Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 12 december 2012

Utanför fönstret

Du hänger upp handduken mitt på klädstrecket på balkongen för att dölja vad som händer bakom rutan. Fruarna i grannskapet borde inse att det är som en signal.. Handduken är stor och blekt orange. Vi använder den båda sen, när vi duschar. Du vill att jag ska ha den först men jag propsar på att vi ska börja torka oss varsin gång. Vi är som syskon. Millimeterrättvisa. Fast omvänt.

Vi är som syskon. Lika långa. Lika gosiga. Lika möra. Lika ointresserade av revolutionen som pågår utanför fönstret. Eller jag är väl intresserad i teorin. Vill läsa om den i tidningen – fast där står inte ett sant ord. Man måste ner på gatan. ”Men då får du kanske en gatsten i tinningen”, säger du. Så överlever jag här för din skull. Din kusin hämtar mat, överräcker den med ett sardoniskt leende. Han respekterar inte vårt val och vem kan klandra honom? Revolutionen kommer bara då och då. Högst en gång per mansålder. Tid att mysa finns under hela levnaden.

”Vi träffades ju nu”, säger jag som en vag förklaring till din kusin. ”Jorden kan ju gå under”, fyller du i. Kusinen stöter med sin stålhättade tå i golvet. Säger ingenting. Väntar på att kaffet ska bli klart. Sen sveper han det och går. Hela denna tid har han inte sovit hemma. Han jobbar på dagarna och gör revolution på nätterna. Det är väldigt skönt. Vi blir inte störda. När revolutionen väl är över ska jag läsa mig till hur den förlöpte och vilken sida som hade rätt.

(Utmaning: skriv om att mysa)

tisdag 11 december 2012

Polarhöst

Skyll på mina naturromantiska drömmar: jag hamnade på Svalbard för att jag hade sett ett fotografi av en rosa solnedgång. Inte hade jag tänkt på att jag passar bättre för att betrakta bilder än för att ge mig ut på strapatser. På Svalbard kan man inte bara sitta utomhus och titta. Då fryser man för mycket. Man ska vandra omkring och vara rädd för isbjörn. Det vägrar jag. Jag är rädd för isbjörn även när jag inte är ute och rör på mig. Longyearbyen fastnade jag för. Det brukar visst inte turister göra. Där gick jag på sightseeing och fick se världens nordligaste bankomat. Nej, det var nog i Ny-Ålesund. Allt är ”världens nordligaste” på Svalbard. Det gjorde mig nedstämd. Biologerna i mitt sällskap gav sig ut för att leta växter och djur och kom tillbaka då och då laddade med en energi som verkade konstgjord. Själv satt jag insvept i polarhöst och stirrade på en liten brasa. Frost längst inne i märgen. Leda. Även jag var på väg mot den långa natten och solnedgången gjorde sig bäst på fotografi.

Att jag aldrig lär mig vem jag är, aldrig på dessa långa år och många dagar! Min ande är vild men egentligen vill jag sitta i bekvämlighet och sura. Vardag passar mig bäst, på semester ska det vara tillrättalagt och besvärsfritt. Det tänkte jag på när jag satt i Longyearbyen och läste en tummad roman som jag kan baklänges.

(Utmaning: skriv om att frysa)

måndag 10 december 2012

En lång sång

Det var min kropp som lyckades i våras. Jag och datum... det var väl i april nån gång, kanske i maj, och det var så lätt att säga nej. Då. Då och många, många dagar framöver. Inte ett plåster, inte ett tuggummi, inte en vit plastpinne. Jag var fri för att min kropp lyckades och jag var orättmätigt stolt.

Någon gång för en månad sedan sprang själen ifatt och jag började smyga. Omvägar på vägen till tunnelbanan för att hitta någon att bomma cig av. Alltid bomma (men alltid erbjuda sig att betala). Det var ett nederlag jag inte ville se med oskylda ögon. Så länge jag rökte andras rökte jag inte på riktigt.

Så åkte jag bort ett tag till ett varmare land och efter ett par dagar där köpte jag ett eget paket. Det är resorna som slutgiltigt får mig på fall.

Och vad är poängen? Det finns ingen poäng. Missbruk är en lång sång och beroende det träligaste på jorden. Din kropp kan ha varit ren hur länge som helst – en dag vänder sig själen ut och in och är åter fast i begär. För att det ska bli uppenbart att ränderna aldrig går ur. För att din solkighet inte ska gömmas.

Jag skulle kunna sluta där, i misslyckandet. Men jag stretar på. Har ännu inte köpt egna cig här hemma. Har åkt över hela Stockholm för att få akupunkturnålar i örat. En sitter kvar. Den ska jag pilla på när jag blir sugen.

Missbruk är en lång sång. Beroende det träligaste på jorden. Dagar ska komma och tider när jag faller igen. Jag erkänner att jag är en ömklig människa på jorden. Någon försöker trösta att det är just bakslagen som gör oss till människor. I så fall är det tröttsamt att vara människa.

(Utmaning: skriv om ett bakslag)

söndag 9 december 2012

Middagsmöte

Du slukar medan jag sakta smälter de stekta fänkålsskivorna mot gommen. Om du bara vore... vad ska man säga.... mer sensuell. Ja, sensuell. Jag har alltid tagit för givet att du är sådan i sängen som du är i maten. Frisk aptit, ingen känsla.
– Ska du ha mer? frågar du men du har redan skeden i karotten, samlar upp de bitar som är kvar till dig själv..
Du undrar ibland varför vi inte tar vår vänskap längre. Jag säger som det är, att jag inte känner någon attraktion. Hårt? Sant. Du är snygg på ett stålbent sätt och dina kindknotor är som huggna ut ur sten. Mig är du uppmärksam på just för att jag inte låtit oss gå över gränsen. Så tror jag i alla fall. Jag skiter i ditt erotiska liv men inte du i mitt. Du lurpassar, lägger ihop ett och ett, korsförhör. Ändå vet du inte att jag har en oas på Slave Island med den som du föraktar och skrattar åt – Anil, som biter med mjuk tandrad och som efter ljuvt och långsamt kartläggande kan varenda por på min kropp.
– Knappt litterat! är din dom, för att Anil inte kan engelska.
Skålarna är nu tomma, din tallrik likaså. Du sitter och tittar på mig när jag fortsätter äta, högerfoten stampar lätt och rastlöst.
– Hem till mig? säger du rutinmässigt med ett slirigt grin.
Jag ler tillbaka. Detta är vårt spel.
– Nej, jag ska jobba ett par timmar till. Tack för maten.

(Utmaning: skriv om aptit)

torsdag 6 december 2012

Karma

Jag var en daggmask då och du en liten stare. Jag. Din mat. Som du slök och trodde du var färdig med, fastän du inte ens hunnit bajsa ut mig än. Du flög iväg, lagom mätt och trind, och var så nöjd, så nöjd. Men vår relation har fortsatt sen, i kalpa efter kalpa. Ibland är du den som äter, en annan gång är det jag. Ett evigt tuggande, dristar jag mig till att säga, för det är nästan oändligt. Kanske vi lär oss att uppskatta – i båda bemärkelserna – hur viktigt förhållandet är till vår föda. Hur det pågår långt efter att tarmarna gjort sitt och hur det är ett drama större än vår verklighet. Att leva är att vara dömd till att äta det levande.

(Utmaning: skriv om att vara färdig)

onsdag 5 december 2012

A B R E

”Abborren har två ben”, hör pojken läraren säga, fast han lyssnar knappt. Så mycket underligt kommer ur lärarens mun. Nog vet han alldeles säkert själv hur många ben en abborre har. Det är nästan tusen, men inte så många som en sik har. Pojken kan fiska, han. Nu drömfiskar han medan han målar bilden av abborren som läraren vill ha. Mycket grönt och litet rött och pytte gult och smutsigt vatten. Och precis när han är färdig får han napp! Drömfisket ger drömnapp, en liten krumelurfisk i rosa och ljusblått. Hastigt målar han den i hörnet av papperet, där som han brukar skriva sitt namn. Den blir bra. Pojken är nöjd. Mitt under abborren skriver han stolt ordet ”abborre”: A-B-R-E. Vissa lektioner är enklare än andra.

(Utmaning: skriv om att få napp)

tisdag 4 december 2012

Utkastad

Efter domen och påföljden kom ett liv utan ro. Han kunde inte försonas med vad han gjort. Men när han tog sitt onda samvete till den violsöta flickan blev han djupt förtörnad över att hon inte ville se honom. Modern kom ut på trappan och bad honom gå.
– Men jag bär med mig mitt samvete, sa han. Det är ont och jag måste få lätta det.
– Här har du redan slängt skam. Betunga henne inte med samvete också, sa modern och gick in och stängde dörren.

Det var morgon. Det var kallt. Han gick till brunnen mitt på gården och som seden tillät tog han en skopa vatten utan att fråga. Han blev stående och smuttade på vattnet. För varje liten klunk blev det allt strävare, ty nu förstod han att hans gärning hade gjort att han kastats ut ur paradiset, en gång och slutgiltigt, och att hans samvete som gjorde så ont och som skulle fortsätta tära honom i all tid var små eldtungor från helvetet.

Skopan lade han i ett ämbar av trä som stod på brunnskanten och han beredde sig att gå. Då kom över gården den violsöta flickan. Med sig hade hon telningen som nog var frukten av hans dåraktiga brott.
– Min mor förlåter er, sa den lille och gick fram och sträckte honom sin hand.
Hans ögon dränktes.
– Är det sant? sa han vänd mot henne och hon nickade.

Han ville hoppa. Han ville jubla. Han ville kyssa henne av lättnad. Men hon tecknade ett märke i hans panna och gick sedan allvarligt tillbaka dit där hon kom ifrån med pojken hand i hand. Själv stod han kvar. Inget fick han säga. Inget fick han göra för att gottgöra. Vad hade han trott? Att de skulle leva lyckliga tillsammans? Att han skulle få gömma sig i ett intensivt samtal med henne, där allt förklarades och reddes ut? Gömma sig, glömma sig. Vinna henne, finna sig själv. Nej. Han kände sig ännu en gång utkastad men i himlen denna gång. Den tomhet han kände hade han fått bara av nåd. En evighet stod framför honom där han måste hylla henne som givit honom detta stumma hjärta, denna frostiga håg. Bedrövad gick han ut och tryckte igen porten bakom sig.

(Utmaning: skriv om samvete)

söndag 2 december 2012

Om ett ljus

(Kära läsare. Jag är på semester och hinner varken skriva eller läsa. Välkommen att vara delaktig i dagens puff:)
– Vad ger dig ditt ljus?
– Jag har många gånger varit bränd.
– Är det ett svar?
(Nu är det din tur, läsare. Tänk ut en fortsättning, kort eller lång. Skriv den gärna i kommentarsfältet!)

(Utmaning: skriv om ett ljus)

måndag 26 november 2012

Bland klippen

Anita samlar på äggkoppar. De finaste står framme i en vitrin. Själv samlar Greta på citat. Klipp och citat. Dem har hon i sina berömda dassböcker, som får de fåtaliga gästerna att stanna länge inne på toa och liksom kuckla av glädje. Kunskap är lätt att bära. I de tre dassböckerna samsas högt och lågt. Hennes favorit för dagen är ett litet nyhetsklipp: ”Plogbilar sätts in men de räcker inte på långa vägar.” Det är kul för att det är så subtilt. Det hon inte gillar är när folk tror att de själva ska skriva in citat i hennes bok. Någon debil individ – hon minns så väl vem – har till och med citerat från texten på ett mjölkpaket. Utan ironi. Och vad hon gillar minst av allt är ett citat i dassbok nummer ett, den lilla, i A6. Det står med hennes handstil men det är John som har föreslagit det. Hon har låtit sin kropp, sin arm, sin hand, sin penna bli en förlängning av Johns sinne och så har hon plitat ner det, citatet av Anatole France: ”Det finns alltid något i dina vänners brist på framgång som inte är dig helt emot.” I hemlighet kvider hon när hon läser det. Många gånger har hon frestats att klistra över det men skrivet är skrivet. Hon kan inte stå för det. För oginheten. Hon kan inte fatta att hon lät sig duperas att skriva det. Det är så olikt henne. Och hon minns så tydligt hur hon kände redan när hon skrev det för uppskattningsvis trettiofem år sedan att det svor mot hennes jag. Så tydligt. Så tydligt.

läs mer om Greta under rubriken ”Anita och hennes grannar” sådär fyra inlägg bort.

(Utmaning: skriv om ett klipp)

lördag 24 november 2012

Ciseleringsjärn

De tre senaste inläggen – detta inräknat – handlar om Anita och hennes grannar Gertrud, Gunvor och Greta. Läses tillsammans eller var för sig.

Det känns som om Anita tar ett ciseleringsjärn och skär strimlor ur kroppen, sin egen kropp, som hon dekorerar duken med men det är förstås levrar av färg. ”Ge varandra vår största plåga” heter verket. Hon kommer alltid på titlarna först. En ilsket ljusgrön tavla åskådliggör Gretas allvetande... förakt är det väl inte men i bilden kommer det ut som förakt. I en annan tavla gestaltas antingen Gertruds omätbara rädsla eller Anitas egen handfallenhet. Både-och, förstås. Hon är stolt över de olika nyanserna av grått och över att en del av det gråa är grått på ett sådant sätt att det lika gärna kunnat vara rött. Så lär hon sig att det finns en passion dold i Gertruds lealösa offermentalitet, den som hon provoceras så av. Här vid staffliet lär hon sig, mest av färgerna men också av struktur. Lär sig det som hon aldrig annars kunnat lära. Hon är ingen psykolog men i skiftet från grått till imaginärt rött finns en hel lärobok i psykologi och den har hon läst med porerna nu. Hon slänger en palettkniv full med färg i golvet – siktar på en punkt som är väl klädd med målarpapp. Sen döljer hon ansiktet i händerna. Det kommer inga tårar så hon tittar upp. Framför henne på en duk en lång, giacomettiliknande figur som träder ut ur skenet från en grym, omättlig sol som är i kontakt med horisonten. Hon vet att bilden handlar om konsumism och att det är Gunvor som är den frånvarande modellen. Hon vet att den berör vad man kan ta med sig när man slutligen gör sorti. Hon vet att hon målar bara för sig själv, liksom hon gör allt bara för sig själv. Utom att lyssna på Gertrud. Det gör hon för Gertruds skull. Är det därför det blir så fel?

(Utmaning: skriv om en plåga)

fredag 23 november 2012

Va, pensiero

Varje natt ställer Gertrud en fråga, fuktiga läppar tätt intill luren:
– Har du nånsin älskat?
– Kan jag någonsin resa mig ur den här tristessen?
– Ska jag någonsin våga?
Just den natt när denna fråga ställs, kickas Anita ut ur sin slummer och kastar en fråga tillbaka, skarpt, vaksamt – kanske kärleksfullt, eller i alla fall med medkänsla. Anita tycker medkänsla är bättre. Mindre invaderande.
– Våga vad?
– Du vet.
– Nej, jag vet inte, ljuger Anita.
– Jag törs inte hänga mig. Jag kan inte skjuta mig. Kastar mig inte ut från balkongen. Endast det enklaste återstår men har jag tillräckligt med tabletter?
– Jag tror inte att du någonsin kommer våga, säger Anita tvärsäkert.
Hon minns att några år tidigare var det en dam som gav ut en bok som hette ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Titeln är Gertrud. Anita lugnas av den tanken, fastän hon vet vad Gertrud har i ett litet skåp ovanför diskbänken. Om ambulansen står en morgon på gården ska hon klandra sig själv, klandra sig djupt. Men morgonen därpå åter ett samtal från Gertrud och Anita är lättad och förstärkt i sin cynism. Det slår Anita att det inte bara är Gertrud som har lidandet till partner. En insikt som bryter fram, en glugg av klarsyn. På en nanosekund är ögonblicket förbi och det är som om hon aldrig har känt sig själv. Hon återgår till det hörn av vardagsrummet som tjänar som ateljé, visslande Va, pensiero.

(Utmaning: skriv om att fråga)

onsdag 21 november 2012

Anita och hennes grannar

Ibland när Anita talar med sina grannar i telefonen är det snubblande nära att hon tar av sig ena öronclipset och tittar litet snett upp till vänster, som fina damer i filmer från sextiotalet brukar göra. Hon känner sig som om hon spelar en roll i en film från sextiotalet. Lika osannolik.

Det är Gunvor som bara babblar på om sig själv och sina karlar som hon träffar och dumpar på de täta Ålandsresorna med dans. Anita har aldrig åkt österut. Kan inte sätta sig in i miljön och glömmer vem som är vem av Bengt och Dan och Georg men Gunvor pratar oförtrutet på, dag efter dag, i trapphuset, i telefon och när de möts på Lidl. Ibland undrar Anita om Gunvor nånsin tänker på att hon vet så ytterligt litet om Anita och att Anita vet så kopiöst mycket om henne. Undrar och inser det futila i sin undran – ty vem kan följa sina egna tankar? Vi tänker så ofta rakt in i en svart säck och där går tankarna mycket längre än vi själva förmår. Gunvor har nog ofta tänkt men inte registerat, tänker Anita. Eller så är det på något helt annat sätt.

Så är det Gertrud. Gertrud lider av ensamheten. Det gör vi kanske allihop, tänker Anita. Varje dag Gertrud inte får något besök ringer hon till Anita. Ibland också de dagar hon får besök och ibland flera gånger per dag men Anita fuskar litet. Hon har nummerpresentatör. Det gör att hon kan ge sig själv den dos av Gertruds lidande som hon kan mäkta med varje dag utan att gå ner sig i neggogegga. Hon är alltid mild mot Gertrud men dämpad.

Ibland, någon enstaka gång, ringer Greta. Greta bor inte i 22:an, utan i 28:an, och hon är en resolut dam som är självgående och tänker själv. Själv tänker hon, mest om andra människor som inte är lika självgående som hon själv. Så det blir ju så att hon tänker även på Gertrud och Gunvor. Kanske också på mig, säger sig Anita, men Greta är nu sådan att hon aldrig skulle diskutera Anita med Anita själv. ”Själv, själv, själv”, gläfser Greta och Anita förundras över hur hon – själv – snubblar till och vacklar in i ett nytt språkbruk, som dock är urgammalt. Modersmål. Så sitter hon med Greta och myser på en hög platå, från vilken de andras karaktärsdrag benämns svepande och gnälligt, svepande och aggressivt eller svepande och ironiskt. Men är det så mysigt på den där platån, egentligen? Var inte det i livet förr, när kritik var en självklarhet? ”Hörru Greta”, säger Anita en dag. ”Jag har vuxit ifrån att tala illa om mina vänner.” En ordväxling utbryter, som Greta avslutar med att säga: ”Men är de dina vänner på riktigt?” innan hon lägger på. Så ringer inte Greta mer. Även samtalen från Gunvor och Gertrud blir färre, för Anita har börjat fundera på Gretas sista ord och sådana funderingar märks i klang och ton och ord. Anita får inte ont i örat av luren längre och får en timme mer per dag att måla på.

(Utmaning: skriv om att snubbla)

måndag 19 november 2012

Hudlöst

Och jag är någonstans i Europa. Vi kan säga att det är sommar men det är likgiltigt. Och här i staden finns en stor katedral. Sällan imponerad av det stora, går jag in och tittar på detaljerna. Sten som möter sten och solen som belyser skarvarna. Svetten från arbetarna har för länge sedan absorberats eller dunstat. Det tar i allmänhet ett par hundra år att bygga en katedral. Det är ett kaxigt åtagande. Ungefär som att anlägga en allé men utan hjälp av naturen.

Och här, till höger om koret, möter mig en obehaglig syn. En staty av en man i naturlig storlek, en man med senor och muskler och organ men ingen hud. Det är en känd martyr, säger mitt sällskap, lättad över att jag äntligen vänder mitt intresse mot något som är comme il faut. ”Berövad sin hud...” säger mitt sällskap eftertänksamt. ”Kroppens största organ”, fyller jag i som en mellanstadieelev. ”... för Kristi skull”, avslutar mitt sällskap och tittar på mig från sidan. Jag ägnar kanske för mycket tid åt det makabra men jag känner skinnflåddheten på min egen kropp, vet att martyren egentligen inte kan stå upp i detta tillstånd, vi är för beroende av vår skinnpåse, hur vet jag inte riktigt säkert men jag känner det, den är ett bra skydd.

Och jag tänker att det väl var romarna som förföljde och sen pinade honom. Romarna eller några andra. Många har förföljt och förföljer. Inte sällan blir det de förföljda som i en senare era förföljer. I min hjärna flimrar bilder. Iran. Abu Ghraib. Sri Lanka. Tortyr i vår egen tid och jag är för tjockhudad för att reagera om jag inte hamnar inför direkta bevis. Det tar i allmänhet ett par hundra år att bygga ett samhälle med hyfsad respekt för mänskliga rättigheter. Ett kaxigt åtagande men det är väl värt att vänta.

(Skriv om att offra något)

ps. Vet någon vilken katedral det är? Vilken martyr?

söndag 11 november 2012

Läsart

Det är inte bara dig jag kan läsa, koda av. I boken som är gjord av speglar läser jag ibland mig själv. Spegelkvinnan i spegelboken. En högdragen blick ovanför skrynkliga ögonpåsar. Det fanns ett annat ansikte en gång. Det skiftade svagt i rosa och var slätt. ”Jag är samma”, viskar jag påstridigt. ”Inuti”, tillägger jag överflödigt och budskapet urvattnas. Vem ska läsa det? Du? Du sitter så trygg i din stol, eller ligger med ansiktet mot kudden. Inget behov av några speglar. Ingen önskan om att bli läst men jag läser dig som braille, kvissla för kvissla, muskel för muskel. Du grymtar, suckar, gonar dig, missar helt intentionen, anar inget av min datainsamling, ty du tror att din kropp ännu är värd att beröras. Beröras för sin egen skull. Så är det inte. Jag lämnar dig platt som en urblåst gummimadrass och vandrar lätt ut i terrängen. Du är färdigläst och inkorporerad och jag har fått ännu en frist.

(Utmaning: skriv om att läsa)

onsdag 7 november 2012

Bokslut

Igår sa Tage att jag var en sprätt. Att jag gick som en sprätt när jag var på väg ut för att spisa middag sa han. Men, sa jag, det var bara för att jag var så stolt och förnöjd över mina räkenskaper. Jag slutförde dem just igår och de stämde på öret och hundratalen stod jämnt över hundratalen och tiotalen stod jämnt och så vidare. Ett enda tusental hade jag i kolumnerna i årsboken – i summeringsraderna var det förstås flera – och det stod med en flämtning till blanksteg före hundratalet. Så nätt. Så prydligt utan att vara ostentativt. Om jag inte vore jag själv skulle jag buga. Nej, nu blir jag generad. Mina kinder färgas röda som det lankiga röda bläcket som skiner som sillblod i debetkolumnerna. Men vad är det för fel på en bokhållare som är stolt över sina böcker? Särskilt stolt är jag över att vara bokhållare åt Miss Esther på hennes Etablissemang. Den vila och den hugsvalelse som detta Etablissemang skänker åt herrarna i stadens högre skikt borgar för goda beslut och kraftfulla handlingar. Det är något att vara stolt över, liksom de måttstocksräta kolumnerna och summorna utan fel. Denna enda dag på året – låt mig vara en sprätt!

(Utmaning: skriv om bokslut)

måndag 5 november 2012

Djurfamiljen hjälper den skrivande

Skriv om hicka. Skriv om berg och dalar. Skriv om skörd. Skriv alltet nu. Allt låter sig skrivas. Allt som låter sig tänkas – ja, mer! – låter sig skrivas. Skrivakten är ett samarbete mellan en liten mus i ena pannloben och dina näpna fingertoppar där, på tangentbordet. Musen knaprar nervbanor och förorsakar explosioner i fingertopparna. Så, alldeles så, är det.

Skriv om hicka. En explosion också det. Men du kan försöka med att stå på huvudet med ansiktet åt vilket håll du vill. Drick litet vatten ur ett glas. Det kommer inte att lyckas. En enklare metod är att i vanligt, upprättstående kroppsläge dricka vatten från bortre kanten av glaset. Det ser litet roligt ut men lyckas varje gång.

Ett vanligt kroppsläge är väl ändå upprättstående? Jag tycker det, även om jag själv ofta är horisontal.

Skriv om hicka. Det går så lätt, med en mus i nervsystemet och en giraff som smeksamt virar halsen om ens egen korta hals. Själv är man en sköldpadda med elektrifierat uppjazzade små framlabbar. Det är alltså musens förtjänst. Tack, mus. Tack, giraff. Tack, skymning, natt och morgon.

(Utmaning: skriv om hicka)

lördag 3 november 2012

Glasklart

Bräckliga skärvor. Först när jag slagit sönder ser jag klart. Nej. Jag såg klart sekunden innan jag slog sönder. Det var därför jag trasade sönder med min knutna näve. (Jag tänker mig förresten en spegel här.) (Gav jag en ledtråd för mycket nu?) Du ska veta att jag inte har behov av att vara vacker... sjunga vackert... lyssna vackert.... Och jag vill inte alltid skriva vackert... Jag vill att du ska minnas mig som ett slag i ansiktet – mitt eget ansikte. Ett slag som krossar bilden av detta ansikte. Se där: en massa skärvor att gömma sig bland. Jag är aldrig dold.

(Utmaning: skriv om något glasklart)

onsdag 31 oktober 2012

Duett

Det är fem år och tio dagar sedan jag var tvungen att skrota min fina Duett. Den dagen var det i sin tur fem år och tio dagar sedan Gubben hade dött. Gubben följde med Duetten eller Duetten följde med Gubben – jag hade ärvt båda två i slutet av åttiotalet av faster Fredrika, som hade haft ett avtal med Gubben: han mekade med Duetten mot att han fick meka med Duetten. Han älskade denna bil. Sökte – och hittade – ständigt delar till den. Reservdelarna svepte han i gammal oljad tygpresenning och ställde upp på de röda hyllorna i sin verkstad. Allt gick på exekutiv auktion sedan. Han hade inte ens begravningspengarna.

Utan delar – och, framför allt, utan Gubben – visste jag att min tid med Duetten var ytterligt begränsad. Jag är så gott som medellös och kan inte ens skruva i en skruv. Gubben var förutsättningen för mitt fria liv med Duetten. Gubben, som låg och dog med slangar överallt. Jag höll hans sega, knotiga hand, där det svarta i linjerna accentuerade fingrarnas topografi. Den var borta sen, oljan, när han var död. Då låg han plötsligt med uttryckslöst vitgula händer. Det är det närmaste en övernaturlig händelse jag har kommit.

Jag skrotade förstås inte Duetten. Den var inte körd i botten. Jag är inte vårdslös. Inte med gamla ting. Jag sålde den för ganska mycket pengar till någon som kunde ta hand om den. Kanske var det till någon som hade råd att betala en Gubbe. Sedan dess går jag var fjortonde dag till minneslunden och pratar med Gubben. Innan jag blev av med Duetten var det en gång i månaden. Om någon skulle fråga den idiotiska frågan vem jag saknar mest, Gubben eller Duetten, skulle jag svara... att... skulle jag inte svara.

Han hette Bengt. Gubben hette Bengt. Duetten hette ingenting. Jag är inte en sådan som ger namn åt bilar.

(Utmaning: skriv om att skrota)

tisdag 30 oktober 2012

Rör mig i er

Jag kan inte säga det på något annat sätt. Det är därför jag inte försöker. Du är min familj, och du, och du, och ni tillsammans blir en sfär i vilken jag lever, rör mig och är till. Det var därför jag köpte så liten dator sist – för att smidigt kunna röra mig mellan er, från ställe till ställe där ni finns. Det är därför jag har en stor, härlig ballong – för att fira just att ni finns. I intervjuer säger jag att jag lever ensam. Ni vet alla att det inte är sant. Om det vore sant skulle jag inte vara van vid att laga mycket och god mat. Kärlek är mitt medium. Ja, jag kallar det kärlek, det som andra skulle kalla vänskap (eller kanske inte räkna med alls). Det som är en starkare kärlek, ty den är inte monogam. Nya släpps in och jag bär min lätta dator mellan dem och er. Mellan alla er. Och ballongen.

(Utmaning: skriv om sammanhang)

måndag 29 oktober 2012

Retfullt

Jag är fetast av alla systrarna men också flinkast. Mellan sysslorna i det stora huset ilar jag kvickt för att i någon mån hinna med min favoritsysselsättning: att sticka. Jag stickar sjalar och tunikor, caper och kaftaner. På så sätt kan man säga att även min fritid är nyttig. I godan ro sitter jag där, i en kvart eller i flera timmar, beroende på vad tiden medger, och stickar varv på varv alltmedan jag knaprar på sockrade violer ur en bonbonjär i tenn och drömmer om hur tjusig – efter omständigheterna – jag ska bli i mitt nya plagg.

Men när jag maskat av och fäst trådar och spänt ut och monterat visar det sig alltid – nästan alltid – att jag gått upp ytterligare ett par skålpund och plagget lägger sig i en kavel ovanför magen eller accentuerar de liggande kavlar av hull som är min torso. Då går jag alltid undan en stund för att få vara i fred. Sen kallar jag på Deidre, som numera börjat klaga på färger och modeller. ”Du har så konstig smak”, säger hon, min lilla syster. ”Kan jag inte få välja själv nästa gång? Det blir ju ändå jag som får allt du stickar.” Då har jag lust att gå för mig själv en gång till men jag ger henne bara plagget och hon antingen behåller det eller ger det till någon av de andra systrarna. Alla bär de graciöst upp mina vackra plagg och jag försöker trösta mig med att jag får se mina skapelser så mycket mer när jag inte bär dem på min egen kropp. Jag försöker.

(Utmaning: skriv om något retfullt)

lördag 27 oktober 2012

Räknaren

Jag skyr varje tumregel och fasar uppskattningarna. I min ficka bär jag ständigt en räknedosa – ja, så hette det förr, nu har du väl en ”app” på din ”fån”. Allt ska vara rätt. På millimetern och på millilitern och, inte minst, på öret. Det avrundas för mycket på örena nu för tiden, det ger mig frossbrytningar, men i kassabokens kolumner fyller jag troget i från kvittona på Ica: 87,43. 99,56. Att örena någonstans i idévärlden fortfarande existerar gör mig lugn medan det faktum att det kan diffa på ett par-tre kronor varje månad, mellan hur mycket jag betalar och hur mycket som stått på kvittona, ger mig kräkningar. Oavsett om det är till min favör eller inte. Jag mår bättre när jag får handskas med större belopp än priset på mjölk men jag vänder på Elon om jag är ute efter en reavara för 1699 kronor och de hävdar att den kostar ”sjuttonhundra”. Malla, hon som jag var förlovad med för länge sedan, frågade när hon gick ifrån mig varför jag inte blivit matematiker. Med min läggning. Och jag sa att... jag visste inte vad jag skulle säga, jag var inte frimodig nog, mumlade bara att matematiken inte är så exakt som man kan tro. Hon fnyste. Men jag säger bara ”pi”. Decimal efter decimal efter decimal. De höll mig vakna redan på högstadiet. Till slut fick jag läggas in på sjukhuset med dropp och ljusbehandling. Det var så mor och far beslöt att hålla alla runda föremål ifrån mig och i princip tvingade mig att gå helklassisk linje på gymnasiet. På biblioteket där jag jobbar nu hävdas det att vi har tretusen hyllmeter böcker. Jag får kväljningar av utsagan, förstås, men lovar mig att själv aldrig ta den i min mun. På nätterna går jag dit och kontrollmäter. Jag är snart klar. Jag har bestämt mig för att presentera resultatet för alla böcker som biblioteket har i sin ägo, inklusive de för tillfället utlånade. Jag tror det är ärligast. En gång i veckan får vi nya böcker. Det är lätt att komma åt att snabbmäta dem, liksom de böcker som utrangeras en gång om året. Det som ger mig verklig magvärk är de böcker som försnillas och försvinner. Jag vet att det finns ett exakt mått. Jag ska hitta det exakta måttet om det så ska ta all min vakna tid. Bara de oseriösa nöjer sig med närmevärden. Antingen kan det räknas ut eller så räknar man inte på det. Det måste vara den ståndpunkt man antar.

(Utmaning: skriv om något exakt)

fredag 26 oktober 2012

Komma hem

Min avresa var ett spektakel. Gycklare och dans och åt hästen ett särskilt schabrak i kornblått med guldfärgade tränsar. Det gav jag snart till en fattig, vad han nu skulle med det. Mig sinkade det bara.

Mitt uppdrag var omöjligt. Svek och bedrägeri, allting uträknat redan från början. De dödade min häst och gav mig ett köttsår i vaden. Först när allt var förlorat linkade jag hem, lerig och febrig och utan gepäck.

Jag gick inte till mitt hus i staden, utan jag smög i skogsbrynet till min mors gamla stuga. Där brann ett ensligt ljus och jag tackade himlen att hon inte var död. Jag knackade min signal, långt nere på dörren men jag blev inte igenkänd. En mansröst ropade barskt: ”Vem där”. Det dunkade i huvudet när jag förstod att det var Will.

Det var Will! Här hade han väntat! Jag märkte roat att jag sträckte på mig så mycket jag kunde för den inflammerade vaden och att jag inte längre var trött. ”Will, din skojare, öppna nu!” ropade jag tillbaka. Så stod vi flämtande inför varandra men inte länge. Han tittade mig över axeln och förde mig skyndsamt in i det lilla huset.

Och mörkret var borta.

Och jag kände mig hel.

Efteråt, när vi låg omslingrade på mammas gamla halmbolster, nickade Will mot bordet och mot en tvättbalja i ett hörn. ”Jag hade velat ge dig kött och bröd och tvätta dig ren”, sa han nästan klagande.
”Är jag för smutsig för ers höghet?” raljerade jag. Han målade min bröstkorg med sitt rena finger och ruskade kraftigt på huvudet. Jag hade kunnat ta honom där och då men jag begravde bara ansiktet i hans halsgrop och undrade om lycka, efter alltför mycket umbäranden och besvikelser, kanske kunde vara farlig? Det kändes så.

(Utmaning: skriv om en återkomst)

torsdag 25 oktober 2012

Morrisräddaren Morris


Det uppstod ett avbrott i det inbrott som inte bara riktats mot, utan penetrerat, mitt hus. Jag hörde från övervåningen hur min trogne bichon havanais, Morris, kom morrande mot förövarana. Han morrar mycket, Morris. Det är därför han heter så – även om ordet Morris snarare betyder ”mörk, svartmuskig”. Han morrar ända tills han får närkontakt. Då lägger han upp sig på rygg, för känd och för okänd, och vill bli kliad på sin mjuka, vita mage. Han är väl ett trassel som mest är champagnefärgat men på magen är han vit. Röd kring snorren, där han brukar slicka. Det har att göra med några enzymer i saliven...
… ja, inbrottet, ja. Tre tjuvar hade jag i huset, visade det sig när de alla böjde knä kring Morris och tillfredsställde hans behov. Jag stod längst upp i den svängda trappan, beredd med pappas salongsgevär, samtidigt som jag undrade vad i hela friden de skulle komma att stjäla. Marionetteatrarna? Mammas akvareller? Det udda porslinet inköpt på lumpbodar och på Dollar Store i Ludvika? Det fanns absolut inget av värde, utom möjligen min Morris Minor i garaget, som en samlare kanske skulle ge trettiotusen för. En engelsk samlare. En engelsk samlare med kolonialt förflutet, som kunde uppskatta 1 sri-registreringen.
Suck. Inget av värde. Och Morris blev gosad med länge. Jag önskade peppra de tre delinkventerna i rumpan men undrade om jag verkligen hade fog för det, med tanke på det jämmerliga värdet av min samlade förmögenhet. Men intrång var det ju. Man kan bara inte stampa in...
… där brann det första skottet av. Jag orkade inte fundera färdigt. Och geväret hade magasin, så jag fördelade en salva på de späda pojkbakarna, vars innehavare kved. Det var lustigt. Och allra finast var att jag klarat Morris. Han hade studsat upp vid första kulan och börjat skälla. Nu sprang han upp till mig medan den lilla ligan fann vägen ut genom garaget, så snabbt att de knappast kan ha haft en tanke på min veteranbil.

Nu var det inget inbrott mer. Jag gick och plastade den lilla rutan på ytterdörren, genom vilken de hade kommit åt att vrida om låset. Morris fick en leversnitt. Trots vissa brister i vakthundsträningen – som knappast är hans eget fel – hade han faktiskt avlett bovarana.

(Utmaning: skriv om ett avbrott)

onsdag 24 oktober 2012

Intill döden

Efteråt, på natten, kom Ragna smygande över brädgolvet och kröp ner i min säng, fastän jag inte ville. Hon skulle trösta, det var säkert, men jag var rädd att hon skulle ta på mig på samma ställen gubben hade tagit på. Tänk, så tänkte jag på honom nu: ”gubben”. Jag kunde inte gråta längre heller med Ragnas armar tätt runtom mig. Jag ruskade mig men hon höll fast. Då väste jag:
– Jag behöver inte tröst. Jag behöver fjärdingsmannen!
– Fjärdingsmannen? Varför så?
– Jag är säker på att han är skyldig inför fjärdingsman och kronolänsman för vad han gjort.
Då blev jag arg för första gången, när jag sa det, och tårar dallrade spretigt i ögonfransarna.
– Skyldig? sa Ragna med sin lugna, klara röst. Men han är ju dock din far och du blott en liten flicka.
”Just därför”, ville jag säga. ”Just därför”. Men jag förstod att hennes verklighetsbild var tydligare än min. Min var en dröm, en saga, där barnen skyddades av överheten mot sina dagars upphov. Jag vände mig om och Ragnas händer låg knäppta tryggt över min mage. Jag kan inte beskriva vad som hände med mig i den stunden, när jag förstod var jag var fängslad. I livet, intill döden. Lång var denna den första natten efter min moders hastiga frånfälle.

(Utmaning: skriv om tröst)

tisdag 23 oktober 2012

Bojor i silver

Det här, mina vänner, är mitt tusende blogginlägg sedan januari 2009. Alla utom två av dessa inlägg är skrivpuffar – tillfällighetsprosa på ett givet tema. En del av de bästa från det första året är utgivna i en liten bok (se ovan).

Hur kan du fira mig och mitt tusende inlägg, undrar du kanske. Jo, du som själv är skrivpuffare kan hedra mig genom att ta bort ordverifikationen (”bevisa att du inte är en robot”) från din sida. Och du som inte puffar: fortsätt att läsa!

Och nu har livet gått vidare igen. Jag ger dig nötter till föda. Du ser ut som en ekorre i dina silverne handbojor. Med båda händerna måste du treva på marken efter nästa nöt. Först grät och svor du, sen rabblade du förment förmildrande omständigheter, sen började du försöka muta mig. Jag känner dig. Jag vet att du kan babbla i det oändliga men jag vet också att du är sniken, så jag har sagt dig att du ska få en enkrona för varje sekund du håller tyst. Hastigt, jublande räknar du till en timpenning på tretusen sexhundra och din mun blir som limmad med epoxy. Det är som om du tar mitt erbjudande för en försäkring att du ska komma härifrån. Så är nog tyvärr inte fallet. Och om så vore – någon skottkärra får du inte låna för att frakta din lön, som varje timme belöper sig till drygt tjugofem kilo koppar- och nickellegering. Livet har gått vidare utan dig. Du kommer inte ut.

(Utmaning: skriv om silver)

söndag 21 oktober 2012

Sura tankar om René Descartes

Han frös ihjäl på Stockholms slott. Drottning Kristina ville inte värma honom. Så slutade han att existera. Cogito ergo sum. Denna enfaldiga förmätenhet. Humanism i sin fulaste form, långt innan begreppet existerar. Alla grönsakerna då? Mänskliga och andra?

Den tid han existerade fanns han noga inskriven i sin tids paradigm. Ja, så är det, fastän han orsakade ett paradigmskifte. Han tyckte att han tänkte fritt, såg inte den glasbubbla som höll honom instängd. Så är det för oss alla. De flesta. Alla. Jag tänker på dig och mig nu. På allvar.

Jag tänker på hans gudsbevis. Gud finns för att vi kan tänka oss henom... (ungefär). Det som borde ha blivit en hyllning till den mänskliga fantasin (vad allt kan vi inte tänka oss? demoner och rumpnissar och mycket mer) blev ett futtigt, illa tänkt gudsbevis.

Men han var fantastisk på matte. Om han hade hållit sig till matematiken hade den västerländska moderna filosofin, som han formade, kanske blivit roligare.

(Utmaning: skriv om ett bevis)

måndag 15 oktober 2012

Grodomröstningen

”Vi röstar om det”, säger Karolina. Hon är den stora demokraten i vår krets. Allt ska vridas och vändas på, alla ska få säga sitt. Hon kommer att bli en makthavare när hon växer upp. Det är ju så det funkar. De som inledningsvis ser till att alla får tala är de som till slut för talan för alla. Åtminstone i vår form av demokrati. Jag ser för mig hur hon sitter på någon kommunalrådsplats, kanske i Rinkeby. Kung på Söderhavsön.

Men nu har det komplicerat sig. Nu sitter en av oss, Johanna, bara och gråter. Så mycket hulkar hon, att hon inte kan säga varför. Inte högt inför alla. Så Karolina fixar så att hon får ett språkrör. Det blir Malin som får säga vad Johanna snyftande viskar i hennes öra: Hon är rädd för grodor.
”Jamen, det spelar ingen roll,” säger Karolina lättat. Litet besviken är hon också för att hon inte fick uppfinna någon alldeles ny parlamentarisk abrovink för just detta läge. ”Du avstår bara från att vara på valbar plats.” Hon är stolt över det där på valbar plats. Ganska säker är hon på att man faktiskt säger så i något sammanhang. Alltså vid valen. Hon häckar framför Rapport och Aktuellt och läser Från Riksdag och Departement på biblioteket. Dess billiga papper är nästan styvt ändå. Hon är nog den enda som läser.

Karolina själv vinner omröstningen. Det var hon ganska säker på att hon skulle göra. Således är det hon som får ta med sig grodan hem. Det är hennes pappa som är hemma, får vi veta senare. Litet bittert är det att han utbrister i lovord över hennes groda och grodor i allmänhet så fort hon öppnar munnen för att berätta om röstningsförfarandet.
”Rena djur,” skrockar han. ”Du ska veta att du har en ren brunn om det bor grodor i den”.
Ännu bittrare blir det när mamma kommer hem och slänger grodan ut genom fönstret. Sjätte våningen. Karolina känner sig inte värdig segern i omröstningen om vem som skulle få ta hem Lillsjöns finaste groda. Hon måste göra avbön imorgon, trots att hon försökte få till stånd en omröstning även hemma. Principer och procedurer – men allt gick för fort. Plopp, så var grodan ute. Sannolikt död. Mammas exekutiva makt. Fy sjutton för att vara demokrat i en familj.

(Utmaning: skriv om att rösta)

söndag 14 oktober 2012

Uttrycka sig i text

Han är ganska oförarglig men det finns ett leende som han har och som är farligt. Han är ytterligt snygg, ja, kanske vacker men ack, mycket småväxt. Vi jobbar tillsammans och har börjat vara lediga tillsammans också. En gång under ett äppelträd i Ulvsunda slottspark delade vi en pizza och han rengjorde noggrant min victorinoxkniv.

Nästa gång vi träffas – det är hemma hos mig, vid mitt köksbord; han sitter mitt emot mig och ser nästan proportionerlig ut – försvinner han med ögonen hit och dit, börjar okaraktäristiskt dra på orden, låta dem försvinna ut i tystnad,
– Men du, säger jag. Vad är det du vill berätta?
Han skakar på huvudet, gnuggar ögonen så att jag tror att de ska försvinna och börjar sen:
– Jag vill bara berätta... att jag är ganska duktig på att uttrycka mig i text när jag skriver!
Hackigt och med många omtagningar har han fått ut det och nu rodnar han. Jag gör honom uppmärksam på tautologin. Det kommer med automatik. Jag kan inte hindra det. Sedan säger jag förstås något snällt. Hoppas få läsa, till exempel. Javisst, det ska jag få.
– I mitt gamla hemland sa man om någon som jag att han skriver med slipsen! säger han stolt. Förstår du vad det betyder?
Jag tänker ett tag och blir mer och mer generad när jag tänker. En slips, löst hängande, dinglande, sladdrig och mjuk – vad är det att skriva med?
Han ler det farliga leendet nu.
Jag borde förstå. Jag vill inte förstå. Jag ser med ögonen inuti hur slipsen viker sig vid varje bokstav. En så torftig uppvisning.
– Jag tar med mig några texter nästa gång.
Han är som en sprinter i startblocken. Flåsar nästan. Upptänd av att få förevisa sina alster för ett nytt offer. Jag kan inte klandra honom men varför är det så mycket lättare att läsa när upphovspersonen inte är helt perspektivlös på sig själv?

(Utmaning: skriv om en slips)

onsdag 10 oktober 2012

Sharing is Caring

Såhär sa du, strax efter att celldelningen börjat: ”Sharing is caring” sa du, litet förebrående sådär. Jag frågade vad det betydde. ”Att dela är att delta”, sa du och jag visste att du tullade på sanningen, denna gång som många andra. Men jag delade mig lydigt i två hälfter, en som var mordiskt uppsluppen, en annan som var sargat stängd. Inför din blick delade jag mig i två och jag ville inte ha någon av delarna. ”Jag avstår från mig,” muttrade jag. Du hörde mig inte. Tog ingen av delarna, smekte bara min mage (som om du redan visste) reste dig, klädde på dig och torkade ögonen. Det var sista gången jag såg dig.

Nej, jag såg dig när vår dotter fyllde två. Den dagen såg jag dig på andra sidan Kurfürstendamm. Vår dotter satt och delade sin bulle med alla de som satt närmast på fiket på hörnan. Du gick med din vanliga knyckiga spänstighet, förmodligen – som vanligt – utan mål. Ett ögonblick gick förbi. Flera.

Jag vet att jag borde berätta. Jag säger det till mig varje dag. Det är min moraliska åskådning att du har rätt till din dotter och att hon har rätt till dig. Du gjorde mig ont men jag tror att jag också sårade dig. Jag höll dig ansvarig för mitt tveeggade väsen men på felaktiga grunder. Jag måste ta kontakt med dig. En dag.

Tills dess ska jag leva skyddad, bolstrad med vår lilla dotter och det ska lysa om oss precis som nu.

(Utmaning: skriv om att dela)

tisdag 9 oktober 2012

Slöseri

Det är ett ödslande med ögon när dina är så tomma som nu. Ett dåraktigt överdåd av armar när dina ligger sovande som slutna liljor. När din mun är så grå som i denna stund är det en grov misshushållning med vävnad.

Jag vet inte var du finns nu. Du är här och ändå inte. Jag försöker böja din arm. Den ligger bara stelt. Jag trycker en lätt puss på dina läppar som inte går att sluta. Så för jag handen upp mot dina ögon, försöker stänga dem, men den tomma blicken är envist kvar, som ett vittne till det ohemula slöseriet.

(Utmaning: skriv om slöseri)

måndag 8 oktober 2012

Skiss

Förlåt, men det blev ingen puff på dagens tema ”att hjälpa”. I stället har jag bidragit med skelettet till den text jag kanske skulle ha skrivit om jag hade orkat och haft tid. Välkommen in i min hjärna:

Det här kan jag inte gestalta. Det skulle vara som en saga, i så fall. En saga om en drottning som sänder ut de blivande rådsherrarna och rådsdamerna på deras sista, stora utmaning: att hjälpa. Och så kommer de tillbaka en efter en och är så stolta för att de har hjälpt men de torskar allihopa, förklarar drottningen, för det är trenne ting man måste leva upp till för att kunna vara en hjälpare:
Man måste göra sig till jämbördig med den som ska bli hjälpt
Man måste låta den som blir hjälpt göra själv
Hos den som blir hjälpt ska finnas kvar en tacksamhet som inte tynger – eller ingen tacksamhet alls

Sen vet jag inte vad som händer. Jag tror att de blivande rådsherrarna och -damerna fråntas alla sina regalier och förläningar och skickas ut till att bli beroende av andras hjälp. På det sättet får de visa andra hjälparens svåra väg.

(Utmaning: skriv om att hjälpa)

söndag 7 oktober 2012

I ditt levande

Du kan inte gå överallt. För en gångs skull dristar du dig till att gå Strandvägen – till ingen nytta alls – men du tänker inte svänga in på Styrmansgatan. Det vore som att gå in på en villagata i Djursholm. Alla larmen skulle gå. Tiggarlarmen. Trashankslarmen. I alla fall är solen härlig, menar du. Det gör inget att det blåser litet vasst, som det alltid gör på Strandvägen. Det är som om du har tagit ledigt och flanerar, med din burkpåse och din oljiga ryggsäck.

Då kommer hon, en kvinna – nej, en dam. En dam i kjol och jumperset och öppen, körsbärsröd kappa kommer flaxande mot dig från lobbyn på Hotel Diplomat. Hon kastar sig på knä för dig och ropar, högt ropar hon: ”Ta mig med! Ta mig med!” Du står med slappt fallna armar, tittar på henne riktigt långsamt för att komma ur chocken, vet inte vad du ska göra. Fin är hon, damen, men hon har inte alla getter hemma. ”Hjulet snurrar men hamstern är död”, kan man också säga. Som tur är kommer två herrar ut genom hotellets imposanta port, småspringande i nätta skor nästan utan sula. De hakar tag i damen, en i varsin armhåla, samtidigt som den ene smusslar i kavajfickan. Du får den torra känslan av sedel i din hand. Damen gör sig lealös men hasas ganska raskt upp av sina bröder. Ja, du bestämmer dig för att herrarna är hennes bröder. Hon är lång, står nästan i ögonhöjd med dig när hon är upprest. Det finns ett gult blänk i hennes ögon, som plötsligt klarnar när hon säger, tydligt, sirligt: ”Förlåt. Jag fick intrycket av att vi båda var nästan döda.” Hon skrider värdigt tillbaka in på hotellet, flankerad av de två männen och du öppnar sakta handen. Där ligger femtio euro.

Promenaden är över. Det finns ingen tid att fingå när man har kapital. Mynten samlar du som heliga skatter men så fort du får en sedel bränner den i fickan. Bolaget först, förstås. Sen till sjukvårdsaffären för att få tag på sånt där tandlim. Planerna är inte lika roliga som kalkylerna. I kalkylerna kan du använda den där sedeln många gånger om. Den största sedel du någonsin fått. ”Båda nästan döda”! Hmpf. Du ruskar på dig, en del benknotor hänger med och plötsligt ser du hur olevande odött ditt liv har blivit. Ser vad hon såg, hon som trängde sig in i ditt levande genom att påtala ditt döda. Du skakar på dig igen, sätter dig på Dramatens trappa, låter ryggsäcken falla.

(Utmaning: skriv om ett intryck)

lördag 6 oktober 2012

Tillbaka 2

Du frågar mig snällt: ”Var har du varit?” och jag säger att jag vill behålla det för mig själv. Sen säger du det alltmer hätskt: ”Var har du varit, var har du varit?” och jag vill inte berätta, inte än, om Taprobane, Samarkand och Petra, så jag säger bara: ”Borta, långt borta” och låter väl drömmande, för du säger: ”Ah, du har varit inlåst på en institution där man inte får ha dator på grund av hängningsrisken.”
”Hängningsrisken?”
”Elsladden. Det är där du har varit, eller hur?”
Och jag säger snäsigt fast det inte är sant:
”Ja. Har du trott det hela tiden?”
”Ja,” säger du. Jag märker att du också ljuger.
Då, med min lenaste röst, säger jag:
”Du kom aldrig på tanken att besöka mig? På den där institutionen?”
Sekund följer på sekund,
som följer på sekund,
oändlighet, sen säger du:
”Vi har ju bara kontakt via datorn. Så att.”

Utmaning: skriv om att behålla

fredag 5 oktober 2012

Tillbaka

Jag har sagt mig att jag vill vara inne, här, i det här rummet. Ett rosa brokadöverkast bland mildvita stringhyllor, böcker och hemligt formade fåglar, alla i vitt och gått. Det är inte hur det ser ut som räknas. Det är olika varje gång. Det är därför jag fortfarande tror mig ha hemortsrätt. Här inne lever jag det där livet, rymd under en huvudskål, de ljudlösa, helande andetagen. Jag är ogin: det är ett rum bara för mig. Bara där kan jag kommunicera. Resonansen inne i huvudet översätts långsamt i karvade bokstäver: a B q L. Där finns något för dig men mest för mig. Jag lever inte utan detta. Därför nu så svag. Inte för att jag låtit mig distraheras. Jag har inte offrat någonting. Av nödvändighet har jag distraherats. Och när jag kommer tillbaka är keramikfåglarna bräckta, som sprängda inifrån, och luften är full av damm. Sveper över med en trasa. Någon gång ska jag ta till en burk färg – någon gång när jag inte törstar så efter att vara här. Rummet kan faktiskt se ut hur som helst, det kan se ut som det ser ut utanför rummet, till och med. Huvudsaken är kraniet med luft i och skönheten i bokstäverna som kommer ut. a B q L.

Jag har inte offrat någonting. Av nödvändighet har jag distraherats. Nu är jag tillbaka.

Utmaning: skriv om att distrahera

torsdag 20 september 2012

Bilprovningsgubben och hunden

Bilprovningsgubben kom tillbaka i en våldsam fart.
– Din hund. Han var irriterande.
– Förlåt. Men jag frågade ju om det störde dig att han satt kvar i bilen och du sa nej.
– Om han bara hade suttit kvar hade det inte gjort så mycket...
– Oj, oj. Skällde han när du drog iväg? Han är ganska mammig.
– Det hade inte gjort så mycket. Nej, han slickade mig i örat.
– Men det är väl ganska skönt – om man inte är kittlig. Han har så mjuk tunga.
– Verkligen.
Plötsligt fick bilprovningsgubben, av namnskylten definierad som en ”Bengt”, tårar i ögonen.
– Han påminner mig om mitt ex, sa han (fast han vände sig bort så det knappt gick att höra).
– Så tråkigt, sa jag med äkta empati. Men hur gick själva besiktningen?
– Den gick bra.
Vi gick till den lilla disken med skrivaren på och han drog ut mitt protokoll.
– Du hyr inte ut hunden? Så att man kan få umgås en eftermiddag eller så?

(Utmaning: skriv om att irritera)

onsdag 19 september 2012

Fastväxt

Bara vreden står stilla. Står och stampar på en plats, som en vrång häst i sin box. Vrider sig och krumbuktar men kommer ingenvart, slutar som vrak men märker det inte.

Vreden är odynamisk.
Vreden förhäver sig.
Vreden kommer inte till.

På denna svirvlande, virvlande jord står vreden som fastväxt, med skorna i dyngan och huvudet i ett svart moln.

(Utmaning: skriv om något stillastående)

tisdag 18 september 2012

Lilla Focus

Till och med i svampskogen kallar de mig det. ”Lilla Focus” säger de och lägger huvudena på sned, precis som om jag hade ett lyte. Bara för att jag kan blomkålssvamp – den som är så enkel, trestjärnig – och bara för att jag vet att karljohansvamp egentligen heter stensopp (porcino på italienska). Jag visar dem på rynkad tofsskivling, som är läcker och ofta bortglömd. Den heter inte rynkad tofsskivling längre, utan rimskivling, vilket jag berättar för dem, trots att jag vägrar byta. Skälet till namnbytet – vilket jag också förmedlar – är att en akademiskt tillsatt namnkommitté tagit fasta på att rynkad tofsskivling faktiskt inte är en tofsskivling. Det nya namnet beror på att det rosaskiftande pudret på svampens hatt liknar rimfrost. Enligt ”Lilla Focus”? frågar gänget. Enligt kommittén, svarar jag förstås och går vidare till att förklara att granblodriska och tallblodriska egentligen är två olika arter men att det inte spelar så stor roll och att de är goda att grilla med vitlök. Blodriska finns det mycket av här på Mälaröarna. Man måste plocka dem unga för de får lätt mask. Nu är det den tredje personen i rad som säger ”Lilla Focus” och jag blir med ens trött, föreslår att de kommer med ut någon vår i stället, så att jag kan visa dem olika sorters murklor. En förströdd stämning uppstår. Amalia sparkar i husmossan. ”Visst, det blir bra” säger Stefan. Som om de hade en osynlig ledare vänder de alla tillbaka mot bilarna. Jag känner på mig att jag inte kommer att få visa dem biskopsmössor, toppmurklor och stenmurklor och jag känner också på mig att de tror att det gör mig ledsen. Sakta travar jag efter dem, ser en hyfsat stor fingersvamp. Gul. Den är lömsk i skogen, kan lätt förväxlas med giftiga arter, och sladdrig vid tillagningen. Det hinner jag inte berätta för gänget. De går redan långt framför mig.

(Utmaning: skriv om svamp)

söndag 16 september 2012

Ur Karins huvud

När Mathilde leker är Karin hennes bästa vän. Karin heter Karin för att det låter som kanten av päls runt Karins turkosa kappa. Man känner med kinden mot pälsen och tänker Karin. Karin, håll mig i hand och för mig genom livet. Karin är större. Minst två år större. Hon vet. Hon vet så mycket, ändå blir hon inte full av tänk och prat när Mathilde viskar hemligheter i hennes öra. Hennes ena ögonlock har hakat upp sig litet grand. Mamma har försökt operera men det har inte gått bra. Marcia på sexårsverksamheten, Marcia med det långa håret, hon gillar inte att Karin är Mathildes bästa vän. Hon ritar med tuschpenna på Karins klänning och en gång till fast Mathildes mamma har sagt ifrån. Men Karin är Mathildes bästa vän, så Marcia tar en sax och sticker in den ovanför Karins öra.
– Vad sa du att det kommer ut, sa du? frågar Marcia med seger i rösten.
– Tänk och prat, säger Mathilde dimmigt.
Marcia drar långsamt ut saxen ur hålet i Karin Till och med Mathilde lutar sig framåt för att se vad som kommer ut ur Karins huvud. Ut kommer en liten ström med sågspån.
– Sågspån!
Marcia behöver inte säga mer. Karin hamnar allt oftare i högen med de andra dockorna och gosedjuren. Högen i Mathildes säng. Hon är inte med överallt som förr. Mathilde förklarar för mamma att Karin fortfarande är hennes bästa vän men hon måste vila, för hon har så ont i huvudet. Karin har ett plåster i håret men ändå rinner sågspånet ut.

(Utmaning: skriv om sågspån)

lördag 15 september 2012

”Din sökning - sextiofjärdedelssame - matchade inte något dokument.”

Om inte jag hade senarelagt min hemresa från mamma i somras med en dag för att min kusin Evelina och hennes man Magnus skulle komma och hälsa på henne, hade jag inte fått veta att jag har samiskt blod. Inte många uns men tillräckligt för att det ska sjunga en båge från min barndoms besatthet av samer till nu. Tillräckligt för att jag ska ringa min faster och fråga vidare. Det rör sig om en lappgubbe på 1700-talet. Inget att prata om på byn, tycker min faster. Min faster är har mycket bestämda kriterier för vad som kan sägas på byn. Inte för inte har vår släkt mycket som kan hummas och tisslas om. Men tystnaden är en kultur. Nu har tätorterna i Lappland dubbla namnskyltar på vägarna, svenska och samiska. Alla svenskar verkar ha gått igenom en den politiska korrekthetens eklut men den har bara etsat på ytan och de samiska namnen är ofta dolda med tejp eller färg. Fortfarande hatar svensken ”lappen”. Det gjorde farfar, och pappa var trots sin vidsyn inte utan ganska otäcka fördomar. Men tystnaden är kultur.

Om inte kusinmaken Magnus raljerande sagt till mig då i somras: ”Du är ju en lappjänt!” hade jag nog ingenting fått veta om mitt samiska blod någonsin. Pappa är borta och det mesta av kontakten med den delen av släkten. Mamma känner mina kusiner men inte jag. Avstånden är stora. Det är Bengt Ragnarsson som släktforskat, han är dubbeltremänning till oss för att hans föräldrar är dubbelkusiner till pappa. Kusiner både på fädernet och mödernet. Barn till två syskonpar som gift sig. Alla har fått ett stort papper med ett släktträd. Jag blir arg på pappa för att han ingenting berättade. Tystnaden som är en kultur. Ja, nu är han borta i den oändliga tystnaden.

Om inte Sorella ett par veckor efter Evelinas och Magnus' besök hos mamma hade åkt till Jokkmokk och om vi inte pratat en timme i telefon och kommit in på begreppet ”samiskt påbrå” så hade jag faktiskt... glömt alltihopa. Fast jag blivit som elektrifierad vid tanken och ville veta mer. Det är tystnadskulturen som buffar sig in i mina innersta rum och förstör allt, som en Mårra. 1700-talet. Säg tvåhundra år före min födelse. Säg trettio år per generation. Det blir sex-sju generationer. Som mest är jag sextiofjärdedelssame. Det är inte mycket att skryta med. Ändå känner jag mig existentiellt bekräftad. Och låt oss se det från andra hållet:

Om inte en samisk 1700-talsgubbe svikit sitt folk och sin tro och blivit svensk, hade jag som just jag inte funnits till. Självklart men sant. För denna svikargubbes skull känner jag mig befryndad med alla urbefolkningar överallt. Det har jag alltid gjort men nu har jag tillåtelse. Till en sextiofjärdedel är jag som de, trots att just min genbärare var en svikare. Det var väl lättare att vara svensk. Tystnadens kultur ser annorlunda ut på den samiska sidan om skranket. Där var det fråga om liv och död. Där fick man bita tungan av sig för att inte undslippa sig ett ord av sitt språk, det förbjudna. Där värnade tystnaden det egna arvet mot kolonisatörerna och ”lappen” blev i svenskens ögon dolsk och otillförlitlig. Skranket var viktigt att hålla uppe. Kan det ha varit för att många av de svenskaste, liksom vi, hemligen hade ett samiskt arv?

(Utmaning: skriv om att fundera)

fredag 14 september 2012

Den dag vi inte kan skriva som vi gjort

Detta inlägg är tämligen internt. Det är inte sannolikt att du som inte tillhör skrivpuffsgänget får ut någonting av den.

Kom in i mitt sannolikhetsrum. Idag är det befolkat med idel kända varelser. Kräng av dig Kolmogorovs snäva kavaj och undersök följande:
Hur stor är sannolikheten att Hagar vänder sig till sin mamma och säger: ”Jag vill inte vara med i din blogg längre”? Eller att P.K. mister sitt detaljfokus eller att Kalle tappar takten när hon mäter rytmen i en av sina treradingar? Eller att marmoria blir lobotomerad eller att saqer, hemska tanke, förlorar sin underfundighet – för att inte tala om trianglarna?
Inget av utfallen är en stokastisk variabel. Vi kan nog dessutom bedöma dem alla som osannolika. Och om de inträffar: då får ni andra väl skriva något annat, på något annat sätt. Det är som en rännil vatten som söker sig nedför bergssidan. Om en fåra blockeras, bildas en annan. Ni kan skapa tills ni dör. Till och med marmoria kan finna tillfredsställelse i att göra tavlor av torra löv, limmade på kartong med skollim.

Det gräsliga vi själva hittar på händer nästan aldrig. Men det kan vara bra att bolla med sannolikheter för att hålla sig beredd på en framtid som helt visst rymmer förändring. Allting överallt i varje ögonblick är statt i förändring. Till och med bergsmassiven flyttar på sig. Hastigt eller långsamt, sannolikt eller osannolikt – du kommer att förändras. Det är bra att vara beredd. Jag ger mig ut och plockar vackra löv.

(Utmaning: skriv om sannolikhet)

torsdag 13 september 2012

Bagglamm, tacklamm, rit och underhållning

– I don't believe in entertainment, säger Penny mörkt från baksätet.
Vi är på hemväg med ett bagglamm och ett tacklamm på släp, tjugofem mil i maklig takt. Septemberkväll. Skördetid. Först förstår jag inte vad hon menar. Kanske inte Moa heller. Vi blir tysta där fram.
Baggen är till för att fårskocken hemma ska få nya gener, tackan är sällskap på vägen. De reser inboade i halmbalar på Moas släpkärra. Inte ett ljud från kärran när vi stannar för att ta en kopp kaffe på McDonalds i Arboga. Chock? Trygghet? Vi lyser in bland balarna med våra mobiltelefoner. Fåren verkar andas i alla fall. Andas i mörkret och mala med käkarna. Det är skönt att sträcka på benen. Lysrören inne på McDonalds får oss att se nyvakna ut. En dag av lammval på Uppsalaslätten, en kväll av loja samtal i ett fordon med last. Kanske är vi litet plötsligt väckta. Kanske kommer vi från en dröm?

Det är behagligt att krypa in i bilens mörker igen. Det är som om det väntar oss där, Pennys uttalande på hennes eget tungomål. I don't believe in entertainment. Rätt som det är förstår jag henne och jag förstår var vi träffats förut – i de dagar och nätter som var långt före vår tid, när underhållningen var en oskiljaktig del av riten. Och jag förstår vad hon saknar och jag tror att jag inte ser på det på samma sätt som hon. Jag är kall. Jag tror att riten inte är oundgänglig i ett samhälle men att människor behöver uttrycka sig. Så uppstår konst, så uppstår också underhållning och det tar lång tid att se vad som är vad. På paleolitisk tid vad allting rit, i det sekulariserade samhället får vi ta the rough with the smooth, det är själva essensen i det sekulära, ett virrvarr av uttryck att lyssna till och skåda, förhålla sig till, kanske bedöma, eller... älska?

Släpet guppar litet vid rödlysena. Det är tackan. Baggen har legat ned hela resan. Nu är det helmörkt.

I believe in entertainment. Jag tror på små skådespel på dagis, på tjejer och killar som får visa upp sig, känna hur det känns, kanske föda en dröm. Jag tror på svulstiga sagor, berättade bara i syfte att underhålla men alltid bärande på existentiella nycklar. Jag tror på Seinfeld. Ja, jag tror till och med på Seinfeld.

Allt detta tänker jag med en del av hjärnan, samtidigt som samtalet fortsätter. Jag har för avsikt att återkoppla till ämnet men resan är alltför kort, nu glider vi upp framför ladugårdsdörren och de två nya fåren vill inte lämna sin trygga livmoder av halm. Vant tar Moa och Penny tag i dem och släpar dem mellan benen till baggkätten. Det är ganska underhållande.

(Utmaning: skriv om underhållning)

tisdag 11 september 2012

Hugga i sten

”Hugg i sten!” säger mamma exalterat. Hon läspar på s:et och det låter så triumferande. Brorsan får ta upp tre kort.

Det finns en hemlighet om min mamma. På dagarna är hon en undervisningsmaskin i tätvävd ylledräkt, fruktad av skolans elever och respekterad av kollegor men med ett blött och svampigt hjärta som den egna klassen ofelbart låser upp. Vardagkvällar är hon en uppfostringsmaskin. Men på helger och lov är hon oftast en lekkamrat. Allt bus i sig plockar hon fram och kusinerna är avundsjuka på oss, hennes barn, för att hon tycker om att spela spel på riktigt.

Nu har brorsan hamnat hos henne igen och får återigen en fråga han inte kan besvara. ”Hugg i sten!!” Mamma lyser. Storasyster övervakar att lillebror tar tre kort. Det går uruselt för lillebror, ganska bra för storasyster och för mamma går det strålande. Hon har bara två kort kvar och kan gå ut nästa drag om hon får en dubbelchans.

Mamma spelar inte spel som en vuxen som spelar med barn. Aldrig att vi fått några handikapp. Aldrig ett litet fusk för att den som ligger sist ska få en chans. Nej, mamma släpper taget totalt och spelar som om hon vore ett barn bland barn.

”Hugg i sten!” Nu är brorsan rökt. Undrar om han fattar det. Han sitter med en hel solfjäder av kort medan mamma och syrran snart kommer att gå ut. Jo, han fattar. Det syns hur han samlar sig, trycker ner känslorna. Att börja grina är inte OK. Inte i den här familjen, där alla är likvärdiga. Mammas tur. Hon spankulerar lätt ut på en trea och griper med tummarna om osynliga hängslen. Hon är stolt på riktigt. Oftast är det hon som vinner, andra gånger är det storasyster, någon enstaka gång lillebror. Vi vill inte ha det på något annat sätt. Jo, visst vill vi vinna, men vi vill inte ha några förmåner. Vi älskar att spela med mamma för att hon är äkta. För att hon sträcker ut sig med sin person till oss. För att hon är så barnslig, att hon blir glad över att vinna.

(Utmaning: skriv om att hugga)

måndag 10 september 2012

Närapå tabu

Vi satt på Raheemas med varsin kottu roti, Hil och jag, och jag klagade som vanligt på min nya kollega, som hade det för mig då så frånstötande draget att vara... dum. Korkad. Dessutom tycktes hon ha mytomana drag och så respekterade hon inte sina arbetstider och min fritid.
”Well,” sa Hil lugnt. ”Isn't she just a complete waste of oxygen?”
Om hon ville få mig tyst hade hon använt precis rätt taktik. Jag satt och gapade, tuggan med kottu roti tappad ur handen. Sen försökte jag mig på ett skratt. En del av mig sa att jag borde gapskratta, stort och fritt – det var ju så slagfärdigt – en annan att det var för... mycket. För elakt. Så jag nöjde mig med någon sorts storknad fnissning. Hil hade det rätta, uttryckslösa ansiktet som man ska ha när man har varit rolig. Men hon såg på mig att hon gått litet för långt. Det blev underligt. Våra roller var ombytta. Det brukade ju vara jag som var så dräpande att andra satte i halsen. Men ”dräpande” är en slarvig formulering. Aldrig någonsin hade jag använt ett uttryck som det här. Det luktade den slutgiltiga lösningen.

Det här var nästan tjugofem år sedan. Aldrig förr eller senare har jag hört Hil säga något så drastiskt. Jag kan tänka formuleringen ibland när jag tänker på mina månader med den där kollegan. I mitt sinne har den blivit amalgamerad med henne. Jag törs inte tänka den om någon som jag nu har omkring mig. Jag vill att den ska vara ett engångsuttryck. Kanske är den det. Kanske säger engelskspråkiga det om varandra hela tiden. Jag vet inte och vill inte veta. Det är tungt att bli slagen i elakhet.

(Utmaning: skriv om luft)

söndag 9 september 2012

I mammas famn

”Bättre fly än illa fäkta” sa mamma tröstande till mig men problemet är att jag alltid är på flykt, det är inte bara när jag fäktas det går illa, jag gör allting illa, inte minst mig själv. Jag försökte förklara det för mamma men hon sa: ”Äsch, det är bara ett talesätt” och la in ännu en stor prilla grovsnus. Min mamma gillar klatschiga formuleringar, gärna i form av ordstäv, men hon är inte direkt analytisk. Hon skärskådar inte orden, som jag.

Jag hade återigen smugit iväg mitt i den dyra danslektionen som mamma betalade åt mig. Därför var det extra storsint av henne att rycka på axlarna och bara komma med en fras. Hon hade kunnat påpeka att terminsavgiften är likvärdig med priset för en kortare charterresa. Mamma älskar charter. Har nog aldrig åkt reguljärt.

Problemet är att jag älskar dans, i alla former, och jag tycker att jag har rytmkänsla men känslan försvinner i grupp. Jag blir avig och ovig och tror att alla tjejerna tittar på mig. Det är bara tjejer och så jag, i Högbergsskolans aula, på scenen. Gamla Skatan Österlund, som är gift med teckningsläraren, är danspedagog och leder gruppen. Hon har en käpp, som i Fame. Jag har tittat på Fame tretton gånger minst. ”... fame costs. And right here is where you start paying – in sweat!” Skatan pratar aldrig om berömmelse och jag hinner aldrig börja svettas. Så fort jag någon gång snurrat åt fel håll eller missat ett taktslag ser jag till att försvinna. Och varje gång jag går hemåt nerför backen tänker jag att det var sista gången. Att det ju inte alls är som Fame. Inget ”I sing my body electric”. Och jag blir definitivt inte någon Leroy Johnson.

Jag sa det till mamma en kväll när jag kom hem från dansen – att det är bäst att jag slutar. Hon kramade mig länge, snusdoft och slappa gäddhäng, och sa ”Du gör som du vill, grabben.” Det är så murrigt mysigt i mammas enorma famn och ändå blev jag arg därinne, arg på henne, för att hon inte pushade på. Inte tvingade mig att gå tillbaka. Inte ställde upp på min ambition utan smulade den med sin förståelse. Att hon inte gav mig bilder av framtida möjlighet. Så länge hon finns, tänkte jag. Så länge hon finns kan jag inte bli något.

(Utmaning: skriv om att fly)

lördag 8 september 2012

I ett glas mjölk

En gång i en bokhandel stod jag och bläddrade i en sån där liten gullig presentbok. Vad jag har lärt mig av livet hette den. På varje sida berättade en person i en liten sentens vad han eller hon eller hen hade lärt sig av livet och så var det en söt teckning till. En av de där sidorna minns jag fortfarande. Nej, inte teckningen, men vad som stod där. Bidraget var från en nioårig pojke och hans lärdom var att man inte kan gömma broccoli i ett glas mjölk. De stämmer mig till sådant vemod, den där lärdomen och killen som vidarebefordrade den. En trång värld, tänker jag mig. En nioåring som redan gett upp. Som försökt men gett upp. Jag tänker på ett hushåll där man gömmer det man inte kan eller vill äta. I ett sådant hushåll finns det kanske straff för att kladda med broccolin i mjölken. Vad vet jag. Vad har den här killen varit igenom? Vad har han för förhoppningar eller förväntningar? Han vet att man inte kan gömma broccoli i ett glas mjölk. Vad mera? Vem är han? Vad ska han bli?

(Utmaning: skriv om en lärdom)

onsdag 5 september 2012

Helst

Jag är hur som helst en flicka. Men vad som helst kanske kan hända? Helst, helst, helst, helst, helst. Helst av allt vill jag bli en pojke. Helst, helst, helst. Så jag gör en tjejig grej. Jag drar de vita bladen av en prästkrage. Helst, helst, helst. Nej. Det blir nej. Man får inte bli en pojke. Det har mamma sagt. Flickor är flickor och pojkar är pojkar men jag har sett i en tidning. Att man kan operera. Helst, helst, helst, helst. Men jag har en bild i min hemliga bok. Den har jag också hittat i en tidning. Hur som helst, den är världens finaste. Kameran kommer snett uppifrån och han är hälften han och hälften hon. Allra, allra helstast vill jag vara så. Operera? Man kan väl inte operera på själen?

(Utmaning: skriv om en förhoppning)

lördag 1 september 2012

Mysteriet med Ma Sharpe

Se, där kommer Ma Sharpe med sina barn. Alla andra har ungar, bara Ma Sharpe har barn. Den lilla familjen, Ma Sharpe och hennes barn, liksom skrider genom hopen av trasiga, smutsiga ungar på väg upp mot korsningen, där Ma Sharpe ska sätta sina barn på bussen så att de kommer till skolan.

Hon tjänar piga som alla andra, Ma Sharpe. Hon är lika fattig som vi alla. Men hon har ryggrad, som min försupne man Samuel brukar säga. ”Ma Sharpe har ryggrad”, brukar han säga när han ser henne komma hem på eftermiddagarna, nätt i steget i lervällingen som ska föreställa gata. ”Framför allt har hon ingen alkis till man,” svarar jag surt. När jag tänker på det kommer jag på att det kanske är förklaringen till att hennes barn är propert lappade och rena, att de går i skolan och att de där på varje lunchrast kan duka upp en enkel men närande lunchbox. Ma Sharpe har bara sin lön som husa men hon har i alla fall den. Blir inte av med den. Den räcker till tvål och till bönor. Den räcker till skoluniformen, till näsduken som torkar den smutsiga näsan, till... men kraften? Var får hon kraften? Hon måste tvätta i floden, dit de rikas avlopp rinner, hon som vi. Varför är just hennes tvätt snövit? ”Det finns en dynamo i henne,” säger Samuel. Han sneglar på mig, kollar att jag inte blir arg. Men jag nickar bara eftertänksamt, för jag vet plötsligt vad det är. Jag vet vad det är med Ma Sharpe. Ma Sharpe drivs framåt av sina förhoppningar för sina barn. Av önskan att ge dem ett annat liv. Här i vår slum där det inte saknas omöjliga drömmar har Ma Sharpe en särställning för att hon inte drömmer, utan hoppas. Hon tror så starkt att man kan forma sin verklighet att hon liksom... kan det.

Se, nu går hon där och leran har ingen makt över hennes skor. ”Ingen är för fattig för att putsa skorna,” har hon sagt till Ma Jackson. Makten är hennes. För en gångs skull vänder jag mig till min make. Jag säger: ”Jag tycker det är något otäckt med Ma Sharpe.” Han säger ingenting. Ruskar bara stilla på huvudet och tuggar på sin eviga tändsticka. Jag tycker det är något otäckt med Ma Sharpe. I kväll när Samuel har gått hemifrån ska jag gå till Ma Browne och se om hon kan göra något åt Ma Sharpe. Det kan hända att hon inte vill. Att Ma Sharpe till och med rår på Ma Brownes siarben och förbannelsesnäckor. I så fall är Ma Sharpe den enda.

(Utmaning: skriv om misär)