Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 24 januari 2016

Den stränga kursen

Vi är trötta. Vi är skrivande. Vi har lovat varandra en sträng kurs. Skrivarkurs var tanken, men det kan lika gärna röra sig om en levarkurs, står det mer och mer klart för mig ju närmare datumet vi kommer. Kursen kommer att äga rum i en grånad stuga vid kusten. Jag skriver för många adjektiv. Dem måste jag göra mig av med på den stränga kursen, min tendens att skriva moraliteter likaså. Du ska vägleda mig. Det är jag säker på. Vi ska sitta med ryggarna mot varandra, för annars börjar vi flamsa, vid varsitt väggfast bord, och stränghet ska råda. Nedslag på minsta rytmiska snedsteg och varje pretentiöst semikolon. Även jag ska hitta något hos dig, jag ska anstränga mig, kanske ska jag våga säga att du gömmer dig i din rättframhet, för ibland är det sant, men jag vet inte om det är till nackdel. Sträng ska jag ändå vara. Och varje dag i kvällningen ska vi vackla upp från våra sittplatser – två bänkar bara, lika grånade som huset – och stödda på varandra kliva ned i havet och tvätta oss där. Då, när vi är vända mot varandra, kommer strängheten att upplösas, vi skrattar litet, skvätter vatten och undrar: varför väntade vi ända tills vi blev åtti innan vi tog oss tid? Åtti respektive sjuttisju. Och vi torkar oss i trådsliten frotté och skrattar mer, åt våra forna drömmar skrattar vi, och vår talang, och åt vår ödesdigra brist på fokus. När vi vandrar tillbaka upp vet vi att detta är slutet, det blev en sträng kurs men det var också det sista som skulle hända. När vi kommer hem till våra hem kommer allt att vara över.

(Utmaning: ”tendens”)

7 kommentarer:

  1. Så otroligt vacker text! Tack!

    SvaraRadera
  2. Å vad bra, så vackert sorgligt klarsynt.

    SvaraRadera
  3. Det är någon slags hoppfullhet i hopplösheten.

    SvaraRadera
  4. Håller med tidigare talare :)
    Underbar text - överraskande - annorlunda
    wow!

    SvaraRadera
  5. Vilken text ... vilken text! Underbar samtidigt som den är vemodig. Livets stränghet glöms av och livet leks ändå i ett hastigt upplopp av tillgivenhet. Allt som förr igen ... undra varför *ler*
    Denna text vill jag att du skickar in någonstans för den är så bra. Kanske till min lokaltidning P-T? /kram

    SvaraRadera
  6. Hoppfullt klarsynt sorgligt.

    SvaraRadera
  7. Ja men visst. Precis så ska det ju vara. Ler åt pretentiösa semikolon. Du gör.

    SvaraRadera