Kärlek mellan främlingar

Jag plockar fång av kamomill bakom ladan. Kamomill är faktiskt ännu vackrare än baldersbrå. De toppiga mamillerna, skyarna av vitt. I ett kockumskärl för såpa får den hänga välkomnande på dörren. Den kommer att lysa i natten, när du redan är här. Nu är det inte länge kvar och allt är redo, pepparroten riven, färskpotatisen i vatten och i ugnen en gädda, så fin som den kan bli på sommaren. Smör skirar man på nolltid och jag kom inte på någon bra sallad, det blir många gröna blad och mild vinägrett.

Nu kommer jag på mig själv med att slå potatisplattan av och på, av och på. Potatisen får ju inte stå och vänta. Kanske var jag dum som ställde in fisken nyss? Men den tar ju nästan en timme. Jag kan ta ut den igen. Ska jag göra det? Kan vi slå ihjäl en timme med att tomprata och ta en sväng runt stället, kanske ner till sjön? Men potatisen måste ju på i mellantiden? Inte förrän i denna osäkerhet blir jag medveten om hur minutiöst jag planerat och att handflatorna har en hinna av fukt.

Ett halvår nu. Det har inte gått en kväll utan att vi nattat varandra, dunkla vinkningar in i telefonernas skärmar. Inte en dag utan att vi lärt känna varandra bättre. Inte en vecka utan att jag har fått ett nytt boktips, en ny insikt, förnyad längtan men också förnyad ro: ja, mellan varven har jag känt en sådan förtröstan på denna kvinna som jag aldrig sett. Kärlek mellan främlingar är faktiskt ännu vackrare än när man känner varandra har jag tänkt men det är ju avigt. För jag känner henne så väl. Allt vi berättat för varandra i text! Men i denna stund är det borta. Hon är fullständigt främmande och jag är rädd och femtiofyra år och har inte mina naglar sorgkanter också?

Nu hör jag en bil i kurvan nere vid Janssons...

Nu dyker den upp, en röd Fiat Panda. Hon parkerar och stiger ut, tar en korg från passagerarsätet, kommer emot mig, stor och blommig, och jag går emot henne, kaos i bröstet men jag känner att jag ler mycket stort i alla fall. Handsvett? Vad vet jag om handsvett? Vi kramas som två syskon som nyligen räddats ur ett sönderbombat hus. Sen ser vi varandra länge i ögonen. Hennes sminkfria ansikte. Hon är faktiskt ännu vackrare än på bilderna hon lagt upp. Hand i hand går vi upp mot huset.

– Å, baldersbrå! utbrister hon på håll.

– Bättre upp, säger jag. Kamomill!

(Utmaning: är faktiskt ännu vackrare än)