Till slut

– Det blir en vana till slut, säger Aino.

Han vet inte vad hon menar. Hon sitter i sängen med matelasserade bäddjackan på, den testiga flätan som en tunn rännil från nacken och ner över bröstet som inte rör sig.

– ”Till slut”, säger Samuel. Du är väl inte död än?

– Inte än. Apropå det – pratade du med prästen?

– Han däremot är död.

– Alla är döda. Det är ett bekymmer.

Hon suckar, himlar med ögonen mot något osynligt halvvägs upp på väggen.

– Du får satsa på någon som är min generation snarare än din, säger han och rösten tuppar av falsk optimism.

– Jamen du känner ju ingen! Du gick på teologen och kan inte få fram en präst till din gamla mors begravning. Jag ska säga dig...

– Jag brände liksom mina skepp där, säger han och reser sig upp. Nu måste jag gå, mamma.

Med viss innerlighet placerar han en puss på hennes mun.

– Brände? mumlar hon

Han går med flaxande rock genom korridoren, delvis försjunken i minnen av förfalskade uppsatser och köpta omtäntor, delvis ältande Ainos morbida fixeringar. ”Det blir en vana till slut”, tänker han, osäker på vad han avser. Skammen. Nåden. Rundgången i konversationerna med modern. Kassajobbet i den lilla Icabutiken. Ensamheten på platsen där drömmarna tar slut.

(Utmaning: ”Vana”)