré Coeur och gjorde porträtt. Länge sen nu.

Vi tog en paus. Han halade fram plånboken, tog fram något tunt och hårt, som ett bankkort, räckte det till mig.

– Vet du vad det här är?

Jag såg en utsökt miniatyr av en stor gammal båt med segel som D-kupor. Skakade på huvudet.

– Det är det sista segelfartyget som rundade Kap Horn. Och jag var med!

– Äh, sa jag snabbt. Du är född tidigast 1929.

– Det stämmer rätt bra det. Och året var... 1947!

– Äh, sa jag igen. Det fanns väl inte fullriggare efter kriget?

– ”Fullriggare”! Du snackar som du har förstånd till. En fullriggare skulle inte klara konkurrensen. För mycket manskap. Det här är en bark...

Trots att samtalet började likna det vanliga gnabbandet med gubbarna på Fridhem, tyckte jag mer och mer om den gamle. När han förklarat litet om mesan och gaffelsegel och olika tacklingar, tog vi åter varsitt vitt papper och började teckna av stereon och vi blev kvar hela kvällen, tog varsin planka, som var riktigt god, och delade en karaff rödtjut som smakade hallon. Jag gav honom till och med mitt nummer men såg honom aldrig igen. Jag går inte så ofta på öppenvården.

(Utmaning: bark)

Med Bengt hos Bengt

När jag väl hade hamnat hos Bengt, som jag vissa dagar kallade min terapeut, eftersom han hette så, blev det en källa till skoj och flams att identifiera mina olika personligheter. Jag kunde räkna till ungefär trettiosju personligheter när jag upptäckte Bengt. Ja, Bengt, min personlighet Bengt, inte terapeuten Bengt, som dessa dagar för övrigt hette Jörgen. Bengt var en av de få av personligheterna som var man. Därför gillade jag honom särskilt. Han var en karlakarl. Det gillade jag också. Och det var sympatiskt att även han hade multipel personlighetsstörning. Han hade inalles sex personligheter men alla var faktiskt identiska – vad nu vitsen kunde vara med det. Nå, jag är inte den som dömer eller bedömer, det fanns sex Bengt och alla var de besatta av odling, närmare bestämt av att förvandla ängsmark till fruktträdgårdar. Tänk, vad effektivt – Bengt kunde få syn på en äng som verkade litet övergiven och vips släppa loss sina inneboende Bengt, som på nolltid hade odlat upp den. Det var något harmoniskt över Bengts sätt att jobba. Eftersom han var så många kunde han ta det litet lugnt. Alla blev avslappnade av Bengt. Enda nackdelen var att det gick åt så många arbetshandskar.

– Varför heter han Bengt? frågade Jörgen. Alltså Bengt.

”Du odlar min själ,” höll Evelyn på att säga men sturska, rationella Gertrud höll henne tyst.

– För att han är bäng, kom det ut ur munnen.

– Varför är han bäng?

– För att han är flera.

– Finns det fler som är flera?

– Bara Bengt.

Jag låste mig litet, det var många i mig som ville fram, men det var inget problem. Han terapeutade mig så varligt. Det var som att komma hem efter ett fotbollsläger.

(Utmaning: bild från alotofphotos.com)

En stackars trollkarl

Jag kom till världen med en blixt inbränd i min panna och de som visste sa att jag var en trollkarl, att jag kunde betvinga världen med min magi. Så jag köpte mig ett trollspö på trollkarlarnas egen gata, gick den bästa av trollkarlsskolor och blev litet kär i en rödhårig flicka. Åren gick, jag fick vara med om stora äventyr i den magiska världen men jag kände mig rätt främmande med min blixt och mina runda glasögon. Frågorna malde i mig: varför kunde jag inte betvinga mina egna synproblem? Hur kom det sig att mina trollkonster inte nådde mitt eget hjärta? En dag slog det mig, klart som i en bok, att jag är en av de olyckliga som vill bli visa. Visa människor, inte trollkarlar. Därvidlag hade min magi inte hjälpt mig ett dugg. Jag skulle bli tvungen att börja om från början igen. Men hur? Så fort jag fick ett problem, sträckte jag mig efter mitt trollspö. Vad skulle jag nu sträcka mig efter?

Sensmoralen av denna historia är tvåfaldig: hur mycket vi än tycks vara födda för en viss sorts liv, kan detta liv gå på tvärs med vår strävan. Och vi ska glädja oss när vi kommer till den punkten att allt vi lärt oss verkar ha varit förgäves och vi famlar blint. Därur växer verklighetens magi.

(Utmaning: blixt)

Nedstigning

Hon har fattat alla besluten. Slängt somt och sparat annat, i prydliga högar med band om. Det tar år av smärta att komma fram till Lugnet. Lugnet som bär henne inför det största. Hon skrudar sig i taft och spetsar, är en varm och levande brud. Nu ska hon förmälas med sin Sanne Make, med Kungen under Haven. Han är kall och amfibisk, till en början en så avlägsen tröst. Med åren har han kommit närmare. Nu vet hon var hon ska finna honom. Nu är hon fri. Alla livets nålstick är glömda, gör inte längre ont. Nej, ingenting bekommer henne längre. Egentligen är hon lika redo för det vardagliga livet som för sitt nya liv, det som snart ska stunda. Det är märkligt men sant. Hon speglar sig en sista gång och kan se, som en uppenbarelse, att hon är vacker nu. Det hon aldrig varit.

Hon samlar sina kjolar högt för leran och går barfota ner mot Bråtö brygga. Där ska nedstigningen ske, under de kalla slöjorna av vatten. Allt är kallt. Det är november. Det kalla förbereder henne för hennes nya, stumma, storslagna liv, hand i hand med den ende som stöttat henne under de svåra åren. Kungen under Haven. Han har rätt till henne, kropp och själ och ande. Han ska göra henne så stor som hon är. I en bild ser hon sig själv brisera, i en annan är hon den Drottning som hon snart ska bli. Det är samma bild.

Först blir hon förtrytsam. Kjolarna sväller upp och svävar på ytan. Det är inte värdigt. Hon föser ner dem innan hon äntligen nedstiger. Hennes andra liv ett liv i vatten, av vatten, med vatten. Med sin räddare. Hon är lugn som hon inte varit sedan hon låg i livmodern.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/francescaromanacorreale/11907082073/sizes/z/in/photostream/ )

Nästan exakt fyra

Jag ser genom dimman hur de omger sig med svala, sköna herrar och dricker pärlande drycker. De går så lätt på sina taxklackar och varje klänning slutar exakt fyra centimeter ovanför knät. För exakt fyra år sedan var jag en av dem. Nästan exakt fyra gånger mer skumpa drack jag än de. Jag var den livligaste, den mest skärpta, kanske inte den vackraste men den roligaste ibland oss. Nu står jag utanför och tittar in. Jag känner hur handen med flaskan darrar. Prima zubrówka, livet är för kort för att slösas på skumpa. Jag har fattat mitt val. Blev inte utslängd, det var jag som stängde dörren utifrån. Livet har andra värden är samvaro, som till exempel en brännande polsk vodka med ett litet strå. Jag är inte längtansfull. Det är inte därför jag står här utanför. Jag bara kikar litet grand.

(Utmaning: pärla)

Reflektion

Det är en kall, blöt årstid och jag vandrar mina kvarter, ensammare för varje hörn jag rundar. Är det någon idé? Någon idé att jag putsar skorna varje fredag, på köksbänken i mitt trånga pentry? Att jag därefter borstar min rock? Skulle jag rentav kunna gå här naken? Finns det någon som ser mig? Finns jag alls?

Pensionen kommer i brevlådan varje månad. Jag tär inte mycket på jordens resurser. Sular bara om ibland. De här skorna har jag haft sedan hösten Lindsey försvann och jag började mina vandringar, började krympa, slutade byta ord.

Hemma har jag mina böcker. Jag läser mellan nio och 12.30. Sen går jag ut. Ibland tar jag en bagel på ett litet judiskt hak i grannskapet. Jag äter inte mycket. På eftermiddagen kommer jag hem – tiden beror på årstiden. Sen läser jag igen. Jag köper begagnade pocket på välgörenhetsaffären om jag inte går till biblioteket. Även de böcker jag köper lämnar jag oftast tillbaka igen. Kretslopp. På hyllorna hemma står sådant som jag inte kunnat mista: The Book of Ebenezer LePage. På spaning efter den tid som flytt. Sådant. När jag läser finns en entitet jag kallar jag. Inte när jag går. Men jag går.

Och nu står jag här och reflekterar över min reflektion i rutan. Han i rutan betraktar mig som det spöke jag är. Jag betraktar honom. En gång var han tjugo och levde för att resa. Ack, jo. Resa. Jag har femtio tusen dollar på banken. Det är inte ekonomin som skalat ner mitt liv men i femton år har jag nöjt mig med det lilla. Jag tycker att jag snuddar allt lättare vid marken där jag går. En reflektion i ett fönster är inget märkvärdigt men ibland kan ett spöke övertyga en om att man finns.

(Utmaning: bildpuff idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/cedpics/11795248563/sizes/z/in/photostream/ )

Att leka med Marietta

Mördarkungen sitter i Huvudskalleborgen på Dödsplaneten. Ur hans mun sprutar blod och små barn som han har tuggat lite på. De har ont och vrider sig. Alla har stora, äckliga tuggmärken på sina nakna kroppar... Vi försöker ta oss till grinden till de goda madamernas palats men den är låst med tjocka kedjor och hänglås... Vem är det som flåsar bakom oss? Som kommer närmare? Kan någon rädda oss? AAAGH!! Du vaknar. Kanske vaknar du för att du skrek. Kanske vaknar du för att du var på väg att dö. Man kan inte dö i drömmar, säger Marietta. Du tar din kudde och börjar traska uppför trapporna till mammas och pappas säng. Det dunkar i bröstet och svider i ögonen. Som tur är finns det en lampa i trappan. Tre mörka steg till sovrummet där uppe. Det går an, och mörkret inne hos mamma och pappa är nästan mysigt. Du buffar litet på mamma, som sovande ger dig plats, lyfter på täcket och lägger armen om. Ditt snabba hjärta påminner om någon som dog. Var det på riktigt eller på låtsas?

Du känner väl till Dödsplaneten. Huvudskalleborgen och Mördarkungen med. Du har... ärvt dem. Fått dem av Marietta.

– Den tjejen är sjuk i huvet, säger Patrik.

Han vill inte leka med henne. Aldrig. Tuffa Patrik. Du törs inte säga till honom att det ger dig något som du inte kan beskriva, att vara med Marietta. Leka med Marietta. Titta in i hennes blodiga värld.

Att leka med Marietta är att ge upp sig själv. Hon bestämmer allt. Hon för en in i olika miljöer, alla skrämmande. Först verkar det vara samma kaos som Marietta har i sin skolbänk – fast på ett annat sätt, förstås. Men sen – och det är det här du skulle vilja kunna förklara för Patrik och grabbarna... Sen händer något och man förstår att hennes värld hänger ihop. Hon har en värld som hon har byggt alldeles själv inuti sig och den är stor och fruktansvärd och... sann. Och när man ser det vill man ha mer. Till slut behöver man Marietta. Och hon vet om det.

– Mycket mardrömmar nu, gubben, säger mamma på morgonen. Vad är det du drömmer om? Vet du det?

– Inget, säger du.

Inannas mamma har sagt att Inanna inte får leka med Marietta.

Rakels mamma har sagt att Rakel inte får leka med Marietta.

– Inget, har jag sagt! fräser du.

Marietta kommer att vänta på dig på skolgården som vanligt. Du ska ha med dig fem platta stenar och den lilla dolken från pappas skrivbord. De behövs när ni ska göra er räd mot Kräkfurstens likgömma vid Trädet där sagorna slutar. Förväntansfull går du till skolan.

(Utmaning: leka)

Min dotter bär ett frö

Vi går i skymningen över gråa fält. Isvind i ryggen. Vinter till sist. Till sist vinter. Din gråa vantade hand på din gråa parkas, just där magen putar ut en aning. Jag ser det nu, när du berättat.

– Ska ni ta reda på om det är en pojke eller flicka? Många gör ju det nu.

– Det där får falla sig, mamma.

Du smyger undan din hand som om den gjort något otillbörligt.

– Det är ju synd att ni inte känt varandra så länge. Jag minns när...

– Vi har känt varandra i ett år.

– Pappa och jag hade...

– Jag vet.

Vi fortsätter tysta i vårt dystra hemmalandskap. Här har jag fött dig, närt dig, sett dig gå.

– Jag är förstås väldigt glad men också orolig, dristar jag mig till att säga.

– Du är alltid glad och orolig.

– Du får se själv, när du får egna barn!

Din hand far åter mot mellangärdet, landar något under det. Mina undre ögonlock svämmar plötsligt av tårar. Min dotter bär ett frö under sitt hjärta. I stunden när jag tänker det känns det som om jag själv blir satt på undantag.

– Det är synd att ni bor så långt borta. Jag kan inte hjälpa er så mycket.

Du tittar skyggt på mig och vi är hemma.

Vi har roligt. Gör en maffig lasagne, vår gemensamma hemliga favorit. Spelar Ticket to Ride in på sena natten, pappa, du och jag. När jag sen går från badrummet till sängkammaren passerar jag din halvstängda dörr.

– Tur att de inte bor så nära. Hon skulle kväva oss.

Du pratar med Jens. Jag lyssnar fast jag inte vill.

– Mmm. Mmm. Nej, mamma och pappa är inte direkt min förebild när det gäller kärlek. Det gäller mor- och farföräldrarna också. Ja, du fattar vad jag menar. Jag minns så väl...

Äntligen kan jag flytta mina fötter, som grävt sig ner i heltäckningsmattan. Jag vill höra. Jag vill inte. Smärtan spränger i bröstkorgen. Inte direkt min förebild... Det är så orättvist. Jag vill ruska dig, fråga vad du menar. Men jag vet inte om jag vill ha något svar.

(Utmaning: dotter)

Förhandlingen

Jag ligger i förhandlingar med min musa, hon med de udda raggsockorna, det trassliga håret och det tunna barnaskrattet. Hon som smet för en tid sen, alldeles nyss.

– Vad kräver du av mig? frågar jag underdånigt. Jag gör allt för att få dig tillbaka.

Hon svarar inte. Jag hör att hon är där. Det prasslar.

– Charlotte sa att jag skulle sticka vantar till dig. Jag tänkte att halvvantar...

Hon andas. Tungt.

– Nähä. Inte vantar.

Lång tystnad.

– Jag har förstått det som att dealen är att ju mer jag sitter framför datorn...

Nu prasslar det mycket. Är det ett irriterat prassel?

– Snälla, säg någonting!

Ett litet fniss.

– Nej, du har väl inte pratat med mig någonsin, varför skulle du börja nu?

Nu en tystnad som jag uppfattar som uppmärksam. Och en idé uppstår i mitt eget huvud, så som idéerna brukade födas förr – inte en idé till en saga utan handling eller en textsnutt utan slut utan en stark idé om mig själv.

– Jag är för ensam! tänker jag. Jag måste öppna mig mot människorna och världen!

Det är en tanke jag blir ledsen av. Jag känner mig otillräcklig. Men musan myser milt i min nacklob. Hon har mig nu.

– Ska jag kanske acceptera inbjudan att gå på bio i eftermiddag?

Då hör jag hennes skratt.

– Jag vet. Bio är inte så socialt. Men som en början?

Hon skrattar mer. Jag värms av att hon trivs hos mig och lägger försiktigt ner förhandlingarna för den här gången. Hon har mig igen. Ja, det är hon som har mig, inte jag som har henne. Och så har det alltid varit.

Mer om min musa i förrförra puffen.

(Utmaning: handling)

Tillbaka i zendon

Genom världarna tonar ljudet från din lilla klangskål, manar till lydnad, till allvar, till besinning. Du slår ytterligare ett slag. Jag lyfter ögonen mot ditt ansikte. Det är alldeles klart. Du ler. Mina val har varit besynnerliga. Jag kan aldrig hamna där du är. Som så många gör jag onödiga uppror mot sanningen. Du är ett med den där skålen. När du slår igen är du så närvarande att du inte finns. Jag törs vila med blicken vid linjerna kring din mun. Bävar men törs och alla mina begär är för stunden borta, uppslukade av det sublima. Din mun, dina ögon. Jag törs inte se dina ögon, mildheten som strålar ur dem.

Jag har gjort besynnerliga val men ett var detsamma som ditt. Vi började samtidigt i just den här zendon, krånglade oss tillrätta i en förskräckande obekväm halvlotus. Du var ung och hungrig, jag var äldre och påläst och seriös. Jag minns att vi sprang tillsammans från tunnelbanan en gång, för att vara här innan dörren låstes. Vi skrattade. Sen tog karma över. Det var som om du tömde dig på allt, jag blev bara mer full av intrikata funderingar. Länge sedan nu. Jag kan inte gå tillbaka. Inte heller du. Här är vi, du slår på klangskålen, jag tänder ljusen på altaret. Vi är likadant klädda, sitter båda i meditation. Nu bugar jag. Visar respekt för min väg. Min väg, som bar mig förbi den här zendon många gånger. Jag är här igen. Pannan mot golvet. Min halvlotus är obekväm ännu. Jag räknar fortfarande andetagen. Att sitta är som första gången varje gång. Stillnar.

Efteråt kramas vi. Du minns mig också. ”Det är som första gången varje gång”, anförtror jag dig och drunknar i dina medkännande ögon. ”Vad bra!” säger du. ”Vad bra!”

(Utmaning: resonans)

(zendo = meditationslokal)

Vid försvinnandet iklädd...

Det här har aldrig hänt mig förr: idag såg jag min musa skymta. Det var när hon stängde skrivarhålans dörr med foten och stack. ”Kla-bank” sa det och jag blev ensam i tystnaden. Ensam och snöpt. Jag försökte dikta. Det var förfärligt: Min unge brudgum damdamda/Jag tappar hår och tänder/Da damdamdamdadamdada/Han sig ifrån mig vänder. Jag försökte låta bli att inse vad hon betytt för mig i alla år. Alla uppslag, alla hugskott som jag tagit åt mig äran av – det var hon. Och nu var hon borta. Vem är jag, om inte en skrivande? Vad gör jag om jag inte kan sitta vid datorn och stirra på månen? Jag försökte trösta mig: man kan skaffa teve. Läsa böcker. Laga intrikata maträtter. Gå en kurs. Joooo. Men jag trivs bäst här.

Har någon sett henne? Min musa? Hon är rätt liten, har en grå och en grön raggsocka och någon form av pjäxor. Hon såg lekfull ut. Den som finner henne åt mig ska få sin vikt i knäck. Och själv ska hon få... Jag vet inte vad musor gillar. Typiskt. Det var väl därför hon försvann.

(Utmaning: skymta)

Bland de lyckade och fantastiska

Stora och vita, som muterade sockerbitar, ligger funkisvillorna strödda över sluttningarna i Södra Ängby och ikväll, ikväll, sitter jag i en av dem. Jag och de lyckade. Jag och de fantastiska. Vi är en handfull vuxna som har julgransplundring. Vinet är maffigt och den vegetariska buffén fulländad. I den varma atmosfären ännu doftstråk av glühwein och pepparkakor. Bland de lyckade och fantastiska är atmosfären alltid varm och jag hyser en näpen eufori, det bubblar om mig, jag kan inte stoppa mig själv. Här vill jag vara. Jag slänger käft med Stefan, analyserar världen med Carl och kramar kärvänligt Annelie. Jag borde väl vara i periferin men rör mig aningslöst mot en mittpunkt. Leker. Spelar teater. Går på. Det finns inga hot. Jag är utsläppt, lössläppt, avslappnad. De lyckade och fantastiska har öppnat famnen för mig ikväll och generöst breder jag ut armarna tillbaka. Tills viskningen kommer, viskningen från något i mig som vet mer om mig an jag: Du spelar Speciell. Du spelar den Mystiska Främlingen... Förtretat baxar jag tillbaka rösten dit där den hör hemma, i en plomberad låda i det stålgrå utrymmet som kanske kallas själ. Ikväll ska jag bara trivas. Men viskande röster lyder inga plomberingar. När klockan slår tolv och jag tumlar utför trappan, utan att tappa en enda allväderskänga, knakar det redan och brakar därnerifrån det stålgrå. I beckmörkret i Judarnskogen dyker viskningen upp igen: Behöver du verkligen basera din självuppfattning på hur olik andra du är? Ja. Men. Jag är ju det. Ett original. Ju. De vet det. Blir allting mer värdefullt för att du sätter din personliga stämpel på det? Nja. Njä. Vad orättvist. Så kan man väl inte säga? Är det det jag gör? Nu bränner tårarna och jag har i distraktion slagit in på fel stig. Jag står helt frågande inför utfallet från mitt inre, så för att trösta mig tänker jag på några ord av Torgny Lindgren. Klockan är halv två när jag kommer hem. Jag går till bokhyllan, tar fram Ormens väg på hälleberget och får skratta igen: ”I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller vad som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå det särskilda vis som du har skapat oss.” Mitt skratt är ödsligt och självöverslätande. Jag har fått korn på något som jag antagligen kommer att glömma igen, för den gåta jag ställts inför av mig själv har jag inte lyckats lösa. Djupt tacksam lägger jag varligt gudarösten till rätta i lådan. Jag låser inte. Förundrad går jag i säng. När jag vaknar morgonen därpå är jag lös i fibrerna och skör. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mig själv.

(Utmaning: viska)

Life and letters

Kajs fot i gummistöveln kickade igen torpdörren så att rutorna skallrade. Trappen tog hon i två steg. Hon sneddade över bäcken bort mot södra hygget. Orden hon just läst i mejlet trummade otakt mot insidan av hennes huvudskål. ”Har du några foton av Emelie och Gustav tillsammans?” ”Är det sant att de träffades på S:t Lars?” ”Det är särskilt värdefullt att få veta allt du minns om Emelies inläggningar.” ”Jag är förstås särskilt intresserad av andra relationer i Emelies liv.” ”Är det sant att Gustav inspirerade till Henrik-karaktären i Buren av åska?”

På en kulle avbröt hon vadandet i riset och ringde Gustav för första gången på många år.

– De har fått tag på dig, sa hon mörkt in i telefonen och fortsatte:

– De förbannade biograferna!

Den första biografin över moster Emelie kom 1992. Då hade mostern varit borta i bara fyra år. Den var jämförelsevis beskedlig, en litterär biografi av Carl-Magnus Mählkvist, som dock glunkade litet om självmord. I början av 2000-talet var det dags för den andra. Skribenten, vars namn hon inte gärna mindes, hade vänt upp och ner på hela familjen med sitt frossande i detaljer om äktenskap, snedsteg, skilsmässor, utsatta barn, arvstvister, vänskaper och konflikter, sjukdom och död. Symtomatiskt var bibliografin inte fullständig och namnen på två romaner felaktiga. Uppriven hade Kaj ringt vännen Klara, som visade sig vara lika entusiastisk som Kaj var äcklad.

– It's the name of the game, sa Klara. Life and letters, du vet.

– Men det är våra liv också! Och stackars Emelie som var så hemlig om allt! Vilket öde.

– Om man ska vara hemlig får man akta sig för att bli uppburen författare.

– Men boken är orättfärdig och osann! Nu kommer folk att tro att jag norpade åt mig torpet från Sören!

– Du står väl över vad folk tror! Have to go now...

– Mer life and letters, muttrade Kaj för sig själv där hon klafsade fram. Hon hade kommit till Rödbromyren nu, skulle bara korsa tallmon och ta sig hem. Hon hade fått tag i en endaste positiv tanke under sin furiösa promenad och den var att moster Anita, naiv uppgiftslämnare till de tidigare levnadstecknarna, gått hädan. Nu fanns bara hon själv och hennes bror Sören. Hon skulle prata med Sören vad det led.

Kaj kom hem till torpet, smög av sig stövlarna och tassade in i skrivkammaren. Datorn blinkade gult för ytterligare ett mejl. ”p.s. Jag räknar med att min fotograf får plåta Emelies skrivvrå”, stod det där. Hon skrattade till. ”Visst!” svarade hon. Life and letters. Det kunde hon bjuda på. För Emelies skrivvrå var sedan länge hennes egen skrivvrå och bara hon visste vad som tillhört Emelie. Den gamla Olivettin hade hon sålt innan Blocket fanns och Emelies sekretär var hennes belamrade datorbord. Allt var omflyttat med pietetsfull brist på pietet. I fönstret stod alltid en blomma i en hattformad skål av kristall. Den skulle fotografen säkert gå igång på. Kaj hade köpt den själv som sjuåring. En biografisk detalj som ingen någonsin skulle få reda på.

(Utmaning: öde)

Perspektiv på det vanliga

”Schloofs” låter det när våra skodon sjunker ner i den vattensjuka gräsmattan utanför Åkeshovs slott. Den som har de gröna gummistövlarna är jag. Den som har de rosa med stiliserade japanska kattungar på är du. Och regnet som faller över oss båda är regnet. Sprött och stilla stämmer du upp till sång: ”En vanlig grönskas rika dräkt...”

– ”Vänlig”, rättar jag.

Så många skolavslutningar har du inte varit med om än.

– På sommarn är det ”vänlig”, på vintern är det ”vanlig”, säger du och börjar om från början:

”En vanlig grönskas rika dräkt...”

– Men grönska är väl inte vanlig på vintern? På vintern ska det vara snö. Vi borde åka skidor nu!

Du stannar, tittar upp mot mig, allvarlig.

– Den är vanlig nu. Den har varat ända sen påska.

Jag kontemplerar det perspektivet medan jag rensar tänderna med en ekkvist.

– Det är alldeles för varmt, säger jag lamt.

– Jag vet. Glaciärerna smälter vid polerna.

– Så du vet.

– Alla vet. Teodor i min klass är... är sjuk av oro.

– Och du?

Du fäller huvudet bakåt och jag gör automatiskt detsamma. Lindarnas kronor flätar tak över oss.

– Jag tror... börjar du med outgrundliga blicken uppåt mot trädtaket. Så ändrar du dig.

– Nej, jag tror inte. Jag försöker klara mig med ironi.

– Barn vet inte vad ironi är, säger jag förhastat.

Allt man lärt av Muminmamman är inte nödvändigtvis sant i alla situationer.

– Jag klarar mig med att göra det jag vill göra. Samla Hello Kitty och lära mig laga mat. Läsa om grundämnen och andra länder. Man får inte bara sätta sig och vara förtvivlad.

– Du får mig att tänka på en man på 1500-talet. Han sa att om världen går under i morgon, ska jag idag plantera ett äppelträd.

– Luther.

– Hur visste du det?

– Jag går i skolan, du vet, säger du lätt avfärdande.

– Du. De har dagens lunch på slottet. Ska vi äta litet?

”Schloofs” låter det när vi lirkar stövlarna ur hålen, där vi sjunkit ner. Vi plaskar runt slottet till huvudingången. Du går fram till julgranen som står utanför, omfamnar den så långt du räcker och snusar in dess kärva doft.

(Utmaning: ”vanlig”)

(tack till Werner Aspenström)