Nedstigning

Hon har fattat alla besluten. Slängt somt och sparat annat, i prydliga högar med band om. Det tar år av smärta att komma fram till Lugnet. Lugnet som bär henne inför det största. Hon skrudar sig i taft och spetsar, är en varm och levande brud. Nu ska hon förmälas med sin Sanne Make, med Kungen under Haven. Han är kall och amfibisk, till en början en så avlägsen tröst. Med åren har han kommit närmare. Nu vet hon var hon ska finna honom. Nu är hon fri. Alla livets nålstick är glömda, gör inte längre ont. Nej, ingenting bekommer henne längre. Egentligen är hon lika redo för det vardagliga livet som för sitt nya liv, det som snart ska stunda. Det är märkligt men sant. Hon speglar sig en sista gång och kan se, som en uppenbarelse, att hon är vacker nu. Det hon aldrig varit.

Hon samlar sina kjolar högt för leran och går barfota ner mot Bråtö brygga. Där ska nedstigningen ske, under de kalla slöjorna av vatten. Allt är kallt. Det är november. Det kalla förbereder henne för hennes nya, stumma, storslagna liv, hand i hand med den ende som stöttat henne under de svåra åren. Kungen under Haven. Han har rätt till henne, kropp och själ och ande. Han ska göra henne så stor som hon är. I en bild ser hon sig själv brisera, i en annan är hon den Drottning som hon snart ska bli. Det är samma bild.

Först blir hon förtrytsam. Kjolarna sväller upp och svävar på ytan. Det är inte värdigt. Hon föser ner dem innan hon äntligen nedstiger. Hennes andra liv ett liv i vatten, av vatten, med vatten. Med sin räddare. Hon är lugn som hon inte varit sedan hon låg i livmodern.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/francescaromanacorreale/11907082073/sizes/z/in/photostream/ )

Nästan exakt fyra

Jag ser genom dimman hur de omger sig med svala, sköna herrar och dricker pärlande drycker. De går så lätt på sina taxklackar och varje klänning slutar exakt fyra centimeter ovanför knät. För exakt fyra år sedan var jag en av dem. Nästan exakt fyra gånger mer skumpa drack jag än de. Jag var den livligaste, den mest skärpta, kanske inte den vackraste men den roligaste ibland oss. Nu står jag utanför och tittar in. Jag känner hur handen med flaskan darrar. Prima zubrówka, livet är för kort för att slösas på skumpa. Jag har fattat mitt val. Blev inte utslängd, det var jag som stängde dörren utifrån. Livet har andra värden är samvaro, som till exempel en brännande polsk vodka med ett litet strå. Jag är inte längtansfull. Det är inte därför jag står här utanför. Jag bara kikar litet grand.

(Utmaning: pärla)

Reflektion

Det är en kall, blöt årstid och jag vandrar mina kvarter, ensammare för varje hörn jag rundar. Är det någon idé? Någon idé att jag putsar skorna varje fredag, på köksbänken i mitt trånga pentry? Att jag därefter borstar min rock? Skulle jag rentav kunna gå här naken? Finns det någon som ser mig? Finns jag alls?

Pensionen kommer i brevlådan varje månad. Jag tär inte mycket på jordens resurser. Sular bara om ibland. De här skorna har jag haft sedan hösten Lindsey försvann och jag började mina vandringar, började krympa, slutade byta ord.

Hemma har jag mina böcker. Jag läser mellan nio och 12.30. Sen går jag ut. Ibland tar jag en bagel på ett litet judiskt hak i grannskapet. Jag äter inte mycket. På eftermiddagen kommer jag hem – tiden beror på årstiden. Sen läser jag igen. Jag köper begagnade pocket på välgörenhetsaffären om jag inte går till biblioteket. Även de böcker jag köper lämnar jag oftast tillbaka igen. Kretslopp. På hyllorna hemma står sådant som jag inte kunnat mista: The Book of Ebenezer LePage. På spaning efter den tid som flytt. Sådant. När jag läser finns en entitet jag kallar jag. Inte när jag går. Men jag går.

Och nu står jag här och reflekterar över min reflektion i rutan. Han i rutan betraktar mig som det spöke jag är. Jag betraktar honom. En gång var han tjugo och levde för att resa. Ack, jo. Resa. Jag har femtio tusen dollar på banken. Det är inte ekonomin som skalat ner mitt liv men i femton år har jag nöjt mig med det lilla. Jag tycker att jag snuddar allt lättare vid marken där jag går. En reflektion i ett fönster är inget märkvärdigt men ibland kan ett spöke övertyga en om att man finns.

(Utmaning: bildpuff idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/cedpics/11795248563/sizes/z/in/photostream/ )

Att leka med Marietta

Mördarkungen sitter i Huvudskalleborgen på Dödsplaneten. Ur hans mun sprutar blod och små barn som han har tuggat lite på. De har ont och vrider sig. Alla har stora, äckliga tuggmärken på sina nakna kroppar... Vi försöker ta oss till grinden till de goda madamernas palats men den är låst med tjocka kedjor och hänglås... Vem är det som flåsar bakom oss? Som kommer närmare? Kan någon rädda oss? AAAGH!! Du vaknar. Kanske vaknar du för att du skrek. Kanske vaknar du för att du var på väg att dö. Man kan inte dö i drömmar, säger Marietta. Du tar din kudde och börjar traska uppför trapporna till mammas och pappas säng. Det dunkar i bröstet och svider i ögonen. Som tur är finns det en lampa i trappan. Tre mörka steg till sovrummet där uppe. Det går an, och mörkret inne hos mamma och pappa är nästan mysigt. Du buffar litet på mamma, som sovande ger dig plats, lyfter på täcket och lägger armen om. Ditt snabba hjärta påminner om någon som dog. Var det på riktigt eller på låtsas?

Du känner väl till Dödsplaneten. Huvudskalleborgen och Mördarkungen med. Du har... ärvt dem. Fått dem av Marietta.

– Den tjejen är sjuk i huvet, säger Patrik.

Han vill inte leka med henne. Aldrig. Tuffa Patrik. Du törs inte säga till honom att det ger dig något som du inte kan beskriva, att vara med Marietta. Leka med Marietta. Titta in i hennes blodiga värld.

Att leka med Marietta är att ge upp sig själv. Hon bestämmer allt. Hon för en in i olika miljöer, alla skrämmande. Först verkar det vara samma kaos som Marietta har i sin skolbänk – fast på ett annat sätt, förstås. Men sen – och det är det här du skulle vilja kunna förklara för Patrik och grabbarna... Sen händer något och man förstår att hennes värld hänger ihop. Hon har en värld som hon har byggt alldeles själv inuti sig och den är stor och fruktansvärd och... sann. Och när man ser det vill man ha mer. Till slut behöver man Marietta. Och hon vet om det.

– Mycket mardrömmar nu, gubben, säger mamma på morgonen. Vad är det du drömmer om? Vet du det?

– Inget, säger du.

Inannas mamma har sagt att Inanna inte får leka med Marietta.

Rakels mamma har sagt att Rakel inte får leka med Marietta.

– Inget, har jag sagt! fräser du.

Marietta kommer att vänta på dig på skolgården som vanligt. Du ska ha med dig fem platta stenar och den lilla dolken från pappas skrivbord. De behövs när ni ska göra er räd mot Kräkfurstens likgömma vid Trädet där sagorna slutar. Förväntansfull går du till skolan.

(Utmaning: leka)

Min dotter bär ett frö

Vi går i skymningen över gråa fält. Isvind i ryggen. Vinter till sist. Till sist vinter. Din gråa vantade hand på din gråa parkas, just där magen putar ut en aning. Jag ser det nu, när du berättat.

– Ska ni ta reda på om det är en pojke eller flicka? Många gör ju det nu.

– Det där får falla sig, mamma.

Du smyger undan din hand som om den gjort något otillbörligt.

– Det är ju synd att ni inte känt varandra så länge. Jag minns när...

– Vi har känt varandra i ett år.

– Pappa och jag hade...

– Jag vet.

Vi fortsätter tysta i vårt dystra hemmalandskap. Här har jag fött dig, närt dig, sett dig gå.

– Jag är förstås väldigt glad men också orolig, dristar jag mig till att säga.

– Du är alltid glad och orolig.

– Du får se själv, när du får egna barn!

Din hand far åter mot mellangärdet, landar något under det. Mina undre ögonlock svämmar plötsligt av tårar. Min dotter bär ett frö under sitt hjärta. I stunden när jag tänker det känns det som om jag själv blir satt på undantag.

– Det är synd att ni bor så långt borta. Jag kan inte hjälpa er så mycket.

Du tittar skyggt på mig och vi är hemma.

Vi har roligt. Gör en maffig lasagne, vår gemensamma hemliga favorit. Spelar Ticket to Ride in på sena natten, pappa, du och jag. När jag sen går från badrummet till sängkammaren passerar jag din halvstängda dörr.

– Tur att de inte bor så nära. Hon skulle kväva oss.

Du pratar med Jens. Jag lyssnar fast jag inte vill.

– Mmm. Mmm. Nej, mamma och pappa är inte direkt min förebild när det gäller kärlek. Det gäller mor- och farföräldrarna också. Ja, du fattar vad jag menar. Jag minns så väl...

Äntligen kan jag flytta mina fötter, som grävt sig ner i heltäckningsmattan. Jag vill höra. Jag vill inte. Smärtan spränger i bröstkorgen. Inte direkt min förebild... Det är så orättvist. Jag vill ruska dig, fråga vad du menar. Men jag vet inte om jag vill ha något svar.

(Utmaning: dotter)

Förhandlingen

Jag ligger i förhandlingar med min musa, hon med de udda raggsockorna, det trassliga håret och det tunna barnaskrattet. Hon som smet för en tid sen, alldeles nyss.

– Vad kräver du av mig? frågar jag underdånigt. Jag gör allt för att få dig tillbaka.

Hon svarar inte. Jag hör att hon är där. Det prasslar.

– Charlotte sa att jag skulle sticka vantar till dig. Jag tänkte att halvvantar...

Hon andas. Tungt.

– Nähä. Inte vantar.

Lång tystnad.

– Jag har förstått det som att dealen är att ju mer jag sitter framför datorn...

Nu prasslar det mycket. Är det ett irriterat prassel?

– Snälla, säg någonting!

Ett litet fniss.

– Nej, du har väl inte pratat med mig någonsin, varför skulle du börja nu?

Nu en tystnad som jag uppfattar som uppmärksam. Och en idé uppstår i mitt eget huvud, så som idéerna brukade födas förr – inte en idé till en saga utan handling eller en textsnutt utan slut utan en stark idé om mig själv.

– Jag är för ensam! tänker jag. Jag måste öppna mig mot människorna och världen!

Det är en tanke jag blir ledsen av. Jag känner mig otillräcklig. Men musan myser milt i min nacklob. Hon har mig nu.

– Ska jag kanske acceptera inbjudan att gå på bio i eftermiddag?

Då hör jag hennes skratt.

– Jag vet. Bio är inte så socialt. Men som en början?

Hon skrattar mer. Jag värms av att hon trivs hos mig och lägger försiktigt ner förhandlingarna för den här gången. Hon har mig igen. Ja, det är hon som har mig, inte jag som har henne. Och så har det alltid varit.

Mer om min musa i förrförra puffen.

(Utmaning: handling)

Tillbaka i zendon

Genom världarna tonar ljudet från din lilla klangskål, manar till lydnad, till allvar, till besinning. Du slår ytterligare ett slag. Jag lyfter ögonen mot ditt ansikte. Det är alldeles klart. Du ler. Mina val har varit besynnerliga. Jag kan aldrig hamna där du är. Som så många gör jag onödiga uppror mot sanningen. Du är ett med den där skålen. När du slår igen är du så närvarande att du inte finns. Jag törs vila med blicken vid linjerna kring din mun. Bävar men törs och alla mina begär är för stunden borta, uppslukade av det sublima. Din mun, dina ögon. Jag törs inte se dina ögon, mildheten som strålar ur dem.

Jag har gjort besynnerliga val men ett var detsamma som ditt. Vi började samtidigt i just den här zendon, krånglade oss tillrätta i en förskräckande obekväm halvlotus. Du var ung och hungrig, jag var äldre och påläst och seriös. Jag minns att vi sprang tillsammans från tunnelbanan en gång, för att vara här innan dörren låstes. Vi skrattade. Sen tog karma över. Det var som om du tömde dig på allt, jag blev bara mer full av intrikata funderingar. Länge sedan nu. Jag kan inte gå tillbaka. Inte heller du. Här är vi, du slår på klangskålen, jag tänder ljusen på altaret. Vi är likadant klädda, sitter båda i meditation. Nu bugar jag. Visar respekt för min väg. Min väg, som bar mig förbi den här zendon många gånger. Jag är här igen. Pannan mot golvet. Min halvlotus är obekväm ännu. Jag räknar fortfarande andetagen. Att sitta är som första gången varje gång. Stillnar.

Efteråt kramas vi. Du minns mig också. ”Det är som första gången varje gång”, anförtror jag dig och drunknar i dina medkännande ögon. ”Vad bra!” säger du. ”Vad bra!”

(Utmaning: resonans)

(zendo = meditationslokal)

Vid försvinnandet iklädd...

Det här har aldrig hänt mig förr: idag såg jag min musa skymta. Det var när hon stängde skrivarhålans dörr med foten och stack. ”Kla-bank” sa det och jag blev ensam i tystnaden. Ensam och snöpt. Jag försökte dikta. Det var förfärligt: Min unge brudgum damdamda/Jag tappar hår och tänder/Da damdamdamdadamdada/Han sig ifrån mig vänder. Jag försökte låta bli att inse vad hon betytt för mig i alla år. Alla uppslag, alla hugskott som jag tagit åt mig äran av – det var hon. Och nu var hon borta. Vem är jag, om inte en skrivande? Vad gör jag om jag inte kan sitta vid datorn och stirra på månen? Jag försökte trösta mig: man kan skaffa teve. Läsa böcker. Laga intrikata maträtter. Gå en kurs. Joooo. Men jag trivs bäst här.

Har någon sett henne? Min musa? Hon är rätt liten, har en grå och en grön raggsocka och någon form av pjäxor. Hon såg lekfull ut. Den som finner henne åt mig ska få sin vikt i knäck. Och själv ska hon få... Jag vet inte vad musor gillar. Typiskt. Det var väl därför hon försvann.

(Utmaning: skymta)

Bland de lyckade och fantastiska

Stora och vita, som muterade sockerbitar, ligger funkisvillorna strödda över sluttningarna i Södra Ängby och ikväll, ikväll, sitter jag i en av dem. Jag och de lyckade. Jag och de fantastiska. Vi är en handfull vuxna som har julgransplundring. Vinet är maffigt och den vegetariska buffén fulländad. I den varma atmosfären ännu doftstråk av glühwein och pepparkakor. Bland de lyckade och fantastiska är atmosfären alltid varm och jag hyser en näpen eufori, det bubblar om mig, jag kan inte stoppa mig själv. Här vill jag vara. Jag slänger käft med Stefan, analyserar världen med Carl och kramar kärvänligt Annelie. Jag borde väl vara i periferin men rör mig aningslöst mot en mittpunkt. Leker. Spelar teater. Går på. Det finns inga hot. Jag är utsläppt, lössläppt, avslappnad. De lyckade och fantastiska har öppnat famnen för mig ikväll och generöst breder jag ut armarna tillbaka. Tills viskningen kommer, viskningen från något i mig som vet mer om mig an jag: Du spelar Speciell. Du spelar den Mystiska Främlingen... Förtretat baxar jag tillbaka rösten dit där den hör hemma, i en plomberad låda i det stålgrå utrymmet som kanske kallas själ. Ikväll ska jag bara trivas. Men viskande röster lyder inga plomberingar. När klockan slår tolv och jag tumlar utför trappan, utan att tappa en enda allväderskänga, knakar det redan och brakar därnerifrån det stålgrå. I beckmörkret i Judarnskogen dyker viskningen upp igen: Behöver du verkligen basera din självuppfattning på hur olik andra du är? Ja. Men. Jag är ju det. Ett original. Ju. De vet det. Blir allting mer värdefullt för att du sätter din personliga stämpel på det? Nja. Njä. Vad orättvist. Så kan man väl inte säga? Är det det jag gör? Nu bränner tårarna och jag har i distraktion slagit in på fel stig. Jag står helt frågande inför utfallet från mitt inre, så för att trösta mig tänker jag på några ord av Torgny Lindgren. Klockan är halv två när jag kommer hem. Jag går till bokhyllan, tar fram Ormens väg på hälleberget och får skratta igen: ”I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller vad som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå det särskilda vis som du har skapat oss.” Mitt skratt är ödsligt och självöverslätande. Jag har fått korn på något som jag antagligen kommer att glömma igen, för den gåta jag ställts inför av mig själv har jag inte lyckats lösa. Djupt tacksam lägger jag varligt gudarösten till rätta i lådan. Jag låser inte. Förundrad går jag i säng. När jag vaknar morgonen därpå är jag lös i fibrerna och skör. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mig själv.

(Utmaning: viska)

Life and letters

Kajs fot i gummistöveln kickade igen torpdörren så att rutorna skallrade. Trappen tog hon i två steg. Hon sneddade över bäcken bort mot södra hygget. Orden hon just läst i mejlet trummade otakt mot insidan av hennes huvudskål. ”Har du några foton av Emelie och Gustav tillsammans?” ”Är det sant att de träffades på S:t Lars?” ”Det är särskilt värdefullt att få veta allt du minns om Emelies inläggningar.” ”Jag är förstås särskilt intresserad av andra relationer i Emelies liv.” ”Är det sant att Gustav inspirerade till Henrik-karaktären i Buren av åska?”

På en kulle avbröt hon vadandet i riset och ringde Gustav för första gången på många år.

– De har fått tag på dig, sa hon mörkt in i telefonen och fortsatte:

– De förbannade biograferna!

Den första biografin över moster Emelie kom 1992. Då hade mostern varit borta i bara fyra år. Den var jämförelsevis beskedlig, en litterär biografi av Carl-Magnus Mählkvist, som dock glunkade litet om självmord. I början av 2000-talet var det dags för den andra. Skribenten, vars namn hon inte gärna mindes, hade vänt upp och ner på hela familjen med sitt frossande i detaljer om äktenskap, snedsteg, skilsmässor, utsatta barn, arvstvister, vänskaper och konflikter, sjukdom och död. Symtomatiskt var bibliografin inte fullständig och namnen på två romaner felaktiga. Uppriven hade Kaj ringt vännen Klara, som visade sig vara lika entusiastisk som Kaj var äcklad.

– It's the name of the game, sa Klara. Life and letters, du vet.

– Men det är våra liv också! Och stackars Emelie som var så hemlig om allt! Vilket öde.

– Om man ska vara hemlig får man akta sig för att bli uppburen författare.

– Men boken är orättfärdig och osann! Nu kommer folk att tro att jag norpade åt mig torpet från Sören!

– Du står väl över vad folk tror! Have to go now...

– Mer life and letters, muttrade Kaj för sig själv där hon klafsade fram. Hon hade kommit till Rödbromyren nu, skulle bara korsa tallmon och ta sig hem. Hon hade fått tag i en endaste positiv tanke under sin furiösa promenad och den var att moster Anita, naiv uppgiftslämnare till de tidigare levnadstecknarna, gått hädan. Nu fanns bara hon själv och hennes bror Sören. Hon skulle prata med Sören vad det led.

Kaj kom hem till torpet, smög av sig stövlarna och tassade in i skrivkammaren. Datorn blinkade gult för ytterligare ett mejl. ”p.s. Jag räknar med att min fotograf får plåta Emelies skrivvrå”, stod det där. Hon skrattade till. ”Visst!” svarade hon. Life and letters. Det kunde hon bjuda på. För Emelies skrivvrå var sedan länge hennes egen skrivvrå och bara hon visste vad som tillhört Emelie. Den gamla Olivettin hade hon sålt innan Blocket fanns och Emelies sekretär var hennes belamrade datorbord. Allt var omflyttat med pietetsfull brist på pietet. I fönstret stod alltid en blomma i en hattformad skål av kristall. Den skulle fotografen säkert gå igång på. Kaj hade köpt den själv som sjuåring. En biografisk detalj som ingen någonsin skulle få reda på.

(Utmaning: öde)

Perspektiv på det vanliga

”Schloofs” låter det när våra skodon sjunker ner i den vattensjuka gräsmattan utanför Åkeshovs slott. Den som har de gröna gummistövlarna är jag. Den som har de rosa med stiliserade japanska kattungar på är du. Och regnet som faller över oss båda är regnet. Sprött och stilla stämmer du upp till sång: ”En vanlig grönskas rika dräkt...”

– ”Vänlig”, rättar jag.

Så många skolavslutningar har du inte varit med om än.

– På sommarn är det ”vänlig”, på vintern är det ”vanlig”, säger du och börjar om från början:

”En vanlig grönskas rika dräkt...”

– Men grönska är väl inte vanlig på vintern? På vintern ska det vara snö. Vi borde åka skidor nu!

Du stannar, tittar upp mot mig, allvarlig.

– Den är vanlig nu. Den har varat ända sen påska.

Jag kontemplerar det perspektivet medan jag rensar tänderna med en ekkvist.

– Det är alldeles för varmt, säger jag lamt.

– Jag vet. Glaciärerna smälter vid polerna.

– Så du vet.

– Alla vet. Teodor i min klass är... är sjuk av oro.

– Och du?

Du fäller huvudet bakåt och jag gör automatiskt detsamma. Lindarnas kronor flätar tak över oss.

– Jag tror... börjar du med outgrundliga blicken uppåt mot trädtaket. Så ändrar du dig.

– Nej, jag tror inte. Jag försöker klara mig med ironi.

– Barn vet inte vad ironi är, säger jag förhastat.

Allt man lärt av Muminmamman är inte nödvändigtvis sant i alla situationer.

– Jag klarar mig med att göra det jag vill göra. Samla Hello Kitty och lära mig laga mat. Läsa om grundämnen och andra länder. Man får inte bara sätta sig och vara förtvivlad.

– Du får mig att tänka på en man på 1500-talet. Han sa att om världen går under i morgon, ska jag idag plantera ett äppelträd.

– Luther.

– Hur visste du det?

– Jag går i skolan, du vet, säger du lätt avfärdande.

– Du. De har dagens lunch på slottet. Ska vi äta litet?

”Schloofs” låter det när vi lirkar stövlarna ur hålen, där vi sjunkit ner. Vi plaskar runt slottet till huvudingången. Du går fram till julgranen som står utanför, omfamnar den så långt du räcker och snusar in dess kärva doft.

(Utmaning: ”vanlig”)

(tack till Werner Aspenström)

FORMA

Natt före nyår: snart ser vi bara svansen av Ormens år. Den trettioförsta januari travar Hästen in, fri och rolig. ”Jag har aldrig varit så arg som i år” säger du. Jag bryr mig inte om att fråga vad du varit så arg på, det mesta vet jag ju, och jag säger definitivt inte att min egen ilska dalat. Det kanske du ändå anat, för du far plötsligt ut: ”Du, du har ju inga åsikter längre!” Jag säger inget, skär bara ytterligare några potatisstavar till vår Janzons. Det går inte fort men de blir tunna, jämna och fina, precis som jag vill ha dem. Du grinar över löken: ”Ska du lova något i år?” Jag tänker efter. ”Vet inte. Det brukar komma spontant. Du då?” ”Jag har massor av funderingar. Jag ska förstås lova att göra allt för att rösta bort den här skitregeringen men jag vill gärna komma på något mer privat.” ”Du har ett helt dygn på dig. Själv har jag funderat på att ha ett motto för nästa år.” ”Ett motto? Berätta!” ”Det är långt. Det handlar om formgivning.” ”Om att formge potatis?” säger du sarkastiskt och far med blicken över mina prydliga potatistravar. ”Om att formge livet.” ”Säg!” ”Det är långt. Jag måste läsa innantill.” ”Jaha,” säger du mindre intresserat. ”Läs det då.” Jag hämtar din gamla snedlästa Walden ur bokhyllan och bläddrar fram: ”It is something to be able to paint a particular picture, or to carve a statue and so to make a few objects beautiful; but it is far more glorious to carve and paint the very atmosphere and medium through which we look. Every man is tasked to make his life, even in its details, worthy of the contemplation of his most elevated and critical hour.” Du står och gapar, hötter sen med kniven mot mig och säger: ”Din mossiga, högstämda gamla övervintrade tonåring!!! Thoreau! Lova mig en sak – bara lova!” Du fryser rörelsen med knivspetsen farligt nära min kind. ”Vad ska jag lova?” frågar jag. ”Börja i terapi!”

(Utmaning: ”Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår: A, R, F, M, O”)

(Mina ord: arg, rolig, fri, motto, orm)

Om gräs

– Pappa! När vi blir fattiga, kan vi äta gräs då?

– Vi blir inte fattiga, Minna.

– Men om...

– Nej, det är konstigt men våra magar klarar inte det. De flesta andra växtätare kan äta gräs. Men vi kan göra mycket annat med gräs...

Så började pappas livslånga lektion om gräs och halvgräs. Alltid fanns det en berättelse om gräs men jag minns bara tre. Den första ägde rum när vi nöjt kådtuggande hjälptes åt att hugga siktgator uppe vid passen vid Gattjaur. Jag var inte stor och glömde att hålla munnen stängd, så mitt kådtuggummi fick aldrig den rätta konsistensen. Men en liten såg hade jag och sågade sly nära, nära marken, för så var jag lärd, och fortare än jag visste satte vi oss med konten och fikade.

– Därborta tog vi skohö, sa pappa och pekade mot ett videsnår i det sanka. Inget värmde som skohö.

– Vad var det? frågade jag, för så var jag lärd.

Och pappa berättade om den höga, tunna starren, som skördades i augusti och slogs mjuk mot stenar och han visade ungefär hur man skulle stoppa skon, den lilla vikningen vid hälen så att det blev en liten klack och han berättade mycket mer som jag inte kunde bevara, jag satt och sög på min Festis och det gjorde litet ont i armarna och det surrade i luften av mygg och det var frid.

En annan gång kom jag in i föräldrarnas arbetsrum, litet större men inte mindre vetgirig. Pappa tog fram ett långt tjockt strå med en brun vippa på och snurrade det framför mina ögon. När han saktade rörelsen såg jag att strået var trekantigt.

– Vad är det? frågade jag som jag var van. Gräs?

– Grässläkting. Papyrus. Den växer i Medelhavsområdet.

– Kan vi använda den med?

Pappa svarade inte utan tog fram sin Victorinoxkniv och började skiva strået på längden i långa platta remsor. Han la ett lager remsor vertikalt och ovanpå det ett annat horisontellt, täckte de två lagren med ett papper och började banka på det. Efter en stund tog han bort papperet och lyfte upp papyruset. Nu satt det ihop i ett litet, litet ark!

– Känner du igen det? log han.

– Den egyptiska bilden av Nut och Geb i vårt rum...

– Ja, den är målad på papyrus.

– Papyruspapper?

– En föregångare till papper. De gamla egyptierna uppfann tekniken. Det växte mycket papyrus vid Nilen då.

Den sista historien berättade han morfinhög på sjukhuset inne i Umeå. Jag satt och svamlade som man kan göra vid en dödsbädd, påminde honom om den sommaren vi provade att göra skohö som i gamla tider.

– Det har varit mycket gräs, pappa.

Han tittade på mig med vattniga, blå ögon och log. Så gav han mig tillbaka mitt barnanamn och jag rös utefter ryggen:

– Ja, Minna. Man måste nog säga att gräsen regerar den här planeten. I tysthet, förstås. Jag tänkte faktiskt på ett gräs härförleden. Bambun.

– Mmmm.

– Jag var tvungen att tänka på det när jag hade som mest ont i magen. Du känner väl till den kinesiska bambutortyren?

– Lite vagt. Spetsad, snabbväxande bambu får växa in i kroppen på en människa, typ.

– Ja, det sägs så. Jag vet faktiskt inte om det är en skröna. Kan du kolla upp det, tror du?

– Visst.

Jag plockade fram telefonen. Allt som vi måste prata om hade vi sagt för länge sedan. Nu fanns tid för litet halvintellektuellt småplock. Kolla upp bambutortyr, som sägs ha använts mot krigsfångar av japanerna under andra världskriget. Vi fick fram ett par metoder, vi fick fram att det verifierats att det funkar men allt var ganska luddigt och det gick för långsamt.

– Jag gillar inte att surfa på den här, sa jag. Jag kollar på datorn när jag kommer hem och så pratar vi i morgon.

(Utmaning: gräs)

Flytta väggar

Min tunna hud var gränsen mot yttervärlden och min yttervärld var detta enda – cellen; en högsmal kartong, en färglös behållare med unken luft, en död livmoder. Jag hade börjat vagga när jag satt hopkrupen på britsen. Mina goda föresatser hade nästan helt kommit på skam. Det var åtta streck på väggen nu, åtta streck som jag mödosamt karvat med det enda spetsiga föremål som stod till buds: britsens hörn. Åtta dagar och mitt mentala försvar var uppluckrat. Visst, jag sjöng sånger och berättade historier för mig själv och frotterade mig i minnen men inte från en position av lugn utan desperat, med frenesi och jag började känna att boten skulle kunna ge soten. Ja, efter bara åtta dagar var jag rädd för att bli deprimerad eller i längden psykotisk av att rabbla mina ramsor. Hur lång skulle isoleringstiden vara? Jag hade föreställt mig ett par – tre veckor men det var bara taget ur luften, egentligen.

Jag kom på att jag skulle titta på mina händer. Det gör mig ofta lugn men nu märkte jag att de darrade. Det hade de aldrig förut gjort. Mina händer darrade, min hjärna skenade och väggarna tycktes närmre varje gång jag tittade upp. Cellen höll på att krama mig till kvävning. Då kom jag på att jag skulle försöka vidga den där yttervärlden. Jag lutade mig mot den råkalla väggen och slöt ögonen.

Jag föreställde mig en lång, bred korridor utanför pansardörren till min cell. Det var inte bara fri fantasi, jag visste hur rösterna från vaktmanskapet studsade mot väggarna när de gick förbi. En lång, bred korridor med, säg, tjugo isoleringsceller på varje sida. Denna långsmala konstruktion, bestämde jag, utgjorde Isoleringen och gick diagonalt ut från huvudbyggnaden, där de interner som inte hade isolering fanns. Där såg jag ett matrum med spinkiga stolar... Här blev det svårt. Jag hade ingen aning om hur livet i ett fängelse ter sig, hur skulle jag då kunna veta hur de gemensamma utrymmena var disponerade? Jag räddade mig ut på gården, en stor, nedslående yta som var cementerad. Där fick de fångar som inte var isolerade komma ut ibland. Den här gården såg ut som ett provisorium, en avstyckad del av fängelseparken, som var betydligt större. Där satt plitarna när vädret tillät i skuggan under träden och åt sin mat. Deras glada röster hördes långt omkring. Därför framstod fängelset som ett ganska behagligt ställe för förbipasserande. De såg trädkronorna sticka upp och hörde skratten. Jag föreställde mig också en hög grind, som såg trevlig ut från utsidan men ganska ruskig inifrån.

Jag behövde inte titta på mina händer. Det räckte att känna att det imaginära, åtdragna bandet runt bröstkorgen var borta. Jag hade sånär klämts ihjäl av min cell men nu hade den vidgats igen. Jag öppnade ögonen och såg att det var sant.

(Bildutmaning idag, bilden tagen från http://www.flickr.com/photos/fotolamancha/10992411744/sizes/z/in/photostream/ )

(Den här huvudpersonen finns också i den här texten )

Du och jag

Det roliga är att jag inte blir orolig.

Det konstiga är att allt är okonstlat.

Det viktiga är att inget är oviktigt.

Låt oss fortsätta så, lyssnande och lärande, vidöppna för varandra, steg för steg, du och jag.

(Utmaning: konstigt)

Skogsstjärna

Jag vet inte allt min vuxna dotter hävde ur sig mot mig idag men ”beroendeproblematik” hörde jag tydligt. ”Beroendeproblematik”! Hmpf. Jag blev så ilsk att jag nästan fick blodstörtning. För att stilla mig blev jag tvungen att gå ut i bersån och plocka fram pavan jag har där bredvid, under gambjörken. Det var allt sammantaget jäntans eget fel. Sen tog jag mig en fredlig hutt eller två och betraktade en humla som drönade bland syrenvipporna. Försökte lugna mig därvid. ”Beroendeproblematik”! Det är människor med sådan vokabulär som förorsakar skakningarna som gör att man måste ta ytterligare en tår på tand. Beveka kroppens reaktioner, så att säga. Det var en fin pava, fylld med destillat på prima bintje som sen fått ligga till sig i stormyrstacken här bakom. Ädla droppar, att njutas med andakt, inte i affekt, som nu. Vad vore jag utan min skogsstjärna? Den där gamnuckan blir min död. Socionom, bevars. Konstiga termer från universitetet i Ume. Hon är väl så bitter för att hon aldrig kommer till. Unnar inte en ann den enda njutning man har på sin ålderdom.

(Utmaning: skriv fem ord på B och en text som innehåller minst två av dem”)

(Mina ord: blodstörtning, beroendeproblematik, berså, bintje, beveka)

Familjerna

Jag samlar på familjer. Nyast är svärfamiljen, ett nytt slags kärlek. Ett par familjer har jag varit bihang till i tjugotalet år – Tavaresfamiljen och familjen i Tallis. Så har jag min lilla biologiska familj, så klart. Den har jag alltid haft, fast den utökas och decimeras efter hand – en pappa som dör, en äkta man som kommer till. Brorson Amos växer och är ett slags nav.

På senare år har jag börjat vara med och skapa helt nya familjekonstellationer, där jag inte är ett bihang utan en fullvärdig medlem. Det är först och främst djurfamiljen, som består av Stefano (giraff), Håkan (mus), jag själv (sköldpadda) och Cosmas (struts). Och så har jag min medmatte, A, som äger min hund från svanstipp till nos, liksom jag äger hennes. Det är samma hund och han heter B. Vi är rätt och slätt ”familjen”, A och B och jag, och även den har utökats. Jag har bidragit med husse C, A med matte N... Nej, om N vill kalla sig matte än är jag inte säker på. Hon bor inte mycket med B men har köpt honom en borste. Borstar honom fin och fluffig. Vi vill inte säga att vi föredrar hans distinkta skruvar av hår.

En person med många familjer är rik. Så kan till exempel S från Tavaresfamiljen, mamma från den biologiska familjen och matte A från ”familjen” gadda ihop sig när jag är ledsen och föreslå att jag ska ha hunden B litet till; hunden B, den lilla kamraten som just nu sover med nosen mot min fot. Den lilla kamraten som tar en i hampan och visar världen där ute, med fjolårslöv och väta och spännande barn och inte minst grannhunden S, som löper.

– Han är ju vårt psykpenicillin, sa A om hunden B. Nu är det du som behöver honom mest.

På söndag ska jag åka och lämna honom till A. Han och mamma från den biologiska familjen har burit mig över det värsta. Nu ska jag nog klara mig själv. Annars har jag mina familjer att gå till. Visst har jag det bra?

(Utmaning: nos)

Önskelistan

Min önskelista:

Gamla galna, deprimerade Brita, som gråter över sin ensamhet

Min kompis, som är på kant med sin familj

Adel från Tunisien

Den lilla ryska familjen i porten här intill

Med flera...

När jag blir stor på riktigt och julen är hos mig, ska man få bjuda vem man vill. I år fixade jag i familjens sköte in en god vän som gick jour och alla tyckte det var kul att han kom – men jag skulle vilja bjuda så många fler. Se ovan. De tillfälligt eller permanent sammanhangslösa. De av de sammanhangslösa jag känner, i alla fall.

Suck. Jag blir nog aldrig stor på det sättet. Det är för billigt och bekvämt att bo litet. Men nästa år kanske jag ändå ska våga presentera önskelistan för de mina. Tänk – i bästa fall går alla och klämmer på liknande önskningar... Vad skönt det vore, att vidga litet. Jag tror inte jag är den enda som önskar det.

Om detta måste vi berätta

Idag är det dan före dan. Familjen har varit hos farmor och farfar i två dagar. Allt har gått bra. Det är lättare på vintern, att gömma sig. Det är tjugonio grader kallt och en läskback som farfar glömde på förstukvisten har frusit. Stelnade kaskader av sockrad is ur tjugofem flaskhalsar av glas. Den lilla flickan skickas ner i källaren för att hämta leverpastejen, som ska provsmakas. Aningslöst studsar hon ner för den branta, krökta trappan. Det luktar fukt och potatis.

Matkällaren är längst in. Först är badrummet, sen ett par smattar som knappt används och så matkällaren. I den andra smatten sitter han. Farfar. Det är oväsentligt men det råkar vara så att han gör i ordning julkrubban. Farfar och flickan möts över ett Jesusbarn som tycks gallskrika. Är det inte något om kvarnstenar han gastar? Men det hjälper inte. Ingen kan höra. Hon är medveten hela tiden gubben öppnar hennes jeans. Sen känner hon hans finger och hon sluter sig för världen, kan inte minnas mer. Hon är intensivt någon annan stans medan han håller på. Hon blir tio i januari och har lämnat sig till honom – tills hon kommer på:

– Farfar! De kommer att undra! Mamma och farmor bad mig gå och hämta leverpastejen.

Motvilligt gör han henne i ordning och stoppar in sin bleka grej i byxorna igen. Han kysser henne med blöt tunga. ”Säger han 'vår lilla hemlighet' så skriker jag” tänker hon men han daskar henne bara därbak och säger:

– Så. Gå. Till leverpastejen!

Han sitter och tittar på henne när hon går. När hon kommer tillbaka är han försjunken, ställer med oändlig ömhet ut änglarna mitt för herdarna, i markerna, en bit från själva stallet. Han kommer att stråla när han kliver upp ur källaren med den stora brickan med julkrubban.

– Nu kan julen börja, ska han säga. En välsignad jul till er alla.

Flickan går till mamma.

– Hur länge ska vi stanna?

– Det är en bra helg i år. Vi stannar till den andra januari.

(Utmaning: skam)

En gammal människas önskan

Svep mig i linne. Klä på mig mina vadmalstunga sjok av tyg, pansar av filtad ull. Oformlig och tyngd vill jag gå fram – en entitet som nästan är en människa. Ingen ser mig då, ingen kan tillskriva mig en kropp. Allt det som är kroppsligt är förbi. Jag är ett litet smuts i marginalen. Om än människor rör sig i mitt synfält har jag förlorat plikten att höra till. Jag är satt på undantag. Jag ska bära min obekväma klädnad i ensamhetens berusning. Ingen ska komma mig nära. Allt det är förbi.

(Utmaning: klä)

Stimulanspaket

Efterfrågan på julfrid behöver inte stimuleras, däremot utbudet av julstädning. Hur gör man det, när den tilltänkta städerskan uteslutande stimuleras av att nudda ett tangentbord med fingertopparna? Där sitter hon medan dammet dalar överallt utom just på tangentbordets rektangel. Hon kanske får ett stimulanspaket i julklapp men då är det väl för sent?

(Utmaning: ”stimulera”)

Låt ditt bröd fara...

Tänkvärda ord från Predikaren 11:1 (förrförra bibelöversättningen):

        LÅT DITT BRÖD
   FARA ÖFWER WATN,
SÅ VARDER DU DET
                       FINNANDES
               I LÄNGDENE

(Utmaning: längd)

Musiken och jag

Jag växte upp i ett hem renons på musik. Min mamma var extremt ljudkänslig och klarade på sin höjd den mildaste muzak, allt annat var ”skrammel”, ”buller”, ”oljud” – särskilt rockmusik. Själv fascinerades jag av mina kamraters känsla för musik. Jag hade ingen. Enbart på musiklektionerna i skolan fick jag kontakt med musik. Där sjöng jag när jag tillhölls att sjunga och tystnade när magistern slog av. Mitt A vibrerade på exakt 440 Hz varje gång men vad det innebar var det ingen som förklarade för mig. Jag var med i skolkören och sjöng solo på vissa avslutningar. Om någon hade frågat mig skulle jag ha svarat ja. Ja, jag tyckte det var roligt att sjunga. Jag var bra på att sjunga, tyckte det var roligt att sjunga men jag hade inte känsla för musik, som mina kamrater. Jag hade ingen musiksmak. Det hade mina kamrater. Jag lyssnade aldrig på musik. Det gjorde mina kamrater. Det konstiga var att ena veckan var det ena skitbra och det andra töntigt, andra veckan var det något annat som var skitbra och då var det första apdåligt. Det var omöjligt att orientera sig i hur man skulle tycka. Jag såg sångerna som mina vänner och förhöll mig artigt intresserad till de flesta av dem. Att tänka sig att ta vissa till sitt hjärta och dumpa andra tyckte jag kändes oförskämt.

Jag var en särling i vår klass. Jag ville accepteras i dess mitt. Då gällde det att gilla rätt sorts musik.

Att helt enkelt lyssna på diverse topplistor och anpassa min icke existerande smak efter dem var litet för enkelt, så den idén slog mig aldrig. Jag är inte ens helt säker på att jag var medveten om att sådana listor existerade. Nej, jag valde en annan väg. Jag hade nämligen upptäckt att vissa av de riktigt coola i klassen älskade helt annan musik än den gängse popen. De hade själva sökt sig fram till den musik de tyckte om, en attityd som attraherade mig. Jag gick således till skivavdelningen på det lokala varuhuset och plockade i reabackarna. Det fanns alltid två gula backar med skivor som tillhandahölls till priser långt under de normala. Där sökte jag efter tuffa omslag, helst från USA. Svettig under lysrören, angelägen om att avlägsna mig om någon i min klass skulle komma att dyka upp, stod jag och småtrampade och funderade.

Oftast blev det ingenting. Mamma blev så orolig när hon såg mig dyka upp med någon enstaka platta. Och jag själv var så orolig för att välja fel, att jag helst inte valde alls. Efter en halvtimme gav jag upp och steg ut i det sega novembermörkret, smög mig hem som den outsider jag var, till det outsiderhushåll jag tillhörde – det absolut enda, får man förmoda, som inte hade en stereo.

(Utmaning: platta)

På väg

Jag gör det inte i första hand för att få motion. Jag gör det för att det rensar mitt huvud på tankar. Ont ska med ont fördrivas, som känt är. Det är en vansinnig fart på tankarna när de rensar andra tankar där uppe i min tanke-tank samtidigt som fötterna, vars roll i reningen är oklar, studsar där nere. Studsar och går på.

Jag gör det gärna bland folk. Vill gärna vara tillhörig ett sammanhang. Norra Upplands alla motionslopp har sett mig starta i min toppiga mössa och min skönaste luvtröja. Ännu har jag inte lärt känna någon i löparkretsar. Man springer liksom ifrån varandra. Den jag lärde känna skulle vara min tvillingkropp, någon som löpte i exakt samma tempo som jag.

Jag gör det ofta sjungande. Alla vansinnestankar som spinner loss i vindsröjningen i skallen söker utlopp. Nyss rappade jag: Vad är detta för en resa? Är vi med i samma lopp? Om vi kommer till ett vägskäl, tar gemenskapen stopp? ”Tar stopp” är kanske inte bästa nutidssvenska men jag ställer inte så höga krav. Alla texter improviseras fram under den toppiga mössan.

En gång gjorde jag det på pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Började springa, alltså. Det var för att det inte tjänade något till att vandra. Man blev inte högstämt andlig bara för att målet var Santiago. Det viktigaste var att komma iväg snortidigt på morgnarna, för om man inte kom lika snortidigt på eftermiddagarna till nästa hostel fanns det inte rum för en i härbärget. Det var inget speciellt andligt med det.

Då är det andligare att springa litet. Ensam för sig själv, omgiven av andra. På det sättet är det som livet. Har du tur hittar du nån som springer i samma takt som du, om så bara för några steg. Kanske ni hinner utbyta något. En blick, ett snäckskal, en hemgjord sång: Jag har en akvedukt som man kan åka i, en akvedukt som går på hjul...

(Bildutmaning idag: http://www.flickr.com/photos/mainerunningphotos/10794433096/ )

Palt med poltergeist

Syskonlikhet? Knappast. Syskonkärlek? Om. Du for omkring som en poltergeist i din kamp mot patriarkatet, hela samhället var din arena och allt det jag såg som viktigt var perifert för dig: sömn, näringsrik mat, ja, också skönhet. Jag brukade säga att man borde använda pluraländelse när man talade om dig. Du hade sådan kraft. ”Kvinnor”, inte ”kvinna”. ”Petronellorna” kommer på middag, inte ”Petronella”.

Allt som oftast kom du faktiskt på middag. Du prioriterade det – jag vill tro att det var för att du älskade mig. Du älskade mig och du älskade min palt, äkta gulgrå pitepalt, gjord på mandelpotatis men utan kornmjöl, en hyllning till vår äldsta barndom i norra Norrlands kustland. ”Jag skulle kunna äta det här jämt,” sa du och jag trugade på dig en beskrivning av hur man gör: ”... och smeten ska vara så lös att den nästan rinner mellan fingrarna...” avslutade jag och såg att du var på en helt annan plats.

Den här gången var det Afghanistan, fick jag veta. Ett revolutionärt kvinnokollektiv som behövde stöd. Tre medlemmar redan fängslade av talibanerna. Behövde lyftas fram, få medial uppmärksamhet i väst. Du skulle åka följande måndag.

”Du får inte,” sa jag misslyckat. ”Är du inte rädd?” försökte jag locka fram nejet ur dig själv.

Du såg helt enkelt inte faran. Eller så hörde också ditt eget liv till det som var perifert för dig.

Den kvällen ställde jag upp en ny pannå på staffliet, väldigt ovanlig i formatet – den var väl ungefär en gånger en meter. Där målade jag allt jag var rädd för i den stunden. Jag skulle ge den till dig när du kom tillbaka. Landskapet var bisarrt. Jag skulle dölja det bakom ett transparent draperi hade jag tänkt men jag hann inte så långt. Budet kom bara någon vecka efter att du hade åkt. Besvärjelsen hade misslyckats. Den konstiga kvadratiska tavlan hamnade bakom bokhyllan i skrubben.

(Utmaning: välj fem ord på P och skriv en text som innehåller minst två av dem)

(Mina ord: poltergeist, pannå, patriarkat, palt, pluraländelse)

Gandhi i trappan

Jag tordes inte ta rollatorn till tunnelbanan längre. Hissen stod tre gånger av fyra. Jag åkte givetvis inte kommunalt mer än när det var oundgängligt. Det var en pärs. Redan när jag var framme vid tunnelbanan var jag skev i ländryggen av att gå med käpp. Smärtan strålade genom nervbanorna. Och så var det de tjugotre stegen upp till perrongen. Käppen fick ta så mycket vikt, det förundrade mig att den inte spjälkades. Jag räknade många långa sekunder för varje trappsteg.

Plötsligt dundrade det till där uppe. Ett tåg hade kommit in från stan och mot mig i trappan slamrade en störtflod av resenärer. Jag hukade instinktivt och höll fast mig med båda händerna i ledstången. Jag ville bara att det skulle gå över. Då fick jag en hård stöt av en portfölj i magen. Portföljägaren var brokig i ansiktet och såg ut att vara på krigsstigen.

– Öh! Vi har fortfarande högertrafik i det här landet! skrek han.

Jag förstod att han var stressad av många andra saker också, bara i viss mån kunde jag ta hans utbrott personligt.

– Förlåt! väste jag, dubbelvikt efter slaget. Käppen hade jag tappat. Den hade dunsat nerför trappan, var förlorad i människoströmmen därnere. Tur, tänkte jag, att ispiggen var uppfälld.

Mannen hade stannat bredbent mitt emot mig. Vi stoppade effektivt flödet i trappan. Nu hötte han med handen mot mig.

– Gamla kärringar som du har väl andra tider att åka och shoppa på. Du behöver inte ge dig ut mitt i rusningen!

Jag log mot honom. Han fick mig att tänka på Gandhi, som en gång blev tillfrågad om han inte blev arg över engelsmännens kränkande beteende. Då svarade han: ”Visst kan man bli arg när man blir kränkt. Men om man har en god självkänsla blir man aldrig kränkt”. Det läste jag en gång i en intervju med AnnBritt Grünewald i SJ:s tidning.

– Står du och skrattar åt mig, tant? sa portföljmänniskan.

Då skrattade jag faktiskt till. Jag började berätta för honom om AnnBritt Grünewald och Mohandas K. Gandhi, långsamt och omständligt berättade jag tills han muttrande avlägsnade sig, efter att ha utstött ett:

– Du är ju för sjutton inte klok.

(Utmaning: trappa)

Särkproblem

– Inte lappad. Förlängd, säger mamma bestämt och håller min gamla luciasärk på sträckta armar.

Den nya biten lakansväv lyser blåaktigt och får särken, redan gulnad, att se ännu värre ut. Det spänner av gråt i min hals, helt i onödan. Det går inte att ta ut min besvikelse på mamma. Nej. Jag är inget monster. Jag får gråta inombords, tyst hugga av bitar av mig själv, göra katastrofen till ett litet problem att administrera. Hur gör jag? Jag har ett solo, ska kliva fram framför lucian. Det får inte ske. Jag måste ändra på det.

– Eh, säger jag på genrepet dagen därpå. Jag tycker det är snyggare om vi som är solister inte kliver fram. Så det kommer som en röst ur massan, liksom. Det är väl bara lucian som ska glänsa? Det tycker i alla fall jag.

Jag har tur. Marika har inget solo – i så fall hade mitt förslag inte gått igenom, det vet jag. Fröken sänker huvudet, grunnar, sen tittar hon upp och säger:

– Annli har rätt. Det blir värdigare så. Dessutom är det vettigt ur brandsäkerhetssynpunkt att ni inte springer fram och tillbaka.

Lättnaden gör att jag märker hur uppblåst jag är i magen. Det är alltid så här. ”Nej, jag har hellre en gammal Nokia.” ”Nej, jag kan tyvärr inte gå på maskeraden.” ”Nej, jag är inte fikasugen just nu.” Mamma som gör så gott hon kan. Ett vet jag: när jag blir så stor att jag kan ha barn, ska jag vänta och vänta tills jag har råd med absolut allt den ungen skulle vilja ha. Absolut allt.

(Utmaning: lapp)

Testning

Det första jag tänkte på var dina smäckra händer. Jag ville att de skulle greppa ett gammaldags klämbräde men de spelade över tangenterna på en djupsvart liten dator. Det andra var din röst.

– Lös uppgiften stående på ett ben, sa du nu neutralt men med timbre.

Du var verkligen proffsig. Jag kunde inte låta bli att undra hur dina smala neutrala händer skulle komma att kännas, spelande på min ryggradsfagott.

– Lös uppgiften samtidigt som du räknar högt baklänges från etthundra.

Fråga psykologen: Vad gör man om man blir kär i psykologen under en psykologtestning?

– Lös uppgiften stående på huvudet.

Jag gjorde min kropp neutral som dina händer för att bli värdig din fingerekvilibristik. Samtidigt bannade jag mig själv för att jag hade förhoppningar. Fråga psykologen: Vad har man för störning när man tänder på neutrala män med sval kroppshållning?

– Lös uppgiften samtidigt som du sjunger Bereden väg för Herran

Du fick mig att svettas i pannan – av upphetsning, inte för att det var svårt att genomföra testerna. Jag svettades, jag stönade och jag sjönk ihop vid dina fötter. Det var då. Det var då du såg mig. Din smalsmäckra hand lösgjordes från datorn och simmade ner till mig. Du fattade tag om min haka och vände upp mitt ansikte mot dig.

Det var då. Då som du för första gången betraktade mig. Och världen slets lös från sitt fäste och dunsade ner med två lätta stötar. Och du sa:

– När vi är färdiga här inne kan du gå ut på toaletten och dricka vatten.

Du harklade, lade ytterligare ett laminerat papper framför mig och fortsatte:

– Lös uppgiften samtidigt som du knäpper den här raden med knappar.

(Utmaning: lös)

I Hundstjärnans sällskap

”Vad är det värsta med att vara hörselskadad, farmor?” frågar Ragnar en kväll, precis sådär tankfullt och ödmjukt som han frågar alla sina frågor, medan hans syster Rakel inte har tid för några frågor alls. Syskon kan vara så olika. Alla är så olika. Jag har inget generellt svar på hans fråga, hummar bara som vi halvdöva plägar för att slippa gå in på krångliga diskussioner. Ragnar tittar uppmärksamt på mitt ansikte, drar väl slutsatsen att jag inte hört och gör sig beredd att fråga frågan en gång till. Nej, han kommer inte att skrika. Han kommer att artikulera så tydligt, att jag inte kan gömma mig bakom mitt handikapp – ett av dem – längre:

”Vad är det värsta med att vara hörselskadad?”

Jag tar honom i min famn och svarar:

”Jag vet inte hur det är för andra men för mig är det värsta att jag får hallucinationer av hörselslingan på PRO.”

”Halluvadåförnånting?”

”Jag upplever saker som inte finns i verkligheten. Sist jag var där var jag som en ballong. Jag, gamla människan, hann bli höggravid under en föreläsning om Sirius. Hundstjärnan, du vet.”

Ragnar vänder sig mot mig med vidöppen mun.

”Hur var det?” frågar han.

”Jo, det var ett ganska bra föredrag. Vet du att Hundstjärnan har en vit dvärg i sällskap?”

Han betraktar mig så allvarligt att jag blir inspirerad.

”En annan gång förvandlades jag till en humla. Det var när Nils Knutz orkester spelade för oss sist.”

”Vad gjorde du då?”

”Jag kan ju inte dansa så jag brummade mest runt.”

Ett par dagar senare ringer svärdottern.

”Vad har du nu slagit i Ragnar?” kluckar hon. ”Han drömmer mardrömmar om stjärnor som befruktas av dvärgar och föder massor med små ungar. Och så säger han att det är livsfarligt för dig att gå på PRO, för du förvandlas där. Han har sett det själv, säger han.”

Jag börjar skratta med men hon blir allvarlig.

”Du är för stor för att utnyttja ett troskyldigt litet barn, Gertrud. Jag vet nog hur du går på. Det är inte snällt. Ragnar blir så ledsen när folk inte talar sanning.”

Samvetskvalet drabbar mig som en het bomb. Jag har haft roligt på ett litet barns bekostnad och, vad värre är, jag har inte ens bemödat mig om att vara rolig. Jag har bara varit en gammal kärring som drivit med en person som jag älskar. Fegt lägger jag på luren för att ruva på frågan hur jag ska gottgöra Ragnar. Det konstiga är att jag aldrig skulle snacka strunt på det sättet med Rakel. Ändå är det Ragnar jag älskar mest.

(Utmaning: skriv fem ord på H och sedan en text som innehåller minst två av dem)

(Mina ord: hund, hallucination, hörselslinga, höggravid, humla)

Plocka gäss

Jag känner egentligen bara en som skulle kunna bli påtänkt för Nobelpriset någon gång i framtiden. Jag säger inte i vilket ämne men det är inte i ekonomi. Idag hörde jag att en ekonomipristagare en gång hade gett hela prissumman till sitt universitet. Lite otippat. En annan pristagare – jag minns inte i vilket ämne – hade investerat en stor del av sitt pris i extremt många chokladmedaljer, så att varje unge där han bodde skulle få dela hans glädje över att få en medalj. Hans ämne kan inte ha varit ekonomi. Hon som jag känner skulle säkert använda sitt pris till att gå på Jysk och skaffa ett gäng duntäcken för att värma stans alla uteliggare. Det är bara sådan hon är. Hon är snäll och nervös och tittar på stjärnor. Men om hon fick Nobelpriset skulle hon ta reda på hur det egentligen är med ejdrarna och gässen. Hon skulle gå till botten med det, om de är levande eller döda när de blir av med dunet. Inte bara tro på nån snubbe som står på Jysk och svamlar. Det är litet konstigt, för om ejdrarna och gässen är döda är det OK. Om de är levande är det inte OK. Det är bättre att vara död, nämligen, när man ska plockas. Det kanske vore något för Nobelpristagarna att tänka på, innan de spenderar priset på idiotiska saker: det är bättre att vara död när man ska plockas.

(Utmaning: varm)

Tre tänkare om rikedom och fattigdom

De som den allsmäktige älskar är de rika som har de fattigas ödmjukhet och de fattiga som har de rikas generositet, hävdade Saadi, persisk poet och sufisk mystiker på 1200-talet. Och Anatole France, Nobels litteraturpristagare 1921, konstaterade att lagen i sin majestätiska jämlikhet förbjuder både rika och fattiga att sova under broar, tigga på gatorna och stjäla bröd. Själv har jag erfarit att en fattig människa som uppträder bekymmerslöst ofta uppfattas som rik.

(Utmaning: rik)

Sorg

Han fängslas,

förs till Robben Island.

Vi ska inte sörja.

Makten åt folket!

Nattskift under jorden. Det är Sibu som börjar sjunga den gamla sången och vi förstår. Tata Madiba har gett upp andan. Allas armar slappnar, vi rätar på ryggarna och sjunger med. Flera män står med tårade kinder och jag känner vätan på mina egna. Sibu sjunger före, en ny text:

Han vilar,

lämnar oss med livet.

Vi ska inte sörja.

Mandela gav frihet!

Ljudet blir stort i gruvans salar, av seniga, hårda mäns röster i stämmor. Vi rör oss långsamt till den högtidliga sången. Här brukar räknas minuter men ingen arbetsledare protesterar. Vi sjunger stillsamt tills vi har gråtit färdigt, sen drar vi igång maskinerna igen. Men under bullret hörs fortfarande våra röster, när vi skrikviskar till varandra:

– Han var en far för oss alla.

– Han var stor men han såg oss var och en i vår litenhet.

– Han upprättade oss!

– Han omvandlade skiten och svetten i gruvan till den finaste doft!

– Det finns ingen människa som han.

– Ska Sydafrika dö med honom?

– Vi måste kämpa till hans minne.

– Vad kan vi?

– Vår far är död. Nu måste vi bli vuxna.

Förlamningen i min kropp skrämmer. Framtiden skrämmer. Madiba har varit halvdöd i ett halvår. Jag borde ha haft tid att vänja mig. Thambo ser som alltid hur jag mår.

– Jag hörde en grej i kyrkan, säger han när vi stiger uppåt i hissen vid passets slut klockan sju. Varje helgon har ett förflutet, varje syndare en framtid.

– Vad menar du med det?

– Äh, jag vet inte. Han var väl ett helgon på något sätt? Och vi kan bli...

– … som han? säger jag skeptiskt och krånglar mig ur hissen.

Jag vill bara hem och sova. Men vi samlas igen när vi kommit upp i ljuset. Det är mer arrangerat den här gången. Vi sjunger Nkosi Sikeleli. Gud bevare Afrika. Kan han? Det var tryggare med Madiba.

(Utmaning: doft)

Ärende 12504737

Jag har ett gömställe innanför ditt ögonlock. Jag ser det du ser men även det som ditt effektiva öga ratar: den halta hunden på trappen, en papaya långt uppe som äntligen är mogen. Jag ser med dig.

Jag har ett gömsle inne i din navel, där jag känner din envetna längtan. Du är mitt i ditt språk, dina vanor, ändå längtar du hem till mig. Vi längtar tillsammans.

Ibland gömmer jag mig innanför ditt revben, lent emot din vänstra lunga, men det är för smärtsamt att buffas runt av ditt starka hjärta. Så mycket liv och ändå så långt ifrån! Du är borta.

(Utmaning: gömställe)

The desert of the real

Har du liksom jag gjort misstaget att se dig som komplett? Typ: ”Nu är jag trettifem, nu har jag alla bitar, nu har jag kommit över det som hände, jag är robust och inkörd och livet är en lätt bana.” Typ. Det är lätt hänt. Sen ramlar livet ofelbart ihop, hela bygget, du sitter där, delvis dold av en tegelstenshög, och hoppas att det är en dröm men dina taktila förnimmelser säger dig något annat. Hemligheten är: verkligare finns inte. Welcome to the desert of the real. Och det är ditt, alltihop, att ta itu med. Hur kränkt du än känner dig – det finns ingen att stämma för ärekränkning. Hur liten du än är – det finns inte rum i mammas famn. Hur mycket du än vill försvinna – högen av sten ligger där den ligger. Det är ditt, det här. Ditt liv. Sten för sten. Welcome.

(Utmaning: Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår: K, T, Ä, D, R)

Untitled

Jag har klagomål på dig. Du liknar inte mig och inte mina vänner. Du är en sån som spänner dig, håller på och ränner. Vi tycker det är kass. Du har ett för stort lass på din superlilla trilla. Ta det lugnt och chilla. Glöm det där med villa, Volvo, vovve, katt. Det blir för mycket skatt. Ditt snabba ekorrhjul gör dig bara ful. Det är inte kul!

(Utmaning: klaga)

Spindelväv

Modern är av den känsliga sorten, med armbågslånga handskar av spindelväv. Dottern som döttrar är – trulig, trumpen och med kajal. Modern smeker med orden:

– Du är ännu ung. Du kommer att glömma.

Dottern trular.

– Alla är med om detta, fortsätter modern. Tänk på annat. Du målar ju så fint.

Då snäser dottern:

– ”Tänk på annat”!

– Ja, livet är så mycket mer!

Modern tänker på resor, på möten, på dukar att klä med färg. Dottern tänker: ”vuxna!”

– Det är skämmigt! Han höll på med oss båda två!

– Jag vet. Det är en kränkning. Men om du bryter ihop blir det värre.

– Jag snackar inte om att bryta ihop. Jag snackar om att se dem ihop.

– De går i en annan klass.

Modern känner sig privilegierad . Ett djupt samtal med dottern. Det är så mycket mer värt än... ja, resor, möten, måla med färg.

– Mamma! Han bor här! Fatta! Vi ses jämt. Jag kan inte smyga. Det finns bara en port.

– Med tiden...

Dotterns ögon blir svartare än kajalen.

– Fuck tiden! Jag lever nu!

Modern ser dottern på ryggen. Nu är hela hon svept i spindelväv. Någon gång ska hon skapa en bild om detta: att vara nära sina barn.

(Utmaning: ”ses”)

Som en ko

Det kan hända så här också: hon kommer med en tänd cigarrett i ena handen och ett hundkoppel i den andra. När hon kommer fram till grovsoprummet fimpar hon ciggen mot en sten och låser upp. Ensam, så när som på en ovillig hund, går hon in. Dörren far igen bakom henne.

När hon kommer ut igen efter en stund är de redan två – och så en uppspelt hund. De vet det inte än, de har aldrig sett varandra förut, men de ska komma att vara som man säger oskiljaktiga. Han har en etta på åttan, hon en tvåa på sexan. Det kommer att ta ett tag men snart kommer de att springa ut och in hos varandra, fast med större värdighet än ”springa” och ”ut och in”.

– När jag ska gå till dig känner jag mig som en kung som gör sig redo att besöka drottningen i hennes gemak, ska han säga och mena det.

Efter en tid ska de säga många sådana saker som bara går att säga på tu man hand mellan älskande.

Hon har aldrig längtat efter någon. Han har varit på jakt i många år När de löser ett problem eller är som allra mest lyckliga, säger han smeksamt eller triumferande eller retsamt:

– Där ser du att det är en bra sak att vara två!

Hon grimaserar. Har svårt med ömhetsbetygelserna till en början. Hon går stora svängar runt vissa ord, tills hon kommer på hur det ligger till:

– En klyscha är en klyscha tills man erfarit den...

Han andas ut långt, säger bara:

– Just!

– … vilket låter som en klyscha, lägger hon till.

Hon är ju ändå hon.

Hon är lycklig.

– Inte lyckligare än när jag var ensam men lycklig på ett annat sätt, säger hon till sina vänner.

Hon vill inte underkänna sitt gamla liv.

Denna lycka innebär ett rent och djupt lugn som hon aldrig upplevt tidigare.

– Jag känner mig som en ko! utbrister hon en natt när hon kryper ner i hans säng efter jobbet .

Hon förstår med ens att det är det sannaste och vackraste hon sagt på länge.

– Vad menar du med det?

– Ingen oro för i morgon.

Det är det mest märkvärdiga. Det mest storslagna. Att bördan av att leva plötsligt är en gemensam angelägenhet och därför upphör att vara en börda – vilket låter som en klyscha.

(Utmaning: två)