Utan snus i två dagar

Utan snus i två dagar försmäkta vi på denna ö och denna ö är den stoiska beslutsamheten, den vansinniga stoiska beslutsamheten att i ett nu göra upp med missbruket. Inget nikotin. Inte i någon form. Frihet utan en liten dosa. Askes. Vanvett. Jag är det närmaste jag kommit att gå under, inte av hunger eller köld, inte av obesvarad kärlek, utan av abstinens.

Jag tror inte på tuggummin och plåster med nikotin i och dessutom är de preparaten minst lika dyra som snuset och cigen. En del av upplägget här är ju faktiskt att visheten ska bedra snålheten. Tusen spänn i månan. Tolv tusen på ett år. En lagom semester. Och jag är glad över att slippa röka och snusa. Det säger jag. Den här gången är det för alltid, säger jag, och det är ett privilegium att slippa.

Men vid Brommaplans breda betongpelare står de som jag identifierar mig med. De drar långa bloss och korta, de gör det jag helst skulle vilja, det är en öken i mitt bröst. Men jag har redan slutat flåsa. Men jag vill också kunna ta upp en vit cylinder till och så en annan. Baka en prilla. Känna stinget och den mjuka kudden under läppen. En förlängning av barndomen. Utsökt tröst.

Ett ”aldrig mer”. Aldrig mer svepa cellofanet av ett cigarrettpaket, öppna det och ta bort stanniolpapperet, dra upp en cig. En av många. Aldrig mer. Jag har gjort det för absolut sista gången. Det regnar tårar på min grav. Dagen släpar sig fram utan avbrott. Det ylar från mitt bröst. I ett ögonblicks panik funderar jag på att börja suga på tummen men klienterna kan ifrågasätta det. Två dagar har gått. Jag knaprar selleri igen. Två dagar och tre minuter.

”Det är en förmån att få slippa.”

”Det tar tjugoen dagar att befästa en ny vana.”

Jag dör. Jag går under. Jag förgås.

Ta mig härifrån, bara ta mig.

Jag förgås.

(Utmaning: skriv om att förgås)