Dolsk

Ibland säger du ett underbart ord om mig. Du säger ”dolsk” och menar att du inte orkat lyssna när jag någon gång berättat för dig. Berättat om mig. Me, myself, I. Nej, du känner mig inte. Vi är gifta och du känner mig inte. Skulle inte klara testet för ett Green Card.

Du vet inte om mina tidigare kärlekar. Knappt vad jag jobbat med. Absolut inte vad jag har för utbildning egentligen eller var jag gick på gymnasiet.

Jag är dolsk. Det betyder att du inte känner mig. Men när jag står i köket och steker omelett och tårarna börjar droppa tyst, då ropar du med ens: ”Älskling? Varför är du ledsen?”

(Utmaning: ”kärlek”)

Djärvt

Den närmast totala frigörelsen från modern kommer när hon är trettiosju: djärvt viker hon lakanen i fyra, inte tre, delar.

(Utmaning: ”Frigörelse”)

Hoppfullt

Min farbror Ernst, ”Gulle-Ernst” kallad, är sådan att han planterar en kaprifol strax framför latrinen. Man förstår den hoppfulla tankegången. Men blott en månad doftar kaprifolen och då bara om kvällen och förnatten.

(Utmaning: ”Kaprifoldoft”)

Giftigt

Han är sex år gammal och mycket allvarlig. Genom att förklara för mig, förstår han världen.

– Först förälskar man sig, säger han och lägger en blå duplobit på nålfiltmattan i lekrummet. Jag nickar stumt medan han tar fram en röd bit och lägger den bakom den blå. Han fortsätter:

– Sen förlovar man sig.

Han tittar upp på mig, kollar att jag hänger med. I handen svänger han en grön duplobit, för upp den framför sitt ansikte och frågar, gnälligt:

– Men mamma? Varför förgiftar man sig?

(Utmaning: ”förälskelse”)

Duckar

Av alla syltkakor är antagligen hallongrottorna de mest förföriska. En del hävdar att man ska baka dem på vaniljsåspulver, andra att det ska vara vanlig mördeg. Jag duckar för den debatten också. Är inte bra på åsikter, vill bära allt inom mig, allt. Så aspirerar jag också på att vara författare – men är inte det en undanflykt?

Alltid hållit med den jag sist talat med. Sägs det. Jag har ingen tydlig bild av omständigheterna. För att vara en vindflöjel måste jag väl vara ganska högröstad? Jag kan ta mig ton. Eller hur är det?

Iakttar inte direkt mig själv. Det finns så många andra hjärnvindlingar att skåda in i. Ja, det är hjärnvindlingarna jag är mest intresserad av men jag uppskattar också att betrakta människors olika rörelsemönster. Det gåtfulla i en strykning över håret kan slå mig. Det hänförande i en skarpt vinklad armbåge. Du förstår.

Det kanske var så här att hallongrottorna uppfanns i en kaktävling i, säg, Året Runt, och att tävlingsreceptet, originalreceptet, innehöll vaniljsåspulver – kanske med det hemliga syftet att kakan skulle sticka ut extra mycket, förefalla djärv. Sen har husmödrar under årens lopp genomskådat kuppen och kommit fram till att det går lika bra med mördeg på vanligt vis.

Det kan också ha varit tvärtom. Eller på ett annat sätt. Jag är inte så intresserad som det verkar. Uppskattningsvis halva min tid ägnar jag åt teorier om företeelsers uppkomst, teorier som jag genast förkastar om företeelser som egentligen inte berör mig. Jag följer helt enkelt den inslagna vägen från universitetet: skriv aldrig uppsats om något du brinner för – då har du inte rätt kritiska avstånd för att kunna kamma hem högsta betyg.

”Brinn aldrig för något”, skulle man också kunna säga men det är en onödig uppmaning till någon som jag. Någon som tvekar inför utmaningen att göra klart för sig själv om han älskar hallongrottor eller ej. Medan åren går. Medan klockan tickar och slår.

(Utmaning: ”Syltkakor”)

90-årsdag, morgon

I eftermiddag samlas änkorna. Nu går solen upp. Jag vinkar lamt åt dess bleka skiva, rostar erfaret men darrande två bitar bröd. Allt är enkelt och perfekt. Det är Kimbokaffedag. Jag mäter upp och nynnar som så ofta Anders F. Rönnbloms gamla åttiotalslåt Chimborazos vackra lava... Tänk att man kan! Så länge sen! Då levde alla karlarna. Ja, hade knappt hunnit bli män ens. Och nu är det som om de varit borta så länge. Hela liv. Så här i klump är de ganska mycket att bita i. Så här i klump, som när jag möter de andra änkorna.

Vi är tre änkor. De andra kommer alltid till mig på min födelsedag. Anna och Karin. Vi är krumma men starka i rösterna och runt omkring oss skyn av guddöttrar. Mina guddöttrar. Min födelsedag. Då ordnar de alltid allt. Förr var det mycket båtar. Helsingfors och Riga. När vi orkade. Sen blev det mycket spa, tills Anna fick klåda. Nu åker vi färdtjänst till T-bar på Strandvägen och förbrukar fyra dagars krafter på att äta en god lunch. Mindre slitsamt men inte så stillsamt blir det när vi sen far direkt till Karins lilla skolåda till hus i södra förorterna och slurpar single malt ur hennes autentiska Folkkampanjen mot kärnkraft-muggar. Vi lyssnar på musiken som får oss att vakna: Anders F., förstås, och Allegris Miserere. Berättar gamla historier tills guddöttrarna blir lediga och kommer och tar rätt på oss. De luktar mysk och sandelträ och har mjälla händer. Snart pensionsmässiga är de trots allt ännu som finlemmade flickor. Jag får åka i Lovisas gungande cykelbil till mitt hem vid Hornstull. Det är tryggt som att flyga med en humla. Jag ser för mig hur vi alla går ner för landning, var och en vid sin egen hemstation, litet dragna men mest vakna. Bakom styret en spröd guddotter med starka ben.

Jag suckar lätt till sista slatten latte. Det ska nog gå i år också. Vi är bara tre som levt så långa liv. Som bär vår enorma börda av levda dagar, in i den gryningssol som också kallas döden. Det är som om vi varje morgon kliver in i den. Vi har pratat om det också. Det finns inget vi inte har pratat om. Det är också en börda. Som vi så ofta har sagt.

(Utmaning: ”90-årsdagen”)

På naprapatens bänk

Vi har börjat med lunchmöten nu och jag är mycket nöjd, för grannen på jobbet är naprapat och han går alltid ut och äter sushi. Det lämnar oss två i fred med hans vinylklädda bänk. Kaycee och mig. Kaycee är alltid ledbruten efter jobbet – han börjar halv tre på morgonen och håller på tills han kommer till mig, en halvtimme efter att förmiddagens sista klient har packat sina tårar och jag har vänt på skylten. ”Stör ej – terapeuten äter”. Det är ett skämt men jag kan aldrig förklara det roliga. Kaycee säger att humor inte är min grej. Han kommer trött och svettig och lägger sig på den fortfarande ljumma bänken – jag har förstås beklätt den med därför avsett papper. På det grovfibriga papperet faller droppar av allehanda vätskor när jag tar hand om Kaycee på mitt sätt. Han skulle må bättre med en naprapat, ja till och med med en sketen massör, men naprapaten är ute och jag är allt han har. Han säger det ofta: ”Du är allt jag har”. En överårig nucka som livnär sig på andra människors olycka. Allt han har. Han har inte ens papper på vem han är. Den riktige Kaycee bor i Frankrike numera. Därför dessa knäppa arbetstider, dessa solkiga hundralappar rakt i handen för farligt, oförsäkrat arbete – eller månatliga resor till obskyra förorter för att hämta hopslitna stålar från bröder med namn och bankkonton och, viktigast av allt, uppehållstillstånd.

Därför lunchmötena. Vanligtvis är det enda gången på dygnet som vi träffas. När jag stänger praktiken har Kaycee vilat färdigt och står redan och diskar på Två kök med bar. Jag säger att han inte behöver slita så, att det går ut över vårt samliv, men han har förpliktelser därhemma, säger han. Han är en stor man, han som farit till Europa.

Vi träffs på naprapatens bänk. Efteråt ligger vi hopslingrade en stund och samtalar. Jag tänker inte längre på den läckra kontrasten, elfenben och ebenholts, och när han antyder något om äktenskap låtsas jag inte förstå. Mellan oss ska det inte finnas några förpliktelser, nej, fritt men ändå tydligt ska det vara. Jag talar inte om kärlek, som han. Jag känner bara fysisk bekräftelse. Herregud, han är en svart David, fjorton år yngre än jag. Jag vore ett fiasko som terapeut om jag skulle stå för vår förbindelse. ”Snart, snart kommer naprapaten tillbaka”, säger jag och Kaycee börjar lydigt plocka ihop sina kläder. Det går fort att äta sushi.

(Utmaning: ”Lunchmöte”)

Dagen före

Den trettionde är datumet som räknas. Det var dagen då jag avgav mina löften och regnet föll. Men det är minnet av den tjugonionde som får mig att bäva. Då satt jag på den långa verandan och fållade min brudklänning för hand. En svag doft av väta redan i luften. Människor kom och gick men jag fick sitta ifred tills du kom. Du svängde upp med din Morris Minor och mina ögon slutade följa händernas arbete. Kan jag ha gapat? Jag tror att jag gapade. Du gick rakt fram till mig, som om det inte längre var en mur av vatten mellan oss, och sa lågt: ”Än är det tid. Lämna allt och följ mig.”

Det var allt. Du störde mig inte mera. Det finns ett enda spår av dig: en rostbrun fläck av torkat blod på muslin, ytterst, ytterst på klänningsfållen. En mikroskopisk karta över mitt svek, som var min trohet.

När jag tänker de rätta tankarna tänker jag på den trettionde. Vad som följde. Anpassningen, glädjen och barnen som kom. Men vissa år, när fukten hänger i luften som den gör nu, tänker jag på den tjugonionde. På om jag hade rest mig från mammas veranda, hoppat in i din ömkliga bil och låtit mig styras till ett annat liv. Ett hårdare liv. Kanske sannare? Vad är sanning? Jag var sann mot mina löften. Och regnet föll.

(Utmaning: skriv om dagen före ett bröllop)

Caged in

I remember distinctly how vague my memory of his voice is. He calls from outside and beckons me to come out of the mist. Says he has and offer... He is too smart to say he has an offer I can't refuse, so he simply says that he is going to make me happy. ”I am happy”, I say peevishly. End of conversation? No. He tells me how sweet life is when it is lived together with a loved one... ”I don't love you!” I say and he says I will, eventually, very soon. ”You have to work on it”, he says. I feel erect bars descending from somewhere, forming a cage around me.

”I'm giving you freedom” he says. ”I can help in the kitchen”.

I want to tell him that I did have freedom but he will tear it down. My freedom. So I say:

”I want a long, long, long wall”. I even stipulate it in meters and centimeters. Such long walls are hard to come by and if he would finally find it, the house would be too expensive for us.

”Mmmkay” he says, just like that teacher in South Park, and he hangs up. Relief is not what I'm breathing in and out. I'm dealing with the pain of saying a half yes instead of a no. However long walls he finds I will not marry him but I will not have the dignity to tell him that to his face.

(Utmaning: skriv om ett frieri)

Oskuld finns inte

Du ber mig berätta om min första kyss. Varje kyss är min första. Denna hämtar jag från dina läppar, sidensegel mot glansig hud. Jag tror att vi är på väg och jag är rädd och övermannad av ömhet. Det kommer inte att gå. Det kommer inte att stoppa vid en oskyldig kyss. Oskuld finns inte i samband med kyssar. Kyssar är bara en snabb paus på den snitslade banan. Jag kan inte skylla på någon annan. Jag snitslar själv.

Jag är alltid rädd när jag kysser. Rädd för missförstånd, rädd för att bli fasthållen. Räddast för att hålla fast. Jag kysser som besatt för att kyssa mig tillbaka till oskuldens tid. Det går aldrig. Den fanns aldrig.

Min första kyss fick jag så tidigt att du inte kan föreställa dig. Jag var inte sex ännu och han var en gammal gubbe. Min mun var full av tunga. Tunga med fåror. Mina ögon stirrade in i hans, som flöt ihop i ett öga, i mitten. Jag får fortfarande skräck när det händer men du undrar varför jag alltid blundar.

Så var det alla somrar och ibland på vintrarna med. Det var inte officiellt men jag var hans. Det smögs och gömdes. Han vann alltid. Jag ville att det skulle gå fort. Han ville att det skulle vara skönt. Misstror fortfarande er som med stora åthävor vill göra det skönt för mig.

Det fanns ingen tid för oskuld. Den går inte att återta. Men jag kan inte göra mig av med den lilla flickan som var jag. Det är som om det är hon som kysser. Det äcklar mig. Varje punkt på dina läppars sidensegel har direktkontakt med varje erogen zon på min kropp. Jag är barnet och den vuxna. Förövare varje gång.

(Utmaning: skriv om din första kyss)

Frihet i en liten ask?

För att bevisa min frihet rökte jag massor av cigarretter. Det bekom mig inte. Jag var sofistikerad, jag stod över det mesta i den här världen, alltid cool, alltid med en cig i hand. Jag var ett socialt djur. Jag var som i en senkommen reklamfilm från sextiotalet.

Tjugoårsåldern gick, och trettioårsåldern. Allt var som förr men rökrummen försvann, ett och ett. Man fick stå ute med sin frihet och inhalera. Jag blev fyrtio och två saker hände: jag blev medveten om att jag rökt halva mitt liv och det blev rökfritt på krogen. Rökfritt! På den sista bastionen. Halva mitt liv! Jag mindes med skam hur jag tänkt, då, som ung: Vara litet tuff. Ibland. Några år. Det är ju så gott. Sen tänkte jag inte mer på tjugo år. Jag var bara fri och cool och sofistikerad – ett socialt djur – och dum.

När man försöker tända av från cigarretter är det som att se sig själv i en felvänd kikare. Man är insektsliten, ettrig och instängd. Allt det sofistikerade har runnit av en – eller var det också en illusion? Hur sofistikerat är det att sitta och pilla i en askkopp var femtonde minut? Att lukta sophög i hår, hud och kläder? Att – efter rökstoppet på serveringsställen – behöva lämna diskussionen när den går som hetast för att gå iväg och blossa? Eller sitta kvar, på nålar, och bara kunna tänka på en sak. Ett litet vitt föremål som styr ens liv.

Men friheten? Friheten var en celluloidremsa som rullades upp för mina ögon enbart, om och om igen. ”Säker, lycklig, fri”. Hjärntvätt i nikotinbunkern. Till slut har den rullat så många gånger, att man ser den även när den tagits bort. Även när man sedan länge slutat tro på den. Det gör det svårt att tro på det som är verklighet: Fria är de som aldrig börjat. De som var töntiga då.

Den sanna friheten har ingen reklambudget. Inte bortåt trettio år av oreflekterad vana. Det finns inget sug efter frisk luft, efter oavbrutna samtal, efter sann avslappning. Bara en het önskan. Det är ofta inte nog när suget efter cigarretter sätter in.

Det här är sanningen, den jag oftast försöker att inte se: Längtan efter frihet gjorde mig till slav och slav är jag tills jag dör. Jag må vara rökfri men jag kan i ett ögonblick duka under för suget, när det kommer. Jag måste alltid vara vaksam. Ibland går det dag för dag, ibland timme för timme. Hela livet. Det är en hård sanning. Sanningen om beroende.

(Utmaning: skriv om att vara beroende av något)

Molnet av ovetskap

Hela livet omgärdar henne ett slags dimma, det är som en tunnel nästan: där hon är är det klart men på fingertoppslängd litet drygt börjar molnet tjockna, molnet av ovetskap. Eftersom hon inte vet något annat vandrar hon i sin töckniga tunnel.

Det började när hon var sju. Sju år och elva månader. Nej, kanske några månader senare. När dragningen var. Dragningen som hon inte höll koll på. När hon var åtta.

Eller så började själva dimman senare. Säg, när hon var femton och ett halvt. När hon var arton började hon koppla ihop det: dimman och de två Bellmanlotterna hon fick i julklapp av moster Gerda och morbror Kurt i slutet av det år då hon var sju. En handskriven lapp med datumet för dragningen. Hon la lotterna i den lilla byrån med många lådor. Där glömde hon dem som hon glömt så mycket annat. Särskilt som barn.

Dimman är ett straff. Ett straff för allt hon glömt. Tackbrev och inbetalningar, födelsedagar och inköp. Och Bellmanlotterna. Hon visste att det var en fin julklapp. Moster Gerda och morbror Kurt gav alltid fina julklappar. Bellmanlotter! Så vuxet.

Dimman är ett skydd. Många gånger tackar hon för att hon inte behöver se så långt. Hon har sin lilla värld där hon klarar sig gott. Köttfärs och limpa.

Dimman är väggen mot den andra verkligheten. Den som skulle ha funnits om hon inte glömt dragningen. Den där hon var tvåhundra tusen kronor rikare i 1972 års penningvärde. Det jag som hon fantiserar om i världen bakom dimman är en helt annan person. Hon klär sig i andra färger och hon rör sig fritt.

(Utmaning: skriv om en stor lotterivinst)

Lallig

– Gerda är lallig.

– Jag älskar Gerda.

– Du älskar Gerda, Gud älskar Gerda men Gerda är lallig. Vi har ingen kontroll över henne.

– Du vet att hon inte önskar någon något ont.

– Du vet att hon har kommit i grossess! Och att det är ett under att det inte skett förr! Med någon dräng eller statare eller annat drägg.

– Drängar och statare är hederliga arbetare...

– Men du låter henne pippa med dem!

– Adolf!!

– Och nu är hon i grossess, själv ett barn...

– Gerda är modiga tjugotvå!

– Du vet vad jag menar. Hon är inte tillräknelig.

– Men så snäll.

– Så snäll att hon lägger upp sig för allt som går i byxor...

– Adolf!!

– Nu får hon resa bort. Barnet ska ut på socknen. Det kan ordnas. Och så fort hon har fött ska flickan på anstalt...

– Du... Du dödar henne!

– Hon ska på anstalt för lösaktighet. Lagen gäller rika såväl som fattiga. Vi kan inte ha henne här, kopulerande i varje dikesren.

– Om hon vore mindre enfaldig...

– Skulle hon inte hålla på såhär öppet!

– Och inte hamna på hospital!

– Det är givet!

(Utmaning: skriv om att bryta normer)

Amalia

– Idag, säger Amalia. Idag ska vi prata om grupptryck.

Amalia är våran lärare. Hon är jättevacker och ser ut som en lärarvikarie, fast hon är en lärare faktiskt. Vi fick henne förra året.

John räcker upp handen. Han ser sur ut.

– Fröken, vi har inte mobbat nån.

– Den som nämnde't han klämde't, svarar Amalia glatt.

Hon säger mycket som vi inte begriper, Amalia. Jag skriver långa listor, uttryck för sig och ord för sig. ”Jovialisk”. ”Särartsfeminism” - fast det förklarade hon. ”Tala inte om rep i hängd mans hus”.

Det ska tydligen inte handla om mobbing.

– Säg något som är bra med grupptryck, fortsätter Amalia.

Det blir tyst. Misstänksamt tyst. Alla tänker på mobbing. Amalia harklar sig för att komma med ett exempel själv:
– Det för de annars så individualistiska flugsnapparna till södern inför vintern, räddar deras spinkiga ben från förfrysningsdöden.

”Annars så individualistiska”... Jo, vi vet! Amalia har berättat för oss om de svartvita flugsnapparnas sexliv. Hon är fixerad vid flugsnappare, Amalia.

– Mig får det att städa ibland. Men bara ibland. Hur är det med er?

Amalia ler. Det blir stjärnor i hennes ögon.

– När jag blir stor ska jag aldrig städa, säger Simon.

– Grupptryck är när några tar droger, säger Miriam.

Miriam vill vara bäst.

– Är det positivt? frågar Amalia.

– Nä, det är jättenegativt.

– Även om vi inte kan komma på så många bra saker med grupptryck, så är det i sig naturligt och kan vara bra. Varifrån kommer grupptrycket?

– Man är rädd för att vara ensam, viskar Emilie mest för sig själv.

– Just det. Tänk på stenåldern. Vad vet vi om stenåldern?

En rugge av händer.

– Fnöske!

– Bärnsten!

– Eld!

– De bodde i grupper ungefär så stora som den här klassen...

– Precis, Axel. I grupper ungefär så stora som den här klassen och då är det viktigt att få vara med. Eller hur? För annars överlever man kanske inte.

På rasten senare lyckas Jocke och Axel att få Niki att mula Astrid. Niki brukar vara snäll. Birgitta – hon är lärare i den andra femman – rusar dit och rycker undan Niki. Fats jag står ganska långt bort hör jag att Axel glädjeskriker till Birgitta:

– Men våran fröken säger att grupptryck är bra!

Miriam som står med mig mumlar:

– Nu kommer Amalia att bli mobbad i lärarrummet.

(Utmaning: skriv om grupptryck)

Att vara sensuell

De satt och drack. Det var Axel som bröt tystnaden nästa gång:

– Vad är sensuell?

Georg svarade:
– Det är att dra över nån.

Axel blir förvånad.

– Som vanligt? Rakt på?

– Som vanligt. Fast sen måste man rulla en cig.

– Är det sensuellt?
– Ja, om man låter henne slicka papperet.

(Utmaning: skriv om ett sensuellt möte)

Borta är

Det är inte samma sak när mamma säger det som när veterinären säger det. Mamma har behov av att dramatisera tillvaron, ett behov som jag ärvt och omformat. Hon ser katastrofer i vardagen. Jag utgår från vardagen och skapar tragedier och komedier. Vi ägnar oss åt kreativa praktiker, båda två. Allt detta hinner jag tänka, distanserande, förtvivlat, innan veterinären säger det igen, tvärs över den sövda lilla rufsiga kroppen:

– Jag har ett tråkigt besked.

Vi stirrar på honom. Till slut säger Annika:

– Mm?

Metastaser i lungorna, ryggkotor och bäcken. Strålbehandling behövs.

Vi har inte råd. Så blir man dåliga mattar. Vi har redan använt alla våra lånehajar till annat, till våra lusiga liv. Ví kan inte uppbringa de summor som krävs, trots att vi har försäkring. That is the bottom line och veterinären ser det.

The very bottom line är att vi inte är intresserade av att låta Bubba genomgå behandlingslidandet en gång till. Efter den förra operationen hade han så ont. Gick och snubblade med sin strut och var säkert övertygad om att han skulle dö. Man kan inte förklara för en hund. Han vankade i dödens väntrum i fyra veckor. Kom ut som en annan hund. Och nu har cancern spritt sig.

Veterinären säger 1 – 3 månaders överlevnad, med strålbehandling kan den tiden kanske dubblas. Han är snäll och ren om händerna. Annika och jag tittar på varandra, tittar på Bubba som ser så utsatt ut i sin onaturliga sömn

– Vi tar bort honom nu, säger vi samtidigt.

Han ska inte behöva tillbringa några månader av lidande för att vi inte har modet att skiljas från honom.

Veterinären bara ler sorgset och tar fram en kanyl. Annika och jag knäböjer bredvid britsen, tar en sista gång i Bubbas lena, lena päls, gråter tyst. Jag ser det onödiga kopplet som hänger på en krok. Tänker på Cacka Israelsson. ”En sliten grimma hänger i mitt stall/ En blanknött sadel ligger på sin pall/ Frågar du varför jag tårar bär/ blir mitt svar min ponny borta är ” Distanserar mig igen. När veterinären säger att det är färdigt lyfter Annika upp Bubba, nu dödvikt. Det spelar ingen roll men vi bestämmer oss för att begrava honom på Ilund.

Han har varit en självklar del. I den här tillvaron som jag och mamma har dramatiserat på olika sätt har han varit våra hjärtans fröjd och glädje, som Annika brukar säga. En mjuk och glad och trogen kompis. När vi kommer ut är det alldeles tyst omkring oss. Jag plockar fram telefonen. Vet inte vem jag ska ringa, så jag ringer mamma, hulkar:
– Jag har ett tråkigt besked....

(Utmaning: skriv om ett tråkigt besked)

Kreativ utveckling

Maja kastar penseln. En läskigt blågrå blobba färg sprider sig över den påbörjade akvarellen. ”Ge inte upp”, tänker hon och tar fram anteckningsboken där hon skriver om och på sin nya berättelse. Tuggar sönder pennan. Får en vass sticka inkilad mellan tänderna. Den går inte att få bort. Snart är all koncentration på stickan, ingen på berättelsen. Hon kommer ändå inte på något. ”Jag behöver hjälp!” säger hon högt för sig själv och slår på datorn. Googlar ”kreativ utveckling”. ”Det är ju det jag behöver”, tänker hon.

Det börjar bra. Det finns två firmor som heter Kreativ Utveckling. Hoppfullt går hon in på den ena, som listar under ”Aktuellt”:

Processledning av strategidagar för Leader

Genomförande av Entreprenörs-dagen i Karriär i Halland

Genomförande av Entreprenörs-skolan i Falkenbergs kommun

Uppbyggnad och metodutveckling av CRED Businesslab

Businesscoach i CRED

Det blir litet rörigt. Maja fattar noll. Det kanske är för att hon har en kreativ svacka just nu. Hon går in på det andra företagets hemsida. Deras verksamhet består av ledarskapstjänster, seminarie/mässarrangemang, projektledning och rådgivning, läser hon. ”Tja... Rådgivning, kanske”, mumlar hon tveksamt. Men det känns av någon anledning fånigt att mejla eller ringa för att tala om sina akvarellproblem. Ja, även sina berättelseproblem. Fast ordet rådgivning ger ändå en association. Bitten! Gamla Bitten!

Hon ringer den frodiga åttioåringen. Frågar vad hon gör fel. Bitten ställer en motfråga:

”Har du ätit?”

”Näej” svarar Maja skamset. Som vanligt har hon glömt att äta.

”Ät först. Gå sen en promenad, ganska lång men inte så att du blir för trött. Säg en timme. Medsamma du kommer in, måla en bild med vänster hand. Sen kan du göra vad du vill! Ring till mig om det inte fungerar.”

Ett par dagar senare ringer Maja igen.

”Okej. Det fungerade inte” säger Bitten nytert.

”O, det fungerade så bra. Nu vill jag ge dig av mina ledarskapstjänster som tack för din rådgivning.”

Så kommer det sig att de ger sig ut på en långsam promenad i Bittens bostadsområde. Maja får beskriva allt för den nästan blinda kvinnan: pojkarna som gungar, schersminen som håller på att slå ut, den mystiska anhopningen av sniglar på gångvägen, varje glatt moln som seglar förbi. Det är ett bad för hennes ögon och sinne. Hon kommer hem med så många bilder och idéer att hon glömmer att stänga ytterdörren efter sig när hon kliver in.

(Utmaning: skriv om kreativ utveckling)

Förväxlingen

Det var min positiva utblick som överraskade mig mest när jag vaknade en morgon och upptäckte att jag hamnat i Eva Mähkinens kropp. ”Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha blivit en insekt i stället” tänkte jag, med tydlig referens till Kafka. I efterhand frågar jag mig vad som hade varit värst. Eva Mähkinen har långa, svarta naglar och om jag blivit en insekt, hade jag med all sannolikhet fått behålla mitt rum. Det var just rummet jag vaknade i som först fick mig att förstå vem jag blivit. Det hade fototapet föreställande ett alplandskap på ena väggen och fönsterkarmar, hyllor och själva sängen var översållade med gosedjur.

Hon är inte gosig, Eva Mähkinen. Jag har själv hört hennes diaboliska skratt. Det var när jag kom på henne med att elda i källaren.

Jag sträckte på mig och gosedjuren drösade ner på golvet i drivor. Jag visste att jag inte bara fått hennes lägenhet, utan också hennes kropp. Muskler, senor och ligament var följsamma. Man märker om man blir femton år yngre över en natt. För säkerhets skull steg jag upp ur sängen och gick till badrumsspegeln. Jo. Jag var Eva. Nu var det bara att improvisera.

Kylen var full av folköl. Tre komma femmor. Inte frukostmat, enligt min mening. Till slut hittade jag litet snabbkaffe i ett skåp. Jag hade knappt ro att dricka. Naglarna var i vägen. Det var svårt att greppa muggen. Jag var alltför bragt ur fattningen för att riktigt kunna improvisera. Jag satt vid hennes påvra laminatbord, billigast möjliga från Ikea, och försökte känna in mitt nya jag. Det var rätt väg! Plötsligt kände jag henne, hennes posttraumatiska stressyndrom efter ett obehagligt rån där hon bodde förut, flykten från hennes trivsamma liv där, oron och förtvivlan som till slut berövat henne jobbet på bemanningsföretaget...

Jag klädde på mig något slinkigt och slampigt. Det var allt som stod till buds. Att söka försoning var vad jag hade på hjärnan och den jag skulle börja med var mig själv. Alltså mitt riktiga jag. Om det fanns någon gudomlig rättvisa, borde Eva Mähkinen finnas i min kropp och i min lägenhet två trappor ner.

”Förlåt att jag eldade. Jag ville inget illa. Och förlåt för alla hatbrev efter att du polisanmälde mig. Jag förstår nu att jag i min otrygghet gjorde även dig otrygg men jag tänkte verkligen inte göra de där hemska grejerna mot dig...” Jag rabblade ramsor och fraser när jag tog mig nerför trappan i strumplästen. Jag kunde inte gå i Eva Mähkinens skor.

Jag ringde på därhemma och...

SLUT A: … sedan vaknade jag.

SLUT B: … där stod jag i min riktiga kropp, insvept i mitt påslakan, med ovanligt arg uppsyn.

– Vafan gör du här, din jävla pyromanhora? väste den som var jag och smällde igen dörren så att karmen bågnade.

Jag ringde på igen och något kastades mot dörren. Nu var jag rädd. Förgäves försökte jag komma ihåg hur Kafkas historia slutade men det var helt borta för mig. Till min lättnad mindes jag dock en annan förvandling, den när Mumintrollet ramlade ner i Trollkarlens hatt. Ingen kände igen det lilla svarta odjuret utom... Muminmamman. Min mamma bodde långt borta men jag skulle ta mig dit. Hon skulle se mig. Hon skulle lösa förtrollningen.

(Utmaning: skriv om att bli överraskad)

Fast utan campingbord

Du lagar så god falafel och jag skrapar, målar, snickrar. Städar gör vi ihop och barna – de är ju ganska stora nu – dem har vi alltid haft gemensamt. Men visst är det jag som tar ansvar för krukväxterna och för trädgårdarna, här och på landet. Visst är det du som skottar mest på vintern. Och när vi ska ut och åka med saaben – vem är det som alltid packar bagageutrymmet då? Med ingenjörsmässig precision? Det är du. Och sen sätter du dig, alltid du, vid ratten och vi far iväg, som en familj på sextiotalet. Fast utan campingbord.

(Utmaning: skriv om könsroller)

Naturmedicin för nerverna

Terapeuten sa att det var viktigt att jag åt, så varje onsdag när jag varit hos henne gjorde jag mig en knäckemacka med riven morot och sesamolja, åt långsamt och med frånkopplade smaklökar. Sen glömde jag bort det i en vecka igen.

Jag hade bara henne. Mina riktiga kompisar fanns i Stockholm, om de fanns över huvud taget. Jag klarade inte att åka de femtio minuterna dit och kolla och jag hade telefonnoja. Hon jag delade lägenheten med hade bestämt sig för att kasta ut mig. Det är klart, jag vandrade kring som ett spöke eller ett lik. Var spöklik. Men ändå.

Men ändå: Sedan Liam fått veta min belägenhet tog han sig ofta, ofta de femtio minuterna mellan Stockholm och Uppsala bara för att se till mig. Tog ut mig och åt. Satt i min tystnad eller lockade mig att tala. Ja, skratta ibland. Faktiskt skratta ibland. Han var naturmedicin för mina nerver. Det var också Liam som slet med att kolla andrahandslägenheter i Stockholm – det orkade inte jag. Till slut var det genom vänners vänner han fixade en trevlig kvart i Näckrosen och då hade jag bättrat mig så pass att jag klarade att packa det mesta själv. Jag skulle gå om den sista terminen, sen fick det vara slutpluggat för ett tag.

Alla känslor rann till när jag stod på T-centralen och hade köpt mitt första, anonyma SL-kort. Uppsala farväl! Jag snörvlade och grät av glädje, så förvånad och försiktigt förtjust över känsloyttringen att jag inte brydde mig om att dölja den.

Visst stagade jag upp mig litet med antidepressiva, som efter en lång väntan började göra verkan, men det var Liam som tog mig ur hålet. Såg mig. Gödde mig. Födde mig in i den milda storstan, bort från Uppsalas akademiska aggressivitet. Inte längre spöklik fick jag vandra nya gator och maten smakade mig igen. Farväl, morotsmackor med sesamolja. Farväl.

(Utmaning: skriv om att ta sig ur en kris)