Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 27 augusti 2012

Bobby Fischers skratt

Någon sa: ”Det som skiljer en riktig författare från en wannabe är att den förra älskar att redigera, den senare hatar det.”

Så fick hon veta att hon var en wannabe. Hon fick googla uttrycket, hade aldrig hört det förr. I alla fall inte lagt märke till det. Men vad hon hade lagt märke till var att åren gick och pärmarna staplades på hög (hon fick plats med fler på det viset). De flesta hade av någon anledning orange rygg. Hon hade väl fått dem från pappas jobb, eller moster Ullas. På ryggarna stod titlarna: Längsmed och intill, Palla frukt i egen trädgård, Alla är söta... Sju pärmar var det med hennes... alster. Ja, romaner, då. Som hon tagit tårdränkta farväl av en efter en när hon lyckats göra strukturlösa hopkok av dem.

Ibland föll hon till föga och läste på om konsten att redigera men det gjorde henne bara ännu mer ledsen. Man skulle återgå till sin premiss (premiss?) och sin synopsis (?) och börja med att stryka allt som inte hade med dem att göra... Det gick tydligen inte att komma ifrån det där trista strukturerandet. En handbok föreslog att innan man började med någonting över huvud taget skulle man ta tio böcker ”av den typ man helst vill skriva” och föra in dem, scen för scen, på registerkort för att lära sig hur de är uppbyggda.
Men jag vill inte skriva böcker av någon ”typ”! väste hon för sig själv.
Jag och James Joyce, sa hon sedan självironiskt.
En annan förståsigpåare föreslog att man skulle sätta gem i manuset. Ett där klimaxet skulle vara och ett på vardera ställena för diverse andra höjdpunkter – en fjärdedel in i boken, en tredjedel, halvvägs och så vidare. Sen strök man och joxade med texten tills intrigen passade in med gemen.

Den lilla wannaben blev bara mindre och mindre. Äldre och äldre blev hon också. Det var längesedan hon slutat tänka med tillförsikt på Elsie Johanssons debutålder. Fler och fler blev pärmarna. Inga hade gem. Alla sina manus hade hon gått på med osthyvel, inte hammare och huggmejsel. Nu grät hon igen och tänkte på vad någon annan skrivit: ”De flesta författare som ska redigera sin text beter sig som en plastikkirurg som blivit fånge på akuten. De ägnar sig åt sitt på en patient som inte andas, som blöder överallt och vars hjärta har slutat slå – och så undrar de varför deras näskirurgi inte får patienten att uppstå igen.”

En natt kom den redan avdöde Bobby Fischer till henne och ställde henne matt i tio drag.
Du får vara stjärna bara om du böjer dig för grunderna, sa han mjukt. Jag talar om ditt skrivande.
Hon pressade samman läpparna. Tänkte på Bobby. Hur han hade övat. Räknat. Levt med schackets teori och praktik.
Måste jag sätta gem? sa hon med en röst som nästan bröts.
Bobby Fischer skrattade.
Erkänn – egentligen vet du det lika väl som jag. Hemligheten...
Han förde damen diagonalt över brädet.
Hemligheten är en rörelse... och en vila.
Han la pjäsen i hennes näve och hon vaknade.

(Utmaning: skriv om att redigera)

ps. Citatet om plastikkirurgen på akuten är av Holly Lisle.

11 kommentarer:

  1. Fantastik text. Gillar verkligen redigeringsråden och kopplingen till Bobby Fishers kloka insikter.

    Ang kommentar hos mig. Väskan kom till rätta.

    SvaraRadera
  2. Gillar: måste jag sätta gem? rörelse - vila och den implicita matematiken. Leve dig.

    SvaraRadera
  3. Svar på kommentar från dig till mig i min text (nr 2) från igår: jag vet. Saqer gör också det i början. Har inte upptäckt hur man tar bort kommentarer. Sorry.

    SvaraRadera
  4. härlig text, älskar slutet

    SvaraRadera
  5. Strålande. Och så Bobby Fischer

    SvaraRadera
  6. Fastnar för "Vilan". Tänker mig en mig en maratonlöpare som måste hitta den i varje steg. Snyygt!

    SvaraRadera
  7. Var och en har rätt att skriva precis som en vill. Har jag hört. Även om jag inte riktigt kan tro på det.
    En annan sak jag hört är att drömmar i texter är ajabaja. Det tror jag inte alls på.
    Rörelse och vila däremot. Det är grejen.
    Tack.

    SvaraRadera
  8. Två saker jag har tänkt på hela dagen:
    a)Det du frågade om Silas och norska talfel. Jag frågade honom till sist och han säger att det är för att ingen av dem kan prata rent. Förmodar att han menar att de inte pratar svenska, bara nästan.

    b) Vilken schackpjäs fick berättarjaget? Det måste ju nästan vara en bonde, eftersom de kan redigeras om till valfri annan när de kommer över. Eller?

    SvaraRadera
  9. Nej, nu ser jag ju att det är damen. Om man läser ordentligt behöver man inte gå och grubbla hela dagen. Och damen är ju också very apt. Rörligast.

    SvaraRadera