Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 19 december 2012

Bra för själen

Hon går före. Det är nätt och jämnt att jag hör hennes svada men jag orkar inte gå fortare och hon pratar envist på. Det här är vad jag tror att hon säger:

Om vi går här uppför kullen så kommer vi snart till ett ställe där vi kan fika. Gula huset heter det. Det är en gammal grosshandlarvilla med burspråk och spröjs. Har vi tur så får vi sitta på glasverandan. Gammaldags hederligt bryggkaffe är vad som serveras och så många bakelser och pajer som man kan tänkas vilja titta på. Och räkmackorna är inte gjorda på sötat bröd!”

Det känns som om mina axlar hänger i höjd med höftbenen och jag får inte till fotlyftet för varje steg. Det som för henne är en liten kulle är för mig ett brant berg. Hon babblar på om omgivningarna, högreståndshusen som vi passerar. Hon har bott här sedan hon föddes. Det känns som om jag har ett dolkblad instucket mellan revbenen.

Det började redan på vägen hit. Alldeles för mycket jobb, alldeles för mycket ansvar och så en stilla tågfärd på det. Min hjärna började koka som en liten sol, gubbar kom ut ur den och ord som hängde i luften. Jag såg klart vad vi höll på att göra med omorganisationen och katastrofångesten gjorde att jag bara kunde sitta hopknuten. Jag pratade för mig själv. Sket i att det verkade tokigt, det var ett sätt att pysa ångest ur systemet. Glömde mobilen på tåget men kom av på rätt station, där hösten redan droppade i luften. Och där stod hon, Anica, min vän: ”Nu går vi hem med packningen, sen ger vi oss ut på äventyr!”

Det misstag jag begick var att försöka hålla masken. Men hon märkte att något var mycket galet. Hon skrinlade de utåtriktade planerna en efter en och tog mig med på vad som för henne var en kur för det mesta: kaffe på ett mysigt fik. Därför denna gråa vandring.

Jag ser inte villan som Anica förevisar på ett sätt som om hon vore arkitekten. Tumlar uppför en trappa som luktar surt trä. Låter henne välja oss varsin napoleonbakelse. Låter mig ledas till ett bord. Det är mörkt. Ingen glasveranda, således. När vi satt oss tar hon mina händer och placerar dem om min kopp. ”Det är bra för själen. Det har jag läst i tidningen”, säger hon. Jag börjar gråta ohämmat. Dolken far ut ur revbenskorgen. Det här vill jag fortsätta med. Gråta. Gråta. Gråta. Anica räcker mig en servett. ”Vad är det som har hänt?” frågar hon. ”Vi omorganiserar på jobbet”, svarar jag ynkligt. ”Och?” ”Och för många barn försvinner med badvattnet och jag är ansvarig.” ”Inte bara du, väl?” Jag sitter och hulkar inåtvänt. Det är jätteskönt. ”Anica, jag tror...” Det spänner i strupen. ”... jag tror att jag måste ringa Björn Hedlund. Eller så får du ringa psyket.” Hon räcker mig sin telefon. ”Ring din kollega, du, så tar jag reda på numret till psyk.” Försiktigt befriar jag händerna från kaffekoppen. Handflatorna är litet röda. Det känns som om jag inte brukat händerna på flera månader eller år. Pussar lätt i min vänstra hand. Ja, det blir nog psyket.

(Utmaning: skriv om kaffe)

4 kommentarer: