Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 1 mars 2018

Den gamla fotografen


I en annan tid men på samma buss hälsade mig medpassagerarna stumt på morgnarna med den bästa bild jag tagit dagen innan, ty den hade sin givna plats på ortstidningens förstasida, den som de hade vända framåt när de girigt bläddrade i dagens blad. Nu sitter de med böjda nackar och blekt belysta ansikten, som anemiska noviser, och alla har i sina telefoner teknologi för att ta dagens bästa bild.

Och de gör det. Allmänheten gör det. Vi har knappt en notis som inte är bildsatt med en helt passabel bild som någon tagit. Och framsidans nyhetsbild är oftast tagen av en privatperson som uppfyllt bildjournalistikens första inofficiella motto: ”Kom för sent – så tidigt som möjligt!” Det är ingen match när alla har en kamera i fickan.

Jag scrollar på vår webbplats. Förstasidesbilden är faktiskt min idag – en seriekrock i dåligt ljus men i fågelperspektiv. Snuten bjöd på helikopteråk. Bilden är inte dålig, inte bra. Så känns det för det mesta men jag har börjat förlora den där lilla, lilla adrenalinskjutsen: ”Gör det bättre idag!” Snarare har jag fått slutarfobi. Avtryckarångest. Jag är bildproffs i en totalt bildsatt värld och mina händer darrar inför att greppa ett kamerahus.

Jag är så rädd för kreativitet. Så less på vinklar så nya, att de var gamla redan på sextiotalet. Rädd för att gå nära, för att låta bilden tala, för att ta fram det nakna och levande. Om jag bara kunde lämna in. Slippa ta en bild till. Gagg-gegga med fingerfärg eller gå en kurs i makramé.

Snart kan jag inte ta en bild mer, som händerna skakar. Det är därför jag inte gått tillräckligt nära på seriekrocken. Händerna darrade för mycket när jag var så nära – ja, zoomat, faktiskt – att jag hade bilden i sökaren. Den gick inte att beskära fram. För mycket brus.

Det är inte bara jag som ser det.

Och nu menar jag inte ens kollegerna. De har försvunnit för länge sen. Det är stryp-tider i tidningsvärlden. Alla reportrarna går med eget foto. Många gör det bra. Andra lär sig tänka foto på kurserna jag ger dem. Såga, såga på den gren man sitter på.

Fukt på kinderna. Den stelnar isigt när jag släntrar den korta biten från Borgmästartorgets busshållplats till redaktionen. Jag vill gå en helt annan väg. Jag vill lära mig sy gardiner. Mina ögon sprängs av alla bilder och icke-bilder jag ser. Nu kliver jag upp de tre stentrappstegen, smiter in i det enda kontorsrum som numera utgör fotoavdelningen. Metodiskt börjar jag blockera dörren inifrån med stolar, bord och skåp.

(Utmaning: gamla)

4 kommentarer:

  1. Vilket dramatiskt slut på en filosoferande och vemodig text. Snyggt!

    SvaraRadera
  2. Ömsint skrivet./ Kalle Byx

    SvaraRadera
  3. Smärtsam förändring i tiden - fint beskrivet!

    SvaraRadera
  4. Håller med de andra! Smärtsamt.

    SvaraRadera