Under mangoträden

Nu har du skrivit till mig igen och jag blir rörd. Förra gången hade du publicerat din första bok, nu är det den andra som snart är färdig. Den första gick du dräktig med i tjugo år och jag var delaktig i den, vi hade pratat om några tidiga utkast på luncherna på Shanti Vihar, då, när vi var vardagskompisar, när du cyklade om mig i bilköerna på Duplication Road. I morgonsvalkan. Under mangoträden. Det är så lätt att romantisera sin ungdom. Duplication Road heter förstås Duplication Road för att den löper parallellt med Galle Road. Då var jag en levande Colombo A-Z. Nu skulle jag inte kunna ta mig från ena änden av stan till den andra.

Vardagskompisar. Men inte riktigt ändå. Jag såg upp till dig för mycket. Såg ditt intresse som snällhet. Vad vi är rädda för är vår egen storhet, tror jag Nelson Mandela sa.

Men mitt i mitt minne av dig finns dagen, den där dagen under utegångsförbudet som jag tillbringade med dig i trädgården på Stag Place, innanför de låga murarna. Den dagen var sol silad genom grönska, ingen rädsla var där, och den var evighetslång. Som paradiset var den, ty vi läste och skrev och jobbade och åt jakfrukt. Och pratade. Yppade äntligen vår hemliga dröm, den som de andra biståndsarbetarna inte delade med oss: att få stanna. Att få fortsätta leva där.

– Det är lättare för dig, sa du vänligt. Du kan gifta dig med någon här.

– Det kan väl du med!

– Äkta män får inte automatiskt uppehållstillstånd.

Jag hann inte mer än fara hem förrän du blev tillsammans med Sonali. I slutet av året var ni gifta. Snart tjugofem år sedan och du har fortsatt alldeles rakt med att vara exakt du. Du skulle säga att jag litet vindlande och krokigt fortsatt vara jag. Skillnaden kanske inte är så stor.

Ett litet utdrag ur den nya boken skickade du med mejlet och visst, det har gått tjugofem år men det känns som om jag sett även detta material redan när det var ett embryo. ”I'm proud of you and envious” skriver jag i mitt svar. Jag hoppas att du ska tro att jag syftar på publiceringen.

(Utmaning: ”Livskamrat”)

Timern på trettio

Skedarna i sina askar tätt intill gafflarna, putsade och klara. På spisen en stor köttgryta. Det kan aldrig misslyckas. Då är det kinkigare med klyftpotatisen... om han inte kommer hem i tid. Man kan köra den i trettio minuter och sen låta potatisbitarna ligga kvar i ugnen på eftervärmen. Då hålls de varma utan att det är risk för att de bränns. Nu blir hon nervös. Det får inte ske men hon blir det. Och osäker på allt hon kan. Trettio minuter? Tvåhundratjufem? Små svettfläckar på annonsen på glättat papper, som hon håller som en sköld mot bröstet. Hon upptäcker vätan, lägger tillbaka pappersbiten under duken. Tänk, det är ett ställe han aldrig har upptäckt! Det uppenbara. Hon har ärvt det av mor som fört det vidare från sin mor. Portotabeller. Horoskop. Klipp och drömmar. Allt om henne skulle kunna utläsas ur dessa lappar. Och nu överst annonsen från Yh-utbildningen till skadereglerare. Hon sneglar bort mot spisen. Trippar dit, några steg. Smakar åter av grytan och blir lugn... för en stund. Idag är dagen! Annonsen har legat i fjorton dar och hon vet att hon skulle kunna... In med potatisen. Timern på trettio. Om hon svettas så här mycket kan hon inte. Om hon börjar darra också får hon inte. Hon bannar sig själv. Hon har lagat hans älsklingsrätt, till och med offrat litet mögelost på såsen,och så pallar hon inte trycket. Om inte idag, så när?

Nyckeln i låset. Hennes själ lämnar henne genom fotsulorna. Hon tittar på timern. Det har inte gått en kvart. Han kommer hem och hon har inte middan färdig. Hjärtat galopperar. Nu gäller det att rädda skinnet.

– Hej, vad du var tidig! raspar hon som ett häftstift mot aluminiumplåt.

– Du vet att Börjesson ofta sänker trallen på onsdagarna.

Han pratar med myndighet. Han har just klivit in i sitt eget rike. Hon suckar, tittar uppfordrande på ugnsluckan. Idag vore det inte dumdristigt bara att fråga. Idag är det dumdristigt att leva. Hon ställer sig vid kylskåpsdörren, langar fram ett par sillburkar, bregott och från svalen knäckebröd.

– Jag tänkte att vi kunde ta en sillbit. En sorts förrätt?

Stående smörar hon en bit Falu rågrut åt honom.

– Skärgårdssill?

Den insmickrande tonen skär. Han nickar mulet. Kanske har hon räddat universum igen. Kanske.

(Utmaning: dumdristig)

Midas i vårstädningen

Han är namngiven efter urålderns Midas – ni vet, han som dog av hunger eftersom allt han rörde vid blev guld. Att de aldrig förstod att de skulle mata honom? Eller förvandlade även läpparnas beröring till sur metall?

Han är i alla fall uppkallad efter urålderns Midas och visst glittrar han litet i guld? Hastigt och lustigt blev vi vigda vid varandra – det var i midvintertid och allt verkade ganska normalt. Han var absolut inte lortaktig men inte heller någon städfanatiker. Inte då. Inte före marsljuset.

Det började en morgon när jag vaknade med en naken karl i blickfånget, en naken karl som tvättade dörrar. För en tid kunde jag inte längre sova avslappnat på morgnarna, jag fick vara på språng för att behänga honom med en kysk liten förklädeslapp – en souvenir från något bad i Budapest – innan han gav sig ut i trapphuset med dammsugaren eller innan han gav sig till att hänga ut genom fönstren i tvättariver.

Vänkretsen delade upp sig i två läger, ett som sade att det var fråga om någon sorts mani som eventuellt krävde psykiatrisk vård, ett annat som var mer likgiltigt.

För en tid var jag själv inte i balans. Jag fann det svårt att begripa vad slags liv jag hamnat i med Midas. Svårt att förstå min roll. Min uppfostran och mina mönster kickade omkring i mitt inre, ja, litet ångest var det, tills jag vaknade en morgon. Midas hade redan gjort sitt och satt i gryningsljuset, lugnt och lyckligt, och beskådade sitt verk. Liksom han såg jag alla släta ytor, hur de glänste, som om de berörts av en förtrollad kung. Och jag var inte längre rädd.

(Utmaning: ”Vårstädning”)

Dolsk

Ibland säger du ett underbart ord om mig. Du säger ”dolsk” och menar att du inte orkat lyssna när jag någon gång berättat för dig. Berättat om mig. Me, myself, I. Nej, du känner mig inte. Vi är gifta och du känner mig inte. Skulle inte klara testet för ett Green Card.

Du vet inte om mina tidigare kärlekar. Knappt vad jag jobbat med. Absolut inte vad jag har för utbildning egentligen eller var jag gick på gymnasiet.

Jag är dolsk. Det betyder att du inte känner mig. Men när jag står i köket och steker omelett och tårarna börjar droppa tyst, då ropar du med ens: ”Älskling? Varför är du ledsen?”

(Utmaning: ”kärlek”)

Djärvt

Den närmast totala frigörelsen från modern kommer när hon är trettiosju: djärvt viker hon lakanen i fyra, inte tre, delar.

(Utmaning: ”Frigörelse”)

Hoppfullt

Min farbror Ernst, ”Gulle-Ernst” kallad, är sådan att han planterar en kaprifol strax framför latrinen. Man förstår den hoppfulla tankegången. Men blott en månad doftar kaprifolen och då bara om kvällen och förnatten.

(Utmaning: ”Kaprifoldoft”)

Giftigt

Han är sex år gammal och mycket allvarlig. Genom att förklara för mig, förstår han världen.

– Först förälskar man sig, säger han och lägger en blå duplobit på nålfiltmattan i lekrummet. Jag nickar stumt medan han tar fram en röd bit och lägger den bakom den blå. Han fortsätter:

– Sen förlovar man sig.

Han tittar upp på mig, kollar att jag hänger med. I handen svänger han en grön duplobit, för upp den framför sitt ansikte och frågar, gnälligt:

– Men mamma? Varför förgiftar man sig?

(Utmaning: ”förälskelse”)

Duckar

Av alla syltkakor är antagligen hallongrottorna de mest förföriska. En del hävdar att man ska baka dem på vaniljsåspulver, andra att det ska vara vanlig mördeg. Jag duckar för den debatten också. Är inte bra på åsikter, vill bära allt inom mig, allt. Så aspirerar jag också på att vara författare – men är inte det en undanflykt?

Alltid hållit med den jag sist talat med. Sägs det. Jag har ingen tydlig bild av omständigheterna. För att vara en vindflöjel måste jag väl vara ganska högröstad? Jag kan ta mig ton. Eller hur är det?

Iakttar inte direkt mig själv. Det finns så många andra hjärnvindlingar att skåda in i. Ja, det är hjärnvindlingarna jag är mest intresserad av men jag uppskattar också att betrakta människors olika rörelsemönster. Det gåtfulla i en strykning över håret kan slå mig. Det hänförande i en skarpt vinklad armbåge. Du förstår.

Det kanske var så här att hallongrottorna uppfanns i en kaktävling i, säg, Året Runt, och att tävlingsreceptet, originalreceptet, innehöll vaniljsåspulver – kanske med det hemliga syftet att kakan skulle sticka ut extra mycket, förefalla djärv. Sen har husmödrar under årens lopp genomskådat kuppen och kommit fram till att det går lika bra med mördeg på vanligt vis.

Det kan också ha varit tvärtom. Eller på ett annat sätt. Jag är inte så intresserad som det verkar. Uppskattningsvis halva min tid ägnar jag åt teorier om företeelsers uppkomst, teorier som jag genast förkastar om företeelser som egentligen inte berör mig. Jag följer helt enkelt den inslagna vägen från universitetet: skriv aldrig uppsats om något du brinner för – då har du inte rätt kritiska avstånd för att kunna kamma hem högsta betyg.

”Brinn aldrig för något”, skulle man också kunna säga men det är en onödig uppmaning till någon som jag. Någon som tvekar inför utmaningen att göra klart för sig själv om han älskar hallongrottor eller ej. Medan åren går. Medan klockan tickar och slår.

(Utmaning: ”Syltkakor”)

90-årsdag, morgon

I eftermiddag samlas änkorna. Nu går solen upp. Jag vinkar lamt åt dess bleka skiva, rostar erfaret men darrande två bitar bröd. Allt är enkelt och perfekt. Det är Kimbokaffedag. Jag mäter upp och nynnar som så ofta Anders F. Rönnbloms gamla åttiotalslåt Chimborazos vackra lava... Tänk att man kan! Så länge sen! Då levde alla karlarna. Ja, hade knappt hunnit bli män ens. Och nu är det som om de varit borta så länge. Hela liv. Så här i klump är de ganska mycket att bita i. Så här i klump, som när jag möter de andra änkorna.

Vi är tre änkor. De andra kommer alltid till mig på min födelsedag. Anna och Karin. Vi är krumma men starka i rösterna och runt omkring oss skyn av guddöttrar. Mina guddöttrar. Min födelsedag. Då ordnar de alltid allt. Förr var det mycket båtar. Helsingfors och Riga. När vi orkade. Sen blev det mycket spa, tills Anna fick klåda. Nu åker vi färdtjänst till T-bar på Strandvägen och förbrukar fyra dagars krafter på att äta en god lunch. Mindre slitsamt men inte så stillsamt blir det när vi sen far direkt till Karins lilla skolåda till hus i södra förorterna och slurpar single malt ur hennes autentiska Folkkampanjen mot kärnkraft-muggar. Vi lyssnar på musiken som får oss att vakna: Anders F., förstås, och Allegris Miserere. Berättar gamla historier tills guddöttrarna blir lediga och kommer och tar rätt på oss. De luktar mysk och sandelträ och har mjälla händer. Snart pensionsmässiga är de trots allt ännu som finlemmade flickor. Jag får åka i Lovisas gungande cykelbil till mitt hem vid Hornstull. Det är tryggt som att flyga med en humla. Jag ser för mig hur vi alla går ner för landning, var och en vid sin egen hemstation, litet dragna men mest vakna. Bakom styret en spröd guddotter med starka ben.

Jag suckar lätt till sista slatten latte. Det ska nog gå i år också. Vi är bara tre som levt så långa liv. Som bär vår enorma börda av levda dagar, in i den gryningssol som också kallas döden. Det är som om vi varje morgon kliver in i den. Vi har pratat om det också. Det finns inget vi inte har pratat om. Det är också en börda. Som vi så ofta har sagt.

(Utmaning: ”90-årsdagen”)

På naprapatens bänk

Vi har börjat med lunchmöten nu och jag är mycket nöjd, för grannen på jobbet är naprapat och han går alltid ut och äter sushi. Det lämnar oss två i fred med hans vinylklädda bänk. Kaycee och mig. Kaycee är alltid ledbruten efter jobbet – han börjar halv tre på morgonen och håller på tills han kommer till mig, en halvtimme efter att förmiddagens sista klient har packat sina tårar och jag har vänt på skylten. ”Stör ej – terapeuten äter”. Det är ett skämt men jag kan aldrig förklara det roliga. Kaycee säger att humor inte är min grej. Han kommer trött och svettig och lägger sig på den fortfarande ljumma bänken – jag har förstås beklätt den med därför avsett papper. På det grovfibriga papperet faller droppar av allehanda vätskor när jag tar hand om Kaycee på mitt sätt. Han skulle må bättre med en naprapat, ja till och med med en sketen massör, men naprapaten är ute och jag är allt han har. Han säger det ofta: ”Du är allt jag har”. En överårig nucka som livnär sig på andra människors olycka. Allt han har. Han har inte ens papper på vem han är. Den riktige Kaycee bor i Frankrike numera. Därför dessa knäppa arbetstider, dessa solkiga hundralappar rakt i handen för farligt, oförsäkrat arbete – eller månatliga resor till obskyra förorter för att hämta hopslitna stålar från bröder med namn och bankkonton och, viktigast av allt, uppehållstillstånd.

Därför lunchmötena. Vanligtvis är det enda gången på dygnet som vi träffas. När jag stänger praktiken har Kaycee vilat färdigt och står redan och diskar på Två kök med bar. Jag säger att han inte behöver slita så, att det går ut över vårt samliv, men han har förpliktelser därhemma, säger han. Han är en stor man, han som farit till Europa.

Vi träffs på naprapatens bänk. Efteråt ligger vi hopslingrade en stund och samtalar. Jag tänker inte längre på den läckra kontrasten, elfenben och ebenholts, och när han antyder något om äktenskap låtsas jag inte förstå. Mellan oss ska det inte finnas några förpliktelser, nej, fritt men ändå tydligt ska det vara. Jag talar inte om kärlek, som han. Jag känner bara fysisk bekräftelse. Herregud, han är en svart David, fjorton år yngre än jag. Jag vore ett fiasko som terapeut om jag skulle stå för vår förbindelse. ”Snart, snart kommer naprapaten tillbaka”, säger jag och Kaycee börjar lydigt plocka ihop sina kläder. Det går fort att äta sushi.

(Utmaning: ”Lunchmöte”)

Dagen före

Den trettionde är datumet som räknas. Det var dagen då jag avgav mina löften och regnet föll. Men det är minnet av den tjugonionde som får mig att bäva. Då satt jag på den långa verandan och fållade min brudklänning för hand. En svag doft av väta redan i luften. Människor kom och gick men jag fick sitta ifred tills du kom. Du svängde upp med din Morris Minor och mina ögon slutade följa händernas arbete. Kan jag ha gapat? Jag tror att jag gapade. Du gick rakt fram till mig, som om det inte längre var en mur av vatten mellan oss, och sa lågt: ”Än är det tid. Lämna allt och följ mig.”

Det var allt. Du störde mig inte mera. Det finns ett enda spår av dig: en rostbrun fläck av torkat blod på muslin, ytterst, ytterst på klänningsfållen. En mikroskopisk karta över mitt svek, som var min trohet.

När jag tänker de rätta tankarna tänker jag på den trettionde. Vad som följde. Anpassningen, glädjen och barnen som kom. Men vissa år, när fukten hänger i luften som den gör nu, tänker jag på den tjugonionde. På om jag hade rest mig från mammas veranda, hoppat in i din ömkliga bil och låtit mig styras till ett annat liv. Ett hårdare liv. Kanske sannare? Vad är sanning? Jag var sann mot mina löften. Och regnet föll.

(Utmaning: skriv om dagen före ett bröllop)

Caged in

I remember distinctly how vague my memory of his voice is. He calls from outside and beckons me to come out of the mist. Says he has and offer... He is too smart to say he has an offer I can't refuse, so he simply says that he is going to make me happy. ”I am happy”, I say peevishly. End of conversation? No. He tells me how sweet life is when it is lived together with a loved one... ”I don't love you!” I say and he says I will, eventually, very soon. ”You have to work on it”, he says. I feel erect bars descending from somewhere, forming a cage around me.

”I'm giving you freedom” he says. ”I can help in the kitchen”.

I want to tell him that I did have freedom but he will tear it down. My freedom. So I say:

”I want a long, long, long wall”. I even stipulate it in meters and centimeters. Such long walls are hard to come by and if he would finally find it, the house would be too expensive for us.

”Mmmkay” he says, just like that teacher in South Park, and he hangs up. Relief is not what I'm breathing in and out. I'm dealing with the pain of saying a half yes instead of a no. However long walls he finds I will not marry him but I will not have the dignity to tell him that to his face.

(Utmaning: skriv om ett frieri)

Oskuld finns inte

Du ber mig berätta om min första kyss. Varje kyss är min första. Denna hämtar jag från dina läppar, sidensegel mot glansig hud. Jag tror att vi är på väg och jag är rädd och övermannad av ömhet. Det kommer inte att gå. Det kommer inte att stoppa vid en oskyldig kyss. Oskuld finns inte i samband med kyssar. Kyssar är bara en snabb paus på den snitslade banan. Jag kan inte skylla på någon annan. Jag snitslar själv.

Jag är alltid rädd när jag kysser. Rädd för missförstånd, rädd för att bli fasthållen. Räddast för att hålla fast. Jag kysser som besatt för att kyssa mig tillbaka till oskuldens tid. Det går aldrig. Den fanns aldrig.

Min första kyss fick jag så tidigt att du inte kan föreställa dig. Jag var inte sex ännu och han var en gammal gubbe. Min mun var full av tunga. Tunga med fåror. Mina ögon stirrade in i hans, som flöt ihop i ett öga, i mitten. Jag får fortfarande skräck när det händer men du undrar varför jag alltid blundar.

Så var det alla somrar och ibland på vintrarna med. Det var inte officiellt men jag var hans. Det smögs och gömdes. Han vann alltid. Jag ville att det skulle gå fort. Han ville att det skulle vara skönt. Misstror fortfarande er som med stora åthävor vill göra det skönt för mig.

Det fanns ingen tid för oskuld. Den går inte att återta. Men jag kan inte göra mig av med den lilla flickan som var jag. Det är som om det är hon som kysser. Det äcklar mig. Varje punkt på dina läppars sidensegel har direktkontakt med varje erogen zon på min kropp. Jag är barnet och den vuxna. Förövare varje gång.

(Utmaning: skriv om din första kyss)

Frihet i en liten ask?

För att bevisa min frihet rökte jag massor av cigarretter. Det bekom mig inte. Jag var sofistikerad, jag stod över det mesta i den här världen, alltid cool, alltid med en cig i hand. Jag var ett socialt djur. Jag var som i en senkommen reklamfilm från sextiotalet.

Tjugoårsåldern gick, och trettioårsåldern. Allt var som förr men rökrummen försvann, ett och ett. Man fick stå ute med sin frihet och inhalera. Jag blev fyrtio och två saker hände: jag blev medveten om att jag rökt halva mitt liv och det blev rökfritt på krogen. Rökfritt! På den sista bastionen. Halva mitt liv! Jag mindes med skam hur jag tänkt, då, som ung: Vara litet tuff. Ibland. Några år. Det är ju så gott. Sen tänkte jag inte mer på tjugo år. Jag var bara fri och cool och sofistikerad – ett socialt djur – och dum.

När man försöker tända av från cigarretter är det som att se sig själv i en felvänd kikare. Man är insektsliten, ettrig och instängd. Allt det sofistikerade har runnit av en – eller var det också en illusion? Hur sofistikerat är det att sitta och pilla i en askkopp var femtonde minut? Att lukta sophög i hår, hud och kläder? Att – efter rökstoppet på serveringsställen – behöva lämna diskussionen när den går som hetast för att gå iväg och blossa? Eller sitta kvar, på nålar, och bara kunna tänka på en sak. Ett litet vitt föremål som styr ens liv.

Men friheten? Friheten var en celluloidremsa som rullades upp för mina ögon enbart, om och om igen. ”Säker, lycklig, fri”. Hjärntvätt i nikotinbunkern. Till slut har den rullat så många gånger, att man ser den även när den tagits bort. Även när man sedan länge slutat tro på den. Det gör det svårt att tro på det som är verklighet: Fria är de som aldrig börjat. De som var töntiga då.

Den sanna friheten har ingen reklambudget. Inte bortåt trettio år av oreflekterad vana. Det finns inget sug efter frisk luft, efter oavbrutna samtal, efter sann avslappning. Bara en het önskan. Det är ofta inte nog när suget efter cigarretter sätter in.

Det här är sanningen, den jag oftast försöker att inte se: Längtan efter frihet gjorde mig till slav och slav är jag tills jag dör. Jag må vara rökfri men jag kan i ett ögonblick duka under för suget, när det kommer. Jag måste alltid vara vaksam. Ibland går det dag för dag, ibland timme för timme. Hela livet. Det är en hård sanning. Sanningen om beroende.

(Utmaning: skriv om att vara beroende av något)

Molnet av ovetskap

Hela livet omgärdar henne ett slags dimma, det är som en tunnel nästan: där hon är är det klart men på fingertoppslängd litet drygt börjar molnet tjockna, molnet av ovetskap. Eftersom hon inte vet något annat vandrar hon i sin töckniga tunnel.

Det började när hon var sju. Sju år och elva månader. Nej, kanske några månader senare. När dragningen var. Dragningen som hon inte höll koll på. När hon var åtta.

Eller så började själva dimman senare. Säg, när hon var femton och ett halvt. När hon var arton började hon koppla ihop det: dimman och de två Bellmanlotterna hon fick i julklapp av moster Gerda och morbror Kurt i slutet av det år då hon var sju. En handskriven lapp med datumet för dragningen. Hon la lotterna i den lilla byrån med många lådor. Där glömde hon dem som hon glömt så mycket annat. Särskilt som barn.

Dimman är ett straff. Ett straff för allt hon glömt. Tackbrev och inbetalningar, födelsedagar och inköp. Och Bellmanlotterna. Hon visste att det var en fin julklapp. Moster Gerda och morbror Kurt gav alltid fina julklappar. Bellmanlotter! Så vuxet.

Dimman är ett skydd. Många gånger tackar hon för att hon inte behöver se så långt. Hon har sin lilla värld där hon klarar sig gott. Köttfärs och limpa.

Dimman är väggen mot den andra verkligheten. Den som skulle ha funnits om hon inte glömt dragningen. Den där hon var tvåhundra tusen kronor rikare i 1972 års penningvärde. Det jag som hon fantiserar om i världen bakom dimman är en helt annan person. Hon klär sig i andra färger och hon rör sig fritt.

(Utmaning: skriv om en stor lotterivinst)

Lallig

– Gerda är lallig.

– Jag älskar Gerda.

– Du älskar Gerda, Gud älskar Gerda men Gerda är lallig. Vi har ingen kontroll över henne.

– Du vet att hon inte önskar någon något ont.

– Du vet att hon har kommit i grossess! Och att det är ett under att det inte skett förr! Med någon dräng eller statare eller annat drägg.

– Drängar och statare är hederliga arbetare...

– Men du låter henne pippa med dem!

– Adolf!!

– Och nu är hon i grossess, själv ett barn...

– Gerda är modiga tjugotvå!

– Du vet vad jag menar. Hon är inte tillräknelig.

– Men så snäll.

– Så snäll att hon lägger upp sig för allt som går i byxor...

– Adolf!!

– Nu får hon resa bort. Barnet ska ut på socknen. Det kan ordnas. Och så fort hon har fött ska flickan på anstalt...

– Du... Du dödar henne!

– Hon ska på anstalt för lösaktighet. Lagen gäller rika såväl som fattiga. Vi kan inte ha henne här, kopulerande i varje dikesren.

– Om hon vore mindre enfaldig...

– Skulle hon inte hålla på såhär öppet!

– Och inte hamna på hospital!

– Det är givet!

(Utmaning: skriv om att bryta normer)

Amalia

– Idag, säger Amalia. Idag ska vi prata om grupptryck.

Amalia är våran lärare. Hon är jättevacker och ser ut som en lärarvikarie, fast hon är en lärare faktiskt. Vi fick henne förra året.

John räcker upp handen. Han ser sur ut.

– Fröken, vi har inte mobbat nån.

– Den som nämnde't han klämde't, svarar Amalia glatt.

Hon säger mycket som vi inte begriper, Amalia. Jag skriver långa listor, uttryck för sig och ord för sig. ”Jovialisk”. ”Särartsfeminism” - fast det förklarade hon. ”Tala inte om rep i hängd mans hus”.

Det ska tydligen inte handla om mobbing.

– Säg något som är bra med grupptryck, fortsätter Amalia.

Det blir tyst. Misstänksamt tyst. Alla tänker på mobbing. Amalia harklar sig för att komma med ett exempel själv:
– Det för de annars så individualistiska flugsnapparna till södern inför vintern, räddar deras spinkiga ben från förfrysningsdöden.

”Annars så individualistiska”... Jo, vi vet! Amalia har berättat för oss om de svartvita flugsnapparnas sexliv. Hon är fixerad vid flugsnappare, Amalia.

– Mig får det att städa ibland. Men bara ibland. Hur är det med er?

Amalia ler. Det blir stjärnor i hennes ögon.

– När jag blir stor ska jag aldrig städa, säger Simon.

– Grupptryck är när några tar droger, säger Miriam.

Miriam vill vara bäst.

– Är det positivt? frågar Amalia.

– Nä, det är jättenegativt.

– Även om vi inte kan komma på så många bra saker med grupptryck, så är det i sig naturligt och kan vara bra. Varifrån kommer grupptrycket?

– Man är rädd för att vara ensam, viskar Emilie mest för sig själv.

– Just det. Tänk på stenåldern. Vad vet vi om stenåldern?

En rugge av händer.

– Fnöske!

– Bärnsten!

– Eld!

– De bodde i grupper ungefär så stora som den här klassen...

– Precis, Axel. I grupper ungefär så stora som den här klassen och då är det viktigt att få vara med. Eller hur? För annars överlever man kanske inte.

På rasten senare lyckas Jocke och Axel att få Niki att mula Astrid. Niki brukar vara snäll. Birgitta – hon är lärare i den andra femman – rusar dit och rycker undan Niki. Fats jag står ganska långt bort hör jag att Axel glädjeskriker till Birgitta:

– Men våran fröken säger att grupptryck är bra!

Miriam som står med mig mumlar:

– Nu kommer Amalia att bli mobbad i lärarrummet.

(Utmaning: skriv om grupptryck)

Att vara sensuell

De satt och drack. Det var Axel som bröt tystnaden nästa gång:

– Vad är sensuell?

Georg svarade:
– Det är att dra över nån.

Axel blir förvånad.

– Som vanligt? Rakt på?

– Som vanligt. Fast sen måste man rulla en cig.

– Är det sensuellt?
– Ja, om man låter henne slicka papperet.

(Utmaning: skriv om ett sensuellt möte)

Borta är

Det är inte samma sak när mamma säger det som när veterinären säger det. Mamma har behov av att dramatisera tillvaron, ett behov som jag ärvt och omformat. Hon ser katastrofer i vardagen. Jag utgår från vardagen och skapar tragedier och komedier. Vi ägnar oss åt kreativa praktiker, båda två. Allt detta hinner jag tänka, distanserande, förtvivlat, innan veterinären säger det igen, tvärs över den sövda lilla rufsiga kroppen:

– Jag har ett tråkigt besked.

Vi stirrar på honom. Till slut säger Annika:

– Mm?

Metastaser i lungorna, ryggkotor och bäcken. Strålbehandling behövs.

Vi har inte råd. Så blir man dåliga mattar. Vi har redan använt alla våra lånehajar till annat, till våra lusiga liv. Ví kan inte uppbringa de summor som krävs, trots att vi har försäkring. That is the bottom line och veterinären ser det.

The very bottom line är att vi inte är intresserade av att låta Bubba genomgå behandlingslidandet en gång till. Efter den förra operationen hade han så ont. Gick och snubblade med sin strut och var säkert övertygad om att han skulle dö. Man kan inte förklara för en hund. Han vankade i dödens väntrum i fyra veckor. Kom ut som en annan hund. Och nu har cancern spritt sig.

Veterinären säger 1 – 3 månaders överlevnad, med strålbehandling kan den tiden kanske dubblas. Han är snäll och ren om händerna. Annika och jag tittar på varandra, tittar på Bubba som ser så utsatt ut i sin onaturliga sömn

– Vi tar bort honom nu, säger vi samtidigt.

Han ska inte behöva tillbringa några månader av lidande för att vi inte har modet att skiljas från honom.

Veterinären bara ler sorgset och tar fram en kanyl. Annika och jag knäböjer bredvid britsen, tar en sista gång i Bubbas lena, lena päls, gråter tyst. Jag ser det onödiga kopplet som hänger på en krok. Tänker på Cacka Israelsson. ”En sliten grimma hänger i mitt stall/ En blanknött sadel ligger på sin pall/ Frågar du varför jag tårar bär/ blir mitt svar min ponny borta är ” Distanserar mig igen. När veterinären säger att det är färdigt lyfter Annika upp Bubba, nu dödvikt. Det spelar ingen roll men vi bestämmer oss för att begrava honom på Ilund.

Han har varit en självklar del. I den här tillvaron som jag och mamma har dramatiserat på olika sätt har han varit våra hjärtans fröjd och glädje, som Annika brukar säga. En mjuk och glad och trogen kompis. När vi kommer ut är det alldeles tyst omkring oss. Jag plockar fram telefonen. Vet inte vem jag ska ringa, så jag ringer mamma, hulkar:
– Jag har ett tråkigt besked....

(Utmaning: skriv om ett tråkigt besked)

Kreativ utveckling

Maja kastar penseln. En läskigt blågrå blobba färg sprider sig över den påbörjade akvarellen. ”Ge inte upp”, tänker hon och tar fram anteckningsboken där hon skriver om och på sin nya berättelse. Tuggar sönder pennan. Får en vass sticka inkilad mellan tänderna. Den går inte att få bort. Snart är all koncentration på stickan, ingen på berättelsen. Hon kommer ändå inte på något. ”Jag behöver hjälp!” säger hon högt för sig själv och slår på datorn. Googlar ”kreativ utveckling”. ”Det är ju det jag behöver”, tänker hon.

Det börjar bra. Det finns två firmor som heter Kreativ Utveckling. Hoppfullt går hon in på den ena, som listar under ”Aktuellt”:

Processledning av strategidagar för Leader

Genomförande av Entreprenörs-dagen i Karriär i Halland

Genomförande av Entreprenörs-skolan i Falkenbergs kommun

Uppbyggnad och metodutveckling av CRED Businesslab

Businesscoach i CRED

Det blir litet rörigt. Maja fattar noll. Det kanske är för att hon har en kreativ svacka just nu. Hon går in på det andra företagets hemsida. Deras verksamhet består av ledarskapstjänster, seminarie/mässarrangemang, projektledning och rådgivning, läser hon. ”Tja... Rådgivning, kanske”, mumlar hon tveksamt. Men det känns av någon anledning fånigt att mejla eller ringa för att tala om sina akvarellproblem. Ja, även sina berättelseproblem. Fast ordet rådgivning ger ändå en association. Bitten! Gamla Bitten!

Hon ringer den frodiga åttioåringen. Frågar vad hon gör fel. Bitten ställer en motfråga:

”Har du ätit?”

”Näej” svarar Maja skamset. Som vanligt har hon glömt att äta.

”Ät först. Gå sen en promenad, ganska lång men inte så att du blir för trött. Säg en timme. Medsamma du kommer in, måla en bild med vänster hand. Sen kan du göra vad du vill! Ring till mig om det inte fungerar.”

Ett par dagar senare ringer Maja igen.

”Okej. Det fungerade inte” säger Bitten nytert.

”O, det fungerade så bra. Nu vill jag ge dig av mina ledarskapstjänster som tack för din rådgivning.”

Så kommer det sig att de ger sig ut på en långsam promenad i Bittens bostadsområde. Maja får beskriva allt för den nästan blinda kvinnan: pojkarna som gungar, schersminen som håller på att slå ut, den mystiska anhopningen av sniglar på gångvägen, varje glatt moln som seglar förbi. Det är ett bad för hennes ögon och sinne. Hon kommer hem med så många bilder och idéer att hon glömmer att stänga ytterdörren efter sig när hon kliver in.

(Utmaning: skriv om kreativ utveckling)

Förväxlingen

Det var min positiva utblick som överraskade mig mest när jag vaknade en morgon och upptäckte att jag hamnat i Eva Mähkinens kropp. ”Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha blivit en insekt i stället” tänkte jag, med tydlig referens till Kafka. I efterhand frågar jag mig vad som hade varit värst. Eva Mähkinen har långa, svarta naglar och om jag blivit en insekt, hade jag med all sannolikhet fått behålla mitt rum. Det var just rummet jag vaknade i som först fick mig att förstå vem jag blivit. Det hade fototapet föreställande ett alplandskap på ena väggen och fönsterkarmar, hyllor och själva sängen var översållade med gosedjur.

Hon är inte gosig, Eva Mähkinen. Jag har själv hört hennes diaboliska skratt. Det var när jag kom på henne med att elda i källaren.

Jag sträckte på mig och gosedjuren drösade ner på golvet i drivor. Jag visste att jag inte bara fått hennes lägenhet, utan också hennes kropp. Muskler, senor och ligament var följsamma. Man märker om man blir femton år yngre över en natt. För säkerhets skull steg jag upp ur sängen och gick till badrumsspegeln. Jo. Jag var Eva. Nu var det bara att improvisera.

Kylen var full av folköl. Tre komma femmor. Inte frukostmat, enligt min mening. Till slut hittade jag litet snabbkaffe i ett skåp. Jag hade knappt ro att dricka. Naglarna var i vägen. Det var svårt att greppa muggen. Jag var alltför bragt ur fattningen för att riktigt kunna improvisera. Jag satt vid hennes påvra laminatbord, billigast möjliga från Ikea, och försökte känna in mitt nya jag. Det var rätt väg! Plötsligt kände jag henne, hennes posttraumatiska stressyndrom efter ett obehagligt rån där hon bodde förut, flykten från hennes trivsamma liv där, oron och förtvivlan som till slut berövat henne jobbet på bemanningsföretaget...

Jag klädde på mig något slinkigt och slampigt. Det var allt som stod till buds. Att söka försoning var vad jag hade på hjärnan och den jag skulle börja med var mig själv. Alltså mitt riktiga jag. Om det fanns någon gudomlig rättvisa, borde Eva Mähkinen finnas i min kropp och i min lägenhet två trappor ner.

”Förlåt att jag eldade. Jag ville inget illa. Och förlåt för alla hatbrev efter att du polisanmälde mig. Jag förstår nu att jag i min otrygghet gjorde även dig otrygg men jag tänkte verkligen inte göra de där hemska grejerna mot dig...” Jag rabblade ramsor och fraser när jag tog mig nerför trappan i strumplästen. Jag kunde inte gå i Eva Mähkinens skor.

Jag ringde på därhemma och...

SLUT A: … sedan vaknade jag.

SLUT B: … där stod jag i min riktiga kropp, insvept i mitt påslakan, med ovanligt arg uppsyn.

– Vafan gör du här, din jävla pyromanhora? väste den som var jag och smällde igen dörren så att karmen bågnade.

Jag ringde på igen och något kastades mot dörren. Nu var jag rädd. Förgäves försökte jag komma ihåg hur Kafkas historia slutade men det var helt borta för mig. Till min lättnad mindes jag dock en annan förvandling, den när Mumintrollet ramlade ner i Trollkarlens hatt. Ingen kände igen det lilla svarta odjuret utom... Muminmamman. Min mamma bodde långt borta men jag skulle ta mig dit. Hon skulle se mig. Hon skulle lösa förtrollningen.

(Utmaning: skriv om att bli överraskad)

Fast utan campingbord

Du lagar så god falafel och jag skrapar, målar, snickrar. Städar gör vi ihop och barna – de är ju ganska stora nu – dem har vi alltid haft gemensamt. Men visst är det jag som tar ansvar för krukväxterna och för trädgårdarna, här och på landet. Visst är det du som skottar mest på vintern. Och när vi ska ut och åka med saaben – vem är det som alltid packar bagageutrymmet då? Med ingenjörsmässig precision? Det är du. Och sen sätter du dig, alltid du, vid ratten och vi far iväg, som en familj på sextiotalet. Fast utan campingbord.

(Utmaning: skriv om könsroller)

Naturmedicin för nerverna

Terapeuten sa att det var viktigt att jag åt, så varje onsdag när jag varit hos henne gjorde jag mig en knäckemacka med riven morot och sesamolja, åt långsamt och med frånkopplade smaklökar. Sen glömde jag bort det i en vecka igen.

Jag hade bara henne. Mina riktiga kompisar fanns i Stockholm, om de fanns över huvud taget. Jag klarade inte att åka de femtio minuterna dit och kolla och jag hade telefonnoja. Hon jag delade lägenheten med hade bestämt sig för att kasta ut mig. Det är klart, jag vandrade kring som ett spöke eller ett lik. Var spöklik. Men ändå.

Men ändå: Sedan Liam fått veta min belägenhet tog han sig ofta, ofta de femtio minuterna mellan Stockholm och Uppsala bara för att se till mig. Tog ut mig och åt. Satt i min tystnad eller lockade mig att tala. Ja, skratta ibland. Faktiskt skratta ibland. Han var naturmedicin för mina nerver. Det var också Liam som slet med att kolla andrahandslägenheter i Stockholm – det orkade inte jag. Till slut var det genom vänners vänner han fixade en trevlig kvart i Näckrosen och då hade jag bättrat mig så pass att jag klarade att packa det mesta själv. Jag skulle gå om den sista terminen, sen fick det vara slutpluggat för ett tag.

Alla känslor rann till när jag stod på T-centralen och hade köpt mitt första, anonyma SL-kort. Uppsala farväl! Jag snörvlade och grät av glädje, så förvånad och försiktigt förtjust över känsloyttringen att jag inte brydde mig om att dölja den.

Visst stagade jag upp mig litet med antidepressiva, som efter en lång väntan började göra verkan, men det var Liam som tog mig ur hålet. Såg mig. Gödde mig. Födde mig in i den milda storstan, bort från Uppsalas akademiska aggressivitet. Inte längre spöklik fick jag vandra nya gator och maten smakade mig igen. Farväl, morotsmackor med sesamolja. Farväl.

(Utmaning: skriv om att ta sig ur en kris)

Två herrar

Han fostrades av en sträng moder, Gustav i Viken. Fadern var likaledes sträng men frånvarande mest, hölls i skogen och högg timmer. Kom hem ett knappt dygn från sent, sent om lördagsaftonen till söndagens tidiga eftermiddag. Snön lyste honom vägen från huggarkojan och tillbaka. Han hade häst, det gick ingen nöd på honom.

Gustav hade sett fram emot skolan något oerhört. Han trodde den innebar högstämda studier, att hänga vid frökens läppar, erövra kunskapens flamma. Det var innan han hade vetskap om rasterna. Mycket snart förstod Gustav att det fanns två hierarkier i skolan. En som föräldrarna hade förmedlat bilden av och som lockade honom – i den var fröken enväldig auktoritet. En annan som var mindre påtaglig, som skiftade och vrängde, berodde av osynliga maktkamper bland de elever som förstod sig på det mellanmänskliga spelet. I den andra hierarkin kunde ledaren skifta dag från dag. Gustav var i alla fall nära botten.

En gång skrattade Gustav. Det var innan han till fullo hade förstått den andra makttrappan, den som rådde under rasterna och på vägen hem och till skolan. Anselm, en av de busiga pojkarna som hade en ledande position i den andra hierarkin, hade dragit Sofia i flätan tills hon grät. Fröken lät Anselm stanna inne på rasten. Då skrattade Gustav. Han tyckte att den andra pojken hade fått ett rättmätigt straff, dessutom var det skönt att tillbringa en rast utan att snegla efter var Anselm kunde dyka upp.

”Jag skrattade åt något jag tänkte på”, försökte Gustav när han var omringad av pojkar ur den andra hierarkin. Han blev mulad. ”Det är klart att det var orättvist av fröken att straffa Anselm!”, försökte han och blev mulad igen. Nu var han desperat: ”Jäntor är lipsillar. De borde lära sig att tåla.” Rasten ringde slut men någon tog sig besväret att lassa fullt med snö innanför Gustavs blus.

Och han hade förstått något. Världen, i all sin storartade komplexitet, steg upp framför honom. Ja, ini honom. Lyda fröken var inte allt. Nej, han måste till och med smyga med att han lydde fröken. Och inför fröken och mamma måste han smyga med att han över huvud taget lyssnade på rasternas herrar. Fostrad till att lyda kunde han inte lyfta sig över dilemmat. Han var dömd att bli en dubbelagent, en skådespelare på en ensam scen, en misslyckad som tjänade två herrar.

(Utmaning: skriv om att vara andra till lags)

Väskan på bordet

Så här är det med Nobelmiddagen: om någon vimsig akademikerhustru får för sig att ställa handväskan på bordet, måste Silvia, såsom varande värdinna, se till att så fort som möjligt göra detsamma. Detta gäller egentligen alla middagar – att värdinnan måste upprepa varje grov etikettsblunder som någon av gästerna gör. Ja, varje mindre grov också, förstås. Vid Nobelmiddagarna skulle detta kunna sättas i system. Man skulle kunna trigga drottningen att bete sig äckligare och äckligare, år från år, tills opinionen vände sig emot kungahuset och vi fick får republik, med en fyrkantig streber till president, som gjorde alla fadäserna vid Nobelmiddagen själv.

(Utmaning: skriv om Nobelmiddagen)

Din lista

Hur länge har du fört den här listan? Länge, säkert, den är summerad och klar. Plussidan och minussidan och så en klammer, eller vad det heter, och så ordet. ”Disappointed”. Vadå? Behöver du göra en lista för att komma på att du är besviken på mig? Göra en lista och räkna poäng? Kan du inte bara känna i din egen kropp och i eget sinne?

Tårarna rinner. Jag är arg och förnedrad. Jag hade bara behövt en post-it-lapp. Därför hade jag gått till ditt röriga brevställ, det indiska som du är så stolt över för att Mark har ett likadant. På sådana sätt är du barnslig. Post-it-lapparna satt inkilade, jag fick rycka för att få loss dem och ett par andra ark föll ut. Överst din lista. Ett skrynkligt papper med ettrigt röda bokstäver. ”Disappointed”.

Jag drar fram den svartgula resväskan från sitt ställe under sängen. Det förvånar mig att det bara är skönt att packa. Gråten sinar. Sorgfälligt viker jag tröjor och byxor. Jag har inte ekonomisk möjlighet att ändra min bokning men jag kan dra till Adam och George.

När jag packat mina kläder tar jag en sväng runt lägenheten, plockar på mig det som jag anser är mitt. Tavlan som Heather målat åt mig, paketet med torkad mango. Sen gör jag i ordning teet. Snart kommer du hem.

Jag är som en hund. Hör hur du kommer i farstun. Du skrapar skorna, bullrar med dörren, drar in snor. Innanför lägenhetsdörren står jag med listan.

– Vad är det här?

– Hur understår du dig att gå och snoka?

– Ditt brevställ är inte privat, vad jag vet. Vad är det här?

– Ett papper jag skrev när jag var frustrerad.

– Kom in. Det finns te.

Samtidigt ringer George tillbaka. Jag förklarar situationen för honom, frågar om jag får komma.

– Ja, det vore mysigt! säger han och erbjuder sig att komma och hämta mig med bilen.

Du tittar på mig med stora, glansiga ögonglober.

– Ska du lämna mig? För det här?

– Du har gjort en lista. Jag känner mig som ett ting.

– Men säkert är det mycket som du tycker illa om hos mig också?

– Jag skriver inga listor!

– Det stod en hel del på plussidan också, säger du nu smeksamt, räcker ut en hand.

– Det är utstuderat att skriva listor. Jag kan inte lita på dig längre. Jag är djupt besviken.

”Besviken på dig för att du är besviken på mig”, tänker jag självkritiskt när jag sitter bredvid George i hans trevliga lilla Rover, puttrande iväg till Rickmansworth. Jag försöker förklara utan att lämna ut vare sig dig eller mig.

– Det blir så kalkylerande, så känslokallt att skriva listor, avslutar jag hjälplöst.

– Har han skrivit en plus- och minuslista över förhållandet eller över dig?

– Över mig. Jag känner mig som en nyslaktad spädgris.

George är tyst ett tag.

– Jag skrev själv en sådan lista en gång. Men jag förstår dig. Tack och lov hittade aldrig Adam min lista.

(Utmaning: skriv om besvikelse)

Stövarvalpar

Senare fick vi veta att vi bott i jordhålan i tvåhundraåtta dagar. De flesta av oss trodde att skräcken varat mycket, mycket längre. Det är hopplöst att försöka hålla koll på tiden när man är i ständigt mörker. Det fanns mat – två gånger om dagen, gissade de flesta, utom José, som sa att han trodde att det inte följde någon rytm. Att vi fick mat när de kände för det. Inte visste vi. Vi förlorade vår känsla för tid och när tiden försvinner drar den med sig så fruktansvärt mycket, främst den mentala hälsan. I alla fall känslan av att vara mentalt frisk. Bara barndomen får vara tidlös, efter den måste vi knyta upp oss i struktur för att må bra och det är på tiden denna struktur baseras. Inte nödvändigtvis klocktid men vi behöver leva i växelspelet mellan ljus och mörker.

Mestadels sov vi i en hög. Det var kallt under jord. Som blinda stövarvalpar låg vi, makade oss tillrätta då och då, gnydde kanske litet. Moderslösa. De mest seriösa, Nico och Adrienne, försökte sitta upp i vad de trodde var några timmar kring varje utfodring. De hade helst velat sitta upp i vad de trodde var en dag, sammanbinda två matningar med sittande, men de orkade inte. Det var mycket på grundval av det som José trodde att vi blev utfodrade litet hipp som happ.

Det gick inte att resa sig. Det gick inte att gå. Det var så trångt att man inte kunde sträcka ut lemmarna. ”Men huvet?” har folk frågat mig och också de andra. ”Varför brydde du dig inte om att träna huvet?” Då börjar jag alltid gråta. Skräcken biter tag i mig på nytt. Ett par hulkanden, sen svarar jag: ”Jag var ju så säker på att jag inte skulle komma ut.”

Om tidsuppfattning är den ena grundbulten i vår mentala struktur, är känslan av hopp den andra. Det har jag erfarit på min kropp och i mitt sinne under närmare sju månader instängd med åtta andra i en grop. Vi hade inget hopp och förföll därför. Den sjunde juli 2007 befriades vi av armén. Ni har alla läst om det, sett bilderna. Hur gerillasoldaterna mejades ner och hur befriarna sen tog sig till jordhålan. Hur vi steg upp, liksom tillbakabildade. Gnyende, skyende solen. Osäkra på benen. De soldater som minuten innan dödat tretton man var nu idel mjukhet. Packade oss i filtar, bjöd på näringsdryck. Det fattades bara en pipleksak.

Flera av oss grät. ”En reaktion på stressen”, sa en fältpräst som var med på expeditionen som något slags psykolog. Men jag tror att vi visste vad det var: skammen över att ha låtit omständigheterna beröva oss vår mänsklighet. Över att vi blivit en krälande, amorf hög. Nu såg vi ljuset, nu ville vi ha mer heroiska historier att berätta.

(Utmaning: skriv om hundvalpar)

Skylten

Jag ville vända men asfalten och mina nya vita skor och stämningen, rörelsen framåt, manade på mig mot skylten som viftade över människomassan, skylten som bar fotografiet. Många skyltar guppade som en glad segeltävling på havet av folk och alla utom min var intill förväxling lika. Gulliga bebisar är intill förväxling lika. Det var väl därför pappa hade fått den lysande idén: att få mig att sticka ut och samtidigt själv vara litet rolig. Han hade funnit ett svartvitt foto på mig som var så roligt. En tjej i femtonårsåldern med fett hår, halvliggande i sängen i sin fulaste morgonrock. Framför sängen en ofattbar och obeskrivlig röra, på golv och skrivbord och i viss mån säng. Den hade han limmat upp på sin egenhändigt gjorda skylt och var mycket nöjd med sig själv.

Eftersom det var en så glad dag, en känslosam dag, så brände faktiskt tårarna bakom ögonen. Samtidigt ville jag inte göra pappa ledsen. Inte göra pappa ledsen för att jag blir ledsen när han chikanerar mig. Så jag tuffade till mig och såg stolt ut när kompisar kom förbi och sa ”vilken kul skylt” eller ”vilken konstig skylt”. Stod mitt i min lilla klunga av mostrar och försökte hantera pappa, som ville ha beröm.

Det var min mest prinsessnära dag. Jag stod där i vitt med genombruten spets och var så söt som jag kunde bli. Till yttermera visso hade jag gått med på att ha studentmössa. Jag skulle vara som alla andra för en dag. Och så skylten.

Det var väl inte så farligt? intalade jag mig. Det skylten visade var sanning. Det prinsessöta var också en sanning, men av blekare sort. Som ett fotografi som aldrig fixerats. Fullständigt utplånat nu, nästan trettio år senare. Men pappas bild av mig i sängen minns jag i detalj. Den har fixerats vid mig så grundligt, att det ger avlagringar i huden.

(Utmaning: skriv om ett fotografi)

Farbror Erling

Farbror Erling var en mycket liten man. Liten och späd. När jag lärde känna honom var han redan pensionär och satt större delen av dagen i sitt tittfönster. Det var ett hörnfönster ut mot Fredsgatan i centrala Ludvika. Man såg allt. Snett mittemot var Vetekransen. Ibland gick farbror Erling ut för att gå på Posten. Då hade han alltid med sig wienerbröd hem. Då blev tant Ingrid alltid arg. Tant Ingrid snäste ofta åt farbror Erling. Det var för att han inte var riktigt frälst. Hon fick avbryta en tänkt evangelistkarriär för att hon blev kär i Erling, tänkte väl att han skulle bli frälst så småningom men det tog nästan en livstid. På mig gjorde det starkt intryck att de hade levt så länge tillsammans, en frälst och en ofrälst, trots att jag inte fick veta att farbror Erling var ofrälst förrän han blev frälst alldeles på slutet. Droppen urholkar stenen.

Farbror Erling var disträ, mer disträ än jag själv, om det är möjligt. Jag, som lade in glasögonen i kylen. En gång hade han köpt en slips till en begravning och så spankulerade han hem, händerna på ryggen som vanligt (jag ser honom framför mig och det är en glädjerik smärta) men påsen på ryggen var upp-och-ner och när farbror Erling kom hem var slipsen borta. Alla skrattade utom tant Ingrid. De hade det inte gott ställt.

Ändå var godisskålen i stora rummet, där farbror Erlings fönster var, alltid full med godis som inte finns längre. Jag minns inte längre märket men det var något som Konsum hade. När vi kom skulle vi alltid ”titta skålen”. Trots att vi kom varenda dag. Tant Ingrid var vår dagmamma och farbror Erling en liten alf hon hade hemma. Han tyckte bäst om brorsan men även jag fick sitta i knät ibland och titta ut mot korsningen Fredsgatan-Engelbrektsgatan. Och jag var större, så det var jag som fick höra historien om hur han kommit till Sverige.

– Precis en sådan här klar höstdag var det när jag tog mig över Kölen, sa han med sin dialekt som var hälften Grängesberg och mest Stavanger.

Och så berättade han. Hur de hade sprängt en tågräls och sen omedelbart packat sig iväg på sin farofyllda strapats. Berättelsen gjorde att jag sedan länge hajade till när jag hörde ordet ”tyskar”. Innan han berättade hade farbror Erling varit ett hemlighetsfullt mysterium. Nu blev han en myt. I dörröppningen stod tant Ingrid och gjorde ljud. Hon tyckte inte att barn skulle höra sådant. Eller så tyckte hon inte att farbror Erling skulle ta plats.

Det var enda gången han sa någonting om sitt förflutna. Han hade inte mycket till famn – han var alldeles för mager – men han var en vuxen som respekterade barns integritet. Han fanns för oss, för brorsan men också för mig, i sin lilla enklav, ett par kvadratmeter vid ett fönster som han mutat in som fristad i sitt eget hem.

(Utmaning: skriv om en vänskap från din barndom)

Livstid

Jag föddes i Kumla. Eller föddes gjorde jag förstås i Örebro men från dag två har jag bott i Kumla, alldeles i utkanten, där man ser anstalten i solnedgångsljuset. Den vyn har jag målat många gånger, först på dagis och nu professionellt. Bunkermålarn, kallar de mig. Jag har målat Österåker och Hall och många kända utländska fängelser, till och med Robben Island, fast det är fusk, för det är museum numera. Alcatraz också. Ja, ibland gör jag avstickare härifrån men jag återkommer alltid. Och jag bor här.

Jag har en tjejkompis som är från Fagersta. Hon har hakat upp sig på att de har våran slogan och vi deras. Deras är ”Här får du livstid”. Det vore onekligen roligare om det var Kumlas slogan. Om vi kunde byta. Våran är ”En blomstrande kommun” och det låter sig väl sägas. Kommunen betalade bara 50 000 för de tre orden. Vem vill inte vara blomstrande?

Vi är en kommun där hälften av invånarna är plitar, resten lärare. Så känns det i alla fall men det kanske är för att min pappa är kriminalvårdare och mamma fostrar de små. Jag har ingen statistik. Det är inte min bag. Jag målar kåkar. Mycket Payne's grey går åt. Och lamp black. Motljuset gör sitt till, förstås.

På dagarna, när jag är hemma i Kumla, sitter jag på Sveas på Sturegatan, helt nära stationen. Särskilt om det är en fin dag. Då laddar jag inför solnedgången. Ingen solnedgång är den andra lik. Det gäller att måla dem snabbt och kraftfullt. Anstalten förändras inte så mycket. Den kan man pula med rätt länge. Mina bilder är faktiskt rätt populära bland frigivna. En före detta intern berättade att han målat ett stort rött kryss på min tavla för att utmärka cellen där han avtjänat sitt straff. Då blev jag sne.

Ibland undrar jag vad som hade hänt med mig om jag inte var från Kumla. Vad skulle jag måla då? Något blomstrande? Nä. Kanske djur. Varaner. Det känns bra att vara från Kumla. Att ha ett motiv man aldrig tröttnar på. Här har jag fått livstid.

(Utmaning: skriv om en plats du aldrig besökt)

I dimman

Den enda bilden på dig och mig tillsammans är när vi står svalda av dimman på Horton Plains. Det var hon, den där trevliga amerikanskan, som tog bilden och skickade per post sedan, när hon kom hem. Så gjorde man på den tiden.

Det är bara vi och dimman.

Vi ser utslätade ut, förbi. Bräckliga och redan knäckta. Vi har armarna om varandra som om vi längtade hem, eller som om vi skulle stå där i evighet.

Vi ser ut som några helt andra. Det är något med hållningen och med kläderna. Som två äldre lantarbetare i mellanvästern under depressionen. Jag pratar rakt in i kameran med den trevliga amerikanskan.

Långt senare fick jag veta att ni legat med varandra i Unawatuna, du och den trevliga amerikanskan. Jag förstår inte hur ni hann.

Jag har inga bilder på henne. Den trevliga. Jag har bara den här, den enda bilden på dig och mig tillsammans, smekta av dimman, omdanade till vad vi skulle kunna ha blivit om vi hade fortsatt tillsammans. Ett kämpande äldre par, krumt och hukande i dimman.

(Utmaning: skriv om dimma).

Häxblandning

Tonårsfnitter,

insjöns glitter.

Lite sprit -

det hör hit.

Lördagskväll,

mor var snäll:

låna' ut sin stuga

I morgon får vi ljuga.

En liten klunk ur en liten flaska. Häxblandning, förklarar Carina stolt. Hon har varit och tullat ur alla flaskorna i pappas barskåp hemma. Jag blir mållös av beundran: en pappa som har ett barskåp! Precis som på film!

Jag tar kalken, lagom vördnadsfull. Nu ska jag invigas i mysteriet. Men... det smakar räv. Jag vet inte vad jag har väntat mig men det här var inte det. Sväljer i förtvivlan. Har redan svalt. Nästa klunk spottas ut bakom gaveln. Nästa och nästa med. Till slut kommer någon på mig men jag blånekar.

Det är en ganska tråkig fest, egentligen. Alla sitter i soffan och försöker bli så fulla som möjligt. Jag och någon mer skryter om att vi inte känner något alls. Det är då anklagelsen kommer. Från Annelie, tror jag.

– Men du, Nina, du har ju spottat ut allt!

Hur sjutton kan hon veta? Hon har suttit i soffan inne i stugan hela tiden.

– Näh, säger jag iskallt.

Alla börjar fnissa. Ett sånt där gulligt tonårsfnitter – som vuxna uppfattar det – men som i verkligheten betyder att någon blir utfryst.

– Du ska ha! ropar Carina och kommer sättande med sin äckliga flaska. Det måste vara en ny flaska, för den är alldeles full.

Maria och Annelie tar tag i mig, bänder armarna bakåt och låser dem på ryggen. Karin håller mitt huvud framifrån, tvingar upp munnen. Jag gör som livet lärt mig: slappnar av i kroppen och försvinner långt bort. Den vidriga vätskan har fri passage genom strupen. Jag tänker ”aldrig mer”. När de är färdiga går jag och lägger mig. De försöker tala med mig, då och på morgonen, men jag är fortfarande inte där. Carina försöker till och med sparka mig för att få mig att förstå instruktionerna inför hämtningen. ”Inte ett ord”. Det behöver de inte be mig om.

Annelies mamma och Carinas pappa kommer och hämtar oss i varsin bil. Vuxentjatter.

– Har ni haft trevligt?

– Ni har väl plockat med er alla matrester så att vi inte får möss?

– Var maten god?

Men Carinas pappa känner något i luften, fast han är vuxen.

– Ni har väl inte bråkat? säger han med sin osannolikt djupa röst.

Annelie blänger på mig medan Carina och Sofie kvittrar:

– Nejdå, inte alls!

Om inte det här hade inträffat, skulle jag inte ha blivit så duktig på origami. Om det hade förlöpt på något annat sätt, skulle jag kanske fortfarande ha kontakt med åtminstone Annelie och Karin. I alla fall skulle jag ha haft kontakt med dem under skoltiden. Inte varit ensam med mina papperskvadrater och mina böcker.

(Utmaning: skriv om tonårsfnitter)

Kärleksmums

Dagen före julafton träffade jag min granne Maud i backen. Maud är sjuttiofem, pigg och bor ensam i ettan under mig. Nu pyste förtrytsamheten ut genom öronen på henne.

– Jag har lagt in två sorters sill! Jag har gjort Janzons! Levererat det i Duvbo i går! Hur mycket kan dom kräva?

– Har du redan gjort Janzons? frågade jag opsykologiskt.

– Ja? sa hon och blickade tomt på mig, avbruten i sin tankegång.

– Ja, sa jag bara.

Jag såg framför mig en saggig, såsig Janzons utan spänst men det ville jag inte säga. Folk får göra hur de vill med sin Janzons, jag skulle i alla fall aldrig göra den i förväg.

– Ja, sa jag igen. Du hade gjort Janzons?

– Och två sorters sill. Och nu ringer de på förmiddan och säger att de inte har nåt kaffebröd. Beställer kärleksmums.

– Det är gott, sa jag tankspritt.

Hon spände blicken i mig.

– Det är typiskt för eran generation att kalla det kärleksmums! Och ska jag dra med mig? Jag hade tänkt åka tunnelbana och buss!

Hennes vita lockar vippade under mösskanten. Jag hade aldrig sett henne så agiterad. I ett dylikt samtal mellan grannar ska man hålla med varandra om allt, det är kutym, men jag kunde inte förstå vad det var som gjorde henne så explosiv. Vi stod tysta ett par sekunder. Så sa Maud:

– Det heter helt enkelt chokladrutor. Chokladrutor!

– Just det, sa jag med emfas men det lät nog ihåligt.

Nästa gång jag träffade henne var den tjugonionde. Hon var sitt vanliga, soliga men korthuggna jag. Vi pratade med distans om helgen som gått och om den som skulle komma.

– Jag sitter ensam på nyår, sa hon. Det är så skönt.

Hon tittade in en stund i sig själv och så sa hon med en långsam, behaglig suck:

– Nu är det ett helt år till nästa gång.

Jag såg på hennes fridsamma ansikte och tänkte att hon nog är en av de många som har julnoja. Därför så nästan aggressivt frenetisk några dagar tidigare.

(Utmaning: skriv om kärleksmums)

Rundat insteg

Den var hur gammal som helst, min första cykel. Avflagnat rostbrun, uppskattningsvis tjugofyra tum. Ett rent övergångsobjekt som aldrig skulle lämna torpet, dit det bara fanns en väg. Och nu börjar jag sakna pappa, för hur hade han designat limpasadeln av tjockt skumgummi, som han gjort för att jag skulle sitta mjukt? Det fanns ju ingen stång? Jag har ingen att fråga.

Tjugofyra tum är mycket för en sex- sjuårig flicka. Och den knaggliga torpvägen. Och pappa som springer bakom, ropar: ”Du kan, du kan”. Tröstlöst, en hel industrisemester. Visst flaxade jag iväg men behärskade jag konsten? Till och med lillebror log. Jag svettades. Himlen var varm. Svag doft av pors. På't igen – öva på att bli fri. Just i jakten på friheten blir ledan som störst.

Jag minns inte hur den kom till mig, cykeln, och inte hur den försvann ur mitt liv. Det var väl elden som tog den. Lagårn brann när jag gick på högstadiet. Jag vet att det inte var någon festivitas när jag fick cykeln. Den bara fanns en dag. Ful, gammal; som en krympt tjugoåttatums damcykel med rundat insteg. Till och med på torpvägen var jag rädd att någon skulle se mig.

Men en dag kunde jag cykla. Det var också svept i vardaglighet, jag minns det inte efter allt tragglande, fastän det måste ha varit härligt. Till stan fick jag en splitterny Svalan sen. En röd. I torpet nästan ingen anledning att cykla. Det fanns ju bara en väg och det var brant att ta sig hem igen.

Minnet av den första cykeln är ett sådant där minne som känns som om det inte var jag som var med om det. Så länge som jag kunnat cykla har jag älskat att göra det men jag ser inget samband mellan mig och den lilla flickan på för stor cykel med limpa av bulligt skumgummi. Flickan som är för less för att ropa ”jag kan!” när hon äntligen lärt sig.

(Utmaning: skriv om din första cykel)

Bipolär sång

Är jag din? Du är min kroniska sjukdom. Ibland känns det som om du är oceanen och jag den tilltufsade badmintonbollen som guppar på dina vågor – i dig är det jag rör mig, lever och är till. Men ibland, allt oftare, är du just bara en sjukdom. Någonting lätt definierbart, en liten entitet för dig själv, någonting jag ”har”. Någonting det går att lära sig att leva med. Vågrörelser, javisst, men jag är inte helt utlämnad till dem. Jag är inte längre din lekboll. Tid har gått och erfarenheter har stuvats i bagaget, jag har fått hjälp att inrätta mitt liv så att du inte tar alltför stor plats. Det är ett enkelt litet liv, inget storvulet längre och jag sörjer inte det. Sörjer inte heller att det utvecklades så att jag aldrig blev en duktig patient. Inga dagsscheman, inga självskattningslistor morgon, middag och kväll. Alltså ingen kvävning, ingen död. Inte heller har jag någonsin läst på om dig. Jag har haft det på min lista i snart femton år men det blir inte av. Jag offrar ändå så mycket för dig. Avstått allt från barn till teveapparat för att kunna leva som frisk. För det gör jag ju nu. Jag minns inte mina vänners mest pressande problem och jag har blivit smällfet men jag har ett liv jag kan acceptera. Med dig. Ett liv som ofta ler. Jag får aldrig nonchalera dig men du får heller inte ta över. Jag vågar trots dig och jag anstränger mig trots dig och jag slappnar av trots dig. Ibland är jag rädd på grund av dig men då vet jag vad jag ska göra. Jag är inte duktig men seriös. Jag nådde en punkt där jag ställdes inför två alternativ: att gå in för att vara sjuk på bästa sätt eller att inrikta sig på att bevara det friska. Alla som har dig ställs inför det valet, alla slirar emellan litet grand men de som klarar sig bra har mer eller mindre valt endera vägen. Och kanske det är så att man är friskast när man accepterar dig till fullo.

Du är min. Vi ska leva varje dag tillsammans tills jag försvinner. Jag andas in, jag andas ut. Jag är inte din.

(Utmaning: skriv om ambivalens)

På din parkett

Alla trodde att jag bar röda skor för att de matchade uniformsslipsen och vinterjackan men det var inte så. De röda kängorna var de enda fotbeklädnader som mina giktbrutna fötter kunde acceptera långa stunder. Långa stunder blir det i förarsätet på en buss. ”Själv föredrar jag den långsamma döden bakom bussratten”, summerade en kollega en gång en av våra många existentiella diskussioner i byggfutten vid Spånga station, där vi drog oss tillbaka för att äta våra medhavda matlådor. Bussförare är som folk är mest men mer öppna för livsfrågorna. Man är ju en sorts Karon, skeppar folk mellan fritid och arbete, mellan hem och kyrkogård. Vi korsar Styx vid Bällstabro, du vet – tur efter tur, dag efter dag. Jag gjorde det i röda skor och, innan tänderna blev för gula, rött läppstift. När min första vinter på bussbolaget var till ända hade skorna blivit mitt signum och jag gav mig ut att skaffa ett par lågskor i samma färg. De jag fann var inte lika sköna som vinterkängorna men på postorder hittade jag ett par sulor fyllda med blå vätska som skulle vara undergörande. Då hade vi redan blivit älskande. Du och jag. En relation mellan bussförare är som relationer är mest, bara litet tröttare. Så trött att den nästan är lättsam. Men du var pedant. Det var inte jag. En dag stod jag på parketten i din hall och ena vätskesulan brast. Det blev plaskblött om foten men vätskan letade sig också ut. Blå rännilar som snabbt sögs upp av din dittills perfekta körsbärsparkett. Jag har fortfarande anledning att stå i din tambur ibland – vi har ju lilla Greta tillsammans – och skuggan av blått finns ännu kvar på golvet. Jag förstår att det åsamkar dig lidande. Så mycket som vi hade talat om döden och om livet och om stadierna däremellan förstår jag att du lider.

Det var givetvis slut med vätskefyllda sulor efter händelsen i din hall. Utan dessa sulor kunde jag inte gå i de röda skorna. Det blev vinterkängorna tills jag hittade ett par klassiska Blundstones. De var sköna men bruna. Jag var kvar på bussbolaget men med lägre profil. Det var inte kul med läppstift när det inte matchade skorna. Och så var det tänderna. De gulnade medan jag var tillsammans med dig. Bussförare utan särmärken är som folk är mest men mycket mer anonyma.

Greta är ganska stor nu. Det är praktiskt. När hon ska byta vårdnadshavare sätter vi henne på buss 117 (den går mellan Spånga station och Brommaplan förbi Bromma kyrka). I ena änden bor du, i andra änden bor jag. Jag har sett att hon ginar över parkeringen vid Ica när hon ska gå till mig. Det är dumt och farligt men hon är söt där hon trippar i skor från Knulp. Rosa.

(Utmaning: skriv om ett par röda skor)