Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 9 juni 2012

Du och Zeb


Du är ett barn av vidderna, tillika gammal scout. Det må vara trettio år sedan, du stolpar ändå fram mot praktiska utmaningar som Zeb Macahan. Zeb Macahan var också trettio år sedan och det kan inte vara praktiskt utan att vara en utmaning men det har du inte insett, din självbild sitter i höfterna, i den bredbenta ”This town ain't big enough for the two of us”-gången. Du är tuff. Du kan allt. Du har lånat en stuga över helgen med din älskade, en asfaltblomma med stålullshår, som ställer sig i ett hörn och knappt förstår att packningen ska bäras in. Det är bra. Det är en basis för beundran.

I stugan luktar det möss och fukt. Det första du ska göra är att bädda upp dubbelsängen däruppe men innan dess ska du bara sätta igång en liten brasa. Du vaggar fram mot bergslagskaminen. Gummistövlar på. Där finns ingen kniv eller yxa att spänta stickor med men massor av tidningspapper och litet näver. Du gör en brasa, fjuttar på och stampar uppför trappan för att lufta sängen. Asfaltblomman har hittat gamla Veckojournalen, sitter med dunjackan på. ”Snart blir det varmt” ekar du Ebba Grön och placerar en lätt kyss på blommans läppar. Men när du öppnar kaminen för att lägga in litet grövre ved har allt slocknat. Det svider till i självkänslan. Bitter och förvirrad rakar du ut veden, tillhåller dig själv att tänka på vad du gör och bygger upp ytterligare en pyramid av vedpinnar. Den här gången stannar du motvilligt vid brasan tills den ser ut att ta sig.

När den fjärde brasan slocknat sitter din kärlek och huttrar och din röst är redan hätsk när du säger: ”Men gå ut och rör på dig!”. Du river än en gång ut allt ur kaminen. Sotiga händer, svett hjärta. När du just ska sätta stickan till kommer asfaltblomman in, överlycklig: ”Titta! Briketter!” Den fullständiga förödmjukelsen kommer när du lämnar plats framför kaminen, ser din erfarenhetsgrundade pyramid rakas åt sidan och ett fluffigt pappersmoln byggas upp, toppat med en sådan där brikett och alltför grov ved. Du suckar lättat inåt – det här kommer inte heller att lyckas.

Men den femte brasan brinner glatt och ni kurar framför den, du märkligt stukad. Ja, något i dig är alldeles ur led. Du tröstar dig med mjukt hår och fuktiga läppar, det går så bra att trösta sig så, komma bort från det som svider men du vet att det finns något du borde tänka på, det har att göra med hela ditt liv, med trettio år åtminstone, vad du gjort och inte, hur dina vägar gått. Du måste förklara för dig själv vart du gått och vem du är. Att du lärt dig andra saker än att göra upp eld och att du aldrig är dina färdigheter.

(Skriv om att det svider)

7 kommentarer:

  1. Känner igen mig i situationen, faktiskt, lite grann. Håller med Pia, en njutning att läsa.

    SvaraRadera
  2. "Släpp aldrig stålullsbehårade för nära eldstad!" Vad lärde de sig i scouterna på 70-talet?

    SvaraRadera
  3. "Ett barn av vidderna" bravo!

    SvaraRadera
  4. Ja, fast det kan aldrig funka med det alltför grova och briketten

    SvaraRadera
  5. Oerhört bra text och jag vet hur svårt det kan vara. I dag fullständigt bolmade det in svart rök hos oss. Vi rengjorde spisen efter konstens alla regler och tuttade på igen, med samma resultat...

    SvaraRadera