Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 29 januari 2016

Till slut

Det blir en vana till slut, säger Aino.
Han vet inte vad hon menar. Hon sitter i sängen med matelasserade bäddjackan på, den testiga flätan som en tunn rännil från nacken och ner över bröstet som inte rör sig.
– ”Till slut”, säger Samuel. Du är väl inte död än?
Inte än. Apropå det – pratade du med prästen?
Han däremot är död.
Alla är döda. Det är ett bekymmer.
Hon suckar, himlar med ögonen mot något osynligt halvvägs upp på väggen.
Du får satsa på någon som är min generation snarare än din, säger han och rösten tuppar av falsk optimism.
Jamen du känner ju ingen! Du gick på teologen och kan inte få fram en präst till din gamla mors begravning. Jag ska säga dig...
Jag brände liksom mina skepp där, säger han och reser sig upp. Nu måste jag gå, mamma.
Med viss innerlighet placerar han en puss på hennes mun.
Brände? mumlar hon

Han går med flaxande rock genom korridoren, delvis försjunken i minnen av förfalskade uppsatser och köpta omtäntor, delvis ältande Ainos morbida fixeringar. ”Det blir en vana till slut”, tänker han, osäker på vad han avser. Skammen. Nåden. Rundgången i konversationerna med modern. Kassajobbet i den lilla Icabutiken. Ensamheten på platsen där drömmarna tar slut.

(Utmaning: ”Vana”)

3 kommentarer:

  1. Verkligen en text som sitter och sitter på ett bra sätt. Handlar om en vana som en del skaffar sig på ett mycket fult sätt.
    Bravo skrivet/ kram

    SvaraRadera
  2. Det sista stycket är sublimt. Och den sista meningen är både prosaisk och hjärtskärande. Och den testiga flätan!

    SvaraRadera