Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 13 november 2009

Utmaning 317 - Min lediga dag

Det började som vanligt. Medvurst och limpa, earl grey. Så puttrigt i mitt kök. Vaxduken med mångfärgade cirklar på, levande ljus. En perfekt dag för att åka ut till landet. Först bara en snabb dusch... Plask! "En scout möter motgångar med glatt humör" - tur att man har varit scout, då, när man står med vatten upp till anklarna och utan ett knoprep i sikte. Klafs, klafs till hemliga pengagömman ute i hallen. Jo, med litet god vilja finns det medel till en reparatör men de kan inte tala om när han kommer. Allas hushållsmaskiner verkar ha sprungit läck. Nå, den som har tjugofem liter vatten att moppa upp står inte sysslolös. Inte förrän reparatören dyker upp så påpassligt med en vacuumsug. "Den gör jobbet på nolltid!", säger han uppmuntrande. "Det gjorde inte jag", svarar jag dovt. En trasig slang. I scouterna hade vi löst det med lite surrtåg och tjära, nu går det lös på 975 plus moms. Han nobbar kaffet, reparatören. Hektisk dag.

Hektiskt blir det också för mig. Jag rafsar ihop en bag med böcker och en ikeakasse med proviant och kläder och rusar till bussen. Missar den med en hårsmån. Vänta en timme till nästa som går ända fram eller ta bussen om en halvtimme och gina genom skogen? Gina genom skogen, förstås.

När jag kommer fram till närmsta busshållplatsen är det ljust - uppe på vägen. Medsamma jag kliver in i skogen råder en mystisk halvdager och det skymmer för varje minut. Som tur är har jag ficklampa på min mobil. Ändå faller jag flera gånger i hålor och över grenar. Igenmulet - jag får orientera efter flygplanen som lyfter och landar på Arlanda men jag är inte helt säker på vägen. När telefonen ohjälpligt glidit ur min hand vid ett fall på en myr, ser jag inte stegen framför mig längre. Sportbagen och ikeakassen är blytunga. Men det kan högst vara en halvtimme kvar. Jag håller mig uppe med härliga tankar på varm choklad och Patrick White - den typ av choklad- och boktankar som får sig en allvarlig törn när man kommer fram utmattad i beckmörkret, tittar igenom fickorna en gång, två gånger, tre... och märker att man lämnat nyckeln hemma.

Jag får en allvarlig impuls att slå sönder ett av mina handblåsta, handkittade fönster från Gysinge men besinnar mig, langar in packningen i vedboden och travar iväg mot busshållplatsen - utefter vägen, den här gången. Den här gången missar jag bussen med cirka tre minuter. För första gången i livet får jag för mig att lifta. Nu vore lampan bra att ha. Det är mitt i november och nermörkt. Men första bilen stannar, fastän jag knappt syns, och jag blir inte våldtagen utan hemtagen. Åtminstone till min gata. Den är avspärrad. Halva Stockholms brandförsvar blockerar vägen. Jag ser genom vilka fönster den värsta röken kommer... Ljusen. Mina frukostljus i trästakarna. Jag ger mig inte tillkänna. Vänder bara helt om och går mot Odenplan. Där haffas jag av ett TV-team. "Har du märkt att det är fredag den trettonde?" frågar reportern. Jag ler milt. Sen slår jag mikrofonen ur handen på henne.

(Utmaning: skriv om fredag den trettonde)

4 kommentarer:

  1. Kan det bli värre? Jag har en kompis som bor där vid Arlanda, i ett torp vid slutet av en landningsbana. Brukar ta bilen dit, man ska bromsa vid en busshållplats, innan man svänger vid brevlådorna.

    SvaraRadera
  2. Det vet du väl att genvägar är senvägar
    Min mamma brukar alltid säga de orden när jag börjar prata om att vi skall gena genom skogen.

    SvaraRadera
  3. Ja den dagen var jobbig ;-).

    SvaraRadera
  4. en riktigt jobbig dag hmmm hade oxå velat bara gå under en sådan dag

    SvaraRadera